Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att se över bidragssystemet till folkrörelserna.
Målet för folkrörelsepolitiken är att människor ska ha bästa möjliga förutsättningar att bilda och delta i olika typer av folkrörelser och föreningar. Den är inriktad på att dels stimulera och stödja människors organisering i föreningar och liknande sammanslutningar, dels bidra till goda förutsättningar för dessa föreningar att verka och bedriva verksamhet.
Folkrörelsernas villkor och förutsättningar styrs bl.a. av lagar och möjligheter till finansiering.
Folkrörelserna har växt fram som ett verktyg för människor att förändra och förbättra sin livssituation. De har en avgörande roll i människors kamp för bättre materiella och sociala villkor. Framtidsdrömmar om ett mänskligare och rättvisare samhälle är drivkraften för medlemmarna i många folkrörelser och organisationer. Folkrörelsernas styrka ligger i att det är människorna själva, vars villkor och livssituation ska ligga till grund för förändringar, som har makten att både formulera målen och att genomföra förändringarna. I ett samhälle med sociala och ekonomiska skillnader, segregation mellan bostadsområden och grupper har folkrörelserna en viktig uppgift som kulturbärare och mötesplats för integration och kontakt mellan människor. I en globaliserad värld där alltmer av vardagen påverkas av förhållanden utanför vårt eget land, där besluten fattas av internationella organ och företag, blir det viktigare att utveckla nya former för lokal demokrati. Levande folkrörelser är en garant för det mänskliga i samhället. Det är därför oroväckande att bidragen till folkrörelserna minskar och därmed beskär möjligheterna att arbeta vidare. Folkrörelser såsom partier, studieorganisationer, fredsorganisationer med många flera behövs!
Att se över penningbidragens roll, storlek och fördelning mellan olika organisationer och föreningar är en mycket viktig fråga för förutsättningar att bedriva verksamhet, liksom att kartlägga de lagar som påverkar ideella föreningar. Även frågan om tillgången till allmänna samlingslokaler är väsentlig för många föreningar.
|
Stockholm den 27 september 2004 |
|
|
Alf Eriksson (s) |
Majléne Westerlund Panke (s) |