Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att säkerställa projektet Ostindiefararen för framtiden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att dokumentation av all den kunskap och erfarenhet som framkommit under hela projekttiden måste utföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att uppdra åt Kulturdepartementet att inom ramen omfördela resurser så att projektet Ostindiefararen erhåller 20 miljoner kronor.
År 2005 hissas seglen för Ostindiefararens jungfrufärd och den historiska resan till Kina. Rutten kommer så nära som möjligt att följa ostindiefararnas ursprungliga resor. Ostindiefararen Götheborg kommer dock att göra flera stopp och ligga längre tid i varje hamn, till glädje för många nyfikna åskådare.
Ostindiefararen byggs för att kunna seglas under minst 20 år framöver. Fartyget kommer att ha plats för ca 80 personer ombord. Många har redan nu anmält sitt intresse för att vara med under seglatsen. 30 personer kommer att vara utbildad besättning med specialfunktioner som kapten, maskinchef och styrman. 50 personer kommer att vara elever som får möjligheten att segla med på delsträckor under den spännande resan på världshaven.
I september 2007 beräknas Ostindiefararen segla in i Göteborgs hamn igen. Då kommer hon att förtöjas vid sin egen pir på Eriksberg vid Norra Älvstranden. Sagan om den nya Ostindiefararen är en resa genom historien, nutiden och framtiden. Den handlar om att förverkliga drömmar och att återigen segla till Kina med ett historiskt handelsskepp i all sin storslagna prakt.
Den 12 september 1745 siktade Ostindiefararen Götheborg hemmahamnen, efter nära tvåårs seglats över världshaven. Skeppet var hårt ansatt av stormar och resan hade varit full av strapatser. Strömmar och vindar hade fört skeppet på villovägar, vilket ledde till en försening i tidsplanen, och de missade sydmonsunen som skulle ha fört skeppet från Java till Kanton. Istället fick de vända tillbaka till Java för att vänta i sex månader på de rätta vindarna. Denna långa väntan innebar ett hårt liv för besättningen, och flera sjömän avled innan avfärden. Väl i Kanton lastades skeppet tungt innan kursen sattes hem mot Sverige. På hemresan stötte man återigen på svårigheter. Stormar och hård vind skadade riggen, och omfattande reparationer krävdes innan skeppet slutligen kunde närma sig Göteborg.
Med lots ombord och inför ögonen på tillskyndande göteborgare, rände skeppet på grund mitt i Göteborgs hamninlopp. Hon sjönk med hela sin last, värd lika mycket som dåvarande svenska nationalbudgeten!
1700-talets ostindiefarare glömdes bort tills en dykare 240 år senare återupptäckte henne. Marinarkeologiska utgrävningar påbörjades då vid vrakplatsen. Detta ledde så småningom till idén att påbörja ett gigantiskt modellbygge i skala 1:1.
Ostindiefararens köl sträcktes den 11 juni 1995. Produktionen av spanttillverkningen (spanten är skeppets revben) startade ett år senare, och i november 1998 var samtliga spant på plats tillsammans med för- och akterstäv. Därefter påbörjades arbetet med bland annat in- och utvändig förstärkning, och 1999 började arbetet med bordläggningen.
Hon blir en så kallad fullriggare med tre master; fockmast, stormast och mesanmast. Stormasten är 25 meter lång och på det tjockaste stället 73 centimeter i genomskärning. Den tillverkas av 18 olika furustammar sammanfogade med hakningsteknik. De olika delarna hålls ihop av järnringar och surrat tågvirke. Riggens högsta höjd kommer att vara 47 meter, och den görs bland annat efter historiska ritningar samt genom att studera andra liknande segelfartygs riggar. Skeppet byggs så långt som möjligt enligt traditionella hantverksmetoder.
För att bygga Ostindiefararen Götheborg används bland annat
4 000 kubikmeter utvald ek och fur,
50 ton järn som smids till 56 000 spikar & 10 000 bultar,
25 ton tågvirke samt 9 ton ankarkabel,
2 000 kvadratmeter handsydda segel av linneduk,
1 000 handgjorda block av alm.
Det finns all anledning att lyfta projektet till nationell nivå. Detta är en riksangelägenhet idag, precis som på tiden det begav sig. Många års erfarenheter vad gäller det genuina hantverket har samlats hos projektets deltagare - kunskaper som håller på att dö ut. Jag anser också att det är viktigt att all dokumentation, kunskap och erfarenheter som framkommit under hela projekttiden bevaras för att i framtiden kunna förmedla ett svenskt kulturarv.
Projektet har under hela sin fantastiska historia levt under små eller inga marginaler alls. Totalt har hittills ca 350 miljoner kronor lagts ned i projektet. Dessa pengar har genererats genom egna besöksintäkter och konferensarrangemang, sponsorer, arbetsmarknadsåtgärder, frivillig arbetskraft, donationer m.m. Projektet ägs av en stiftelse och är icke vinstdrivande, och alla intäkter går således tillbaka in i bolaget och används till att bygga och underhålla skeppet.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Eva Flyborg (fp) |