Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ratificering av Unescos konvention till skydd för det immateriella kulturarvet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att främja traditionsbaserade kulturarv i form av sång, musik och dans.
FN-organet Unesco har antagit en konvention som är mycket viktig och betydelsefull för svenskt kulturliv. Unesco arbetar också med att utforma en bindande konvention för kulturell mångfald.
Förra hösten antogs en konvention till skydd för det immateriella kulturarvet. Den är tänkt som en parallell till den konvention från 1972 som genererat den berömda listan över monument och naturområden. Den "immateriella" konventionen har emellertid inte trätt i kraft än. För att den ska bli mer än ord på papper krävs att minst 30 länder ratificerar den, och det har hösten 2004 bara fyra länder gjort.
Hur ska Sverige förhålla sig till dessa nya konventioner? Sverige var en av de första länderna som ställde sig bakom värnandet av materiella kulturarv. Sverige har idag tretton världsarv. Det är viktigt att Sverige också går i bräschen för att värna och utveckla de immateriella kulturarven. Muntlig kultur är lika viktig, ja kanske viktigare för vår identitet och självuppfattning, för oss som individer och kollektiv än de materiella kulturarven. På motsvarande sätt bör Sverige aktivt medverka till att uppfylla kraven i en framtida konvention om kulturell mångfald.
En lång rad institutioner värnar det skrivna ordet och den "högkultur" som skapats för framförande i slott och salonger. De folkliga kulturarven, sång, musik, dans och berättande har dock en mycket svag infrastruktur i Sverige.
Folkmusik, världsmusik och danser som hör samman med dessa musikformer har det gemensamt att de vilar på långa och djupa traditioner. Dessa musik- och dansformer får dock inte ses som museiföremål. Det är viktigt att det finns en infrastruktur för dokumentation, forskning och tillgängliggörande av kunskap. Lika viktig är det att kulturformerna lever och utvecklas både som konstarter, som verktyg för självuttryck och umgänge mellan människor samt som pedagogiska medel för undervisning i skolorna om vår och andras kulturhistoria.
Idag saknas en nödvändig infrastruktur för forskning, dokumentation och levandegörande. Arkivet för folklig dans, som tidigare var en del av Dansmuseet, saknar idag hemvist och resurser. Svenskt visarkiv har alltför knappa resurser och behöver förstärkningar för att kunna dokumentera den mångfald av musik- och sångkulturer som lever i Sverige idag.
På motsvarande sätt saknas det en infrastruktur för professionell utövning av traditionsbaserad musik, dans och traditionsbaserat berättande. En infrastruktur för utbildning är under uppbyggnad, men kulturlivet saknar resurser för att ta emot de som nu utexamineras från musikhögskolor och Danshögskolan. Av stor vikt är också förutsättningarna för att dessa kulturformer förs vidare till kommande generationer via skolan, kulturskolor och ideella organisationer.
Riksdagen bör uttala att regeringen skyndsamt ska utreda förutsättningar för ratificering av Unescos konvention till skydd för det immateriella kulturarvet. Ratificeringen bör kunna ske före utgången av 2004. En sådan utredning bör också redovisa åtgärder för utveckling av en infrastruktur för traditionsbaserade kulturarv i form av musik, dans, sång och berättande. Utredningen bör också belysa de behov som finns för att kunna leva upp till en framtida konvention för kulturell mångfald.
|
Stockholm den 3 oktober 2004 |
|
|
Sven Bergström (c) |
Birgitta Sellén (c) |