1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Feministisk analys 3
5 Folk- och världsdans 4
6 Dokumentation och forskning 4
7 Terminologin 5
8 Nationellt informationscenter 5
9 Dansens år 5
10 Dansallians 6
11 Gemensam styrgrupp för dansnätverken 6
12 Arbetsmarknadspolitiskt stöd 6
13 Rådgivningsfunktionen på Konstnärsnämnden 7
14 Juridisk kompetens 7
15 Ingångna avtal ska följas 7
16 Den fria scenkonstens pensioner 7
17 Dans för barn och unga 8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av anslagen till danskonsten utifrån en feministisk analys.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inkludera världsdansen i arbetet med handlingsprogrammet för dansen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dokumentation av den moderna nutida dansen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en rättvisande terminologi som förutsättning för en adekvat behandling av den fria scenkonstens problem och ekonomi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nationellt informationscentrum för danskonsten i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett Dansens år.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en dansallians.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att följa upp satsningen på Dansnät Sverige med en samordning av de olika nätverken för dans, exempelvis med en gemensam styrgrupp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undersöka möjligheten av ett fortsatt och utökat arbetsmarknadspolitiskt stöd till centrumbildningen för dans.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Konstnärsnämnden i uppdrag att samordna sin rådgivande verksamhet med centrumbildningarnas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om juridisk kompetens vid centrumbildningarna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anslagen till institutioner med statliga anslag skall villkoras med att gällande arbetsrättsliga avtal följs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fria koreografers och dansares pensioner.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning så att barn och unga får ta del av den samhällsstödda danskonsten.
1 Yrkandena 7, 9, och 11 hänvisade till AU.
Dans måste förstås som någonting vi människor bär med oss. Någonting inuti var och en av oss. En möjlighet för de flesta. Ett läromedel, ett medel för personlig utveckling, ett medel i social samvaro, ett medel i läkeprocess, ett befrielsemedel etc.
Befrielsemedlet dans är i första hand knutet till unga människors sociala kulturer och till konstarten dans. Konstarten dans som avhandlas utifrån sina bägge på olika sätt aktiva poler: publiken och de som bär fram dansen.
Danskonsten har dansen som mål. I sin oändliga mångfald och variationsrikedom över hela världen visar den på oss, om och om igen. I danskonsten söker människan sig själv och visar på sig själv. Ett outtömligt ämne är människan i sig och en uråldrig konstart är dansen som tar hennes kropp i anspråk. Forntid eller framtid eller forntid och framtid. Är det människan i sig som är det största hindret för den utveckling hon själv mätt ut åt sig?
Dansen och danskonsten har hyllats och fördömts, men den är inuti oss, och i den syns vi vare sig vi gillar det vi ser eller väljer att inte alls känna igen oss. På liknande sätt som musiken förenar dans människor över hela världen. Den öppnar för möten människa och människa emellan över nationsgränser och språkgränser på förutsättningen att den är tillräckligt bra.
(Ur Mål och handlingsplan för dans i Västra Götalandsregionen av Jan Zetterberg)
I denna motion fokuserar Vänsterpartiet på danskonsten och lyfter upp några viktiga områden i väntan på att Kulturrådet ska presentera sitt uppdrag att ta fram ett nationellt handlingsprogram för danskonsten, ett handlingsprogram som vi förutsätter kommer att föreslå en rad olika förändringar inom kulturpolitiken för att skapa en hållbar och utvecklingsbar struktur för danskonsten i Sverige. Vi väntar med spänning på att få ta del av de förslag på satsningar som kommer att presenteras, men under tiden vill vi lyfta fram några av de frågor vi bedömer som viktiga.
Att danskonsten domineras av kvinnor är ett faktum. På de flesta nivåer är kvinnorna i majoritet, och inom den klassiska baletten är till och med lönen för en prima ballerina högre än en mans. Dessvärre är den huvudsakliga strukturen den motsatta, och inom scenkonstområdet är det just danskonsten som får de lägsta anslagen på alla plan. Vi tror inte att det är ett sammanträffande, snarare är det ett bevis på en gammal patriarkal maktstruktur som slår igenom även i de kulturpolitiska prioriteringar som gäller än i dag.
Att en prima ballerina har högre lön än de män som är solister är ett undantag inom danssektorn. Dansare i allmänhet och frilansande dansare i synnerhet är i regel underbetalda. Regeringen har visserligen tillsatt en kommitté som ska se över jämställdheten inom scenkonstområdet, men kommittén har inget uppdrag att analysera just de olika konstarternas ojämlika strukturer och dessas orsaker. Inte heller Kulturrådet har något sådant uppdrag. Vänsterpartiet vill att danskonsten och dess medelstilldelning analyseras utifrån en feministisk maktanalys med målsättning att komma till rätta med den obalans som råder på det kulturpolitiska området gällande danskonsten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Hösten 2003 motionerade Vänsterpartiet om att folk- och världsdansen ska inkluderas i arbetet med handlingsprogram för dansen. Liksom musiklivet genomsyras dansen oftast av ett eurocentriskt eller västerländskt perspektiv, i alla fall i de sammanhang där det ska ges en officiell bild av danskonsten i Sverige. Ändå finns det i landet många framstående aktiva dansare med annan kulturell bakgrund än europeisk.
Dans från olika kulturer kan överbrygga de barriärer som det talade språket utgör. Dansen kan även vara en nyckel till att förstå människor från olika kulturer. Därmed är den en konstform som sällsynt väl lämpar sig för gemensamt utövande och utveckling över kulturgränser. I Stockholm finns scenen Stallet där folkmusik och dans med ursprung i olika länder och kulturer, inklusive den inhemska, möts och inspireras av varandra. Men den folk- och världsdans som utvecklats har långt kvar innan den verkligen trängt in i det svenska samhället. De olika konstnärliga uttrycken från andra kulturer i världen måste få mötas och agera med den "svenska", västerländska dansen som jämbördiga parter. Likaså måste folkdansen och den klassiska och moderna dansen få mötas och befrukta varandra konstnärligt, oberoende av var i världen de olika uttrycken har sitt ursprung. Vänsterpartiet menar att i det arbete som vidtar när handlingsprogrammet presenteras i slutet av 2004 får inte världsdansperspektivet och den folkliga dansen tappas bort. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I dag finns ingen kontinuerlig dokumentation eller forskning kring den moderna dansen. Kulturhistoriskt skapar det givetvis ett irreparabelt tomrum, när den moderna danskonsten - de verk som skapas idag - inte tas till vara åt kommande generationer som värdefull historia, kunskap och erfarenhet. Detta faktum försvårar också möjligheterna till forskning på området då det kommer att saknas material om den moderna dansen. Vänsterpartiet anser att regeringen bör återkomma med förslag till hur en kontinuerlig dokumentation av den moderna dansen kan organiseras, en dokumentation som kan användas som underlag för forskning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Inom kulturpolitiken - exempelvis vid anslagstilldelningen - används termen fria teater- och dansgrupper. Denna terminologi stämmer med befintlig struktur endast när det gäller teatergrupperna. När det däremot gäller dansområdet existerar i Sverige inga egentliga dansgrupper, eftersom olika strukturer bildas för specifika produktioner och föreställningsprojekt. Det finns heller inget fast danskompani med samma struktur som teatergrupperna vid sidan av dansinstitutionerna. Det är i stället enskilda koreografer och dansare som verkar i olika konstellationer och projekt med produktionsinriktat arbete. Dessutom saknas den struktur med egna lokaler som kännetecknar teatergrupperna, vilken inrymmer egna scener och repetitionslokaler. När man buntar ihop olika strukturer under ett begrepp och gör dem till något förment enhetligt, gömmer man samtidigt en del av verkligheten och - i detta fall - osynliggör man den fria danskonstens verkliga struktur och bedömningen av anslagsfördelningen försvåras. Faktum är att nästan alla inom den fria danskonsten är frilansande konstnärer utan fast anställning. Här gäller givetvis helt andra förutsättningar än för de fria teatergrupperna, som dansarna ofta hamnar i skuggan av, men som också befinner sig i ett kritiskt läge ekonomiskt och som i sin tur består av olika konstellationer av fasta grupper och projektgrupper. Vänsterpartiet anser att det är av vikt att ha en rättvisande terminologi som förutsättning för en adekvat behandling av den fria scenkonstens problem och ekonomi. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns ett stort intresse och behov av ett nationellt informationscentrum för dansen. Som det nu ser ut måste information sökas på många olika håll och ingen aktör inom området kan ta ett samlat ansvar för informationsspridning. Behovet är stort, såväl inom branschen som för en intresserad allmänhet. Regionala informationscentrum, som de regionala centrumbildningarna för dans utgör, skulle i samverkan med regionala danskonsulenter kunna kopplas till det nationella kontoret. Eftersom dansen i högsta grad är internationell bör ett informationscenter även verka över gränserna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
När Kulturrådet redovisat sitt arbete med ett handlingprogram för danskonsten och kommit med en rad spännande förslag, kommer det att krävas att uppmärksamhet riktas på detta i hela landet. Ett Dansens år skulle kunna innebära uppmärksamhet och utveckling av danskonsten i hela landet och på bred front visa på dansens möjligheter. Vänsterpartiet menar att regeringen bör få i uppdrag att se över möjligheterna att inom en lämplig tidsrymd genomföra ett Dansens år. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I likhet med Teateralliansen bör det skapas en möjlighet där arbetsmarknadspolitiska medel tas i anspråk för att omvandlas till riktiga anställningar, i stället för som det är nu att många tvingas använda sig av de generella och individuella arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Idag finns flera olika nätverk för dansen såsom Dansnät Sverige (som är ett treårigt nationellt uppdrag), Dansspridning i Mellansverige samt de fria scenernas Turnéslinga. Dessa nätverk är naturligtvis en stor tillgång för de dansare och koreografer som tack vare dem får möjlighet att nå ut till en bred publik. Dock behövs det en samordning av nätverken för att sprida danskonsten även till de platser som i dag inte inkluderas. Dessutom upphör det nationella uppdraget för Dansnät Sverige i och med år 2005. Projektet har varit framgångsrikt, många kommuner har hört av sig och velat delta. Nu gäller det att följa upp dansnätssatsningen och se till att de goda erfarenheterna tas till vara. Detta kan göra på olika sätt, exempelvis genom att man tillsätter en gemensam styrgrupp. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Centrumbildningarnas arbetsmarknadspolitiska stöd har utvärderats och befunnits vara en mycket lyckad satsning, varför stödet nu har permanentats. Pengarna går till arbetsförmedlande insatser och till uppdrag till dansare och skapar alltså verkliga arbetstillfällen åt dansarna istället för arbetsmarknadsåtgärder. Vänsterpartiet menar att ett fortsatt och ökat arbetsmarknadspolitiskt stöd till denna yrkesgrupp är en åtgärd som är till fördel såväl för danskonsten som för arbetsmarknadspolitiken. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen anslår i budgetpropositionen för 2005 2 miljoner kronor för att Konstnärsnämnden ska kunna erbjuda en rådgivningsfunktion. Det är en positiv satsning, och man bör i sammanhanget minnas att det till viss del finns en rådgivningsfunktion även inom centrumbildningarna. Konstnärsnämnden bör därför ges i uppdrag att samordna sin rådgivande verksamhet med centrumbildningarnas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Staten har ställt krav på att arbetsmarknadens parter ska sluta kollektivavtal, vilket de också har gjort. Centrumbildningarna som arbetsgivarpart måste nu kunna bygga upp och tillhandahålla en juridisk kompetens. Det gäller både i rådgivningen till konstnärerna och som förhandlingspart vid eventuella tvister i arbetsmarknadsdomstolen osv. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns i dag avtal på scenkonstområdet som stipulerar lägsta löner och även andra åtaganden för arbetsgivarparten gentemot sina anställda. Dessa avtal måste givetvis följas. Kravet bör också ställas på den fria scenkonsten, men i synnerhet gäller det institutionerna, som ju har en helt annan betalningskapacitet än den fria scenkonsten. Det ska inte vara möjligt att pruta bort gällande avtal om man är en institution med anslag från staten. Därför bör anslagen till institutionernas villkoras med att gällande arbetsrättsliga avtal följs. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I likhet med dansarna vid Kungliga Operan eller andra dansinstitutioner har de fria dansarna behov av pension och det vid samma åldrar som dessa. Dock har inte heller tidigare något PISA-avtal tillgodosett den fria scenkonstens behov. När nu teater-, dans- och musikinstitutionernas pensioner ses över är det av stor vikt att inte den fria scenkonsten glöms bort. Regeringen måste ta ansvar för att pensionsproblemen löses även för den fria scenkonsten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Dansföreställningar för barn- och ungdomspublik har fått en allt större roll i kommuners och skolors kulturutbud under senare år, men fortfarande är det långt ifrån alla barn som nås av sådana satsningar. Det är i huvudsak frilansande koreografer och dansare som turnerar med den typen av produktioner. Den här delen av dansområdet borde särskilt lyftas fram, då den ofta utgör den enda kontakt med danskonsten som erbjuds unga människor, särskilt utanför storstadsregionerna. Det är därför viktigt att se till att de olika satsningar som görs på dansområdet kommer barn och unga till del. Regeringen bör få i uppdrag att se över och säkra att barn och unga får del av den samhällsstödda danskonsten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 2 oktober 2004 |
|
|
Tasso Stafilidis (v) |
|
|
Rossana Dinamarca (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Siv Holma (v) |
Rolf Olsson (v) |
|
Peter Pedersen (v) |
Per Rosengren (v) |
|
Alice Åström (v) |