Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvärdera systemet med långtidsstipendier och inkomstgarantier och därvid väga in möjligheten att införa ett generellt konstnärsstöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över hur konstnärernas kontinuerliga arbete kan stödjas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av investerings- och materialbidrag.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om hur ett system kan se ut som inte tvingar frilansande artister att bli egna företagare.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till hur kulturarbetarnas behov av ett tryggt och förutsägbart skydd vid arbetslöshet skall utformas.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om könsindelad statistik.
1 Yrkandena 4 och 5 hänvisade till AU.
Det finns yrken där arbetsprestationen är svår att mäta. Konstnärsyrket är ett sådant. I Arbete åt konstnärer (SOU 1997:183) noteras att bild- och formkonstnärerna har de lägsta inkomsterna i jämförelse med andra kulturarbetare. I Konstnärerna och trygghetssystemen (SOU 2003:21) talas det till och med om att det är "karakteristiskt" för kulturarbetsmarknaden och konstnärernas arbetsmarknad med korta anställningar/uppdrag och återkommande perioder av arbetslöshet/inkomstlöshet. Utredaren pekar också på att konstnärerna på kulturarbetsmarknaden utmärker sig genom sin höga utbildningsnivå, låga löner, stor arbetslöshet eller perioder av inkomstlöshet och att de ofta måste försörja sig utanför sitt yrkesområde.
Konstnärernas inkomst- och arbetsförhållanden är oacceptabla. Detta är konstateranden som man blivit van vid, dock har inga genomgripande omläggningar av det statliga konstnärsstödet skett.
Konsten har en avgörande betydelse för ett samhälles utveckling. Frågan är hur vi skall ta till vara all den kunskap vi har och försvara värdet av det konstnärliga arbete som landets alla konstnärer producerar. Vi måste få bort föreställningen om att konstnärer jobbar på fantasi och luft, sedan löser sig resten. Vid sidan av den konstnärliga verksamheten spenderar konstnären mycket tid och hårt arbete framför dator, i ateljén, med dokumentation och dylikt. Många och stora utgifter går ocksååt vid exempelvis stipendieansökningar och ansökningar om utställningar för diabilder/fotografier, papper, mappar, porto, frakt, emballage osv.
Vi i Vänsterpartiet är tveksamma till hur systemet med långtidsstipendier och s.k. inkomstgarantier är utformat och anser att det bör utvärderas hur de arbetsbidrag som årligen utdelas från Sveriges Bildkonstnärsfond fungerar. Nackdelarna med långtidsstipendiet är att man låser fast medel under en tioårsperiod, och det är ett system där staten inte ställer något krav på redovisning eller annan motprestation. Det nuvarande systemet främjar inte mångfalden utan samhället premierar ett fåtal konstnärer i stället för att göra en bredare satsning.
Generellt konstnärsstöd innebär att en form av grundersättning utgår till konstnärer med låga inkomster upp till ett bestämt inkomsttak. Ersättningen bör utgå utefter fastställda objektiva kriterier och vara pensionsgrundande.
I oktober 1996 fick en särskild utredare (dir. 1996:80) i uppdrag att utreda förutsättningarna för ett sådant stöd och om det rent tekniskt skulle kunna genomföras. Utredningen kom fram till att det är både praktiskt och tekniskt möjligt att genomföra ett generellt ersättningssystem efter antagna objektiva kriterier. Utredningen ansåg sig dock inte kunna rekommendera ett dylikt stöd, mest på grund av den snålt tilldelade budgetram som förslaget skulle baseras på. I Svenska Konstnärsförbundets yttrande över utredningen framlades ett förslag till generellt stöd, s.k. garantiintäkt, ett system som tillämpas i Norge. Stödet bygger inte på subjektiva - eller kvalitetsmässiga -bedömningar. En ytterligare aspekt på vikten av ett generellt stöd är bildkonstnärernas svaga ekonomiska ställning; bildkonstnärerna är de som har de lägsta bruttoinkomsterna, knappt 100 000 kr i genomsnitt, vilket i övrigt motsvarar knappt 60 procent av genomsnittet för befolkningen i övrigt.
Vänsterpartiet anser att regeringen bör ges i uppdrag att utvärdera systemet med långtidsstipendier och inkomstgarantier och därvid väga in möjligheten att inrätta ett system innefattande generellt konstnärsstöd.
Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin åsikt.
I dag utdelas projektbidrag två gånger om året. Ansökningarna från konstnärerna är många och trycket på anslaget stort. Projektbidragen skall redovisas så att arbetet utförs i enlighet med den kostnadskalkyl som tidigare redovisats. Enligt nuvarande bestämmelser skall konstnärerna också stå för de sociala kostnaderna, som bakas in i projektbidraget. Vi anser det dock problematiskt att utvidga projektbidragen i deras nuvarande form i alltför stor utsträckning. Konstnärer arbetar inte enbart med projekt utan utför ett kontinuerligt arbete. Vi vill därför att regeringen ser över hur konstnärernas kontinuerliga arbete kan stödjas.
Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Vänsterpartiet föreslår att regeringen låter se över möjligheten att inrätta ett investerings- och materialbidrag som efter ansökan kan utgå för att bekosta kostnadskrävande inköp. Detta skulle vara ett stöd som skulle ge utrymme för utvecklingsmöjligheter som främjar konstnärlig mångfald.
Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Det främsta skälet till att de ekonomiska villkoren är så dåliga är att konstnären betraktas som egenföretagare. Möjligheterna för konstnären att verka som arbetstagare eller som frilansare är mycket begränsade. Det är orimligt att samhället medverkar till att tvinga in konstnärer i en egenföretagarroll, med allt vad detta innebär, när hon eller han inte själv kunnat välja den form som det konstnärliga yrkesarbetet skall grunda sig på.
Kravet på vinstsyfte i verksamheten uppfylls sällan, och i de flesta fall ger verksamheten ett underskott. Inkomsterna är oftast ojämna. Det är svårt att överblicka vad man kan komma att få i årsinkomst. Ena året kan inkomsterna vara hyfsade för att nästa vara väldigt blygsamma. Regeringen bör låta utreda hur ett system kan se ut som inte tvingar frilansande artister att bli egna företagare.
Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Enligt lagen om arbetslöshetskassor skall dessa vara bransch- eller områdesspecifika. Det finns inte någon a-kassa med sakkunskap om författare och bild- och formkonstnärers arbetsvillkor och arbetsmarknad. Dagens system och dess tillämpning är svåra att anpassa till den situation som många kulturarbetare har. En konstnär/kulturarbetare växlar exempelvis ofta mellan projektanställningar och uppdrag/inkomst av försäljning. De kan också växla mellan sitt konstnärskap och olika "brödjobb".
Kulturarbetarna hamnar på så vis ofta i situationer där det uppstår oklarheter. Detta sker inte minst mot den bakgrund att samhällsansvaret för att människor skall kunna utöva professionellt kulturarbete i stor utsträckning läggs på arbetsmarknadspolitiken. Den situation som råder i dag är inte tillfredsställande. Det är inte rimligt att kulturarbetare inte skall omfattas av ett tryggt och förutsägbart skydd vid arbetslöshet. Självfallet måste även en kulturarbetare mötas av ett samhälleligt system som är anpassat till den situation hon eller han befinner sig i. Vänsterpartiet vill i det sammanhanget hänvisa till Teateralliansen som ett exempel på ett system som utarbetats för en viss kulturarbetargrupp, nämligen skådespelare, med otrygga anställningsförhållanden.
I Teateralliansen får skådespelarna i stället för att stämpla när de går utan jobb vidareutveckla sig i sitt yrke under tryggade anställningsförhållanden. Det har naturligt nog också haft positiva effekter vad gäller trycket på a-kassan.
Även utredaren (SOU 2003:21) förordar alliansmodellen och skriver i sina överväganden att den bör byggas ut och utvidgas till fler konstnärsgrupper än skådespelare i takt med att resurser skapas. Det är vår mening att modellen skulle förbättra konstnärernas sociala trygghet. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att återkomma med förslag på hur kulturarbetares behov av ett tryggt och förutsägbart skydd vid arbetslöshet skall kunna utformas.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
När man läser den statliga kulturstatistiken är det totalt oklart hur de medel som tillfaller landets kulturarbetare fördelar sig på kön. I avsnittet Kulturarbetare i Statens kulturråds rapport Kulturstatistik 2002 finns redovisning av antalet medlemmar i de olika konstnärsorganisationerna, antalet anställda i företag med kulturell anknytning, antalet sysselsatta i yrken med kulturell anknytning, personal vid kulturinstitutioner, medieföretag osv. uppdelade efter konstnärlig, teknisk och administrativ personal. Där finns också antal bidrag och stipendier fördelade av Konstnärsnämnden till landets olika län och regioner, konstnärslöner (statliga inkomstgarantier), landstingens bidrag till kulturarbetare osv. Men det saknas helt uppgifter om vad som tillfallit män och vad som tillfallit kvinnor.
Mycket tyder på att kvinnliga konstnärer har svårare än manliga att etablera sig och erhålla stipendier och projektbidrag av olika slag. Vidare kan det finnas anledning att misstänka att beslutsfattande poster inom kulturområdet oftare innehas av män än av kvinnor. Mot denna bakgrund är det svårt att förstå att intresset av att få fram könsindelad statistik tycks vara begränsat. När vi har uppmärksammat detta förhållande tidigare meddelade kulturutskottet (bet. 2001/02:KrU15) att Kulturrådet "fått som mål för sin statistikverksamhet att verka för en tydligt urskiljbar uppdelning på kvinnor och män där såär möjligt" och (bet. 2003/04:KrU8) att man förutsätter att Kulturrådet utvärderar och överväger om den befintliga statistiken "behöver kompletteras och förfinas". Dessutom säger kulturutskottet att om "Kulturrådet bedömer att statistiken bör byggas ut och även omfatta delar av eller hela konstnärsområdet ankommer det på rådet att rapportera härom till regeringen". Enligt utskottet skall även Konstnärsnämnden presentera sin statistik uppdelad på kvinnor och män.
Utan könsindelad statistik är det svårt att åtgärda missförhållanden. Därför bör kulturstatistiken - även vad gäller kulturarbetarna - fortsättningsvis kunna visa hur medlen fördelas på manliga respektive kvinnliga kulturarbetare.
Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
|
Stockholm den 3 oktober 2004 |
|
|
Rossana Dinamarca (v) |
|
|
Peter Pedersen (v) |
Tasso Stafilidis (v) |
|
Siv Holma (v) |
Rolf Olsson (v) |
|
Alice Åström (v) |
Mats Einarsson (v) |