Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den kulturverksamhet som bedrivs inom folkbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om folkbildningens betydelse för människor med funktionshinder och deras intresseorganisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens ansvar för att ge folkbildningen rimliga resurser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommuners och landstings ansvar för att ge folkbildningen rimliga förutsättningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om studiecirklar och kulturarrangemang bland ungdomar, liksom för grupper med särskilda behov, främst människor med funktionshinder.
Den moderna folkbildningen uppstod ur 1800-talets omvälvande förändringar då samhället förvandlades från agrar- till industrisamhälle. Samhället sekulariserades i kölvattnet av den tekniska och vetenskapliga utvecklingen. Politiska ideologier tog successivt över efter århundraden av religiös och aristokratisk dominans. Ur kampen för allas lika värde och lika rätt att tycka, tänka och uttrycka vad de vill, föddes folkbildningen som ett medel för demokratiska rättigheter. Bondesamhällets långa tradition av byalag parades med framväxande folkliga organisationer inom samhällets alla områden. Därigenom växte det föreningsliv fram av enastående omfattning och styrka som varit av avgörande betydelse för demokratin och samhällsutvecklingen i vårt land. Grunden för detta lades genom folkbildningens bibliotek, folkhögskolor, föreläsningar och studiecirklar samt införandet av den allmänna folkskolan.
Varje människa ingår i ett socialt sammanhang. Det är i relationerna med andra som individen hämtar mening och trygghet. Dessa sammanhang måste vårdas och utvecklas så att varje människa får växa.
Demokratin måste växa underifrån, med början hos den enskilda människan och i människors frivilliga gemenskaper. Där, i det vi kallar det civila samhället, finns informella nätverk och sammanslutningar som till exempel föreningar, kooperativ, studieförbund m. fl. Där skapas rum för samtal, argumentation och gemensamt agerande. Där kan engagemang, ansvar och ömsesidig tillit växa.
En levande demokrati förutsätter därför många mötesplatser där människor kan träffas, skaffa sig nya kunskaper och erfarenheter samt utbyta åsikter och tankar. Grunden i en svensk deltagardemokrati är de tusentals mötesplatser som genom föreningsliv, studieförbund och partier erbjuds i det lokala samhället.
Studieförbunden erbjuder omistliga mötesplatser för det demokratiska samtalet i studiecirklar, kulturarrangemang och föreläsningar. Detta är mötesplatser där möjligheter finns att finna nya kunskaper och att skaffa sig redskap för att påverka samhällsutvecklingen. En väsentlig faktor är att det är genom studieförbunden som nästa hela föreningslivet i Sverige kan nås.
Varje människa bär på sin personlighet och sina drömmar om framtiden. Oavsett bakgrund, utbildningsnivå, ålder, kön, fysisk och mental styrka måste det finnas många och återkommande möjligheter för alla människor att växa och utvecklas. Folkbildningen strävar efter att stärka dessa möjligheter, för ökad självkänsla och kännedom om den egna förmågan. Det är viktigt att studieförbunden även i framtiden kan arbeta för att människor genom ökad kunskap och insikt ska kunna upptäcka sina egna utvecklingsmöjligheter och få motivation och kraft att förändra sin situation och tillsammans med andra delta i samhällsarbetet.
Folkbildningen spelar också en viktig roll inom den framtida vuxenutbildningen.
Bildning och lärande är en fortgående process som inte har något slut. Bildning handlar om att börja hos sig själv, gå ut från och utöver sig själv för att sedan komma tillbaka till sig själv i en ständig rörelse mellan det välbekanta och det främmande. Den bygger på en växelverkan i samtal med andra och egen reflexion som berikar individen och främjar gemenskap. Människan bildar sig inte själv i förnäm avskildhet! Människan blir människa genom andra människor. Vårt självmedvetande skapas i relation till andra!
Utvärderingar både inom Kunskapslyftet och i andra sammanhang visar mycket goda resultat hos både folkhögskolorna och studieförbunden när det gäller sätten att söka upp de studerande, sätten att lära ut och deltagarnas egen tillfredsställelse. De kommunala och statliga utbildningarna för vuxna har därför, liksom högskolan, mycket att vinna på att se folkbildningens strategiska betydelse för att lyckas med målet att nå alla med bra resultat.
Samtidigt är det angeläget att betona den direkt kulturpolitiska samhällsnytta som studieförbundens kulturcirklar och kulturprogram också utgör. Inget annat statligt kulturpolitiskt anslag når så brett i samhället som just anslaget till studieförbunden. I många kommuner är därför studieförbunden en av de allra viktigaste kulturpolitiska aktörerna; som kulturarrangör, för möten mellan professionella kulturutövare och amatörer, för att stödja människors eget skapande liksom för möten mellan olika kulturer. SOU 2004:30 konstaterade följande om kulturverksamheten:
Folkbildningens kulturverksamhet bidrar tveklöst till att främja de kulturpolitiska målen. Den spelar en mycket viktig roll för ett brett och varierat lokalt kulturliv. Det finns anledning till oro för studieförbundens möjligheter att även i fortsättningen kunna fylla sin roll inom det lokala kulturlivet. Om utbudet av kulturcirklar och kulturprogram minskar finns ingen annan aktör som fyller det tomrum som då uppstår. Dessa värden är svåra att uttrycka i ekonomiska termer, men för lokalsamhället menar vi att de i ett längre perspektiv är samhällsnyttiga. Amatörkulturens organisationer behöver för sin utveckling ett eget organisationsstöd på central nivå. Det inte är rimligt att förvänta sig att studieförbunden i en krympande ekonomi ska kunna öka sina insatser för amatörkulturens föreningsliv. Det är i hög grad önskvärt att det klargörs var det nationella politiska ansvaret för amatörkulturen ligger.
Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
Folkbildningen spelar också en strategisk roll för människors hälsa. Bildningsprocessen i sig har betydelse för hälsan/ohälsan, något som statliga Folkhälsokommittén pekat på. Självförtroendet, självbilden och självkännedomen är viktiga för människors förutsättningar att möta nya situationer. Skapande, gestaltning, social stimulans och längtan är positiva upplevelser som befordrar hälsa och möjligen hindrar ohälsa. Folkbildningen bidrar i samtliga fall till personlig utveckling.
Inte minst har några av studieförbunden samt många folkhögskolor en mycket stor betydelse för människor med funktionshinder och för deras intresseorganisationer. Det är viktigt att även i framtiden betona denna målgrupp vid bidragsgivningen. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
Den statliga utvärderingen av folkbildningen (SOU 2004:30 "Folkbildningen i en brytningstid") sammanfattar sin bild av studieförbunden:
Den verksamhet som folkhögskolor och studieförbund bedriver med statsbidrag uppfyller de intentioner som staten har med bidraget till folkbildningen. Ingen annan studie- eller utbildningsverksamhet uppvisar samma bredd som folkbildningen. Den berör många olika samhällsgrupper och alla åldrar. Det ställs inga krav på bakgrund eller tidigare kompetens för att delta. I detta ligger ett starkt demokratiskt inslag. Folkbildningen har bra kontakt med dagens ungdom. Många människor i övre medelåldern och efter uppnådd pensionsålder deltar också i studier, vilket är värdefullt inte minst ur ett perspektiv av livslångt lärande. Folkbildningen präglas av en demokratisk grundhållning som slår igenom i synen på individen och dennes värde. Verksamheten ger på så sätt viktiga bidrag till att bevara och utveckla ett demokratiskt samhälle.
Stat, landsting och kommuner ska underlätta medborgarinflytande och delaktighet genom att stärka folkbildningen. Samhället behöver en mångfald studiecirklar, kurser och kulturarrangemang i studieförbund och folkrörelser. Men det förutsätter också en medveten prioritering av detta område inom stat, landsting och kommuner.
Jämfört med början av 1990-talet har statens anslag till folkbildningen kraftigt reducerats. På samma sätt som övriga delar av samhällets utbildningsinstitutioner, såsom grund- och gymnasieskolor samt högskolor och universitet, resursmässigt stärkts under denna period är det väsentligt att även folkbildningen genom återställda anslag ges rimliga förutsättningar för dess angelägna uppdrag. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
Till detta kan läggas att många kommuners politik under 90-talet dessutom kraftigt reducerat stödet. En handfull kommuner har t.o.m. helt tagit bort stödet till folkbildning och föreningsliv. Under den senaste 10-årsperioden har landstingen i genomsnitt skurit ner anslagen till folkbildningen med 14 %. Kommunerna har skurit ner 40 %. Detta bidrar till att folkbildningen urholkas och försvagas. Det reducerade stödet försämrar också förutsättningarna för demokratin och medborgarnas delaktighet. En nationell folkbildningspolitik förutsätter att såväl stat som landsting och kommuner medverkar till att ge bra villkor för studieförbund och folkhögskolor. Det är utomordentligt viktigt att staten medverkar till att motivera berörda landsting och kommuner att ta sin del av ansvaret för en nationell folkbildningssatsning. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
Konsekvenserna har inte heller låtit vänta på sig. Studieförbunden har svårare att erbjuda de grupper som bäst behöver folkbildningen sitt stöd då avgifterna höjs. Dessutom slås studieförbundens grundläggande infrastruktur ut. 1992 hade de elva studieförbunden cirka 1 500 lokala administrativa enheter. Detta antal är år 2004 cirka 450 enheter. Av dessa är det stora flertalet lokala enheter inom ABF och Studieförbundet Vuxenskolan. Detta får till konsekvens att möjligheterna för studieförbunden att vara närvarande i det lokala samhället och medverka inom den lokala vuxenutbildningen och det lokala utvecklingsarbetet allvarligt försämras.
Statens utvärdering av folkbildningen SOU 2004:30 (SUFO) konstaterar att den verksamhet som folkhögskolor och studieförbund bedriver med statsbidrag uppfyller de intentioner som staten har med bidraget till folkbildningen. Motiven för det statliga stödet till folkbildningen bör främst vara av ideologisk karaktär och sökas i den samhälleliga funktion folkbildningens förväntas fullfölja och som bärs upp av verksamhetens förankring i studieförbundens egna idéer, värderingar och mål. Folkbildningsrådet har i "Folkbildningens framsyn" redovisat en samlad bild av folkbildningens roll och betydelse i framtiden som understryker den stora betydelse studieförbunden förväntas och kan spela inom en rad prioriterade samhällsområden.
Utvärderingen "Folkbildningen i en brytningstid" (SOU 2004:30) liksom utredningen "Vem får vara med" (SOU 2004:51) konstaterar att studieförbunden har en bra kontakt med ungdomar och att många ungdomar också vill delta i studieförbundens verksamhet. Studieförbunden erbjuder arenor för tusentals ungdomar som vill ägna sig åt musik, teater, dans, lajv, hantverk m.m. Statliga utvärderingen pekar dock på nödvändigheten av att studieförbunden på ett bättre sätt också når till unga kvinnor. Det är angeläget att studieförbunden tar denna fråga på allvar.
Det är naturligt att kanalisera ett ökat stöd för lokal ungdomskulturverksamhet genom studieförbunden. Detta utgör idag den bästa garantin för att dessa resurser också når breda ungdomsgrupper i hela Sverige.
Det är dags att börja arbetet på att återställa anslaget till folkbildningen. Det bör ökas efter den kraftiga neddragning av de statliga bidragen som skett sedan början 1990-talet. Genom detta ökade resursutrymme förväntas studieförbunden prioritera studiecirklar och kulturarrangemang bland ungdomar liksom för grupper med särskilda behov, främst människor med funktionshinder. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Håkan Larsson (c) |
Sven Bergström (c) |