Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det bör tillsättas en arbetsgrupp bestående av representanter för alla inblandade parter, vilken får till stånd en dialog med kommuner och landsting om hur det nationella ansvaret för folkbildningen skall tas och fördelas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att riktlinjerna för Folkbildningsrådet bör ses över så att bidragstilldelningen på ett bättre sätt följer verksamhetsutvecklingen.
Staten lämnar årligen bidrag till folkbildningen och anger också vilka målsättningar som skall gälla för verksamheten. Regeringen gör också uppföljningar på hur medlen används. Regeringen har då gjort bedömningen att folkbildningen har arbetat enligt de uppsatta målen. Nu är det inte bara staten som lämnar bidrag till folkbildningen. Det gör också kommuner och landsting. Folkbildningen finansierar också en del av sin verksamheten genom uppdragsutbildning.
I budgetpropositionen 2000 sades:
I de två senaste folkbildningspropositionerna (prop. 1990/91:82 och 1997/98:115) har regeringen utgått från att även kommuner och landsting har ett ansvar för finansieringen av folkbildningen. Regeringen har erfarit att vissa kommuner har dragit ned betydligt på anslagen till folkbildningen. Folkbildningen är ett nationellt ansvar för såväl staten som kommuner och landsting. En fungerande folkbildning är en förutsättning för att medborgare oavsett bostadsort får en höjd bildningsnivå och därigenom skapar förutsättningar för utveckling och framsteg i hela landet.
Folkbildningsrådet redovisade sitt uppdrag i februari 2001. Av rapporten framgår att kommunerna under 1990-talet minskat sina bidrag med 40 %. I relation till statsbidragen har kommunernas bidragsandel sjunkit från ca 55 % till 30 %.
Landstingens bidrag har också minskat, men i mindre omfattning. Bidragsminskningarna skiftar mycket beroende på i vilken kommun eller vilket landsting man studerar. Det betyder att minskningen som här angivits är mycket större i vissa delar av landet. I storstadsområdena med goda kommunikationer betyder det att vissa kommuner åker snålskjuts på grannkommunerna vad gäller tillgänglighet till folkbildning.
Sedan dessa nedslående siffror presenterades har utvecklingen tyvärr gått ytterligare bakåt och studieförbunden trängts tillbaka ekonomiskt över den gräns där man kan hävda att deras verksamhet är tillgänglig för hela, eller ens större delen av, befolkningen, detta på grund av de allt högre deltagaravgifterna.
Statens utvärdering av folkbildningen, SUFO 2 (SOU 2004:30), konstaterar att de stora nedskärningarna av det kommunala stödet till studieförbunden inneburit påfrestningar. Ett antal kommuner har till och med gått så långt att man helt tagit bort stödet till folkbildningen. Detta har lett till att förutsättningarna för människor att få del av vad folkbildningen erbjuder minskat väsentligt för delar av befolkningen. Utredaren konstaterar att kommunerna inte tagit den del av det nationella ansvaret för folkbildningen som regering och riksdag efterfrågat.
Vänsterpartiet har i tidigare motion tagit upp denna fråga och har då avvisats med hänvisning till pågående utredningar. Då SUFO 2 lagts fram och bekräftar den bild vi tidigare gett ser vi oss föranledda att upprepa tidigare krav.
För att undvika att nagga den kommunala självbestämmanderätten i kanten är det nödvändigt att få till stånd en dialog med kommuner och landsting om hur det nationella ansvaret för folkbildningen skall tas och fördelas. Därför bör regeringen tillsätta en arbetsgrupp bestående av representanter för alla inblandade parter.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Studieförbund har vittnat om, och även SUFO 2 tar upp, problematiken kring bidragstilldelningen. Man menar att statsbidragen stått stilla trots att vissa verksamheter ökat eller minskat. En del studieförbund har i det skenet fått mer pengar genom att de minskat sin verksamhet, andra har fått mindre pengar trots ökad verksamhet. Det är naturligtvis viktigt att det finns något slags skyddsnät för studieförbunden så att inte bidragen pendlar upp och ner för mycket, men vi anser att bidragstilldelningen på ett bättre sätt måste följa verksamhetsutvecklingen. Med anledning av detta vill vi att riktlinjerna för Folkbildningsrådet på detta område ses över för att bli tydligare.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
SUFO 2 har ett långt avsnitt om folkbildningen och mångkultur/integration. Man har gjort en ordentlig och förtjänstfull genomgång av läget när det gäller folkhögskolor och studieförbund och huruvida verksamheterna tjänar som arenor för dialog och därmed för integration. Svårigheterna att med den traditionella uppbyggnaden av den svenska folkbildningen, där olika - oftast gamla, väl intrimmade - folkrörelser skall stå för den demokratiska strukturen medan invandrade och nationella minoriteter står för en stor del av underlaget för verksamheten, visar sig inte oväntat skapa en kraftig obalans.
Många goda intentioner hos studiearrangörerna strandar på bristande förmåga att fånga upp kursdeltagarnas perspektiv och utgå från deras (mycket skiftande!) behov.
I stället uppfattar man oftast det svenska som norm och det "mångkulturella" antingen som problem eller som något utifrån kommande som ska integreras i det svenska - alltså en modell som i förlängningen leder till assimilation. Invandrarföreningarna å sin sida känner att de ska passas in i en viss form för att få del av de medel som studieförbunden förvaltar och fördelar.
Detta är knappast några överraskande upptäckter, även om det är sorgligt att man faktiskt inte kommit längre ännu år 2004. Säkert finns det, som utredningen nämner, möjligheter att dra lärdomar av hur man arbetar med multikulturell utbildning i andra länder med blandade kulturer.
Det kan säkert också bli nödvändigt att göra ingrepp i själva folkbildningens struktur. Hur som helst måste man komma fram till en modell där de invandrade och de nationella minoriteterna är jämbördiga parter och inte längre främmande element som ska inlemmas i svensk kultur med hjälp av överförande av svenska värderingar.
Vi kommer givetvis att bevaka vilka förslag som formas utifrån utredningens betänkande och avstår därmed från att här komma med egna förslag när det gäller folkbildning, mångkultur och integration.
|
Stockholm den 2 oktober 2004 |
|
|
Rossana Dinamarca (v) |
|
|
Peter Pedersen (v) |
Tasso Stafilidis (v) |
|
Siv Holma (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Rolf Olsson (v) |
Alice Åström (v) |