1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Bakgrund 2
4 Klass och kultur 3
5 Könsmakts- och HBT-perspektiv 4
6 Den etniska aspekten 5
6.1 Nationella minoriteter 5
6.2 Invandrade minoriteter 6
6.3 Mångkultur 7
7 Den geografiska aspekten 7
8 Kultur och hälsa 7
9 Kulturens fria utveckling 8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en aktionsgrupp bör tillsättas med uppdrag att kartlägga kulturlivet ur ett könsmakts- och HBT-perspektiv samt överväga åtgärder och samla positiva exempel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en översyn av de regelverk som reglerar bidragsgivningen för kulturändamål, med särskilt avseende på samhällets skyldigheter gentemot de nationella minoriteterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om uppgifter för samordnaren för Mångkulturåret 2006.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till hur kulturen på ett bättre sätt än i dag skall kunna utnyttjas såväl inom den förebyggande hälsovården som inom vård- och omsorgsinstitutionerna i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av en översyn av förhållandet mellan projekt- och verksamhetsbidrag även för andra kulturverksamheter än den fria scenkonsten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av en helhetsbedömning av hur vi på sikt bäst kan värna yttrandefriheten och kulturverksamheternas fria utveckling.
Enligt de kulturpolitiska målen som riksdagen antog 1996 är det kulturpolitikens uppgift att "värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den". Dessutom ska politiken "verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande".
Att alla verkligen får sådana möjligheter är vidare en förutsättning för yttrandefrihet och demokrati. Detta har framhävts av den stora Demokratiutredningen såväl som i många andra sammanhang. Likaså har det gång på gång upprepats av ansvariga politiker och myndigheter att "alla" verkligen ska betyda alla människor i det här landet. Ibland används detta som argument mot att genomföra förslag som Vänsterpartiet framför om att särskilt lyfta fram behoven hos de grupper av människor som är underprivilegierade i samhället i dag. Det har exempelvis skett när vi tagit upp frågor som handlat om genus och makt.
Sist och slutligen hänger makten inom hela kultursektorn, såväl som i samhället i övrigt, ihop inte enbart med kön eller klass utan också med etnicitet, sexuell identitet, med ålder och med ev. funktionshinder. En annan faktor av betydelse kan vara var i landet man bor. Samtliga dessa faktorer påverkar varandra inbördes. De kulturpolitiska insatserna ska således nå alla, oavsett hemort, ekonomi och annat som i dag fungerar som hinder. Skolan är den instans i samhället i dag som når alla, utom gömda flyktingbarn. Men klarar skolan av att ge barnen den rätt till kultur som våra kulturpolitiska mål hävdar? En rätt som f.ö. även FN:s barnkonvention säger att de ska ha. De fria dans- och teatergrupperna erbjuder en mycket stor andel av den kultur som är tillgänglig och anpassad för skolorna, men utnyttjas den i dag? Har skolorna råd? Prioriterar de kultur? Hur ser skolbiblioteket ut? Vad gör förskolan?
Detta är frågor som den just tillsatta Aktionsgruppen för barnkultur ska undersöka. Det ser vi an med tillfredsställelse. Vi förutsätter att man då också kommer att titta på geografiska aspekter, på funktionshinder, på etnicitet, på ev. avgifter som gör att vissa barn inte har råd att delta. Inte minst mot bakgrund av nya forskningsrön om hur många barn som lever i fattigdom är det senare en avgörande fråga när det gäller att mäta utvecklingen mot det kulturpolitiska målet om allas deltagande.
För de vuxnas del är amatörkulturlivets förutsättningar av stor eller rent av avgörande betydelse för eget skapande och aktivt deltagande. Vänsterpartiet tar upp frågan om amatörkulturen i en särskild motion. Det gäller även de frågor med anknytning till funktionshinder och de frågor som gäller utbildning: förskola/skola/högskola/forskning.
Den ena undersökningen efter den andra har visat att utbudet av samhälleligt stödd kultur i första hand når medelålders och äldre medelklasskvinnor. Många säger att kulturlivet bärs upp av kvinnorna. Men var är arbetarklasskvinnorna, var är arbetarklassmännen och de ensamstående föräldrarna med usel ekonomi? Varför börjar de inte köpa och läsa böcker när bokmomsen tas bort, varför rusar de inte till museerna när inträdet blir gratis?
Givetvis är det inte så enkelt. Den som inte varit van att sticka in på bokhandeln eller lösa inträde på museum, lägger inte plötsligt om vanorna när de ekonomiska hindren blir lägre eller rentav försvinner. Men när hindren tas bort skapas förutsättningarna. Stat, regioner och kommuner måste jobba vidare på att förbättra dessa förutsättningar. Samtidigt måste skolan och andra instanser som når ungdomar och barn hjälpa till att introducera dem i de olika kulturella verksamheterna. Biblioteken spelar här viktig roll.
I en rapport från LO:s löne- och välfärdsenhet 2003 framhålls att biblioteken är bra exempel på att det går att nå nya grupper. Rapporten, som redovisar perioden 1980--1999, visar att de klassmässiga skillnaderna inte har ökat utan tvärtom minskat i flera avseenden. Dock har männens läsande minskat kraftigt under perioden. Detta problem tar vi upp i vår motion Bredda läsandet, där vi också behandlar bibliotekens betydelse.
I budgetpropositionen 2005 läggs förslag om ändrad bibliotekslag, innebärande bl.a. att kommunerna ska göra planer för bibliotekens verksamhet. Det är viktigt att dessa planer har ett klassperspektiv. Bibliotekens främsta uppgift kommer alltid att vara att förmedla böcker, tryckta medier. Men det är också viktigt, särskilt från ett barn- och ungdomsperspektiv, att planerna inkluderar musik och bildmedier. Att förbättra villkoren för de fria teater-, dans- och musikgrupperna är en förutsättning för att den ska kunna fortsätta att leverera god scenkonst till skolor och vuxenpublik till billiga priser. Vi lägger därför förslag om detta i särskild motion.
Folkbildningen är från första början just en klassfråga - hur skulle folket, de som inte åtnjutit högre utbildning och inte introducerats på teatrar och i konstsalonger, komma i åtnjutande av bildning och kultur? De kulturpolitiska målen innehåller också ett mål som säger att vi som politiker har till uppgift att främja bildningssträvandena.
Folkbildningens roll i dag är något annorlunda än den var under första hälften av 1900-talet, men fortfarande kvarstår klassklyftorna och de många människornas behov av studieförbundens och folkhögskolornas insatser. Här handlar det i dag till stor del om att deltagar- och kursavgifter blivit alltför höga men också om själva folkbildningens uppbyggnad och struktur. Vad ska den ansvara för och hur ska den finansieras? Vilket ansvar tar folkbildningen för de nationella och invandrade minoriteternas behov?
Folkbildningens situation behandlar Vänsterpartiet i en särskild motion.
Precis som vi välkomnar beslutet om en aktionsgrupp som ska ta temperaturen på barnens tillgång till kultur i hela landet, på samma sätt vill vi välkomna en motsvarande undersökning av kvinnornas faktiska makt och inflytande inom kultursektorn.
Ett medvetet könsmakts- och HBT-perspektiv i kulturutbudet är en förutsättning för att kulturens innehåll ska spegla och nå ut till alla medborgare. Detta i sin tur förutsätter kunskap om hur verkligheten ser ut. I en motion för ett par år sedan begärde Vänsterpartiet en kartläggning av kulturlivet ur könsmaktsperspektiv, både vad gäller dem som skapar kulturutbudet och dem som använder det. I kartläggningen skulle även ingå hur köns- och maktfördelningen ser ut inom den politiska och byråkratiska sfären.
Det är allmänt känt att kulturkonsumenterna oftast är kvinnor, men hur stor andel av beslutsfattarna är män? Och på vilka poster sitter kvinnorna resp. männen? I svaret på motionen hävdade kulturutskottets majoritet (bet. 2001/02:KrU15) att problemen är tillgodosedda i och med att de kulturpolitiska målen finns och att Kulturrådet har ansvar för utvärdering. Beträffande yttrandefrihet och demokratimålet hänvisar man till en rad utredningar. Vi kan dock inte se att de här frågorna har behandlats i något av de nämnda sammanhangen. Och trots Kulturrådets ansträngningar - vilka vi på intet vis vill förringa - kvarstår problemen i praktiken på scengolvet, i inspelningsstudion, i konsthallarna. Inte minst på musik- och filmområdena råder en kraftig manlig maktdominans.
Enligt musikforskare har exempelvis orkestrarna en oerhört hierarkisk struktur. Kvinnliga musiker är oftast de lägst betalda i orkestrarna och de når sällan eller aldrig dirigentnivån. Kvinnliga kompositörer har svårt att få ekonomiskt stöd.
Filmregissörer av kvinnokön får fortfarande, trots att Filminstitutets chef säger att de kommer på bred front, inte en större andel av de totala anslagen än föregående år. Vi måste tyvärr också anta att problemen kvarstår på politiker- och myndighetsnivå i förhållandet mellan kulturfrågorna och de "hårda", traditionellt manliga frågorna.
När vi nu på nytt tar upp kravet på en kartläggning ur könsmaktsperspektiv, vill vi också lägga till HBT-perspektivet. Även det stora antal människor i landet som identifierar sig som homo-, bi- eller transpersoner har rätt till delaktighet i kulturlivet. Utan deras medverkan kommer heller inte HBT-perspektivet att finnas med i utbudet och hundratusentals människor lämnas utanför.
Tar vi scenkonsten som exempel genomsyras den allra största delen av utbudet i dag av såväl manlig överordning och kvinnlig underordning som av en icke ifrågasatt heteronormativitet. Scenkonsten speglar samhället, och det är så samhället ser ut. Men om det ska gå att åstadkomma en förändring krävs att de som beslutar om repertoar och utformning av föreställningarna har förmåga att tillämpa ett medvetet perspektiv på maktförhållandena.
En aktionsgrupp, liknande den som finns inom barnkulturområdet, bör tillsättas vilken ges i uppdrag att kartlägga kulturlivet ur ett könsmakts- och HBT-perspektiv samt överväga åtgärder och samla positiva exempel. Bör det exempelvis ställas krav på alla institutionschefer - från Filminstitutet till regionteatrarna - att de utbildas i könsmakts- och HBT-frågor? Riksdagen bör som sin mening tillkännage för regeringen att en sådan aktionsgrupp ska tillsättas.
Det etniska perspektivet inom kulturlivets olika delar belyses i andra motioner. När det gäller medier har dessa ofta kritiserats för att inte nå ut till samtliga boende/etniska minoriteter i landet och i alla fall inte så att det speglar den etniska sammansättningen av befolkningen. De medier som staten har direkt inflytande över i och med sändningstillstånden är public service-företagen SVT, SR och UR. Vänsterpartiet tar upp det problemet inom ramen för det pågående förberedelsearbetet för ett nytt sändningstillstånd för public service.
År 2000 åtog sig Sverige att följa Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Våra nationella minoritetsspråk är finska, meänkieli (tornedalsfinska), samiska, romani chib och jiddisch. Enligt konventionerna har staten ansvar för att tillgodose dessa språkgruppers kulturbehov, även på respektive språk. Med tanke på detta åtagande måste vi konstatera att de medel som hittills avsatts i statsbudgeten för att främja de nationella minoriteternas språk och kultur är minst sagt otillräckliga.
Inför ratificeringen av konventionerna fick Kulturrådet i uppdrag att utreda hur de nationella minoriteterna i Sverige skulle få mer utrymme i svenskt kulturliv. Rapporten De nationella minoriteterna och kulturlivet (2001:4) presenterades år 2001.
I rapporten redovisas att det, av de ansökningar Kulturrådet haft att behandla, framgår att behoven ofta inte är förenliga med de regelverk rådet har att följa. I rapporten framhålls att det behövs anslag som kan användas för angelägna, delvis inte förutsebara behov som ligger i linje med målsättningarna för den nationella minoritetspolitiken.
Med hänvisning till den avgörande roll som barn och ungdom har för minoritetsspråkens fortlevnad, är det viktigt att det permanent finns medel att tillgå för minoritetsgruppernas ungdomar och deras kulturskapande. Slutligen föreslår Kulturrådet att en genomgång görs av de förordningar som finns inom hela det kulturella området för att analysera om förändringar behöver göras för att anpassa dem till den nationella minoritetspolitiken.
Ett exempel på en sådan anpassning, vilken kan behöva framhållas särskilt, är regelverken när det gäller bidragsgivning till film. Det finns i dag, inte minst på samiskt håll, skickliga filmare och goda initiativ och idéer bl.a. beträffande ungdomsaktiviteter.
Det finns också ett stort behov av filmer dubbade till minoritetsspråket, eftersom detta ofta är en förutsättning för att barn och ungdomar ska få höra sitt eget språk talas. Detta p.g.a. att de äldre generationerna varit vana att hånas för sitt språk och därför ofta släppt och glömt det, helt eller delvis. Men ovannämnda initiativ stoppas av att Svenska Filminstitutet inte anser att sådana ansökningar kan tillgodoses inom ramen för deras regelverk och detsamma gäller för Kulturrådet.
Vänsterpartiet anser att den översyn av regelverket som Kulturrådet efterlyst äntligen måste genomföras. I sammanhanget skall också i enlighet med Kulturrådets synpunkter utredas hur minoritetsgruppernas ungdomar och deras kulturskapande på ett bättre sätt än i dag ska kunna tillgodoses.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Krav som specifikt gäller romernas situation och romernas kultur behandlas i särskilda motioner.
Givetvis är den etniska identiteten viktig för invandrade svenskar lika väl som för nationella minoriteter. Vänsterpartiet har tidigare motionerat om behovet av bidrag till översättning av litteratur från andra språk än engelska. Det behövs också stimulans för författare i Sverige som skriver på de olika invandrarspråken. Vi upprepar dessa krav i årets motion Bredda läsandet.
Vi menar där också att det finns behov av en bättre kunskap om vilka åtgärder som krävs för att förbättra situationen för utgivning och distribution av litteratur på invandrarspråken. Även folkbildningen måste ta på sig ett ökat ansvar för att bättre inkludera personer med annan etnisk och språklig bakgrund än svensk.
Denna fråga tar vi upp i motionen Folkbildning.
Integration handlar inte om att integrera minoriteterna i majoritetssamhället utom om att de olika minoriteternas språk och kulturyttringar måste få interagera med majoritetssamhällets, för ömsesidig utveckling. Även detta är en del i att nå ut till alla med kulturpolitiken och resultatet måste bli att vi alla tillsammans skapar det nya Sverige i en ständigt pågående process.
År 2006 är utsett till ett Mångkulturens år. Det är oerhört viktigt att minoriteterna själva, såväl de nationella som de invandrade, får ett avgörande inflytande på och ansvar för innehållet i detta Mångkulturens år utan att för den skull lämnas i sticket av majoritetssamhället. Målet för aktiviteterna måste vara att de - om än inte alla - leder till något bestående så att mångkulturåret inte i backspegeln kommer att likna ett i raden av alla projekt som genomförts med statliga pengar utan att få någon fortsatt inverkan på samhällslivet. Den samordnare för mångkulturåret som utlovas i budgetpropositionen 2005 bör ges i uppdrag att beakta det som ovan anförts.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Inom ramen för regionalpolitiken liksom i arbetet med public service-företagens sändningstillstånd och inför omställningen till digitala radio- och TV-sändningar och dessutom i arbetet i Aktionsgruppen för barnkultur bevakar Vänsterpartiet den geografiska aspekten, d.v.s. att kulturpolitikens mål ska uppfyllas i förhållande till samtliga människor, var i landet de än är bosatta.
Att arbetarklassen (särskilt männen/pojkarna) och dagens "fattiga" nyttjar den offentligt stödda kulturen i mindre omfattning än övriga samhällsskikt framgår av en rad studier. Vi vet också att arbetarklassen genomsnittligt har sämre hälsa. Detta gäller givetvis samtliga underprivilegierade grupper. Samtidigt har på senare år en rad forskare kunnat visa att det finns ett samband just mellan kultur och hälsa. Vänsterpartiet anser att regeringen bör ges i uppdrag att undersöka möjligheterna att bättre än idag utnyttja kulturens kapacitet i arbetet för en bättre folkhälsa och för bättre resultat inom vård och omsorg.
Ett förslag är att ge kulturaktiviteter på arbetstid samma förmåner som den fysiska motionen ges i dag. Ett annat förslag, som Vänsterpartiet fört fram tidigare, är att kulturanslag inkluderas i ordinarie vård- och omsorgsbudget. Men då måste man givetvis se till att kulturanslagen inte sugs upp av det traditionella vårdarbetet och reformen på så sätt motverkar sitt syfte. Säkert finns det också många andra möjligheter att utnyttja kulturen inom vård, omsorg och folkhälsoarbete.
Regeringen bör ges i uppdrag att ta fram förslag till hur kulturen ska kunna utnyttjas på ett bättre sätt än i dag såväl inom den förebyggande hälsovården som inom vård- och omsorgsinstitutionerna.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett ansvar som ligger på riksdagen är att sätta stopp för den ohejdade projektisering av kulturanslagen som pågår. Det behövs utan tvivel ordentliga anslag för utvecklingsverksamhet och därmed för olika projekt, men när projektsystemet i sig börjar stoppa upp kulturens fria utveckling, då har det gått för långt.
I dag har många, i och för sig goda och framgångsrika projekt, visat på värdet av olika verksamheter. Det handlar, som i Tensta i Stockholm, om bokprat och sagostunder för barn på biblioteket, som för romerna i Stockholm och Malmö, om ett eget kulturcentrum, det handlar om fritidsverksamheter för funktionshindrade eller ungdomsverksamheter av olika slag.
När projekten tar slut har en lovande utveckling brutits och behov har skapats som inte följs upp utan bara lämnar ett stort och bittert tomrum efter sig. Ändå vet vi att den konstnärliga kvaliteten gynnas av tryggade ekonomiska förhållanden. När det gäller den fria scenkonsten är en översyn aviserad av förhållandet mellan projekt- och verksamhetsbidrag. Även för övriga kultur- och ungdomsverksamheter bör en sådan översyn göras.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Bland de kulturpolitiska målen finns även de som handlar om att värna yttrandefriheten och om att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens skadliga verkningar.
Stora sektorer inom kulturen existerar på en kommersiell marknad (musikbranschen, filmen osv.) - därmed inte sagt att detta i sig innebär att kulturen tar skada. Ändå rymmer kommersialismen en rad hot mot kulturens fria växt. Det gäller exempelvis privatiseringen av olika verksamheter, det gäller sponsring, det gäller pornografins växande ambitioner att bli samhälleligt accepterad som konstform, det gäller sexualiseringen av det offentliga rummet och stora delar av ungdomskulturen.
Att värna yttrandefriheten, måste enligt vår mening också innebära att man skyddar den från kommersiella övergrepp. Porrindustrin lär i dag vara den största (rikaste) branschen i världen näst efter vapenindustrin. Dess förmåga till påverkan blir då givetvis oerhört stor. Vi vill inte ha censur, i stället vill vi främja just de starka motkrafter som nämns i det kulturpolitiska målet. Ska detta lyckas måste en stark betoning ligga på den kultur som ungdomar efterfrågar och som de själva vill skapa.
Vänsterpartiet menar att målet att motverka kommersialismens negativa verkningar på detta sätt måste ges en större tyngd än det har i kulturpolitiken idag.
När det gäller sponsring av kulturverksamheter har regeringen i regleringsbrev satt gränser för denna, så att sponsrande företag och myndigheter inte får ställa krav som avviker från de mål och riktlinjer för verksamheten som regeringen beslutat. Det har också konstaterats att kulturinstitutionerna hitintills sponsrats i ganska ringa omfattning i jämförelse med budgetens totala omslutning. Ändåär sponsring lika väl som privatiseringar ett potentiellt hot mot kulturens frihet. Utvecklingen måste fortsatt följas mycket noga.
I en prejudicerande dom har fastslagits att företag får göra skatteavdrag för sponsorutgift endast om den kan visas tjäna företaget. Detta tycks till att börja med ha inneburit att det blivit svårare för institutionerna att få sponsorer. Samtidigt går det inte att bortse från att urgröpta anslag från statligt håll riskerar att medföra ett stort behov av att kringgå sponsringsreglerna.
Allt detta måste tas in i den helhetsbedömning som nu, snart tio år efter att riksdagen beslutade om de kulturpolitiska målens utformning, bör göras av hur yttrandefriheten och kulturverksamheternas fria utveckling ska värnas på sikt.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 29 september 2004 |
|
|
Lars Ohly (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Peter Pedersen (v) |