Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av ungdomspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forum för dialog om global utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om unga brottsoffer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om brist på precisering av medel till Myndigheten för skolutveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förstärkning av resurserna till IV-programmet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om friskolornas roll för att förnya pedagogiken och bryta upp segregationen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om elevdemokrati.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsmarknadspolitiken.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om åtgärder för att stimulera sparande och ägande på bostadsmarknaden.
Riksdagen beslutar att införa skattereduktion för inkomster till följd av uthyrning av del i stadigvarande bostad i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de fria dans- och teatergrupperna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de extra medlen 2006 och 2007 till Ungdomsstyrelsen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frivilligorganisationernas arbete.
Den mediala bilden av unga människor är ofta negativ; ungdomar beskrivs inte sällan i termer av "problem"; deär våldsamma, arbetslösa, bostadslösa, röstar inte, äter fel, motionerar för lite, använder droger, är ouppfostrade, har dålig smak och reser sig inte för gamla på bussen.
I själva verket är de flesta ungdomar i Sverige varken svaga, otrevliga, hjälp- eller viljelösa. Tvärtom!
De svårigheter dagens unga möter beror inte alltid på egen oförmåga, utan oftast på ett utanförskap - ett politiskt skapat utanförskap. Sverige har blivit ett samhälle med insiders och outsiders. Ofta är det ungdomar som blir outsiders. Entrébiljetten till de svenska trygghetssystemen med bostad, lån och socialförsäkringar heter: löntagare med fast anställning. Egenföretagande uppmuntras inte och Sverige har under lång tid legat i botten på snart sagt alla internationella tabeller över nyregistrerade företag.
Utbildning har en avgörande betydelse för ungas möjligheter till ett självständigt och rikt liv. Därför är det djupt oroande att många elever slutar grundskolan utan tillräckliga kunskaper och ofta är utleda på allt vad skola heter.
Att växa upp och etablera sig har alltid inneburit utmaningar och svårigheter. Det är inte annorlunda nu, men dagens s.k. välfärdsstat gör svårigheterna större. I stället för att hjälpa till och underlätta resan från ung till vuxen bygger den ofta hinder och stjälper. Välfärdsstaten skapar skenbar trygghet för vissa, men otrygghet och murar för andra.
Vi känner dock tveksamhet inför begreppet ungdomspolitik. Unga människor är i första hand individer med olika krav, behov och önskemål. "Alla ungdomar tycker inte likadant", skriver t ex forskaren Thomas Fürth på Kairos Future i sin skrift Värdelös eller rik på värden? (2003): "Dagens unga lever dessutom i en mycket informationstät värld, där rekvisita för en mängd roller och uppfattningar bara väntar på de individer som vill ikläda sig de olika rollerna. Man kan fråga sig om ungdomsgenerationen finns. Mycket talar för att den finns i allt mindre utsträckning än tidigare, då många växte upp under likartade villkor."
Vi moderater är samtidigt väl medvetna om att unga människors verklighet ändå skiljer sig från de flesta vuxnas; dels därför att unga ofta har ont om pengar och därmed inte tillgång till samma fritids- och kulturutbud som vuxna, dels därför att ungdomstiden till stor del går ut på att finna en egen identitet, där jämnåriga - och andra vuxna än de närmaste familjemedlemmarna - spelar en viktig roll.
Att vara ung är att ha roligt och se möjligheterna, men också att känna oro för framtiden, grubbla över "vem man är och vill vara" och att stå inför viktiga vägval, utan att kanske ha någon klok vuxen att fråga till råds. Därför är medmänskligt engagemang, från vanliga grannar eller nattvandrande vuxna till ideella ungdoms- eller idrottsledare, så viktigt.
En bra ungdomspolitik handlar om att röja hinder som är unika för unga. Vår utgångspunkt är dock att så långt det är möjligt undvika att dela in politiken utifrån olika gruppers intressen. Ungdomar är först och främst människor och den politik som behövs för att ge unga människor en trygg uppväxt, god utbildning, stimulerande fritid, möjlighet till ett riktigt jobb och bra bostad gynnar naturligtvis alla "grupper" i samhället.
Vi vill påminna om att vi i samband med den allmänna motionsperioden 2003 väckte motion om ungdomspolitiken (2003/04:Kr232 av Kent Olsson m.fl.[m]) Denna har i stora stycken inte behandlats av riksdagen än, utan kommer att hanteras i samband med föreliggande proposition. I stället för att upprepa det som vi fört fram där, hänvisar vi endast till den.
Regeringens proposition Makt att bestämma - rätt till välfärd innehåller få konkreta förslag. Snarare är det en lägesbeskrivning över bostadsbrist, arbetslöshet, misslyckanden i skolan, ökande psykisk ohälsa framför allt bland flickor, risker för missbruk, sköra familjeband, lågt företagande o.s.v. Och var ligger det politiska ansvaret där? Jo, i många fall i den socialdemokratiskt förda politiken.
Inom område efter område påpekas att "arbete pågår och åtgärder förbereds", men hur, vad och när är inte lika klart.
Positivt är dock att propositionen äntligen lyfter fram entreprenörskap och företagande som självklara och möjliga vägar till egen försörjning. Denna insikt har vi tidigare saknat i regeringens ungdomspolitiska visioner. Men för att behovet av mer entreprenörskap inte bara ska bli ännu en meningslös fras är det nödvändigt med såväl enklare regler som förändrade skatter. Om eller när detta kommer ger propositionen inget besked.
Positivt är även att propositionen lyfter fram brottsoffrens roll. Att bli utsatt för brott är mycket riktigt ofta "en traumatisk upplevelse som kan ge långvariga fysiska och psykiska återverkningar". Många unga rör sig i miljöer där vuxna saknas - eller där vuxna inte griper in. Unga som blir rånade av andra unga utan att någon kommer till deras räddning drar lätt slutsatsen att de själva måste beväpna sig för att inte bli offer. Och så fortsätter den onda cirkeln att snurra allt fortare. I dessa kretsar fiskar också främlingsfientliga krafter, inte sällan med framgång. Risken finns att de brottsoffer som inte får möjlighet att bearbeta händelsen mister tilltro till polisen, rättsväsendet, politiker och den övriga vuxenvärlden.
Men hur kommer denna proposition att bidra till någon förändring? I texten står: "När ungdomar begår brott, måste samhället reagera snabbt och tydligt med insatser för att minska riskerna för fortsatt brottslighet." Verkligheten är ju att många anmälda brott inte utreds utan skrivs av och att en eventuell rättegång kan resultera i ett veritabelt helvete för den unga människa som vågat utmana de kriminella krafterna. Poliserna är för få och de brottsförebyggande råden, som propositionen hänvisar till, gör i flera fall en god insats men det lär inte räcka.
Unga personer som blir utsatta för brott måste bli tagna på allvar och få hjälp från de rättsvårdande myndigheterna, såväl med att bearbeta det som hänt som att orka medverka i polisutredningen och vid rättegången. Den verksamhet med stödcentrum för unga brottsoffer som bl.a. bedrivs i Stockholm framstår som bra och angelägen. En utveckling av liknande verksamhet på andra håll i landet bör uppmuntras.
Vi moderater ser även positivt på möjligheterna för fler ungdomar att engagera sig i internationellt samarbete. Men vi anser inte att det behövs något nytt forum för dialog om global utveckling (sid 113). Redan idag finns många mötesplatser och organisationer som bidrar till internationellt utbyte och/eller hjälpverksamhet: Amnesty, Individuell Människohjälp, Röda Korset, Rädda Barnen och kyrkorna är bara några exempel. Stöd dessa i stället.
Regeringen skriver i propositionen:
"Regeringen avser att genomföra strategiska insatser för att stärka utbildningsvillkoren i de skolor i segregerade områden som har störst behov av utbildningsresurser och i skolor där behovet av motsvarande strategiska insatser är särskilt stort."
Myndigheten för skolutveckling, som varit samordnare av tidigare motsvarande projekt, har angett att man främst avser att arbeta med "utvecklingsdialoger, nätverksskapande och andra former för spridande av kunskap". Vi anser att det är orimligt att närma sig riksdagen med en begäran på 225 miljoner kronor utan att kunna precisera vad dessa medel skall användas till. De senaste tio åren av socialdemokratiskt maktinnehav har tydligt visat vådan av detta.
Detta understryks ytterligare av Regeringskansliets årsbok 2003 där ett flertal påståenden om de lokala utvecklingsavtalen förs fram. Bland annat hävdas att "arbetslösheten har sjunkit, valdeltagandet ökat och människors trygghet och framtidstro ökat i de bostadsområden som omfattats av avtalen". Med tanke på att inte något av dessa häpnadsväckande påståenden är korrekt för områden som Rosengård i Malmö, Bergsjön i Göteborg eller Botkyrka i Stockholm finns det all anledning att betvivla regeringens trovärdighet på dessa områden.
Ungdomsstyrelsen presenterade 2003 en rapport som visar de stora problem som idag finns för ungdomar om inte väljer att fortsätta från grundskolan till gymnasiet. Rapporten slår helt riktigt fast att den som inte påbörjar eller rentav avbryter en påbörjad gymnasieutbildning löper en stor risk att inte få något arbete och att därefter fastna i en bidragsfälla som kanske aldrig tar slut.
Om alla elever skall erbjudas teoretiska kurser som syftar till att skicka vidare fler och fler studenter till landets universitet och högskolor kommer den negativa trenden att fortsätta. Alla varken kan eller är lämpade att gå vidare till en akademisk utbildning och alla vill inte heller syssla med akademiskt betingat arbete. Därför är det nödvändigt att lösa de problem som uppstår i utbildningsväsendet långt innan eleverna når gymnasiet. De förstärkningar av resurserna till IV-programmet om 450 miljoner kronor som regeringen aviserat har därför karaktär av "respirativa" insatser. Det är tydligt att regeringen valt att inte "konfrontera" den allvarliga frågan om kunskapsbristerna i grundskolan utan istället bibehåller modeller som inte visat sig ge resultat.
Vi vill också understryka den betydelse som friskolorna har haft för utvecklingen av nya pedagogiker inom hela skolvärlden och bryta upp segregationen.
I övrigt hänvisar vi till vår utbildningsmotion 2004/05:Ub390 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m).
Eleven skall delta i utformningen av den individuella kunskapsplanen och faktiskt se till att målen nås. Eleven skall i största möjliga mån få välja skola, lärare och kurser tillsammans med sina föräldrar.
Elevernas potential som resurs när det gäller att förbättra kvaliteten via uppföljning och utvärdering skall tas till vara. Elevinflytandet skall i första hand vara direkt och personligt, men i sammanhang där såär påkallat också vara del av en större elevdemokrati.
Författningsreglering gällande elevers rätt till inflytande finns i skollagen, skolformsförordningar och läroplaner. I skollagen (4 kap. 2 §) stadgas att eleverna skall ha inflytande över hur deras utbildning utformas. Omfattningen och utformningen av elevernas inflytande skall anpassas efter deras ålder och mognad.
Enligt grundskoleförordningen (3 kap. 6 §) skall eleverna ges tillfälle att tillsammans med läraren behandla frågor som är av gemensamt intresse för eleverna. I läroplanen för den obligatoriska skolan m.m. (Lpo 94) stadgas att skolan skall sträva efter att varje elev tar ett personligt ansvar för sina studier och sin arbetsmiljö, successivt utövar ett allt större inflytande över sin utbildning och det inre arbetet i skolan och har kunskap om demokratins principer samt utvecklar sin förmåga att arbeta i demokratiska former.
Ungdomars möjligheter till egen försörjning är avgörande för frihet och självständighet. Enligt Socialstyrelsen minskade i fjol utbetalningen av socialbidrag, utom bland ungdomar. Skälet är hög arbetslöshet. Ungdomsarbetslösheten i Sverige är (enligt RUT) ca 2,6 gånger så hög som för samtliga ålderskategorier och därmed är ungdomsarbetslösheten i Sverige också högre än i flertalet (gamla) EU-länder.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder riktade till ungdomar har betydande undanträngningseffekter och kan inte i någon större utsträckning påvisas öka sysselsättningen bland ungdomar. Detta visar ett flertal studier från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. Vi föreslår att ett lärlingssystem inrättas och att utbildningsplatserna i den kvalificerade yrkesutbildningen utökas (förslagen redovisas i motion 2004/05:Ub436 av Anders G Högmark m.fl. [m]). I partimotionen 2004/05:Sf357 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) ges ytterligare förslag pååtgärder för att minska arbetslösheten, vilket naturligtvis också omfattar unga.
För många ungdomar och studerande är det ett svårt och dyrt projekt att skaffa sig en egen bostad. I tillväxt- och utbildningsområden kan det vara ett helt omöjligt företag. Med en bättre näringslivspolitik och högre tillväxt hade fler ungdomar haft en bättre ställning på arbetsmarknaden, och därmed mindre problem med att få teckna hyreskontrakt eller köpa bostadsrätter.
Det går inte med dagens politik att på kort sikt bygga bort bostadsbristen. Behovet av bostäder är akut för unga och studerande.
I regeringens ungdomspolitiska proposition (2004/05:2) står inte att finna några konkreta åtgärder för att avhjälpa ungas problem på bostadsmarknaden (sid. 96-100). Regeringen bedömer däremot att en "nationell bostadssamordnare bör utses", att "Boverkets byggkostnadsforum bör beakta behovet av bra och billiga bostäder för unga" samt att särskilda åtgärder för att underlätta ungdomars tillträde till bostadsmarknaden bör vidtas.
Vi kan bara beklaga att regeringen inte tar tillfället i akt och ger riksdagen konkreta förslag att ta ställning till.
Även om vi ställer oss kritiska till mycket av vad regeringen skriver i propositionen i nämnda del måste vi inte desto mindre ge vårt helhjärtade stöd vad gäller idén om att underlätta för ungdomar att äga sin bostad. Vi anser därför att riksdagen bör uppdra åt regeringen att återkomma med förslag om åtgärder för att stimulera sparande och ägande på bostadsmarknaden. Detta måste enligt vår mening kunna ske utan att en bostadspolitisk samordnare tillsätts.
I frånvaron av förslag från regeringens sida vill vi passa på och framföra förslag som tillämpats på annat håll för att underlätta ungdomars inträde på bostadsmarknaden. På flera tillväxt- och utbildningsorter skulle bostäder kunna frigöras genom enklare och mer generösa skatteregler. I Norge kan en privatperson hyra ut under 50 procent av sin bostad utan att betala skatt för hyresinkomsten. Systemet underlättar för ungdomar och studerande att få tag på bostäder.
Enligt en undersökning som Stockholms Handelskammare låtit genomföra kan andelen stockholmare som hyr ut privatbostäder öka från dagens två procent till nio procent. Uppskattningsvis kan således 55 000 stockholmare tänka sig att hyra ut delar av sin bostad, om det vore mer ekonomiskt fördelaktigt.
Vi anser att en del i stadigvarande bostad skall kunna hyras ut, med skattelättnad för uthyraren. Detta är det snabbaste sättet att enkelt och billigt få fram bostäder på tillväxt- och universitetsorter.
Barn- och ungdomskultur är ett av Moderaternas tre prioriterade områden inom kulturpolitiken. Vi har uppfattat att även regeringen har samma uppfattning. Därför är vi mycket förvånade över att de fria dans- och teatergrupperna - som framför allt möter och spelar för barn och unga - inte har fått något extra stöd i budgeten för 2004/05. Tvärtom!
Vi utvecklar vår syn på kultur och fritid i motion 2004/05:Kr233 av Kent Olsson m.fl. (m).
De satsningar som tidigare gjorts (Storstadssatsningen t ex) har inte gett det resultat som var önskvärt. Risken är stor att pengarna försvinner i kortsiktiga projekt, som i många fall blir direkt kontraproduktiva därför att det inte finns någon uppföljning, analys eller fortsättning. Vi ställer oss därför tveksamma till förslaget att tillföra Ungdomsstyrelsen 125 miljoner kronor för 2006 och 2007. Vi anser inte att det i propositionen är tydligt hur dessa medel skall användas. Regeringen skriver att den skall återkomma till Ungdomsstyrelsen med uppgifter hur dessa pengar skall användas för bl a ungdomar i riskzonen. Vår uppfattning är klar, regeringen bör återkomma till riksdagen med detaljerad redovisning av problembilden, vad som måste göras och av vem. Först dåär det aktuellt att diskutera insatsen och vad den kommer att kosta. Kanske behövs en betydligt större satsning.
Vi vill också uttrycka vår initiala tveksamhet till att det är just Ungdomsstyrelsen som skall hantera de nya pengarna. Frivilligorganisationerna har visat betydligt bättre resultat - Fryshuset i Stockholm är ett gott bevis på detta. Risken är i stället stor att kommunerna känner sig tvungna att uppfinna hjulet på nytt.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Kent Olsson (m) |
|
|
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |
Anna Lindgren (m) |
|
Tobias Billström (m) |
Margareta Pålsson (m) |
|
Henrik S Järrel (m) |
Henrik Westman (m) |
|
Anne Marie Brodén (m) |