Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avveckling av kommunala bolag.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som sätter stopp för kommunal skatteplanering genom koncernbildning.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som förhindrar att avgiftsfinansierade kommunala bolag genom bidrag finansierar annan kommunal verksamhet som ligger utanför bolagets egentliga verksamhetsområde.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om laglighetsprövning av kommunala bolag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att pröva det fortsatta behovet av regler för kommunernas förmögenhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att granska det ökande antalet bolag med kommuner som minoritetsägare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att granska andra samarbetsformer än bolag mellan kommuner och enskilda företag vad gäller frågor som transparens och möjlighet att utkräva politiskt ansvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förtydliga kommunala bostadsbolags ansvar.
1 Yrkande 2 hänvisat till FiU.
En grundläggande demokratisk princip är att offentlig verksamhet skall drivas med full öppenhet och insyn för medborgare, politiker och medier. Därför anser Folkpartiet liberalerna att kommunal verksamhet skall bedrivas i förvaltningsform.
Den kommunala bolagssektorn bör i huvudsak avvecklas genom att bolagen återgår i förvaltningsform, säljs till privata ägare eller läggs ned. Av socialpolitiska och näringspolitiska skäl är det vara nödvändigt att en del av kommunernas bostadsbestånd finns kvar. Om en kommun väljer att driva detta i bolagsform måste det kringgärdas med ett tydligare regelverk än dagens.
År 2002 fans det 1 432 kommunala bolag med sammanlagt 43 000 anställda och en omsättning på 120 miljarder. Samtidigt fanns det 118 landstingsägda bolag med 37 000 anställda och en omsättning på 32 miljarder. Både som arbetsgivare och vad det gäller kommunernas ekonomi spelar alltså de kommunala bolagen en stor roll. Sett över en tioårsperiod har de kommunala bolagen ökat. Bolag där kommuner ingår som minoritetsägare har ökat snabbare än de helägda kommunala bolagen.
Ett stort antal kommuner har upptäckt att man genom koncernbildningar kan ägna sig åt avancerad skatteplanering och kvitta vinster mot förluster mellan olika bolag i koncernen. Genom koncernbildningarnas bidragsmöjlighet kan dessutom avgiftsfinansierade verksamheter som egentligen borde styras av självkostnadsprincipen leverera sina vinster till t.ex. olika kommunala evenemang och annat. Denna smygbeskattning kan i vissa större kommuner uppgå till hundratals miljoner kronor. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att föreslå lagändringar som omöjliggör kommunal skatteplanering genom koncernbildning och förhindrar att avgiftsfinansierade kommunala verksamheter som drivs i bolagsform genom bidrag kan bekosta verksamheter som inte har med bolagets egentliga verksamhet att göra.
Det är viktigt att hålla en tydlig rågång mellan kommunal verksamhet och rena marknadsintressen. Därför är det oroande att antalet bolag med kommuner som minoritetsägare har ökat under senare år. Varken kommunens innevånare eller privata företag gynnas av experiment med kommunal blandekonomi. Den kritik som kan riktas mot helägda kommunala bolag är lika giltig när det gäller bolag med kommuner som minoritetsägare. Konkurrensfördelarna för ett företag med en eller flera kommuner som delägare är uppenbar. Den demokratiska kontrollen är påtagligt sämre i bolag där kommuner ingår som delägare än för ett bolag som är helägt av en kommun. Utvecklingen av bolag där kommuner är minoritetsägare bör särskilt granskas. Det finns inte idag en klar bild över hur många dessa bolag är vilka som är övriga ägare eller vilken verksamhet de bedriver.
Det finns också andra exempel på hur kommunala och privata intressen växer samman. Gemensamma satsningar på utbildningsprojekt, byggande av idrottsanläggningar och kulturanläggningar är exempel på detta. I ett fall rör det sig om ett i Finland beläget reningsverk som ägs av en svensk och en finländsk kommun samt ett privatägt finländskt bryggeri. I andra fall handlar det om samfinansiering mellan kommuner, näringsliv och Vägverket vad det gäller förbättring av vägar eller byggandet av nya av- och påfarter. Många av dessa projekt är i sig säkert bra, och det kan finnas många goda skäl till dem. Samtidigt innebär de problem vad det gäller demokrati, öppenhet och möjlighet att utkräva ansvar. Denna utveckling och de problem den kan innebära ur demokratisynpunkt bör därför utredas.
Folkpartiet anser att det finns ett antal goda skäl till varför kommunal verksamhet i första hand bör drivas i förvaltningsform. Det är endast i förvaltningsformen som det går att garantera att verksamheten drivs i demokratiska former och med full öppenhet och insyn för medborgarna. Bara förvaltningsformen garanterar de anställdas möjligheter att meddela sig med allmänhet och medier och delta i det offentliga samtalet, något som leder till förbättringar av den kommunala verksamheten och innebär att det blir lättare att upptäcka misstag och fel. Det är inte en händelse att de affärer och skandaler som till och från förekommer i kommunala sammanhang ofta kan relateras till de kommunala bolagen.
Det är viktigt att kommuner koncentrerar sig på den kommunala kärnverksamheten. Sammanblandning av bolagsverksamhet och politik riskerar lätt att uppstå i kommuner som bedriver en stor del av sin verksamhet i bolagsform. Skattebetalarnas pengar skall inte riskeras i affärsverksamheter som drivs i bolagsform och stöttas med kommunala medel.
De kommunala bolagen snedvrider konkurrensen och hämmar tillväxten då de agerar på en öppen och fri marknad. De behöver inte ha samma höga avkastningskrav som privata företag. De har tillgång till förmånliga krediter vid kommunal borgen. Kommunala bolag har möjlighet att samutnyttja kommunens övriga resurser på ett sätt som inte står privata företag till buds. De starka kopplingar som ofta finns mellan en kommuns politiska ledning och dess bolag riskerar att leda till otillbörligt gynnande i samband med upphandlingar och avtal. Risken för att jävssituationer skall uppståär påtaglig. Detta gör att privata affärsverksamheter som konkurrerar med kommunala bolag befinner sig i en utsatt position. Möjligheten att växa begränsas, och risken att konkurreras ut ökar om vi har alltför många starka affärsdrivande kommunala bolag. Det finns exempel på företag som inte ens startats på grund av förekomsten av kommunala bolag. Allt detta hämmar tillväxt och en sund ekonomisk utveckling.
Det är mot denna bakgrund som en avveckling av den kommunala bolagssektorn är motiverad. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att återkomma med en handlingsplan för avveckling av den kommunala bolagssektorn.
Laglighetsprövningen av en kommunal verksamhets kompetensenlighet kan ske i anslutning till kommunala organs beslut om att en verksamhet skall bedrivas på ett visst sätt. En verksamhet kan inte överklagas. Det är inte heller möjligt att överklaga beslut eller verksamhet i kommunala bolag. Det förekommer inte heller möjlighet till sanktioner i de fall där en kommun inte rättar ett upphävt beslut. Detta är inte tillfredsställande. Reglerna i kommunallagen för laglighetsprövning bör därför ändras i enlighet med vad som anförts ovan så att det blir möjligt för förvaltningsdomstolar att pröva kompetensenlighet i verksamheter som kommunala företag bedriver och lagligheten av beslut som fattas i kommunala bolag. Detta bör ges regeringen till känna.
En kommun är idag inte tillåten att låta sin förmögenhet minska. Det kan som exempel innebära att en kommun måste göra avsättningar även då befintliga tillgångar svarar mot kommunens pensionsåtaganden. Det är därför rimligt att det finns regler som motverkar att kommuner på ett ansvarslöst sätt använder engångsintäkter för att finansiera permanenta åtaganden. Det är inget självändamål att kommuner har stora förmögenheter. Denna fråga bör bli föremål för utredning.
Socialdemokratins och Vänsterpartiets bristande respekt för lokal demokrati och rätten att förfoga över sin egendom kommer tydligt till uttryck i det regelverk som förhindrar eller försvårar utförsäljningen av hela eller delar av ett kommunalt bostadsbestånd. Det är ett allvarligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
Då kommuner hindras att göra sig av med delar av sitt bostadsbestånd riskerar pengar som egentligen borde gå till kommunala kärnverksamheter att hamna hos förlustbringande bostadsbolag. Ett alltför dominerande ägande av bostäder verkar hämmande på byggandet av bostäder och på en fungerande bostadsmarknad. Privatiseringar av bostäder, antingen i fortsatt hyresrätt eller där de boende ges möjlighet att äga sin bostad, ger intäkter till kommunen som kan användas till investeringar i kommunal kärnverksamhet.
En minskning av av det kommunala bostadsbeståndet och en renodling av kommunal verksamhet ger fördelar för såväl medborgare i allmänhet som för de boende. Därför bör de regelverk som försvårar utförsäljning av hela eller delar av det kommunala bostadsbeståndet avskaffas. Man bör ocksååtergå till den ordning som tidigare rådde att det räcker med att om mer än hälften av de boende i en hyresfastighet önskar ombildning till bostadsrätt skall så ske. Det nuvarande kravet på kvalificerad majoritet är bara ett sätt att bevara en föråldrad socialistisk bostadspolitik.
Ett visst kommunalt förfogande över bostäder är nödvändigt av både socialpolitiska och arbetsmarknadsmässiga skäl. För människor som befinner sig i utanförskap är det ofta svårt att få en egen bostad på traditionellt sätt. Det måste vara ett kommunalt ansvar att hjälpa dessa människor till en bostad framför allt om barn är inblandade. Det är inte rimligt att kräva av privata hyresvärdar att de skall hålla med en viss överkapacitet av lägenheter för att underlätta en nödvändig rörlighet på arbetsmarknaden. Däremot kan detta ansvar tas av kommuner som förfogar över ett visst bostadsbestånd.
Tyvärr finns det exempel på kommunala bostadsbolag som på dessa områden inte lever upp till sitt ansvar. Det är ett agerande som inte bara får negativa konskvenser för enskilda människor. Det undanröjer också skälen för dessa fastighetsbolags existens. Det kommunala förfogandet över bostäder behöver inte ske genom ägande. Avtal med enskilda fastighetsägare är ett alternativ. Ett kommunalt ägande i bolagsform som motiveras av sociala och arbetsmarknadsmässiga skäl måste omges med ett regelverk som tydligare än idag klargör de allmännyttiga kommunalt ägda bolagens ansvar på dessa områden.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |
|
|
Christer Nylander (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |
|
Bo Könberg (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Lars Leijonborg (fp) |