Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tilläggsdirektiv till Ansvarskommittén.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regionbildningar i norra Sverige.
Centerpartiets demokratisyn utgår från den enskilda människans möjligheter att ta ansvar, för sig själv och för andra. Var och en ska ha möjlighet och förväntas att, efter egen förmåga, vara delaktig i att skapa ett bättre gemensamt samhälle.
Det innebär också att vår demokratipolitik präglas av ett underifrånperspektiv. Endast de frågor individen, familjen eller det civila samhället inte löser bäst själva ska hanteras av de politiska instanserna i kommunerna, regionerna eller staten. Det lokala självstyret ska stärkas så att den lokala demokratin spelar roll och statliga verksamheter ska medvetet och konsekvent decentraliseras till regioner, kommuner eller människorna själva.
Därför anammar också Centerpartiet idén om federalism som grunden för samhällsbygget. Vi menar att ett samhälles viktigaste arena är det lokala samarbetet människor emellan och gräsrotsdemokratin i det lokala samhället i samverkan med den kommunala nivån. Samtidigt krävs givetvis ofta samverkan med andra för att lösa gemensamma bekymmer. Då måste man avstå en del av sitt eget självbestämmande för att tillsammans med andra utöva ett större gemensamt självbestämmande. Men det gemensamma maktutövandet måste också omgärdas av tydliga ramar för att värna det lokala självbestämmandet. På samma sätt behövs det tydligare ramar för vad staten kan göra för att värna lokalt och regionalt självstyre.
För mig är det naturligt att med denna grundsyn verka för en regionalisering av Sverige, där regioner ges stort självstyre och möjlighet att ta över hela eller delar av uppgifter som i dag är statliga. Den regionala nivån i Sverige har länge varit eftersatt som politisk nivå. Det är dags att vi, liksom våra grannar i Europa, anammar idén om starka regioner som självständigt kan samverka med andra, både i vårt land och i våra grannländer. Ett regionaliserat Sverige är ett starkare Sverige.
När regionförsöken påbörjades i Sverige rönte det stort intresse. Människor och deras valda företrädare runtom i hela landet efterfrågade möjligheten att ta större ansvar för den egna regionens utveckling. Dessvärre beviljade regeringen endast ett fåtal försöksregioner, där Skåne och Västra Götaland blivit mest kända genom länssammanslagningar och att man formellt beslöt sig för att kalla landstingsfullmäktige för regionfullmäktige. Även på Gotland genomfördes försök med vidgad samordnad länsförvaltning. I Kalmar län genomfördes ett försök med ett indirekt valt regionförbund.
Alla sådana möjligheter har nu stängts av den socialdemokratiska regeringen. År 2002 beslutade riksdagen att försöken visserligen skulle få fortsätta i Skåne, Västra Götaland och Gotland men slog igen dörren för ytterligare regioner som vill forma ett fast samarbete. Regeringens svar blev i stället kommunala samverkansorgan, som skulle ges möjlighet att ta fram program för länets utveckling och samordna utvecklingsinsatser för att uppnå programmets mål. Samverkansorganen får möjlighet att göra prioriteringar av infrastruktur m.m. när länsprogrammen för regional infrastruktur tas fram. Även om samverkansorganen får möjlighet att samverka med andra förblir de en svag aktör eftersom de endast förfogar över en mindre del (25 %) av medlen för regional utveckling. Övriga pengar finns kvar hos länsstyrelsen.
Den allvarligaste bristen är dock att samverkansorganen är politiskt svaga konstruktioner. Eftersom samverkansorgan endast får finnas om samtliga kommuner deltar kan en enskild kommun förhindra bildandet av ett samverkansorgan. I stora frågor får i praktiken varje kommun vetorätt genom att hota med utträde och därmed nedläggning av samverkansorganet.
Genom tilläggsdirektiven till Ansvarskommittén antyder regeringen att man redan har bestämt sig för att behålla denna ordning. Kommittén får bl.a. i uppdrag att utreda huruvida man kan ha en asymmetrisk organisation där Skåne och Västra Götaland har en särskild ställning samt om det verkligen behövs en direktvald regional/sekundärkommunal nivå. Därigenom skapas osäkerhet i de berörda länen om vad som kommer att hända 2010 och med vilken kraft man kan arbeta på att utveckla regionbildningarna. Samtidigt skickar det en tydlig signal som förstärker det besked som gavs 2002 - att det inte är lönt att lägga ned tid och kraft på att arbeta för regionbildningar och förstärkt regional demokrati.
Den tendens vi ser nu går stick i stäv med slutsatserna som Den parlamentariska regionkommittén (PARK) gjorde i sitt slutbetänkande (SOU 2000:85). Där förordades i stället en vidgad försöksverksamhet med fler regioner och en tydligare ansvarsfördelning mellan den statliga länsförvaltningen och de regionala organen. Visserligen tog regeringen till sig av argumentet att en sådan förtydligad organisation borde leda till att länsstyrelsernas styrelser försvinner, men man avstod nogsamt från att dra slutsatser om ett ökat regionalt självstyre.
Enligt min mening har regeringen slagit in på fel väg med det tilläggsdirektiv man givit Ansvarskommittén. De regionförsök som har gjorts har i huvudsak visat sig vara framgångsrika och lett till ett ökat självförtroende i de berörda regionerna samt en större självständighet gentemot regering och riksdag. Den möjligheten borde komma fler till del. Därför bör Ansvarskommittén i ett tilläggsdirektiv få i uppdrag att lägga fram förslag om en fortsatt regionalisering av Sverige. Detta bör ges regeringen till känna.
Ett viktigt argument för att fortsätta pröva modellen med regionbildningar är att de försök som finns görs i expansiva regioner i södra Sverige. Såväl Skåne som Västra Götaland har, även om de självfallet också drabbas av en inomregional obalans, såväl befolkningstillväxt som en god ekonomisk utveckling.
Samma trend står sig i fråga om de kommunala samverkansorganen. Sådana finns i dag i åtta län: Blekinge, Dalarna, Gotland, Halland, Kalmar, Södermanland och Östergötland. En ansökan finns dessutom från Jönköping. Erfarenheten av ett regionalt ansvar för den egna utvecklingen i norra Sverige kommer således under lång tid framöver att vara ytterligt begränsad.
I stället har utvecklingsarbetet i norra Sverige främst bedrivits av statliga myndigheter med mycket begränsad framgång. Uppdelningen i kustland och inland har snarare förvärrat än löst problemen genom de nya murar som olika statliga program reser. Kust och inland har skilts åt i stället för att uppmuntrats att gemensamt arbeta för den utveckling båda är beroende av, vilket konstaterats i rapporter från Centrum för regionalvetenskap (CERUM) vid Umeå universitet.
Ser vi till Västerbotten finns det redan i dag utbyggda samarbetsmönster, både i öst-västlig riktning genom E 12 Alliansen, och i nord-sydlig genom Akademi Norr och Industri 45. Alla samarbetena syftar dessutom till ett vidgat samarbete utanför länsgränsen. Akademi Norr består av 13 kommuner från fyra län. E 12 Alliansen ser över nationsgränserna och vill vidga samarbetet både till Norge och Finland och vidare till S:t Petersburg. Ett viktigt led i arbetet är att verka för att E 12 ska inkluderas i det transeuropeiska transportnätet (TEN-T), på samma sätt som E 12 i Finland är det. Idag är E 12 en av två svenska Europavägar som saknar denna status.
Det förefaller mig självklart att sådana samarbeten mellan det offentliga samhället i form av kommuner, landsting och länsstyrelse, näringslivet och även det civila samhället (t.ex. genom den ideella föreningen Blå vägen) skulle stärkas av en kraftfull regional nivå som också kunde ta ett samlat grepp i fråga om infrastruktur och resurser för regional utveckling.
Redan i samband med att regionförsöken påbörjades för ett antal år sedan verkade politiker i Västerbotten för en regionbildning. I detta arbete var många centerpartister ledande runtom i kommunerna, vanligen i samverkan med andra borgerliga partier. Dessvärre stoppades initiativ för att bilda en region främst av socialdemokratiska ledningar i länets kommuner. Följden är att vi kommer att vara fortsatt beroende av beslut i statliga myndigheter i en utsträckning vi inte skulle behöva vara. Makten över Västerbottens framtid hamnar i myndigheternas huvudkontor i Stockholm, inte i Västerbotten.
En regionbildning i norra Sverige skulle givetvis skilja sig från de regionbildningar som gjorts i Skåne och Västra Götaland, främst genom de stora skillnaderna i befolkning och de särskilda utmaningar som ett kallt och glest klimat skapar för regional utveckling. Kanske är det till och med så att regionalisering och självstyre i norra Sverige skulle kunna spela en än större roll än det gjort i de södra delarna av landet.
Mina erfarenheter av resor i Västerbotten och angränsande län är att här finns mycket kreativitet och många idéer om vad som behöver göras för att vända utvecklingen. Här finns stora naturresurser och fantastiska möjligheter till hög livskvalitet nära naturen. Men här finns också mycket frustration över att de möjligheterna inte tas till vara och att någon annan tar sig rätten att bestämma hur vår del av landet ska utvecklas. Vi vet att vi kan bättre själva!
Det är inte självklart hur en regionbildning i norra Sverige borde se ut. Klart är att man inte bör skilja på inland och kust, på det sätt som statliga myndigheter gärna ägnar sig åt. Men regionbildningen kan mycket väl vara större, t.ex. i form av en gemensam region Norrbotten-Västerbotten eller kanske än större. Det avgörande är att finna en balans mellan ekonomisk styrka, befolkningsmässigt underlag och medborgarnas möjlighet till inflytande och ansvarsutkrävande. Givetvis bör därför en regionbildning större än ett län föregås av ett omfattande samråd med medborgarna.
En regionbildning i norra Sverige bör ges ett omfattande uppdrag att verka för regional utveckling och samordning av regionens resurser. Ett självklart ansvar skulle vara att hantera den återföring av vattenkraftsvinster till regionen som Centerpartiet verkar för, vilket är lättare att hantera på regional än på kommunal nivå. Det innefattar vidare en omfattande överföring av resurser för regional utveckling till regionala snarare än statliga organ, vidgat ansvar för transporter och infrastruktur, ansvaret för regional planering, kultur och turism. Kort sagt, ett samlat ansvar för de frågor som avgör regionens framtid.
Erfarenheterna av den förda statliga regionalpolitiken avskräcker. Det är hög tid att människor i Västerbotten och Norrbotten får möjlighet att ta makten över sin egen framtid. Därför bör det skapas möjlighet för en regionbildning i norra Sverige. Detta uppdrag bör ges åt Ansvarskommittén. Samtidigt bör regeringen klargöra att man välkomnar en regionbildning och ta upp ett resonemang med berörda kommuner och landsting. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Maud Olofsson (c) |