Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förslag på inrättande av ett departement för jämställdhetsfrågor i syfte att jämställdhetspolitiken skall ges en mer feministisk inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förslag på inrättande av en jämställdhetsmyndighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ny jämställdhetsförordning inrättas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det i regleringsbrev och instruktioner definieras, identifieras och formuleras myndighetsspecifika jämställdhetsmål, återrapporteringskrav och uppdrag.
Riksdagen tillkännager som sin mening vad i motionen anförs om att riksdagsstyrelsen prövar vilka åtgärder som är nödvändiga för att föra upp jämställdhetsfrågor i respektive utskott.
Riksdagen begär att riksdagsstyrelsen återkommer med förslag till ändring i riksdagsordningen för inrättande av ett jämställdhetsutskott i riksdagen.
Jämställdhet handlar om makt och inflytande, om rättvisa och fördelning av ekonomisk och politisk makt mellan kvinnor och män. Jämställdhet är således ett ideal dit vi vill nå. I vägen för detta ideal existerar könsdiskriminering och förtryck som begränsar såväl individer som samhällsutveckling. Sverige är i dag, trots formell jämställdhet mellan kvinnor och män, ett samhälle som systematiskt underordnar kvinnor och överordnar män. Vi har i Sverige haft en aktiv jämställdhetspolitik i över tre decennier. Den har förvisso lett fram till framgångar inom exempelvis politisk representation. Alltför många samhällssfärer har dock förblivit opåverkade av jämställdhetspolitiken. Vi menar att den svenska jämställdhetspolitiken inte förmår att utmana könsmaktsordningen.
En avgörande del av det befintliga jämställdhetsarbetet utgår från politiska beslut. Staten, med riksdag, regering, myndigheter och kommuner är därför centrala aktörer och dess organisering viktig. Deras arbete måste i högre grad utgå från en feministisk analys. Regeringen har tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet vinnlagt sig om att under mandatperioden forma en feministisk jämställdhetspolitik. Det är därför hög tid att riksdag och regering höjer kraven på den analys och de insatser som man bedriver i det interna arbetet och genom myndigheter och verk.
Det övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik är att "kvinnor och män skall ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet". I regeringens senaste skrivelse om jämställdhetspolitiken (skr. 2002/03:140) konstateras att "trots en lång historia av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning. Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktsordning, att kvinnor är underordnade och män är överordnade, och vilja förändra den."
Jämställdhetspolitiken ska enligt dagens politik realiseras främst genom gender mainstreaming, eller jämställdhetsintegrering. Konkret innebär detta att ansvaret för att göra analysen och genomföra politiken ligger på varje enskild minister och är uppdelad på varje departement, likaså ligger det på varje myndighets och organisations ansvar att göra jämställdhetsanalyser anpassat till respektive verksamhet. I den bästa av världar skulle denna strategi kunna vara ändamålsenlig. Men resultatet av mainstreaming har i mycket blivit någonting helt annat. Vi kan se hur jämställdhetsfrågor faller mellan olika stolar och hur frågor "mainstreamas bort" från dagordningen. Exemplen på detta är otaliga. På ministernivå har vi de senaste åren sett att frågan om förkortad arbetstid försvunnit från den politiska agendan, att sexbrottslagar fördröjs på grund av att de utmanar den patriarkala ordningen, och att föräldraförsäkringsfrågan i stället för att handla om föräldrarnas gemensamma ansvar för sina barn och fördelningen av obetalt och betalt arbete, domineras av ett orimligt resonemang om motsättningar mellan barn- och jämställdhetsperspektiv.
Vi menar att det är viktigt att hitta andra alternativa tillvägagångssätt när det visar sig att strategierna som håller i teorin inte är tillräckliga i praktiken. Vi menar att riksdagen måste ta konsekvensen av att feminismen också medför förpliktelser och kräver handling och ett tydligt politiskt ansvar. Frågan om hur vi organiserar formerna för jämställdhetsfrågor är avgörande för att nå resultat. Vi lägger därför i denna motion fram ett antal förslag på hur den politiska organiseringen av jämställdhetspolitiken bör utformas.
Även regeringen tillämpar jämställdhetsintegrering som strategi för att realisera den feministiska jämställdhetspolitiken. Ovan nämndes kort vår syn på problematiken med detta förhållningssätt. Jämställdhet och feminism rör alla politikområden och hur dessa interagerar med varandra. Den diskriminering som kvinnor utsätts för kan inte analyseras utifrån ett isolerat politikområde. Det är inte ett enskilt fenomen som drabbar enskilda individer utan det har sin grund i den patriarkala könsmaktsordningen. Den diskriminerande behandlingen av kvinnor på arbetsmarknaden hänger samman med föräldraledigheten etc. Regeringen har uttryckt att jämställdhetsarbetet ska ges en mer feministisk inriktning, och det medför ett tydligt politiskt ansvar. Inrättandet av ett departement för jämställdhetsfrågor vore ett fruktbart tillvägagångssätt för att i högre utsträckning ta detta ansvar. Idag finns en jämställdhetsminister som delar detta uppdrag med ett flertal andra ämnesområden. Denna ordning gör att jämställdhet som sakområde försvagas. Vi anser att jämställdhetsministern bör ha övergripande mandat och ett eget departement. Mot bakgrund av detta bör regeringen återkomma med förslag på inrättande av ett jämställdhetsdepartement. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Förutom minister och departement utgörs dagens organisering av jämställdhetsarbetet dels av JämO och Jämställdhetsnämnden, som ansvarar för jämställdhetslagens efterlevnad, dels av de länsexperter för jämställdhetsfrågor som 1995 inrättades vid landets länsstyrelser.
Utöver detta är det idag varje myndighets och organisations ansvar att göra jämställdhetsanalyser anpassat till respektive verksamhet. Det innebär att de olika myndigheterna arbetar i olika omfattning med jämställdhet. Motionen problematiserar behovet av myndighetsspecifika jämställdhetsmål på annan plats.
Frågan om en institutionalisering av jämställdhetsarbetet via inrättandet av en jämställdhetsmyndighet har tidigare väckts inom ramen för andra utredningar och förslag (se bl a SOU 2001:44, Ds 2001:64). I en nordisk jämförelse tydliggörs att Sverige har en liten organisation som skall stödja och möjliggöra att genomföra de jämställdhetspolitiska målen. Vänsterpartiet har tidigare föreslagit att en myndighet för jämställdhetsfrågor inrättas som har till uppgift att arbeta mot könsdiskriminering inom samhällets samtliga områden. Vi menar att detta krav nu är mer angeläget än någonsin. Det är dock viktigt att denna myndighet arbetar brett utifrån ett könsmaktsperspektiv.
Som exempel kan nämnas att myndigheterna i Norge och Danmark är självständiga men får sitt uppdrag och sina medel från regeringen. Dessa arbetar bl a med kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning, genom att vara mötesplats mellan forskning och praktik, en fråga som är eftersatt i den svenska jämställdhetsarbetet och som vore en viktig uppgift för en jämställdhetsmyndighet. Granskning av andra myndigheter kan vara en annan angelägen uppgift. Ytterligare ett viktigt arbetsområde handlar om metodutveckling för att arbeta mot könsdiskriminering i ett brett perspektiv. Vi vill till detta poängtera vikten av att man tillser att myndigheten ges tillräckliga resurser för att kunna verkställa sina uppdrag.
Mot bakgrund av det ovanstående bör regeringen återkomma med förslag på inrättande av en jämställdhetsmyndighet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Regeringens mål för att statsförvaltningen ska uppfylla kraven på rättssäkerhet, effektivitet och demokrati är att jämställdhetspolitiken integreras i all verksamhet. En förvaltning i demokratins tjänst ska finnas till för alla medborgare och bör vara ett föredöme vad gäller jämställdhet och ett viktigt instrument för att sprida goda exempel.
Under 1980-talet existerade en förordning för jämställdhet i statlig verksamhet, Förordning om jämställdhet i statlig verksamhet (SFS 1984:803). Förordningen upphävdes 1999, med motiveringen att den var utformad så att den enligt rättsliga bedömningar inte längre hade någon betydelse och att jämställdhetslagen väl fyllde dess funktion.
Vänsterpartiet har tidigare motionerat om införande av en förordning med annat innehåll än den gamla. Vi menar att det förslag som presenteras i Ds 2001:64 om inrättande av en jämställdhetsförordning liknande den som finns inom integrationspolitikens område bör genomföras. Utöver att förordningen reglerar statliga myndigheters ansvar för genomförandet av integrationspolitiken fastställer den även samordningen med den stödfunktion som Integrationsverket och DO utgör. På annan plats i motionen utvecklar vi vår syn på jämställdhetspolitisk myndighet. Vi begär därför att en ny jämställdhetsförordning inrättas liknande integrationspolitikens förordning SFS 1999:593. Utformingen av ett sådant förslag kan exempelvis ha följande lydelse: "Myndigheterna skall fortlöpande beakta samhällets könsmaktsordning när de utformar sin verksamhet och när de bedriver den. Myndigheterna skall verka för lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett kön. Myndigheterna skall i sin verksamhet särskilt motverka alla former av könsdiskriminering." Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
I betänkandet Från verksförordning till myndighetsförordning (SOU 2004:23) föreslås att det inom varje myndighet skall finnas ett system för intern styrning och kontroll för att verksamheten ska kunna följas upp och kontrolleras. Det framgår av utredningen att myndigheter efterfrågar en bättre samordning av årsredovisning och övrig rapportering och att samtliga återrapporteringskrav bör finnas samlade i ett dokument, regleringsbrevet.
Förutom verksförordningen styrs myndigheternas verksamhet och inriktning via instruktion och regleringsbrev. Ett sätt att utveckla jämställdhetsarbetet i feministisk riktning är således genom ändrade direktiv för verksamhetsmål och prioriteringar i dess regleringsbrev. RRV granskade, på regeringens uppdrag, jämställdhetsperspektivet i myndigheternas regleringsbrev och hur återrapporteringen från myndigheterna skedde (RRV 2000:17 Jämställdhet - hur styr regeringen). Resultatet av denna granskning visade övergripande och generella brister i regeringens strategi för jämställdhetsarbete. Kritiken avsåg dels att man gav otydliga målbeskrivningar och krav, dels att myndigheterna hade en bristande dialog med departementen. Man ansåg även att det avsattes otillräckliga resurser till externt jämställdhetsarbete.
Vi menar att det, förutom en jämställdhetsförordning, krävs att det i regleringsbrev och instruktioner definieras, identifieras och formuleras myndighetsspecifika mål, återrapporteringskrav och uppdrag. Utöver att dessa mål bör vara relevanta för myndigheten ska de även ha ett tydligt feministiskt perspektiv. Myndigheternas riktlinjer ska syfta till förändring av rådande strukturer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett utökat feministiskt fokus och kunskapslyft är av stor vikt när det gäller riksdagens utskott. I riksdagsordningens 4 kap. regleras beredningen av ärenden i de olika utskotten. Det som bedöms vara s k jämställdhetspolitik har i dag sin hemvist i arbetsmarknadsutskottet, vilket leder till att det endast är arbetsmarknadsutskottet som har till uppgift att behandla jämställdhet inom sitt sakområde. Varje annat utskott kan således, om det så vill, förbise könsperspektivet och de konsekvenser de olika förslagen kan få för kvinnor respektive män.
Formella instrument kan vara till stöd i arbetet med jämställdhetsintegrering. Vi anser därför att riksdagsstyrelsen bör pröva vilka åtgärder som är nödvändiga för att riksdagens samtliga utskott skall få en formell plattform för att föra upp jämställdhetsfrågor inom sina respektive sakområden. Detta kan ske genom en övergripande tilläggsparagraf eller att samtliga utskott får i uppdrag att i sin beredning beakta könsmaktsordningen. Detta bör riksdagen uppdra åt riksdagsstyrelsen.
Som nämnts tidigare anser Vänsterpartiet att metoden jämställdhetsintegrering, som har som utgångspunkt att ett jämställdhetsperspektiv skall genomsyra all verksamhet, är behäftat med både fördelar och brister. Vi menar att ett feministiskt förändringsarbete även kräver andra strategier och krav på såväl ökad bredd som djup i det politiska arbetet. Jämställdhetspolitiken rör konstitutionsutskottet, finansutskottet, socialförsäkringsutskottet, skatteutskottet, justitieutskottet, lagutskottet, socialutskottet, utrikesutskottet, försvarsutskottet, kulturutskottet, utbildningsutskottet, trafikutskottet, miljö- och jordbruksutskottet, näringsutskottet, arbetsmarknadsutskottet och bostadsutskottet. En feministisk jämställdhetspolitik berör således samtliga polititikområden, och dessa hänger många gånger intimt samman med varandra. Diskriminering på grund av kön pågår på samtliga plan i samhället och interagerar med varandra. Detta faktum ställer höga krav på ett politiskt förändringsarbete. Det krävs att vi diskuterar grunden - könsmaktsordningen - för att tydliggöra och bryta maktojämlikheten mellan könen i vårat samhälle. Inrättandet av ett jämställdhetsutskott i riksdagen skulle utgöra ett viktigt framsteg i arbetet med att utveckla en politik som minskar könsmaktsordningens makt över våra liv. Utskottet skulle ha könsmaktsordningen som utgångspunkt och identifiera hur det tar sig i uttryck i de olika politikområdena. Utskottet skulle också kunna ha funktion som vägledande och uppföljande organ för jämställdhetsperspektivet i övriga utskott. Vi menar att det krävs ett sådant jämställdhetsutskott i riksdagen. Mot bakgrund av detta bör regeringen återkomma med förslag till ändring i riksdagsordningen för inrättande av ett sådant jämställdhetsutskott. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Siv Holma (v) |
Elina Linna (v) |