Motion till riksdagen
2004/05:K431
av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Liberal Europapolitik


1 Sammanfattning

För oss liberaler är de främsta målen med samarbetet inom den europeiska unionen (EU) fred, frihet och demokrati. EU är det viktigaste verktyget för att finna lösningar på sådana problem som vi har gemensamt i Europa. Utöver en stabil fred mellan tidigare fiender, har vi européer EU och dess föregångare att tacka för en rad framgångar. Gränser mellan människor och länder har rivits. Grunden har lagts för en dynamisk ekonomi. Ett genuint och brett ekologiskt ansvarstagande växer sig allt starkare.

Folkpartiet liberalernas vision för Europa är en kontinent som ger alla människor nya möjligheter. Den enskilda människans livschanser bygger på personliga valmöjligheter och på förankringar i olika gemenskaper. Politikens uppgift är att skapa goda villkor och spelregler för samverkan människor och gemenskaper emellan, och för att därmed ge individen frihet att växa. Visionen om individens frihet och möjligheter är grunden till att vi liberaler ser EU-samarbetet som en ödesfråga för Europas länder och deras medborgare.

1994 blev Sverige fullvärdig medlem i EU-samarbetet. Efter tio år med socialdemokratiskt styre ser vi ett Sverige som i allt högre grad ställer sig utanför det europeiska samarbetet. Sverige har åter blivit en randstat som sagt nej till det gemensamma valutasamarbetet och som säger nej till fler gemensamma lösningar på gemensamma problem. Socialdemokraterna har misslyckats med att förankra det europeiska projektet hos det svenska folket. Till följd av detta har EU-negativismen växt sig allt starkare.

Europas länder - till och med de största - är för små för att på egen hand klara de utmaningar som Europas folk står inför. Dit hör den växande brottsligheten. Dit hör klimatförändringarna. Dit hör behovet av att ytterligare stärka sin konkurrenskraft i globaliseringens tid. Och inte minst de allt större kraven på ett enat agerande utanför unionens eget territorium för att motverka krigsrisker, förtryck och terrorism. För att Sverige skall vara pådrivande i arbetet för att möta dessa utmaningar, behövs förändring. En liberal Europapolitik driver utvecklingen mot ett Sverige som fullt ut samarbetar på samma sätt som andra länder i Europa, som fullt ut är medlem i det gemensamma valutasamarbetet, som driver på för ökat samarbete istället för att fungera som en bromskloss och som deltar i den europeiska debatten.

Mål. För svenska liberaler är de främsta målen med samarbetet inom

Europeiska unionen fred, frihet, demokrati och ekonomiskt välstånd. Många av de problem och utmaningar som de svenska och europeiska samhällena möter är till sin natur internationella. Lösningarna på de gränsöverskridande utmaningarna finns i tätare samarbete över nationsgränserna.

Utvidgningen. Den 1 maj 2004 trädde tio nya medlemsländer in i unionen. De nya ländernas medlemskap förverkligas nu på plats och i praktiken. Demokratin och rättsstatens principer och institutioner liksom respekt för mänskliga rättigheter ska hävdas i alla medlemsländer. Ekonomierna skall präglas av näringsfrihet, stabilitet, frihet från korruption, och god företagsstyrning. Allt detta innebär utmaningar och träget vardagsarbete under avsevärd tid. EU:s fortsatta utvidgning gäller närmast Rumänien och Bulgarien samt i ett längre perspektiv Balkan och Turkiet. EU är dock öppet för alla demokratiska länder som delar unionens mål, och som ligger helt eller delvis i Europa. Turkiet ingår förhoppningsvis, efter att ha genomfört nödvändiga reformer, om några år i kretsen. Nära samarbete med medlemsperspektiv bör utformas för länder som Moldavien, Ukraina och Ryssland.

Demokrati och legitimitet. EU-samarbetet och EU:s institutioner måste öka sin demokratiska legitimitet hos unionens medborgare. Öppenheten och insynen behöver förbättras, liksom möjligheterna för medborgarna att få direkt inflytande. Ett starkare politiskt ledarskap beträffande EU-frågorna krävs i Sverige. Lika klandervärt som det idag är att vara okunnig om FN bör det bli beträffande EU.

EU:s nya författning. Den 13 juni 2003 presenterade det europeiska framtidskonventet sitt förslag till författning. Det var ett stort steg i den europeiska unionens historia. För första gången har stora institutionella förändringar diskuterats brett och öppet i hela Europa samtidigt och därigenom möjliggjort en folklig diskussion och förankring. På det stora hela är författningen, och metoden den kom till på, ett stort demokratiskt framsteg inom EU. För att den ska träda i kraft krävs att den ratificeras i alla länder.

Riksdagen och EU-frågorna. Riksdagens arbete med EU-frågor måste förbättras. Riksdagen bör skapa bättre insyn och driva en öppet utövad kontrollmakt i EU-frågor och därigenom ge sitt bidrag för att höja kunskapen och legitimiteten hos medborgarna beträffande Europasamarbetet. Riksdagens EU-nämnd, som utövar den parlamentariska kontrollen över regeringens ställningstaganden i EU-samarbetet, och som regeringen ska informera om alla frågor inför ministerrådsmöten och toppmöten, bör som grundregel hålla sina sammanträden öppna för medier och allmänhet. Riksdagens fackutskott bör involveras tidigare i beslutsprocessen när det gäller arbetet med EU-frågor. Riksdagen bör på olika sätt öka inslaget av EU-aspekter i debatter och offentliga utfrågningar. Svenska Europaparlamentariker bör kunna delta i vissa riksdagsdebatter och därigenom tillföra kunskap och europeiska perspektiv.

Gemensam handels- och jordbrukspolitik. Idag riskeras hela det globala multilaterala regelsystemet för världshandeln i WTO av EU och USA:s jordbruksprotektionism. En avreglering av den gemensamma jordbrukspolitiken i EU skulle på ett kraftfullt sätt kunna bidra till förbättringar för stora delar av världens fattiga landsbygdsbefolkning, men även för konsumenterna i EU. Senare års utveckling med delvis höjda handelshinder mot länder utanför EU:s närområde - inte minst u-länder - bör vändas. EU kan framför allt göra insatser när det gäller lägre handelshinder för import till i-länderna av jordbruksprodukter och enklare industrivaror samt nedmontering av EU:s och USA:s omfattande system av s.k. antidumpningsåtgärder. Att eliminera EU:s exportsubventioner på jordbruksprodukter är bara början av ett sådant reformarbete. EU:s jordbrukspolitik måste fokusera på konsumenternas behov av säkrare, bättre och billigare livsmedel. Det innebär liberalisering och avreglering inom unionen och inte enbart nedmontering av yttre gränshinder.

Gemensam inre marknad. Den inre marknaden ska vårdas genom en stark konkurrensmyndighet, domstol och tydliga regler för rörlighet för personer, tjänster, varor och kapital. Konkurrenspolitikens mål och kriterier behöver moderniseras.

Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. EU måste tala med en röst i utrikespolitiken. EU ska i praktiken leda och ansvara för att målen om fred, frihet, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och effektiv terroristbekämpning kan upprätthållas även i det egna närområdet. EU ska dock inte utveckla något med Nato parallellt eller konkurrerande försvar. Sverige bör ingå i Nato så snart som möjligt. Den transatlantiska länken bör vårdas och stärkas och ska även fortsättningsvis vara en grundbult i Europas och Sveriges säkerhetspolitik. Det övergripande målet för det gemensamma biståndet ska vara demokrati.

Gemensam flyktingpolitik. Den gemensamma flyktingpolitiken måste bli mer human än idag. Tyvärr är strömningarna i Europa snarast motsatta. Asylrätten ska värnas inom ramen för en gemensam flyktingpolitik med minimiregler. Den gemensamma flyktingpolitiken ska bl.a. motverka överströmningseffekter mellan länderna.

Gemensam brottsbekämpning. EU måste driva på arbetet med att utveckla samarbetet avseende brottsbekämpning, särskilt beträffande narkotika och slavhandel med kvinnor och barn. Låt Europol utvecklas mot en "federal polis" - ett europeiskt FBI med utökade resurser. Effektivisera samarbetet inom EU:s åklagarsamarbete Eurojust.

Gemensam miljöpolitik. Målet ska vara att EU ska bli världens bästa miljöorganisation. En gemensam miniminivå på koldioxidskatt bör införas för att reducera utsläppen och minska växthuseffekten. EU bör vidareutveckla system för handel med utsläppsrätter. Skatter på utsläpp och handel med utsläppsrätter bör dessutom samordnas. Kemikalielagstiftningen, REACH, måste drivas igenom.

Alkohol, tobak och narkotika. Att införa en mer tillåtande narkotikapolitik är inte förhandlingsbart. Det krävs intensivt arbete för att föra ut Sveriges narkotikastrategi i Europa. Vi förespråkar en generell sänkning av EU-införselkvoterna för alkohol, och att varje medlemsstat, inkluderat Sverige, ska ha möjlighet att självt bestämma sin egen kvot. Tobak bör omgående elimineras från EU:s gemensamma jordbrukspolitik och alla stöd till tobaksproduktion tas bort.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 582

2 Innehållsförteckning 585

3 Förslag till riksdagsbeslut 586

4 Ett medborgarnas Europa 588

4.1 Mer demokrati 588

4.2 Mer information och debatt 588

5 En ny författning 590

6 Större öppenhet 591

7 Låt EU bli ännu större 592

8 Ökad flexibilitet 593

9 Flyktingpolitiken 593

10 Utvecklings- och biståndspolitiken 595

11 EU:s biståndspolitik 595

12 Utrikes- och säkerhetspolitiken 596

12.1 Den transatlantiska länken 597

13 Europeiska grannskapspolitiken 598

14 Den inre marknaden 599

15 Sysselsättning och sociala frågor 601

16 Krav på försörjning för EU-medborgare som flyttar 601

17 Reformera jordbrukspolitiken och regionalpolitiken 602

18 Brottsbekämpning 603

18.1 Bekämpa slavhandel med kvinnor och barn 603

19 Miljön 604

20 Livsmedelssäkerhet 605

21 Narkotika, tobak och alkohol 607

3 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka EU:s legitimitet och förtroende hos unionens medborgare, samt åtgärder för ökad öppenhet.

  1. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen anförs om att grundregeln bör vara att riksdagens EU-nämnds sammanträden skall vara öppna för allmänhet och medier.

  2. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen anförs om att fackutskotten involveras på ett tidigt stadium i arbetet med EU-frågor som rör det egna sakområdet.

  3. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen anförs om att svenska EU-parlamentariker bör ges möjlighet att delta i vissa debatter i Sveriges riksdag.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU skall vara öppet för alla demokratiska länder som delar unionens mål, ligger helt eller delvis i Europa och som uppfyller de grundläggande politiska och ekonomiska kriterier för medlemskap som EU slagit fast.1

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för ökad solidaritet och öppenhet gentemot omvärlden genom den gemensamma asyl- och flyktingpolitiken.2

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s bistånd och demokrati.1

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av en gemensam utrikespolitik och vikten av att EU talar med en röst i utrikespolitiken.1

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att stärka den transatlantiska länken och EU:s samarbete med Nato.1

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den europeiska grannskapspolitiken.1

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stärka den inre marknaden.3

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försörjningskrav för den som flyttar till Sverige eller ett annat EU-land.2

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ompröva sin inställning till tjänstehandelsdirektivet.3

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om världshandeln och åtgärder för att liberalisera och avreglera den gemensamma handels- och jordbrukspolitiken.3

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att förbättra och effektivisera kampen mot internationell brottslighet, inte minst slavhandel med kvinnor och barn.4

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för en bättre och effektivare miljöpolitik samt livsmedelssäkerhet.5

  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder på områdena narkotika, alkohol och tobak.6

1 Yrkandena 5 och 7-10 hänvisade till UU.

2 Yrkandena 6 och 12 hänvisade till SfU.

3 Yrkandena 11, 13 och 14 hänvisade till NU.

4 Yrkande 15 hänvisat till JuU.

5 Yrkande 16 hänvisat till MJU.

6Yrkande 17 hänvisat till SoU.

4 Ett medborgarnas Europa

Det europeiska projektet är i alla avseenden unikt och har inga modeller eller ramar att följa. De senaste åren har samarbetet tagit flera steg i federal riktning - inrättandet av en gemensam valuta, en mer gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och ett närmare samarbete på inrikesområdet och det rättsliga området. Denna utveckling har sin grund i de faktorer som en gång gav upphov till EU och som i stora delar är och troligen länge framöver kommer att vara drivande i EU-integrationen: gränsöverskridande problem som kräver gränsöverskridande lösningar och institutioner då nationalstatens organisation är otillräcklig för att klara medborgarnas säkerhet, välstånd och miljö.

Samtidigt är regioner, kommuner, städer och den egna nära omgivningen för de flesta människor den primära källan för identifikation. Vi liberaler menar att det gränsöverskridande samarbetet och den lokala identifikationen inte får stå i motsats till varandra, utan bör ses som komplement. Nationalstaterna har haft en viktig - men också katastrofal - roll i Europas konfliktfyllda historia. Inom ramen för nationalstaten har demokratin, marknadsekonomin och välfärdsstaten kunnat utvecklas. Men nationalstaternas konsolidering har också lett till rivalitet, krig, konflikt och etniska motsättningar. I takt med internationaliseringen förändras särskilt den europeiska nationalstatens roll. Den utmanas underifrån av starkare lokala och regionala folkligt förankrade organ, från sidan av gränsöverskridande samarbete med andra stater och uppifrån av internationella organisationer.

Det är därför en stor utmaning att finna nya former för deltagande och demokratisk maktutövning på global nivå. EU är ett unikt exempel på en delvis överstatlig demokrati, en demokrati som inte på något sätt är färdig eller fullkomlig utan hela tiden söker nya former. Kraven på en bättre fungerande demokrati inom EU måste kunna förenas med en ökad effektivitet i EU:s arbete.

4.1 Mer demokrati

EU måste öka sin legitimitet och sin acceptans hos Europas medborgare. Inte minst det låga deltagandet i Europaparlamentsvalen och nej-segern i den svenska eurofolkomröstningen vittnar om detta.

4.2 Mer information och debatt

Fundamentalt för att öka EU:s legitimitet och demokratiska förankring är information och debatt. Det finns idag ett stort behov av arenor för Europadebatt såväl i Sverige som i EU. Ett skäl till EU-skepsisen i Sverige är att partier, i första hand de som är splittrade internt i Europafrågan, brustit i att förklara varför EU alls finns, vad länderna gör i EU-samarbetet och varför Sverige bör vara med. Det har saknats en svensk debatt om varför EU är viktigt för Sverige. Myter om EU får stå oemotsagda, vilket skapat misstro och avståndstagande mot det europeiska samarbetet. Inte sällan diskuteras de europeiska frågorna enbart utifrån en snäv nationell nyttosynpunkt istället för att diskuteras utifrån gemensamma europeiska intressen och värderingar. För att EU på detta vis ska bli "inrikespolitik", krävs i denna fråga ett tydligt ledarskap från regeringen. Ett ledarskap som saknas allt sedan Socialdemokraterna tog makten 1994 och Sverige blev medlem i den europeiska gemenskapen.

Alla beslutsfattare i Sverige måste anstränga sig mer för att sätta sig in i Europapolitikens betydelse och möjligheter för den egna verksamheten och därmed göra EU mer vardaglig. Politiker som arbetar med EU-frågor har en mycket viktig uppgift att sprida arbetet till andra, att öka kunskapen om Europasamarbetet och i Sverige driva på en diskussion om Europafrågor. Behovet av öppenhet, seminarier, utbildningar och forskning är fortfarande stort. Folkbildning om Europafrågor bör drivas kontinuerligt. Dock ställer sig Folkpartiet negativt till den s.k. EU 2004-kommitténs förslag till permanent bidragsgivning och utåtriktad verksamhet vad gäller EU-projekt och EU-frågor. Förslaget innebär att en ny myndighet ska ta ansvaret för spridningen av EU-information. Folkpartiet motsätter sig att en ny bestående myndighet för att fördela ekonomiskt stöd till organisationer för EU-information inrättas. Genuint engagemang och debatt kan inte och ska inte styras av myndigheter. Att skapa en ny myndighet är att ge alibi åt de politiker som inte tar sitt ansvar och debatterar Europafrågor.

EU-nämnden är riksdagens organ för kontroll av, och samråd med, regeringen i EU- frågor. I början av sommaren 2003 höll riksdagens EU-nämnd för första gången ett öppet sammanträde för allmänhet och medier, där statsminister Göran Persson redogjorde för regeringens hållning inför EU-toppmötet i Grekland. EU-nämndens sammanträden bör som grundregel ha öppenhet för medier och allmänhet. Det ger ökad kunskap och därmed ökad legitimitet för EU-arbete.

Riksdagens fackutskott är idag i många fall för lite engagerade i EU-frågor. De bör ägna mer tid och resurser till att informera sig om aktuella EU-frågor på sitt område, aktuell Europadebatt och sist men inte minst svenska regeringens och myndigheters diskussioner, hållningar och formella förhandlingspositioner i EU-sammanhang. Att riksdagens roll i EU-arbetet måste stärkas och att utskotten involveras tidigt i EU-processerna, slogs i våras fast i en rapport från Riksdagskommitténs referensgrupp för EU-frågor. I rapporten föreslås bland annat att grön- och vitböcker tydligare integreras i riksdagens vanliga arbetsformer och att utskotten kan föreslå kammaren att debatt med anledning av dessa hålls. Folkpartiet delar denna inställning. Vad gäller frågan om var det slutliga samrådet i EU-frågor ska ligga föreslår Folkpartiet att det fortsatt ska hanteras i EU-nämnden samt att det slutliga förhandlingsmandatet ska ges där.

Ett steg för att öka kopplingen mellan den svenska och den europeiska politiken vore att ge Europaparlamentarikerna ett eget formaliserat och öppet forum för återrapportering i det nationella parlamentet. På så sätt skulle EU-parlamentarikernas roll bli mer tydlig och EU föras närmare medborgarna. I Nederländerna har idag de holländska Europaparlamentarikerna möjlighet att delta i särskilda debatter i det egna nationella parlamentet. Vi anser att de svenska Europaparlamentarikerna bör ges en sådan möjlighet i den svenska riksdagen.

5 En ny författning

Den 13 juni 2003 presenterade det europeiska framtidskonventet sitt förslag till författning. Det var ett stort steg i den europeiska unionens historia. För första gången har stora institutionella förändringar diskuterats brett och öppet i hela Europa samtidigt och därigenom möjliggjort en folklig diskussion och förankring. Konventets arbete var långt ifrån de slutna toppmötenas kompromisser och kohandlande, vilka brukar föregripa ett nytt fördrag. Därigenom var konventet som metod en stor demokratisk framgång som bör tillämpas även vid framtida stora institutionella förändringar.

På Europeiska rådets möte den 18 juni lyckades EU:s stats- och regeringschefer enas om ett förslag till ny författning. För första gången någonsin har EU fått en författning. Tusentals sidor lagtext, femtio års olika traktatstexter och en oändlig samling svårgenomtränglig materia har ersatts med ett och samma dokument som är lättläst och tydligt. Folkpartiet var det första svenska parti som förespråkade en europeisk författning så vi är naturligtvis glada och stolta över att en sådan nu finns.

På det stora hela stöder vi det liggande förslaget. Det gör EU tydligare och öppnare genom att det blir klarare vem som gör vad. Öppenheten skrivs in som princip och ministerrådet görs öppet när det lagstiftar. Detta är krav som Folkpartiet länge drivit. Medborgaren ställs i centrum på ett nytt sätt genom att författningen innehåller en rättighetskatalog. Närhetsprincipen stärks, liksom EU:s beslutsförmåga. De nationella parlamenten får större inflytande över EU-politiken och Europaparlamentet involveras i nästan all EU-lagstiftning, inte minst den orättfärdiga jordbrukspolitiken. Detta ökar väsentligt förutsättningarna för att reformera CAP. Sist men inte minst är det faktum att EU har en samlad författning, tillgänglig och ganska kortfattad, ett stort steg framåt.

Men vi är inte okritiska till författningen. Vi beklagar att inte kompetensfördelningen gjorts tydligare och mer avgränsad. Om ett utvidgat EU med snart 30 medlemmar ska kunna fungera måste EU-samarbetet koncentrera sig på de genuint gränsöverskridande frågorna. Vi hade velat se ett federalt Europa där besluten fattas så nära den enskilde som möjligt. Även om författningen är ett steg framåt, är EU fortfarande allt för klåfingrigt.

Vi beklagar också att det inte varit möjligt att ytterligare stärka den gemensamma utrikespolitiken. Endast om EU talar med en klar och konsekvent röst kan vi spela någon roll på den internationella scenen. Då krävs majoritetsbeslut inom stora delar av utrikespolitiken. Vi beklagar därför att regeringarna inte velat gå tillräckligt långt på detta område.

Vi är också kritiska till att ministerrådet ska ledas av en permanent ordförande/president. Enligt vår uppfattning stärker det förslaget de stora ländernas redan starka ställning i samarbetet. Det stärker ministerrådet, det vill säga den institution i det europeiska samarbetet som av många förknippas med slutenhet och uppgörelser utan normal medborgerlig insyn och under bara indirekt folkvald kontroll. Inriktningen i det konstitutionella reformarbetet bör vara den motsatta. De organ och institutioner inom EU som står för öppenhet och möjlighet till demokratiskt ansvarsutkrävande bör istället stärkas. Det gäller inte minst Europaparlamentet.

Vi hade hellre velat se denna post i kommissionen eftersom kommissionen är en garant för att alla länders intressen respekteras och att inte inrikespolitik i några länder paralyserar det europeiska beslutsfattandet. På det stora hela är dock författningen, och metoden den kom till på, ett stort demokratiskt framsteg inom EU. För att den ska träda i kraft krävs att den ratificeras i alla länder. Flera länder kommer att hålla folkomröstning. Folkpartiet anser inte att vi ska folkomrösta i Sverige eftersom författningen inte innebär någon avgörande förändring av EU-samarbetet, men ser fram emot en folkbildningskampanj.

6 Större öppenhet

Under Sveriges ordförandeskap, våren 2001, antogs nya offentlighetsregler. Liberalerna i Europaparlamentet spelade en viktig roll i processen. Ett viktigt steg i riktning mot ökad öppenhet och tillgänglighet togs därmed. Men ännu återstår en rad problem. Känsliga handlingar som hemligstämplats, exempelvis med hänvisning till allmän säkerhet eller internationella relationer, kan undantas från offentlighetsprincipen och behöver inte diarieföras. Författaren till ett känsligt dokument är den som beslutar om det får lämnas ut. Detta är regler som står i strid med den princip som finns i Sverige.

Vi liberaler menar att det bland annat är genom ökad öppenhet och insyn som medborgarnas förtroende för unionen kan vinnas. För att säkra öppenheten i EU:s institutioner bör strävan vara att införa en offentlighetsprincip av den modell som används i Skandinavien. Insyn och ett gott agerande gentemot medborgarna måste vara ledstjärnor för EU:s institutioner. Öppenhet bör vara regel, sekretess undantag, i stället för tvärtom. Meddelarfriheten ska garanteras. Möjligheten för allmänheten att få tillträde till offentliga möten i parlamentets och rådets byggnader måste förbättras.

På det nationella planet bör Sverige upprätthålla vår hittillsvarande tolkning av offentlighetsprincipen. Svensk hantering av EU-dokument ska följa svenska lagar och rättspraxis när det gäller offentligheten, oavsett hur en handling klassats av ett EU-organ. Om unionsorganen bestrider vår rätt att tillämpa offentlighetsprincipen ska vi strida i EG-domstolen för vår öppenhet. Vi liberaler ser ocksåöppenhet som den mest effektiva åtgärden mot korruption och oegentligheter.

7 Låt EU bli ännu större

I maj 2004 trädde tio nya medlemsländer in som fullvärdiga medlemmar i den europeiska unionen.

Utvidgningen är av fundamental betydelse för hela regionens ekonomiska stabilitet, tillväxt och framtida välstånd. All erfarenhet säger att stabila rättsliga och andra institutioner i kombination med vidgade marknader ger stora ekonomiska vinster. Det innebär att nya affärsmöjligheter öppnas för såväl exportörer som importörer. Ett EU som innefattar i princip hela kontinenten skapar en dynamisk marknad. Det innebär naturligtvis krav på omställningar inte minst i de gamla EU-länderna.

Vi liberaler vill att EU ska vara öppet för alla demokratiska länder som delar unionens mål och som helt eller delvis ligger i Europa. Även om det kan ta lång tid innan länder som Ukraina och Ryssland kan bli fullvärdiga medlemmar är det viktigt att denna princip, med sin grund i Romfördraget, hålls levande och öppen. Länder som vill träda in i EU måste, givetvis, uppfylla de grundläggande politiska och ekonomiska kriterier för medlemskap som EU slagit fast. Detta innebär krav på institutionell stabilitet som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och respekt för och skydd av minoriteter, krav på fungerande marknadsekonomi, liksom förmåga att överta och följa EU:s regelverk.

I oktober presenteras kommissionens rapport angående Turkiets möjligheter att påbörja förhandlingar om ett EU-medlemskap. Det slutliga beslutet tas sedan av Europeiska rådet på toppmötet i december.

Vi vänder oss starkt emot de krafter som motsätter sig turkiskt medlemskap i EU på grund av att Turkiet är ett muslimskt land. Ett demokratiskt Turkiet skulle som EU-medlem kunna tjäna som förebild och fungera som en brobyggare mellan Europa och den muslimska världen. Däremot är det centralt att slå fast att det fortsatt måste ställas höga krav på demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet. Landet kan inte bli medlem förrän de kurdiska och andra minoritetsfolks rättigheter respekteras fullt ut. Det innebär att landet måste genomgå omfattande reformer för att leva upp till den nivån avseende mänskliga rättigheter.

Likaledes kan inte medlemskapsförhandlingar med Makedonien inledas förrän landet visat tydliga och bestående framsteg i fråga om demokrati, mänskliga rättigheter och minoritetsskydd. Samma krav ska ställas på Kroatien, som har fått startdatum för att inleda förhandlingar om medlemskap 2005. Rumänien och Bulgarien, som redan förhandlar om medlemskap, bör stödjas ytterligare för att kunna bli medlemmar 2007. Det är dock viktigt att dessa två länder inte bedöms i klump, utan att deras utveckling mot ett medlemskap betraktas individuellt.

8 Ökad flexibilitet

En fråga som med jämna mellanrum dyker upp i samband med utvidgningsprocessen är om det är möjligt att förena länder som är så olika i ett samarbete som EU. Kan det europeiska samarbetet fördjupas genom närmare valutasamarbete och en gemensam asylpolitik, samtidigt som det breddas till att omfatta fler medlemmar? Folkpartiet liberalerna menar att så kallad flexibel integration, det vill säga att olika länder rör sig i olika hastigheter mot samma mål, kan vara aktuellt som en av ett medlemsland frivilligt vald övergångslösning. I princip är dock olika grader av medlemskap olyckligt och bör därför heller inte institutionaliseras. Genom att tillåta några länder att gå vidare och fördjupa samarbetet inom ett visst område, men samtidigt kräva att dessa länder alltid ska vara öppna för nya medlemmar i sitt fördjupade samarbete kan integrationen i hela EU gå framåt. Så länge som unionens gemensamma mål främjas inom ramen för sådant närmare samarbete, och så länge som inget medlemsland utesluts från att delta om det såönskar, kan vi övergångsvis acceptera sådana lösningar.

Ett viktigt undantag är dock den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Här bör EU tala med en röst. Därför anser Folkpartiet att det inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, inte ska vara möjligt för några länder att ha andra mål för sin politik eller gå före inom detta område.

Flexibiliteten bör ses som en övergångslösning för de länder som inte är mogna eller väl förberedda för att ingå i ett djupare samarbete. Också genom nära samarbetsavtal kan länder knytas närmare den europeiska gemenskapen och få del av den demokratiska stabilitet och ekonomiska utveckling som ett potentiellt medlemskap kan medföra. På så sätt skulle till exempel länderna på Balkan successivt kunna knytas allt närmare i ett fördjupat samarbete syftande till fullt medlemskap i EU.

9 Flyktingpolitiken

De senaste årens skärpning av asylpolitiken i samtliga EU-länder är oroväckande. I dag skyfflas människor runt som boskap mellan olika länder för att få söka asyl. För att se till att alla länder tar sitt ansvar krävs det gemensamma regler i unionen. Folkpartiet liberalerna står därför bakom arbetet inom EU för att skapa en gemensam flyktingpolitik. Den gemensamma politiken ska utformas med minimiregler som bevarar det enskilda landets möjlighet att föra en mer solidarisk politik. En gemensam flyktingpolitik som utformas på detta sätt medför att alla medlemsländer tvingas ta ansvar.

Arbetet med att utforma en gemensam asyl- och flyktingpolitik i EU befinner sig i en formativ fas. De senaste åren har dock fokus kommit att hamna på hur EU ska kunna hålla flyktingar borta från Europa snarare än hur vi ska kunna hjälpa människor i behov av en fristad. Asylrätten har kommit att uppfattas som ett problem snarare än som en mänsklig rättighet. Den tendens som kan skönjas att Europa sviker sitt humana uppdrag är mycket allvarlig. Andra länder och regioner ser på Europa som en förebild och tar efter den praxis som bildas i Europa. En mer restriktiv europeisk flyktingpolitik riskerar därför att leda till en kraftigt förvärrad flyktingsituation i världen genom att fler länder följer Europas exempel.

Europasamarbetet har alltsedan starten präglats av att visioner satts upp, som många ifrågasatt om de kan förverkligas. Det spännande med samarbetet är att många av de högt ställda målen, trots tillfälliga motgångar, har uppnåtts. Vad gäller flykting- och invandringsfrågor har dock de humana visionerna alltsomoftast lyst med sin frånvaro. Detta måste ändras. Vårt engagemang får inte göra halt vid Europas gränser. Som liberaler tar vi strid med dem som vill bygga "Fästning Europa".

I Schengenavtalet ingår bl.a. inrättande av en gemensam europeisk flyktingpolitik. Rättigheterna för tredjelandsmedborgare som lever i unionen måste stärkas. Vi anser att samma rättigheter och skyldigheter ska gälla för medborgare från ett tredjeland, som lagligen vistas i unionen, som för EU-medborgare överallt i unionen.

EU och dess medlemsstater måste på plats bekämpa orsakerna till att människor tvingas fly och bege sig till andra länder. Genom vårt medlemskap i EU kan vi verka för att mobilisera omfattande stöd till flyktingar genom ett mer direkt stöd till grannstater som ger dem skydd. Detta är inget alternativ till att ge skydd inom EU utan utgör ett komplement för att ge människor som faktiskt flyr skydd.

Folkpartiet vill ha en europeisk flyktingpolitik som bättre fördelar flyktingströmmar mellan de europeiska länderna och där den gemensamma flyktingpolitiken är ett golv för de enskilda ländernas lagstiftning. En enskild medlemsstat ska alltid ha möjlighet att ha en liberalare flyktingpolitik än vad de gemensamma reglerna föreskriver. Vi vill att den europeiska, såväl som den svenska, flyktingpolitiken i framtiden ska vara mer human än den är i dag.

Dublinkonventionen är en överenskommelse mellan EU:s medlemsländer om vilken stat som har ansvaret för prövningen av en ansökan om asyl som framställs i något av EU-länderna. Förhandlingarna om den s.k. Dublin II-konventionen, vilken ska ersätta den tidigare Dublinkonventionen, slutfördes under hösten 2002. Genom Dublin II kommer frågan om asylland att bli en del av EU:s gemenskapspolitik.

Dublinkonventionen bygger på tanken att alla medlemsstater har samma förutsättningar att ge skydd åt asylsökande. En asylsökande ska därför som huvudregel få sin ansökan prövad i det första land där han kan få skydd. En förutsättning för att Dublinkonventionen ska uppnå sitt syfte är att gemensamma minimiregler införs för EU-ländernas asylrätt.

För det andra är tidsfristerna vid tillämpningen av konventionen ett problem. Tidsfristerna ska garantera att den asylsökande inte behöver vänta under en alltför lång tid innan frågan om ansvarigt land är avgjord. I praktiken accepterar EU-länderna ofta att överta ansvaret för en asylansökan även om en tidsfrist har överskridits. Den asylsökande kan inte åberopa att tidsfristen har överskridits och att han därför har rätt att stanna i det land där han har sökt asyl. Det är endast den stat som ska överta prövningen som kan göra denna invändning. För den enskilde asylsökande innebär detta att han kan få vänta under en mycket lång tid i ett land innan hans asylansökan överhuvudtaget börjar prövas.

I sammanhanget är det viktigt att slå fast att regeringen inte kan smita undan sitt ansvar för den svenska flyktingpolitiken genom att gömma sig bakom EU-samarbetet. Sverige ska vid behov utnyttja de möjligheter som finns att föra en mer human politik än vad som följer av det gemensamma regelverket. Så har dock hitintills mycket sällan varit fallet. Som exempel kan nämnas den ytterst restriktiva praxis som utvecklats vad gäller att göra avsteg från Dublinkonventionen. Det mest talande exemplet är ett beslut från Utlänningsnämnden om att avvisa en 16-åring till Norge trots att nämnden konstaterade att avvisningen riskerade att leda till att pojken tog sitt liv. Efter medietryck ändrade nämnden sitt beslut men det hindrar inte att exemplet visar att Sverige i betydligt högre grad borde tillämpa möjligheten att göra undantag från tillämpningen av Dublinkonventionen. Det måste finnas större utrymme för att av starka humanitära skäl, t.ex. på grund av sjukdom eller familjeanknytning, låta asylprövningen ske i Sverige.

10 Utvecklings- och biståndspolitiken

Som ett av de rikaste områdena på vårt klot har Europa ett ansvar för att minska klyftorna mellan rika och fattiga. Den europeiska unionen bygger på gemensamma värderingar som bl.a. kommer till uttryck i fördragen. Kampen för demokrati, rättsstatens principer och försvaret för mänskliga rättigheter är grundläggande för det europeiska samarbetet. Detta måste tydligt prägla även biståndspolitiken.

11 EU:s biståndspolitik

Demokrati ska vara det övergripande målet för EU:s utvecklings- och biståndspolitik. Sannolikt går inte detta att åstadkomma med mindre än att EU-länderna beslutar sig för en genomgripande reform av biståndspolitikens mål och institutioner. EU:s utvecklingspolitik måste också präglas av högre kompetens och en större närvaro i de länder man samarbetar med.

Som en naturlig följd av ett mer demokratiorienterat utvecklingssamarbete bör EU också aktivt stödja demokratirörelser i diktaturregimer, i kampen för demokratisk utveckling och mänskliga rättigheter.

Folkpartiet liberalerna menar vidare att EU bör ställa tydliga krav på demokrati i de länder som mottar EU-bistånd samt att möjligheten att fasa ut bistånd till länder som inte visar på en trovärdig vilja att genomföra reformer i demokratisk riktning bör införas. Den svenska regeringen bör inom EU verka för förändringar i denna riktning.

EU-biståndet har kritiserats för en alltför ogenomtränglig byråkrati. Denna försvårar på flera sätt genomförandet av biståndsinsatser och kontroll av dessa. Arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik pågår. Bland annat kommer administrationen av biståndet att koncentreras till mottagarländerna i högre grad än tidigare. Det är positivt. Administrationen har i allt för hög utsträckning varit centrerad till Bryssel. Biståndsutbetalningar har kraftigt försenats, vilket har lett till negativa konsekvenser för mottagarländerna. Arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik måste fortgå och påskyndas. I det arbetet bör Sverige vara drivande.

Den absolut viktigaste utvecklingshjälpen är frihandel. Europa ska gå i spetsen i kampen för global frihandel. Genom EU:s handelsavtal med länderna i tredje världen har handelshinder avskaffats på många varor, men knappast på de varukategorier som är viktiga för exportländerna. Systemen med preferensavtal är också krångliga och svåra att administrera både i exportländerna och EU. Till exempel har EU stränga handelshinder för teko-, stål- och jordbruksprodukter. EU-kommissionen har också möjlighet att begränsa importen då ett medlemsland klagar på konkurrensen utifrån. Detta bör Sverige bekämpa. Det är just då u-ländernas varor kan konkurrera som deras tillträde till marknaden är önskvärt både för dem och för EU:s konsumenter. EU måste snarast möjligt avskaffa kvoterna inom bl.a. tekoområdet och driva på så att världens tekohandel blir fri 2005. EU:s system för antidumpningsåtgärder måste inskränkas väsentligt.

Över hälften av EU:s budget används till jordbruksstöd, samtidigt som jordbrukssektorn är väl skyddad från konkurrens från utländska importörer. Detta får en mycket snedvridande och destabiliserande effekt i världsekonomin. Speciellt allvarligt är detta för utvecklingsländerna. Jordbruket är nämligen ett område där många u-länder är konkurrenskraftiga gentemot i-världens producenter, men EU:s gemensamma jordbrukspolitik sätter upp hinder genom prisdumpning och importhinder. Den gemensamma jordbrukspolitiken är djupt osolidarisk och måste omgående liberaliseras.

12 Utrikes- och säkerhetspolitiken

För oss liberaler är det av grundläggande betydelse att hela tiden hålla i minnet att EU bildades för att bryta en tusenårig tradition av krig. Fred är och förblir det allra djupaste syftet med samarbetet.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) bygger på respekt för internationella konventioner, mänskliga rättigheter, bistånd, handel och nationsbyggande. Genom GUSP har viktiga insatser kunnat göras på Balkan, i Afghanistan och Kongo.

Efter EU:s misslyckande på Balkan i början av 1990-talet framstår det som oerhört angeläget att EU har förmåga att kunna agera i sitt eget närområde och i tid kunna tillhandahålla personal och resurser för konflikthantering och fredsbevarande insatser. Genom Amsterdamfördraget fick EU ökade befogenheter inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Ett viktigt steg var inrättandet av posten som EU:s generalsekreterare som EU:s högste representant för utrikespolitiken. Denna person leder bl.a. analys- och planeringsenheten.

EU fick också möjligheter att utföra humanitära insatser, fredsbevarande samt fredsskapande uppgifter. Dessa uppgifter specificerades vid toppmötet i Helsingfors i december 1999. Där beslöts att EU ska införa en militär och civil kapacitet för att genomföra krishantering och fredsbevarande uppgifter. En styrka på minst 60 000 soldater ska kunna vara redo att sättas in för dessa uppdrag liksom 5 000 poliser och 300 administratörer. EU har också en ständig politisk säkerhetskommitté och en samordningsmekanism för civil krishantering.

Folkpartiet beklagar den splittring i EU, främst orsakad av Frankrike, som uppstod före Irakkrigets utbrott 2003. Även om förhållandet mellan Storbritannien, Frankrike och Tyskland, liksom mellan Europa och Nordamerika, nu sakta repareras, illustrerar splittringen det stora behovet av en stärkt EU-politik på utrikesområdet.

Den 18 juni 2004 lyckades EU:s stats- och regeringschefer, under det dåvarande irländska ordförandeskapets ledning, komma överens om en ny konstitution för unionen. Den nya EU-konstitutionen innehåller överenskommelser om en utbyggd europeisk försvars- och säkerhetspolitik.

Europa måste tala med en röst i världspolitiken. En mer gemensam utrikespolitik är en förutsättning för att Europa ska kunna spela en viktig roll för att minska klyftor, förtryck och krigsrisker i världen. Folkpartiet välkomnar därför den nya EU-grundlagens betoning på en gemensam utrikesminister och fler majoritetsbeslut i ministerrådet samt att GUSP ska slås ihop till en institution, för att tydliggöra och effektivisera arbetet med den gemensamma utrikespolitiken, men beklagar samtidigt att länderna ej kunde enas om att gåännu längre vad gäller majoritetsbesluten.

Folkpartiet tror att EU vid sidan av Nato har en roll att spela för säkerheten i Europa. EU har idag kapacitet att agera självständigt med krishanteringsinsatser runt om i världen. Det har hittills skett på Balkan och i Kongo. Folkpartiet välkomnar att de möjligheterna nu utvecklas ytterligare. I och med detta slås fast att krishantering är en viktig uppgift för EU i framtiden. Förankring hos medborgarna, särskilt genom insyn och demokratisk kontroll, är en förutsättning för att den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken ska bli trovärdig. Även den civila krishanteringen måste stärkas. Behovet av poliser, jurister och administratörer är stort runt om i världen.

12.1 Den transatlantiska länken

För oss liberaler är det självklart att Natolänken mellan Europa och Nordamerika spelar en fundamental roll inte bara för utvecklingen av EU:s krishanteringsförmåga, utan även för Sveriges roll i det europeiska säkerhetsbyggandet. Det är viktigt att bibehålla USA:s fortsatta engagemang i den nordatlantiska regionen. Dock bör en bättre arbetsfördelning arbetas fram. EU-länder som Tyskland, Frankrike och Belgien bör modernisera sina försvarsmakter, minska värnpliktsarméernas storlek och öka sin militära samverkansförmåga med USA och Storbritannien för att därigenom axla ansvaret för sitt eget närområde.

Folkpartiet vill inte att EU utvecklar ett parallellt försvar med egna säkerhetsförpliktelser. Strävan ska vara att bygga en alleuropeisk säkerhetsordning som vilar på ett tätt och jämbördigt samarbete mellan EU och USA. Sverige ska ge sitt bidrag till denna ordning bl.a. genom medlemskap i Nato omgående. Folkpartiet utvecklar sin syn på säkerhetspolitik i en särskild motion (2004/05:U216).

13 Europeiska grannskapspolitiken

I samband med EU:s utvidgning 2004 och 2007 får EU tre nya grannländer, nämligen Ukraina, Vitryssland och Moldavien. För att inte nya politiska, ekonomiska och sociala skiljelinjer mellan EU och dess nya grannländer ska uppstå har EU tagit beslut om en europeisk grannskapspolitik. Från början var denna tänkt att enbart innefatta grannarna i öster men har slutligen blivit en politik för samtliga grannar inklusive dem söder om Medelhavet som ingår i den s.k. Barcelonaprocessen. Så benämns EU:s samarbete med länderna kring Medelhavet.

Samarbetet syftar till att fred, stabilitet och välstånd ska komma grannarna till godo och bygger i hög grad på ett åtagande om gemensamma värderingar såsom respekt för mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, goda grannförbindelser och principerna om marknadsekonomi och hållbar utveckling. Engagemanget från EU kommer att bero på i vilken grad länderna delar dessa värderingar.

Folkpartiet är positivt inställt till grundtanken att skapa forum för dialoger, och olika typer av ömsesidiga åtaganden som knyter dessa länder närmare till EU. Det innebär framförallt att främja den demokratiska utvecklingen i länderna och utvecklingen mot fungerande rättsstater. Av särskild vikt är också betoningen på handelspolitiska åtgärder, t.ex. ett ökat marknadstillträde för länderna.

Ett närmare samarbete ger oss även större möjligheter att arbeta för en bättre miljö, bekämpa gränsöverskridande brottslighet - inklusive slavhandel med kvinnor och barn samt terrorism - och verka för möjligheter till säkrare mat liksom ömsesidigt berikande kulturella och vetenskapliga impulser. Totalt sett är samarbetet viktigt för att sprida ytterligare stabilitet och fred.

Folkpartiet anser dock att grannskapspolitiken bör fokusera på de östra grannarna med vilka vi delar landgräns och därmed är mer beroende av. Sverige bör verka för att EU inte ägnar länderna mindre engagemang och intresse nu när även Barcelonaprocessens länder ingår i politikområdet. Sverige bör också verka för att de nya grannländerna ska ges ett medlemskapsperspektiv.

Barcelonaprocessen innehåller regelbundna toppmöten på utrikesministernivå mellan EU och de deltagande Medelhavsländerna. Det vore önskvärt med motsvarande toppmöten i österled med Ryssland, Ukraina, Moldavien, samt på sikt Vitryssland, för att diskutera gemensamma och gränsöverskridande ämnen.

Ländernas handlingsplaner och dess genomförande kommer att finansieras via befintliga utvecklingsprogram såsom Tacis och Meda. Från 2007 ska ett speciellt grannskapsinitiativ inrättas för att komplettera dessa genom fokus på samarbete i gränsregionerna. Från Tacisprogrammet 2000-2003 erhöll Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Moldavien sammanlagt 1,3 miljarder euro samtidigt som Meda-programmet delade ut 3,7 miljarder euro. Med beaktande av att EU:s grannländer i öst omfattar 207 miljoner invånare är en förstärkning av biståndet till dessa länder nödvändig.

Eftersom Vitryssland utvecklats mot diktatur har EU sedan 1997 lagt det ingångna partnerskaps- och samarbetsavtalet på is och landet deltar inte i den nya grannskapspolitiken. EU står inför att välja att fortsätta status quo, vilket innebär svårigheter att hjälpa demokratiska krafter i landet och samarbete i gränsövergripande frågor, alternativt att öppna förbindelserna och riskera att ge intryck av att stödja regimens odemokratiska beteende. Tills vidare är det angeläget att stödja oppositionella demokratiska krafter och dialog med NGO:er.

14 Den inre marknaden

Vi liberaler menar att samarbetet inom EU utgör en ovärderlig grund för Sveriges fortsatta ekonomiska utveckling och välfärd. Nationsgränserna betyder allt mindre, och internationellt samarbete är avgörande för vår möjlighet att skapa god miljö för tillväxt och entreprenörskap.

Den inre marknaden och den ekonomiska integrationen utgör på flera sätt grunden och startpunkten för EU-samarbetet. En av EU:s största förtjänster är att utbyte av varor och tjänster inom Europa befriats från många handelshinder. Forskare liksom de som arbetar med utrikeshandel i praktiken är överens om att detta medför ökad handel, som bidrar till den ekonomiska tillväxten och i sin tur ger högre inkomster. Dessa effekter förstärks av valutasamarbetet, euron. Trots detta lider Europa av hög arbetslöshet och en alltför långsam takt i det ekonomiska reformarbetet. För att kunna vara en verklig ekonomisk kraft att räkna med i konkurrensen med Nordamerika och Asien, måste den s.k. Lissabonprocessen få skjuts och satsningar göras på tjänstesektorn, som har störst chans att växa i framtiden. Det s.k. tjänstehandelsdirektivet är en viktig komponent för att kunna blåsa liv i Lissabonprocessen.

Tjänstehandelsdirektivet har stor betydelse för Europas framtida ekonomiska utveckling. Vi menar att den svenska regeringen bör ompröva sin inställning i fråga om direktivet och i EU driva att kommissionens förslag antas så fort som möjligt.

Det europeiska samarbetet underlättar för både företagen och konsumenterna. Dagens konsumenter är medvetna och ställer krav, men de behöver information och tydligare regler. Därför är det av största vikt att tydliga regler för garantier, tvistelösning, produktsäkerhet, återtagande, omleverans och reparation ska gälla i hela Europa, det gynnar både konsumenter och små tillverkare. Tjänstehandelsdirektivets krav på en harmonisering av lagstiftningen rörande konsumentskydd är sålunda av stor betydelse i detta sammanhang.

Skattepolitiken utgör en viktig del i den ekonomiska politiken, och dess funktion är att finansiera offentliga utgifter. Eftersom den offentliga sektorn är av olika storlek och inriktning i de olika EU-länderna anser vi inte att det finns anledning att lägga beslut om skattesatser på en gemensam EU-nivå. Vilket skattetryck och vilken kombination av olika skatter som ett enskilt land väljer ska vara upp till varje enskilt medlemslands parlament att avgöra. Det ska inte dölja att det i praktiken blir en konvergens genom gränshandel och människors och företags rörlighet. Konvergensen beträffande skatt på internationellt mycket rörligt kapital medför förhoppningsvis en snar anpassning av de svenska kapitalskatterna.

Vi vill dock lyfta fram ett viktigt undantag. Det är nödvändigt att införa gemensamma miniminivåer för miljöavgifter för att komma åt gränsöverskridande miljöförstöring. Av samma motiv som att vi vill använda oss av majoritetsbeslut för regler i syfte att komma åt andra gränsöverskridande problem kan vi behöva använda ekonomiska styrmedel i form av miljöavgifter. Vi anser exempelvis att det är nödvändigt att införa en gemensam miniminivå för en koldioxidskatt i EU-länderna för att motverka växthuseffekten. Det beslutet måste dock samordnas med EU-beslut om handel inom EU med utsläppsrätter för koldioxid och ett beslut om handel även inom Sverige av samma slags utsläppsrätter.

Vilka skattesatser och vilket skattesystem ett enskilt land har är av stor betydelse för det landets ekonomi och möjligheterna till jobb och tillväxt. Det land som har höga skatter måste erbjuda motsvarande stora fördelar för att inte företag och individer ska välja att etablera sig på andra ställen i världen eller inom EU.

Den fria rörligheten för kapital gör att människor har möjlighet att placera sina pengar var de vill. Den fria rörligheten för varor och tjänster gör att människor i princip kan göra sina inköp varifrån som helst. En viss harmonisering av skatterna på arbete, företagande och konsumtion kommer - som sagt - att ske på grund av gränshandel, individers rörlighet, företagens rörlighet och annat som kan göra skattebaserna internationellt mer rörliga än förr. Just EU:s betydelse för det större skeendet med allt rörligare skattebaser bör dock inte överdrivas.

EU:s medlemsländer har beslutat att med hjälp av mätbara kriterier, så kallad benchmarking, göra regelbundna uppföljningar av det nationella arbetet inom social- och arbetsmarknadspolitiken. Vi tror att detta är en bättre väg att gåän att i detalj lagstifta om en enda europeisk politik. Länderna har mycket att lära av varandra, och vi liberaler är emot en uppifrån kommande likriktning av t ex grundskola, barnbidrag, dagisavgifter och föräldraledighet. Frågor av denna karaktär ska inte tillhöra EU:s uppgifter. Här bör närhetsprincipen tillämpas så långt det är möjligt. Det blir då rätt nivå för att utkräva ansvar.

Folkpartiet värnar den fria forskningen och är därför kritiskt till de centraliseringstendenser som kan skönjas vad gäller EU:s forskningspolitik. Den fria forskningen har från effektivitetssynpunkt visat sig överlägsen den politiskt styrda forskningen. Sverige bör motverka alla tendenser till en centralisering av EU:s forskningspolitik.

15 Sysselsättning och sociala frågor

Vi liberaler vill verka för en bättre fungerande arbetsmarknad och högre sysselsättning. Arbetslösheten är ett stort mänskligt, socialt och ekonomiskt problem i Europa idag. Samtidigt som Europa har arbetslöshet, finns arbetskraftsbrist inom olika sektorer. Det innebär dock inte att vi anser att det kan inrättas en gemensam sysselsättningspolitik. Sysselsättningen tillhör de frågor som bäst löses nationellt eller regionalt.

För att klara arbetslösheten måste företag på Europamarknaden stå starka i konkurrensen. Fortfarande utgör höga skatter, begränsningar av arbetskraftsinvandringen och krångliga regler på arbetsmarknaden hinder för företagande och investeringar i Europa, inte minst i Sverige. Dessa hinder mot en väl fungerande inre marknad måste elimineras om Europa ska kunna behålla sin konkurrenskraft och bekämpa en fortsatt ökning av arbetslösheten.

När det gäller den sociala dimensionen är det vår övertygelse att frågor om välfärdssystem, skattetryck och relationer på arbetsmarknaden i allt väsentligt är frågor som ligger, och ska ligga, på medlemsstaterna själva att besluta om. Folkpartiet anser att det är nödvändigt att se över den s.k. sociala stadgan i syfte att minska detaljregleringen och ompröva fördelningen av beslutsfattande mellan Europanivå och nationell nivå.

16 Krav på försörjning för EU-medborgare som flyttar

Den som flyttar till Sverige eller ett annat EU-land ska kunna försörja sig själv. Detta krav ska upprätthållas för alla EU-medborgare. Uppehållstillstånd för arbete ska endast ges till människor som kan försörja sig själva. Den grundregeln, som redan idag gäller för studenter och pensionärer, ska gälla medborgare från alla EU-länder. EG-domstolens beslut om att några få timmars arbete per vecka ger tillgång till hela trygghetssystemet är orimligt. Regeringen bör ta initiativ till en ändring av villkoren för uppehållstillstånd för arbetstagare, liksom att nuvarande system förändras, och att vi får till stånd en ny, rimlig definition av arbetstagarbegreppet.

17 Reformera jordbrukspolitiken och regionalpolitiken

En central aspekt av EU:s och medlemsländernas ekonomier är den gemensamma jordbrukspolitiken. Folkpartiet vill med emfas poängtera att om EU även framöver ska kunna fungera som en motor för ekonomisk utveckling och välfärd i Europa, om miljön ska värnas, och om u-länderna ska ges möjlighet att växa genom att sälja jordbruksprodukter till EU:s medlemsländer utan handelshinder krävs omfattande liberaliserande reformer av unionens jordbrukspolitik. Problemen med den förda europeiska jordbrukspolitiken är många. Den präglas av kraftig överproduktion. Detta medför dumpade världsmarknadspriser, som slår ut jordbruk i u-länder - och omöjliggör framväxten av en lokal livsmedelsproduktion. Jordbruksproduktionen i Europa är kraftigt specialiserad. Detta har medfört negativa effekter på miljön och i några fall äventyrat människors och djurs hälsa. Metoderna har rest allvarliga etiska frågor om förhållandet mellan människa och djur.

Jordbrukspolitiken måste avregleras och kraftigt förändras så att den tar större hänsyn till jordbrukets roll i det naturliga kretsloppet och dess konsekvenser för djur, miljö och biologisk mångfald. Reformarbetet brådskar.

Folkpartiet liberalerna vill se en snabb WTO-uppgörelse om avreglering av Europas och USA:s jordbruksmarknader med slopade handelshinder, fritt marknadstillträde för exportörer från fattiga länder och en minskning av jordbrukssubventionerna med 70 procent. USA:s nya jordbrukspolitik är mycket oroande som dåligt föredöme för Europas jordbruksprotektionister.

EU:s handelsministrar har visserligen kommit överens om att successivt avskaffa handelshinder för import av varor från de 48 minst utvecklade länderna i världen, men först år 2009 ska importen för samtliga jordbruksvaror vara tullfri, och överenskommelsen innefattade inte alla u-länder, utan bara de minst utvecklade. Detta är enligt Folkpartiets uppfattning helt otillräckligt. Ett avskaffande av handelshinder måste ske betydligt mer skyndsamt och innefatta alla länder.

EU:s export-, inkomst- och produktionsstöd bör avskaffas liksom alla former av handelshinder. Detta bör ske till senast år 2015, det år när FN:s millenniemål ska vara uppfyllt. Genom ökad import till EU t ex av livsmedel kan priset även på inhemskt producerade produkter falla. Det tjänar konsumenterna och miljön på. Det krävs även skärpta regler för europeisk matproduktion: nej till långa djurtransporter, nej till antibiotika i djurfoder och högre avgifter på bekämpningsmedel med miljöpåverkan.

Även EU:s regionalpolitik måste reformeras radikalt. Reglerna är alltför krångliga. De skapar en blanketthysteri och leder till ökade kostnader, byråkrati och ineffektivitet.

Solidariteten inom unionen talar för att rikare länder stöder fattigare; det motiverar förekomsten av en gemensam regionalpolitik. Men regionalpolitiken måste få en annan utformning och inriktning, inte minst sett i perspektivet av unionens östutvidgning. Regionalpolitiken ska koncentreras på att stötta de allra fattigaste regionerna i de nya medlemsländerna. Det innebär en omprioritering från de regioner som idag får stöd. Huvuddelen av regionalstödet ska skötas av länderna själva. Företagsspecifika stöd bör inte alls förekomma.

18 Brottsbekämpning

För att på ett effektivt sätt komma till rätta med den grova organiserade brottsligheten är ett intensifierat EU-samarbete nödvändigt. I kampen mot människohandel, narkotika, penningtvätt, terrorism osv. måste EU-länderna samarbeta. För att bekämpa kriminella gruppers gränsöverskridande brottslighet är det nödvändigt med ett utökat samarbete och en harmonisering av EU-ländernas lagstiftning.

Ett utvecklat europeiskt polis- och åklagarsamarbete, ett europeiskt FBI, bör kunna vara operativt och samordna och leda spaningsresurser och förundersökningar när flera länder är inblandade. Ett europeiskt FBI bör kunna beordra samtidiga husrannsakningar i flera länder och spaningsåtgärder mot brottslingar i internationella nätverk. Den gemensamma polismyndigheten ska också, vid extrema situationer, exempelvis terrordåd, kunna beställa specialkompetenser från de olika länderna och ställa dessa till förfogande till det land som drabbats. Ytterst har naturligtvis varje medlemsland ansvaret för upprätthållandet av lag och ordning på sitt eget territorium. Det kan aldrig bli fråga om att ett medlemsland har polispersonal i ett annat medlemsland mot det andra landets vilja. De element av överstatlighet vi föreslår på detta område rubbar inte statssuveräniteten, men kommer att leda till en effektivare brottsbekämpning.

Inom narkotikaområdet finns det olika värderingar och politik i de olika medlemsstaterna. Folkpartiet accepterar inte lagstiftning som skulle släppa fram vad som på en del håll i förringande syfte kallas lätta droger eller s.k. coffee shops inom EU.

18.1 Bekämpa slavhandel med kvinnor och barn

En allvarlig typ av kriminalitet och ett flagrant brott mot grundläggande mänskliga rättigheter är slavhandeln med kvinnor och barn. Denna vämjeliga företeelse är ett växande problem i Europa. Det är framförallt östeuropeiska och ryska kvinnor och barn som utnyttjas i sina hemländer eller som förs till andra länder i Europa där de tvingas arbeta som prostituerade. Slavhandeln med kvinnor styrs av internationella ligor och utgör en stor del av den organiserade brottsligheten. Många av kvinnorna har sålts till bordeller i EU-länderna, medan andra kvinnor hamnar i sexindustrin i andra länder.

Sedan några år tillbaka finns det konventioner som förbjuder handel med kvinnor och barn. På grund av brottets internationella karaktär är det emellertid ofta mycket problematiskt att upprätthålla bestämmelserna då nationella domstolar ofta saknar befogenheter att vidta åtgärder. Inom det utvidgade EU är det viktigt att Sverige driver kravet på EU och medlemsländerna att alla bör lägga mer resurser och politiskt - särskilt rättspolitiskt - engagemang, utbildning, polis- och åklagarinsatser på att bekämpa kvinnohandel. Europa behöver också tillåta arbetskraftsinvandring så att unga kvinnor i desperat jakt på inkomster inte ska behöva riskera att hamna i kriminella ligors klor.

19 Miljön

Vi liberaler är övertygade om att EU har unika möjligheter att minska de gränsöverskridande miljöproblemen. Miljön är ett typexempel på frågekomplex där hållbara lösningar endast finns på internationell nivå. Möjligheterna till bindande överstatliga beslut, och att ställa länder till svars som inte följer reglerna, bör inom miljöområdet utnyttjas till fullo av EU. Med rätt beslut på rätt nivåer kan EU utvecklas till världens bästa miljöorganisation.

Genom att vi i EU fattar gemensamma beslut om miljökrav inom industrin och andra samhällssektorer så vet alla länder att deras industrier inte blir utsatta för konkurrens av industrier med lindrigare krav inom unionen. Då blir det lättare att få med alla länder på strängare miljöregler. Om varje land skulle fatta beslut om regler var för sig skulle det bli mycket svårare att ställa lika långtgående krav eftersom orättvis konkurrens alltid skulle tas upp som motargument.

Växthuseffekten är ett allvarligt miljöproblem. Utsläppen av växthusgaser måste därför minskas radikalt framöver. Detta kräver en gemensam europeisk koldioxidavgift. Europa har alla förutsättningar att gå i spetsen för en miljövänlig klimatpolitik. Men för att göra detta möjligt måste EU-länderna först lösa miljöskattefrågorna. Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken måste ses som instrument i miljöpolitiken och inte som en skatteintäktsfråga. De bör lyftas över till den typ av beslut som blir överstatliga och bindande genom majoritetsbeslut i ministerrådet. Ett skäl till att länder inte vill skärpa koldioxidskatterna på enbart nationell nivåär att det riskerar att försämra konkurrenskraften för den inhemska industrin. Det är därför angeläget att EU beslutar om en lägsta nivå för en koldioxidavgift i EU-länderna.

En europeisk koldioxidavgift kommer inte att vara nog för att klara utmaningen. Utsläpp av växthusgaser är i princip en komponent i all handel mellan medlemsländerna. Kyotoprotokollet skapar möjligheter för länder att klara sina åtaganden genom att handla med utsläppsrätter. Metoden har använts med stor framgång för att reducera svavelutsläppen i USA. Metoden måste dock samordnas med skatterna på koldioxid bl.a. eftersom värdet på utsläppsrätterna beror på skatterna och baserna är olika.

Att fördela utsläppsrätter på en marknad har stora fördelar jämfört med administrativa regleringar. För det första leder det direkt till det mål som har satts upp, för det andra innebär utsläppshandel att det är den som släpper ut växthusgaser som betalar. Därmed får företag och hushåll incitament att påverka den tekniska utvecklingen i rätt riktning. Det blir lönsamt att tillämpa och forska mer om ny teknik och testa innovationer som minskar utsläppen. Det är nu viktigt att EU går vidare med detta verktyg och till exempel överväger att dels inkludera fler sektorer i handeln, dels inkludera fler växthusgaser.

Folkpartiet anser att EU också bör kunna spela en avgörande roll i frågor om miljökrav på varor. EU har till exempel varit pådrivande och helt avgörande för att få bättre avgasregler i alla medlemsländer. EU måste driva på i arbetet för att se till att varor inte är miljöfarliga, eftersom den gränslösa marknaden begränsar möjligheten till nationella särregler. Det gäller inte minst regler och förbud i fråga om miljöfarliga ämnen, som till exempel kadmium, kvicksilver och vissa flamskyddsmedel.

I det partiella vakuum som uppstått på den internationella arenan efter det att Kyotoavtalet förkastats av Bushadministrationen i USA, anser vi liberaler att det är av större vikt än någonsin att EU tar ett såväl globalt som lokalt initiativ på miljöområdet.

Kärnsäkerheten i Ryssland, i östra och centrala Europa utgör ett viktigt mål för EU:s biståndsinsatser. Den bristande säkerheten i kärnkraftverken där är ett allvarligt miljöhot mot hela vår kontinent, likväl som det utgör en direkt och påtaglig fara för människorna i den omkringliggande regionen. Målen måste vara att främja en säker energiproduktion. Bättre hushållning med elenergi och effektivare energidistribution skulle minska den totala energianvändningen. Genom framförallt Rysslands WTO-medlemskap om några år kommer dess subventionering av energikonsumtion att minska.

EU:s inre marknad ger rätt till fri handel med varor men ger också möjlighet att ställa hårdare gemensamma krav på att varorna inte är farliga. EU arbetar med att ta fram ett nytt regelverk för att kunna kontrollera användandet av kemikalier. Det föreslagna systemet heter REACH och står för Registration, Evaluation and Authorisation of Chemicals. Det är av största vikt att denna lagstiftning snarast drivs igenom och att den svenska regeringen kraftfullt verkar i denna riktning.

Folkpartiet liberalerna anser att det går att möta hoten mot haven och den speciellt utsatta Östersjön. Det är och har varit vårt budskap i såväl riksdag som EU-parlament. EU:s utvidgning innebär en avgörande förändring och en helt ny möjlighet i förvaltningen av Östersjön. Detta hav bör bli pilotområde för en helt ny förvaltningsstrategi. Syftet med att göra Östersjön till ett internationellt pilotprojekt är att bygga upp ett så starkt och heltäckande skydd av Östersjöns marina miljö att fungerande ekosystem kan återskapas och en långsiktigt uthållig utveckling ska kunna garanteras. Systemet måste ges juridisk kraft och samordnade skyddsåtgärder och sanktioner. Detta arbete menar Folkpartiet ska drivas inom ramen för EU-samarbetet. Östersjöregionens målsättning ska vara att bli internationellt ledande när det gäller tillämpningen av globala marina överenskommelser.

20 Livsmedelssäkerhet

Vi liberaler vill verka för säkrare och sundare livsmedel i EU. Målet bör vara att utforma en gemensam europeisk livsmedelspolitik, som gör det möjligt för människor att känna trygghet med vad de äter - oavsett om de befinner sig på Algarvekusten i Portugal eller i finska Karelen. Dioxinskandalen i Belgien och fallen med galna ko-sjukan i stora delar av Europa visar falskheten i påståenden från producenthåll om att vi i Europa visserligen betalar mer för våra livsmedel men därmed får säkrare mat. En gemensam europeisk livsmedelspolitik är nödvändig för att vi effektivt ska kunna ta itu med säkerhetsproblemen.

Folkpartiet menar att för att vi som konsumenter ska kunna vara säkra på vad vi köper måste kraven på korrekt information vara absoluta. Det är därför nödvändigt att bl.a. utveckla ett system för kontroll av märkningen. Producenten och försäljaren ska kunna bevisa att alla påståenden som görs om en vara är korrekta. EU bör införa en basnivå för livsmedelssäkerheten. Ett strikt och fullständigt säkerhetssystem måste vara lika för alla producenter i alla led i livsmedelskedjan inom hela unionen. Då innebär det inga handelshinder och ingen skillnad i konkurrenskraften mellan företagen - alla får samma basförutsättningar.

EU behöver ett gemensamt regelverk för kontroll av livsmedel. De lokala inspektörerna måste ha ett starkt regelverk i ryggen. Men efterlevnaden av kontrollen ska ske lokalt, regionalt och nationellt. För att kunna garantera att den nationella kontrollen alltid fyller de uppställda kraven måste det ske en kontroll av kontrollanterna. Den nyligen inrättade europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) bör vara en god förutsättning för att arbetet med livsmedelssäkerhetsfrågorna får den tyngd de kräver. Detta har Folkpartiet på ett mycket framgångsrikt sätt genom Europaparlamentarikern Marit Paulsen verkat för när hon krävt ett "matens FBI". Det är viktigt att Sverige arbetar inom EU för att myndigheten får de resurser och det mandat som behövs. EFSA tillkom delvis som en följd av BSE-skandalen. Det är uppenbart att problemen kring BSE pekar på brister i vår förmåga att upptäcka livsmedelsrelaterade sjukdomar och att göra rätt riskbedömningar inom livsmedelsproduktion. Regeringen bör vara pådrivande för att EFSA ska hitta och korrigera denna typ av systemfel. Myndigheten har dock inte fått det fulla ansvar som vi anser att den borde ha när det gäller kontroll och möjligheter att föreslå sanktioner. Rättssystemet är i princip en nationell angelägenhet, även på livsmedelsområdet, men det finns fall då det är nödvändigt att ha sanktionsmöjligheter på EU-nivå. Det handlar till exempel om när ett livsmedelsproblem som drabbar konsumenterna uppstår i ett land och landets egna myndigheter uppenbarligen saknar förmåga eller vilja att ta itu med frågan. Vi anser därför att Sveriges regering ska verka för ett breddat mandat för den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet.

Vi liberaler menar dock att det självklara kravet på att samtliga livsmedel måste vara säkra inte får medföra att den traditionella och regionala matkulturen i Europa går förlorad. Dessa produkter måste även fortsättningsvis få framställas på sedvanligt manér - även om detta innebär att hela EU:s regelverk inte kan efterlevas under tillverkningen eller tillagningen. Detta förutsätter emellertid ett certifierings- och/eller licensieringsförfarande samt att produkterna tydligt märks. På detta sätt garanteras mångfalden inom EU, samtidigt som valet är den enskilde konsumentens. Målet måste vara det självklara - att all mat ska vara ofarlig. Ett sådant system borde givetvis vara globalt. Men det som vi har makt och huvudsakligt ansvar för är den europeiska marknaden.

21 Narkotika, tobak och alkohol

Användning av tobak, alkohol och narkotika blir idag allt vanligare bland främst ungdomar. Detta utgör ett stort hot, inte minst mot folkhälsan. För oss liberaler är det viktigt att påpeka att EU inte bör bestämma ländernas narkotika-, alkohol- och tobakspolitik. Tobak bör omgående elimineras från EU:s gemensamma jordbrukspolitik och alla stöd till tobaksproduktion tas bort.

Varje land bestämmer självt med vilka lagar och metoder det vill föra kampen mot narkotikan. Men politik utformas inte i lufttomma rum. Vi påverkas av synsätt i vår omvärld och reagerar både på vad våra grannar gör och vad de inte gör.

Narkotikapolitiken är en stor stridsfråga i Europa, och Europaparlamentet är ett slagfält i den kampen. Den striden får Sverige inte förlora och det finns heller ingen anledning att vi skulle göra det. Att införa en mer tillåtande narkotikapolitik är inte förhandlingsbart. Det krävs ändock att politiker, polis, tjänstemän, folkbildningsorganisationer med flera är beredda att samla krafterna till gemensamma insatser. Det är också viktigt att de svenska Europaparlamentarikernas enighet i drogpolitiken bevaras. Folkpartiet menar att det krävs ett betydligt mer intensivt arbete för att föra ut Sveriges narkotikastrategi i Europa. Om Sverige misslyckas med det finns det en ökad risk för att den holländska modellen kommer att prövas istället. Motståndet mot en sådan trend är dock inte förhandlingsbar för svenska liberaler. Sverige måste visa upp sig inom EU i denna fråga, föra ut korrekt information om sin narkotikapolitik och om de resultat den gett. Det svenska budskapet måste vara klart och konsekvent, och visa och övertyga om att all icke-medicinsk användning av narkotika är och förblir förkastlig. Det är viktigt att Sverige gör sin röst hörd på den politiska arenan. Svensk drogpolitik är jämförelsevis effektiv och det finns ingen anledning för oss att överge vår politik. Vi måste också kräva en internationell statistik där utgångspunkterna är gemensamma och ger möjlighet till rättvisande jämförelser mellan bl.a. Nederländerna och Sverige.

Folkpartiet har länge betonat betydelsen av att folkhälsoperspektivet får större genomslag i EU-frågorna, och att mer samarbete i den riktningen krävs. Glädjande nog finns tecken som tyder på att man i många medlemsländer börjar ta alkoholfrågorna på större allvar. Som exempel kan nämnas Tysklands nyligen höjda skatt på alkoläsk, som man ser som ett ungdomsproblem, Storbritanniens ansträngningar att hävda sin alkoholbeskattning och Irlands övervägande att införa varningstexter på alkoholförpackningar och det införda förbudet mot s.k. happy hour.

I många västländer intensifieras också arbetet med åtgärder mot tobaksbruket, och rökningen minskar nu långsamt i dessa länder. Samtidigt ökar den kraftigt i östra Europa och tredje världen. Svensk tobaksindustri verkar aktivt i Baltikum. Sverige bör där, liksom i östra och centrala Europa och i tredje världen aktivt stödja arbetet mot tobaksbruk. Likaså bör Sverige aktivt stödja WHO i dess arbete mot tobaken. Subventionerna till EU:s tobaksodlare ska avskaffas. Sverige måste verka än hårdare för att EU ska betrakta alkohol och tobak som hälsofrågor och sociala frågor och inte som jordbruksfrågor och näringspolitik.

Vi vill arbeta för ett EU som utnyttjar marknadsekonomins fördelar, men som också låter sociala synpunkter och hänsyn till folkhälsan väga tyngre när det är motiverat.

Genom att regeringen och riksdagsmajoriteten vek sig för EU-kommissionären Bolkesteins hotelser, och gick med på i praktiken obegränsad införsel av alkoholdrycker för privat bruk, har vi nu kommit i en situation där införseln av spritdrycker bedöms vara större än Systembolagets försäljning. Tillsammans med de sänkningar av skatterna på starköl och vin, som redan har vidtagits, har detta starkt bidragit till ökningen av alkoholkonsumtionen.

Som Folkpartiet framhöll när den avgörande eftergiften gjordes, blir det i längden mycket svårt för ett land att hålla väsentligt högre alkoholskatter än omvärlden, om man inte kan kontrollera införseln. Inte bara detaljhandelsmonopolet, utan hela alkoholpolitikens legitimitet hotas, om allt större andel av den alkohol som konsumeras i Sverige köps utomlands. Vi förespråkar därför dels en generell sänkning av EU:s införselkvoter för alkohol, dels att varje medlemsstat, inkluderat Sverige, ska ha möjligheten att självt bestämma sin egen kvot.

Vilka ändringar av de svenska alkoholskatterna som erfordras i det allvarliga läge som har uppstått genom de kraftiga sänkningarna av skatterna i Danmark och Finland, kommer Folkpartiet att ta ställning till i samband med behandlingen av alkoholinförselutredningens förslag.

Under Sveriges ordförandeskap beslöt EU:s ministerråd att uppdra åt kommissionen att utforma ett förslag till EU-strategi mot alkoholskadorna. Detta arbete gick länge på sparlåga. Det är bra att Sverige nu med stöd av bl a Irland driver på för att få fram en sådan strategi. Det är viktigt att den kommer att bygga på modern forskning, såsom har skett i de aktionsplaner som har antagits av Världshälsoorganisationens (WHO) Europaregion. Det bör noteras att alla EU:s medlemsstater är med i WHO och därmed har deltagit i besluten om dess alkoholpolitik.

Stockholm den 22 september 2004

Lars Leijonborg (fp)

Cecilia Wigström (fp)

Birgitta Ohlsson (fp)

Allan Widman (fp)

Cecilia Wikström (fp)

Gabriel Romanus (fp)

Nina Lundström (fp)

Bo Könberg (fp)

Martin Andreasson (fp)

Marita Aronson (fp)

Anna Grönlund Krantz (fp)

Tobias Krantz (fp)

Ulf Nilsson (fp)

Karin Pilsäter (fp)

Erik Ullenhag (fp)

Yvonne Ångström (fp)