Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om övervägande av laglig genmälesrätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regelverk för "negativ textreklam".
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en allsidig och relevant utvärdering av verksamheten hos Granskningsnämnden för radio och TV.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändrade regler för reklamtid i den kommersiella radion.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av radio- och TV-lagen enligt vad i motionen anförs om generösare regler för programutbyte i närradion.
I Sverige finns ett starkt skydd för yttrandefriheten. Grundlagsskyddet innebär enligt både tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen att det allmänna inte får ingripa mot missbruk av yttrandefriheten eller mot medverkan därtill annat än i de fall och den ordning som föreskrivs i dessa båda grundlagar.
Informationsutbyte och dialog är demokratins livsluft. När formerna för medierna förändras påverkas givetvis den åsiktsbildning som är grunden för demokratin. Demokrati är i grunden inte ett formellt förhållningssätt som anger valsystem och maktfördelning. Det helt bärande för en demokrati är de grundläggande värderingar som dess medborgare hyser, styrs av och vårdar. Demokrati handlar framför allt om människovärde och mänsklig integritet.
Det är helt klart så att demokratin och den fria åsiktsbildningen är knutna till kvalitet - i mindre utsträckning än till kvantitet. Det är också på dessa grundvalar som det i olika delar av världen uppstått en debatt kring mediernas roll i demokratin. Vi är en god bit på väg in i ett informations- och kunskapssamhälle. Den mediala utvecklingen har varit enorm under en lång följd av år.
De största förändringarna under senare tid har ägt rum inom radion och televisionen, framför allt som en följd av tillkomsten av television via satellit och kabel. I spåren efter denna kom först reklamfinansierad television i en nationell markkanal, sedan reklamfinansierad lokalradio. För den reklamfinansierade TV-kanalen formulerades krav som gjorde att den i någon mån kunde räknas till public service-sektorn, men för reklamradion kom inte att ställas sådana krav. Konkurrensen har blivit intensivare inom radio- och TV-sektorn än mellan denna sektor och andra. De senaste åren har det marksända digital-TV-nätet också kommit i funktion.
En konsekvens av den nya konkurrenssituationen är att utbudet av kanaler och program har vuxit kraftigt inom den nationella radio- och TV-sektorn. Samtidigt har satellitkanaler via kabel övertagit delar av hushållens medie-
underhållning.
IT-utbyggnaden har dessutom de allra senaste åren varit oerhört kraftig, och teknikerna på många medieområden flyter ihop och kombineras med olika kommunikationssätt. I takt med denna utveckling blir också hela mediebilden svåröverblickbar.
Den traditionella vecko- och tidskriftspressen har successivt förändrats, och specialtidningar och tidskrifter av olika slag har vunnit terräng. Inom dagspressen kan man se tendenser till vissa strukturförändringar och många traditionella medier kompletterar sitt utbud genom IT-satsningar.
Man kan utgå från perspektivet att olika nyhetsmedier verkar på olika nivåer: lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Då kan sägas att den större delen av morgonpressen har sin tyngdpunkt främst på det regionala och lokala, medan i första hand Stockholms morgonpress och kvällstidningar är mer nationellt och internationellt inriktade. Ljudradion har genom tillkomsten av lokalradio gått från ett utbud helt präglat av nyheter på nationell och internationell nivå, till att inkludera det regionala. TV domineras av nationellt och internationellt nyhetsutbud.
Den digitala tekniken tar nu över. Detta kommer att medföra vissa förändringar. Jämfört med analog teknik kan mängden information som överförs mångdubblas med digital teknik. Detta beror bland annat på att digital teknik underlättar "komprimering" av information. Digital teknik ger dessutom möjlighet till olika så kallade multimediatjänster. Multimedia kan definieras som en kombination av olika medieformer, ljud, text, stillbilder, rörliga bilder, grafik med mera.
Digital teknik för radio- och TV-distribution ger dessa medier helt nya möjligheter. När det gäller ljudradio innebär den digitala tekniken bland annat att fler kanaler får plats i samma utrymme, att en radiostation kan sända på samma frekvens i hela landet, att flera program kan sändas samtidigt i samma kanal, samt att systemet kan användas för överföringar av vilken typ av information som helst som kan digitaliseras.
När det gäller TV kan den stora överföringskapacitet som den digitala tekniken ger användas för distribution av högupplösnings-TV eller för att sända ut flera vanliga TV-program i samma frekvenskanal. Digitaltekniken kan även användas för nya interaktiva tjänster.
I en politisk demokrati har den fria åsiktsbildningen en avgörande betydelse. Den politiska kommunikationen och åsiktsbildningen kan ske på olika sätt - till exempel inom ramen för personliga samtal och genom organisationer och föreningsliv. Det är dock genom massmedierna som skilda åsikter och opinioner kan nå ut till den stora allmänheten. Massmedierna har en sådan genomslagskraft och mångsidighet att de är av central betydelse för demokratin i Sverige.
Mot bakgrund av massmediernas betydelse för den fria åsiktsbildningen och det demokratiska samhällsskicket har statsmakterna bland annat genom grundlagsbestämmelserna om yttrandefrihet och tryckfrihet gett de legala förutsättningarna för massmedierna att verka självständigt.
Statsmakterna har ett ansvar för att yttrandefriheten i praktiken kan utnyttjas och för att det kan bedrivas en vital opinionsbildning. Det yttersta målet för statsmakternas agerande gentemot massmedierna måste vara att demokratin stärks och fördjupas.
Medierna bör alltså förse medborgarna med sådan information att de fritt och självständigt kan ta ställning i frågor som rör samhällets angelägenheter. En del i den fria åsiktsbildningen är att massmedierna kan fungera som självständiga aktörer och driva egna linjer i samhällsdebatten. Kommentarer kring samhällsutvecklingen, kulturyttringar, strömningar och maktstrukturer i samhället är också en del av den fria åsiktsbildningen. Tillsammans kan medierna genom debatt, nyhetsförmedling och annan information ge underlag för medborgarnas fria och självständiga ställningstaganden.
Också den kritiska granskningen i massmedierna är central för den fria åsiktsbildningen och demokratin. Massmedierna kan på ett fristående och oberoende sätt granska de inflytelserika i samhället. En granskning genomförd av mångfacetterade massmedier motverkar maktmissbruk. En mer rättvisande och nyanserad bild av de styrande i samhället kan därmed framträda. Viktiga strömningar och företeelser i samhällslivet kan avslöjas genom en sådan granskning. Medborgarnas möjligheter att komma till tals i medierna är en så viktig del av mediernas uppgifter i fråga om den fria åsiktsbildningen att den bör betraktas som en mer självständig uppgift för massmedierna, jämställd med informationsuppgiften och granskningsuppgiften. Det bör alltså ses som en uppgift för massmedierna - som bärare av den allmänna samhällsdebatten att fungera som forum för utbyte av kommentarer och kritik.
Den yttre mångfalden innebär att medierna kan spegla den mångfald och de olikheter som existerar i samhället. Genom den inre mångfalden kan medierna också ge plats för olika åsiktsriktningar och idéer som finns i samhället inom ramen för det enskilda mediet. Dessutom kan mångfalden ses från ett publikperspektiv genom att medierna kan ge sin publik valfrihet både när det gäller olika medier och när det gäller det enskilda mediets innehåll.
Den yttre mångfalden inom massmedieområdet är ett mycket viktigt medel att nå målet att genom den fria åsiktsbildningen bidra till att främja demokratin i Sverige. Det finns en klar risk för att en minskad yttre mångfald också kan medföra en minskning av utbudet av åsikter. Konkurrensen mellan flera medier bidrar i sig till en fruktbar åsiktsbildning och förmodligen också till att den så kallade inre mångfalden ökar.
Den expansiva medieutvecklingen har flera fundamentalt positiva sidor som genom sin kraft kan spränga det centralistiska överhets- och förmyndartänkande som präglat Sverige under århundraden mer eller mindre starkt.
Det finns dock ingen garanti för en inre mångfald. Ibland har det påståtts att mångfalden i olika medier har lett till enfald i utbudet. När "drevet går" springer nästan alla medier åt samma håll. Pluralismen i nyhetsförmedlingen går då lätt förlorad samtidigt som det tycks som om de medieetiska riktlinjerna skjuts i bakgrunden.
Medieutvecklingen leder till att vi successivt går från ett text- till ett bildsamhälle. Textkulturen bygger på eftertanke, kritisk prövning, möjlighet till omläsning, viss distans, att man också kan redovisa ett abstrakt innehåll. Bildkulturen bygger på känslointryck, hastiga intryck som raskt försvinner och som inte kan kontrolleras igen, och där det abstrakta inte kan bildsättas.
Förklaringsdjupet - hur djupt man går i förklaringar i ett skeende - borde uppmärksammas mera. Tendensen till förytliganden är påtaglig. Ett annat viktigt område är informationstätheten, det vill säga hur mycket som ryms av substans per tidsenhet. En ytterligare tendens är övergången till "infotainment", nyhetsbudskap i underhållningens form.
Mängden budskap har också skapat en budskapsinflation. Vår fysiska förmåga att ta emot budskap är oförändrad, det finns bara 24 timmar per dygn, och vi måste göra något annat än att ta emot budskap. Samtidigt har utbudet ökat. Man får därmed en budskapsinflation och en skillnad mellan den fysiska absorptionsförmågan och utbudet.
Detta innebär ett uppmärksamhetsunderskott. Alltfler budskap fladdrar förbi utan att vi kan ta dem till oss, och därmed skärps kravet på dramaturgi för att nå fram.
Dramaturgin som präglar det nya mediesamhället avgränsar och förkortar. Vi får ett nervösare agerande med godtyckliga kast i vad som uppmärksammas. Långsiktigt ledarskap försvåras, medborgare görs till "barn", det svåra förvandlas till det enkla, man får "a climate of suspicion" som den amerikanske medieforskaren Thomas E Patterson uttrycker det. Eftersom ingenting någonsin förklaras om målkonflikter och komplikationer uppstår ständiga besvikelser. Stressen växer, krafter mobiliseras mot varje förändring, eftersom det materiellt existerande är tydligt och kan bildsättas, medan det icke materiellt existerande inte kan bildsättas på samma sätt.
Personfixeringen, dramatiseringen, underhållningsmomentet och fokuseringen på enskilda händelser understryker bilden av samhällets maktprocesser som ett skådespel med den enskilde medborgaren som passiv, om än välinformerad och inte sällan desinformerad, åskådare.
Massmedierna är på samma gång en aktör och en arena. Massmedierna har sina egna regler, beteenden och effekter. Kampen om uppmärksamheten handlar om närvaro i medierna.
Mediesamhället tenderar att karakteriseras av tillspetsning och konkretisering, vinkling, personifiering, intensifiering och polarisering. Denna utveckling kan i flera avseenden hota enskildas integritet och värdighet. Det borde vara en självklarhet att medierna tar ett demokratiskt och etiskt ansvar i sitt arbete. Ändå bör ett förstärkt skydd övervägas. Vad som diskuterats på andra håll i Europa är en laglig genmälesrätt. EG:s TV-direktiv förordar för övrigt i viss mån en sådan rätt. I den svenska radio- och TV-lagen återfinns den rätten i 6 kap. 3 §, men den är tämligen tandlös, uppgifter skall "beriktigas när det är befogat". För övriga medier finns inte motsvarande regler i lag, men väl i branschinterna etiska normer. Uttrycket "när det är befogat" blir alltför lätt en gummiparagraf utan egentlig kärna.
En mer detaljerad och substantiell genmälesrätt bör övervägas eftersom självsaneringen knappast är omfattande på området. Ett antal människor får sina liv "formligen" krossade av dramaturgin i mediesamhället. Det kan hävdas, vilket konstitutionsutskottets majoritet gjort, att det finns en grundlagsfäst princip som säger att den som sänder program självständigt skall avgöra vad som skall förekomma i programmen. I all stillhet kan det dock vara befogat att påpeka att Granskningsnämndens utslag skall publiceras oberoende av denna rättighet. De kanaler som är föremål för denna Granskningsnämndens verksamhet har alltså fått sin grundlagsfästa frihet inskränkt utifrån en sådan slutsats. I denna fråga måste en avvägning göras mot den enskildes grundläggande rättigheter och personliga värdighet i förhållande till program- och utgivaransvar.
En genmälesrätt kan alltså, beroende på hur den är utformad, möjligen ge upphov till förändringar av grundlagen på området. Det får ett kommande övervägande granska. Regeringen bör alltså i någon form överväga en sådan laglig genmälesrätt. Det bör riksdagen tillkännage för regeringen.
Det mediaetiska skyddet bör också utökas utöver detta. De etiska reglerna vad gäller pressen och Internetmedier hanteras av Allmänhetens Pressombudsman (PO), Pressens Opinionsnämnd (PON), Textreklamkommittén och för etermedier med sådana sändningsvillkor av Granskningsnämnden.
De etiska reglerna för press, radio och tv skall ha största frihet inom ramen för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att kunna tjäna som nyhetsförmedlare och som granskare av samhällslivet. Härvid gäller dock att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet. Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och tv skall vara ett stöd för den hållningen.
Det första PO granskar när en anmälan kommit in är om anmälaren är personligen berörd och om publiceringen skett under de senaste tre månaderna. Anser PO efter sin analys av ärendet att tidningen avvikit från god publicistisk sed och tillfogat anmälaren en oacceptabel publicitetsskada, kan PO inte själv utfärda klander mot tidningen. Istället hänskjuts saken för avgörande i Pressens Opinionsnämnd (PON).
För tolkning av begreppet "textreklam" svarar för pressens del Pressens Textreklamkommitté. Textreklamkommittén behandlar ärenden som inkommit till kommittén senast tre månader efter publicering. För granskning av program i radio eller TV svarar Granskningsnämnden för radio och TV.
Textreklam är kort sagt om en artikel (eller ett program) är gjord på ett sådant sätt att den ersätter en annons för ett företag, organisation eller produkt. Det får förutsättas att den till sin karaktär är gynnande för företag, organisation eller produkt. Sådan textreklam beivras. Det fastslås helt enkelt: "Redaktionell text ska inte innehålla något som kan uppfattas som reklambudskap."
Det finns dock ett område som innebär ett hål i den medieetiska väven. Det är "negativ textreklam". Ett medium kan t. ex. systematiskt missgynna och misskreditera genom att beskriva företag, organisation eller produkt på ett osakligt och felaktigt sätt. Möjligheterna att beivra den typen av verksamhet är liten. Möjligen kan en småföretagare driva process om ekonomiskt förtal om det kan påvisas att han direkt drabbats av osaklig publicering. Men för större företag eller organisationer är detta inte möjligt. Systematisk och osaklig misskreditering borde också bli föremål för den medieetiska debatten. Regeringen bör ta initiativ till överläggningar med branschen för att åstadkomma frivilliga överenskommelser inom området, alternativt om inte detta lyckas undersöka möjligheterna till lagstiftning. Detta bör ges regeringen till känna.
I arbetet med att hävda den enskildes integritet och värdighet, och för den delen även företags och organisationers, borde Granskningsnämnden för Radio och TV ha en viktig uppgift att fylla. Den borde i sitt arbete vara ett värn mot mediesamhällets avigsidor.
Det övergripande målet för Granskningsnämnden är att verka för att programföretagen följer reglerna som rör innehållet i ljudradio- och TV-sändningarna till allmänheten genom efterhandsgranskning. Nämnden granskar program efter anmälan eller på eget initiativ.
I radio- och TV-lagen står det bland annat att programmen ska vara opartiska och sakliga och att programverksamheten ska präglas av demokratiska värden. Granskningsnämnden skall utöver de regler som finns i denna lag även granska om programföretagen uppfyller de krav som ställs i sändningsvillkoren.
I sändningsvillkorens allmänna bestämmelser återfinns en paragraf som för Sveriges Televisions del har följande lydelse: Sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i televisionen. SVT skall före sändning av program så noggrant som omständigheterna medger kontrollera sakuppgifter i programmet. Ämnesval och framställning skall ta sikte på vad som är väsentligt.
I villkoren finns också bestämmelser om allsidighet, spegling och granskning. Relevanskravet återfinns i ovanstående krav om väsentlighet.
Det har ibland riktats befogad kritik mot Granskningsnämnden med hänvisning till att nämnden tycks rutinmässigt och utan närmare analys avfärda en del anmälningar och kränkningar. Det är allvarligt om lag och avtal uppställer krav på opartiskhet, saklighet, allsidighet, granskning och relevans och sedan Granskningsnämnden underlåter att ta hänsyn till sådana kriterier i sina bedömningar av anmälda program. Det är nämligen nämndens uppgift att just ta hänsyn till sådana kriterier i sin bedömning.
Det är viktigt att statliga myndigheter seriöst ägnar sig åt det som de är tillsatta för att sköta. Annars har de ingen uppgift. Det finns en risk för att granskningen över en tidsperiod leder till avtrubbning vid de olika bedömningarna. Därför borde det nu vara dags att genomföra en opartisk, allsidig och relevant utvärdering av Granskningsnämndens verksamhet. Det bör ges regeringen till känna.
Dagstidningarna har länge haft en stark och särskild ställning när det gäller förutsättningarna för demokratin i Sverige. Det behövs medier som på ett heltäckande sätt kan fylla uppgiften att främja demokratin genom den fria åsiktsbildningen. Inget annat medium har på samma fullständiga sätt som dagspressen fyllt en sådan uppgift. I det nya mediesamhället får dock pressen och speciellt dagspressen finna sig i att dess starka ställning hotas.
Men det får fortfarande ses som en politisk uppgift att dagspressen ges bästa möjliga förutsättningar att upprätthålla och fördjupa sin roll i det demokratiska systemet. Målet med presspolitiken är därvid att dagstidningarna ska medverka till att främja demokratin genom en allsidig, vital och fri åsikts- och opinionsbildning. Utan en stark, mångsidig och differentierad dagspress går mycket av den totala mångfalden förlorad och det kan inte utan vidare kompenseras av utvecklingen inom radio/TV och övriga medier.
Presstödet har betytt mycket både för mångfald i opinionsbildning för övrigt publicistisk mångfald. Genom strukturförändringar, dels på annonssidan och dels på förändrade krav hos läsarna, kommer dock presstödet så småningom att fasas ut genom t ex samverkan och fusioner av olika slag. Statsmakterna bör stödja sådana strukturförändringar i syfte att ge en livskraftig dagspress.
Regeringen bör ta fram underlag för att stimulera en sådan utveckling. Detta bör ges regeringen till känna.
Riksdagens beslut i 1999/2000:KU1 innebar att tröskeleffekten i fråga om driftsstödet mildras för lågfrekventa dagstidningar. Beslutet innebar att tidningar vilkas upplaga hamnar under gränsen 2 000 exemplar men överstiger 1 500 exemplar får ett reducerat driftsstöd under en period av högst tvåår.
Analogt med detta anser vi att det är nödvändigt med ett nytt förslag beträffande tröskeleffekter för lågfrekventa tidningar med riksspridning, vars upplaga hamnar under 7 000 exemplar men inte under 6 500 exemplar. Dessa löper stor risk att falla för den tröskel som finns för denna upplagegräns. Presstödet beräknas på upplagan för det första halvåret, och upplagan kan på grund av tillfälligheter falla under den kritiska nivån. Även för denna nivå bör samma regel gälla, med andra ord att en upplaga som tillfälligt understiger 7 000 exemplar - dock ej lägre än 6 500 exemplar - får bibehållet presstöd under tvåår. Vi förutsätter att den aviserad pressutredningen tar upp denna fråga.
Specialdestinerade presstöd har nu och då använts för att korrigera oönskade effekter. Nyligen har t.ex. stöd införts för vissa lördagsutdelade tidningar med speciella svårigheter. En grupp tidningar har nu uppenbara problem beroende på distributörens prispolitik, nämligen de postdistribuerade tidningarna, främst endagstidningar och utöver dem en fyradagarstidning (Dagen). Posten har ju betydande ekonomiska balansproblem själv, bland annat på grund av krav på helhetstäckning i landet. Enligt vårt förmenande bör därför ett exemplarstöd införas för de postdistribuerade tidningarna. Stödet bör uppgå till 2 kr per distribuerat exemplar. Det bör införas snarast. Totalkostnaden för en sådan insats är relativt blygsam och bör uppgå ca 10 miljoner kronor. Kristdemokraterna har föreslagit detta i budgetmotionen för utgiftsområde 1.
Uppbyggnaden av det digitala marknätet för TV-sändningar är en riktig åtgärd av flera skäl. För detta har staten som stat ett infrastrukturellt ansvar. Ett sådant nät är bl.a. nödvändigt för att tillgodose de resurssvagas behov av grundläggande information genom att teknikskiftet nu genomförs. Likasåär det nödvändigt rent säkerhetspolitiskt. Riksdagen har behandlat förslag om tidpunkt för nedsläckning av det analoga nätet och samtidigt givit regeringen instruktioner för det vidare arbetet. Kristdemokraterna står bakom övergången till digitala marksändningar.
Den lagstiftning för lokalradio som ursprungligen fanns ledde till att nätverk bildades, nätverk som i sin helhet inte är rikstäckande men mycket omfattande. Många andra länder tolererar fria nationella radiostationer som är kommersiellt finansierade. I Sverige finns inte den möjligheten. Vi anser att man bör pröva en sådan möjlighet. Regeringen bör därför överväga möjligheten av fri nationell radio på kommersiell grund. Frågan har aktualiserats genom Digitalradiokommitténs betänkande.
Maximitiden för reklam är av stor betydelse för kommersiell reklam. De nuvarande begränsningarna framgår av 7 kap. i radio- och TV-lagen. Idag är den generella regeln högst 8 minuter mellan hela klockslag eller 10 procent av den totala sändningstiden.
Enligt vår åsikt kan en sändande kommersiell lokalradio inte utöka sin reklam alltför mycket utan att förlora lyssnare. Det finns egentligen en självreglerande nivå för hur mycket radiokonsumenten vill stå ut med av reklambudskap. Vi föreslår därför att reglerna på området lättas upp. Man bör kunna tolerera en generell regel om 15 procent av sändningstiden kombinerad med möjligheten att sända upp till 12 minuters reklam per timme under sex timmar per dygn. Detta beslut bör endast omfatta den kommersiella radion. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Den årliga avgiften för att sända lokalradio varierar kraftigt för de s.k. gamla tillstånden. I det nya systemet är koncessionsavgiften en enhetstaxa för alla. Den genomsnittliga avgiften för de ursprungliga tillstånden är 1,4 miljoner kronor per år. Flertalet av dessa programföretag har uppvisat förluster. Mycket talar för att man avvecklar de genomgående höga koncessionsavgifterna för de befintliga tillstånden ner till en rimlig nivå när nu ett nytt system för tilldelning av tillstånd har trätt ikraft, där avgiften uppgår till högst 40 000 kr per år. Vi förutsätter att frågan löses i samband med digitaliseringen av radiosändningar.
Det finns inte något som helst sakligt skäl att ta ut koncessionsavgift på intäkter av sändningar med digital teknik, eftersom någon ensamrätt inte föreligger på området, vilket alltsåär själva grunden för den nuvarande koncessionsavgiftslagen. Genom att lagstiftningen i den delen endast kommer att gälla en enda TV-kanal men inte något av de övriga likställda, blir det också uppenbart att lagen i denna del strider mot generalitetsprincipen.
Brottet mot generalitetsprincipen blir så mycket allvarligare eftersom det gäller en skatt. En grundläggande princip för all beskattning är att den skall på något sätt vara generell. Man kan tala om en speciell generalitetsprincip för beskattning, men snarast är det fråga om en speciell och särskilt viktig tillämpning av den allmänna principen. En skatt kan visserligen avgränsas både i tid och rum och med olika avdrag, men oeftergivligt är att det är vissa intäkter som beskattas, inte en särskild - t.o.m. till namnet känd och i ärendet uppgiven - skattskyldig. Det kan alltså vara fråga om olaglig särbeskattning.
Förslaget kan också vara i strid med EG-rätten, t.ex. kan uttalade skillnader i skattebelastningen som gynnar vissa företag ses som ett statsstöd i EG-rättslig mening. Sådant stöd är oförenligt med EG-rätten om det snedvrider konkurrensen.
Koncessionsavgiften har utretts och utredaren har föreslagit en rak avtrappning fram till nedsläckningsdatum för det analoga TV-nätet. En sådan lösning är enligt vår bedömning alltför trubbig. Vid omförhandling av sändningstillståndet bör avgiften för återstående tid i det analoga nätet justeras. Fram till att ett nytt sändningstillstånd träder ikraft bör en justering av avgiften ske i proportion till andelen tittare i det analoga nätet. De regelbundna mätningar som görs bör kunna utgöra underlag för att justera koncessionsavgiften. Vi förutsätter att riksdagen inom kort får regeringens förslag på området.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av radio- och TV-lagen enligt vad i motionen anförs om generösare regler för programutbyte i närradion.
Radio- och TV-lagen innehåller för närradion, utöver regler för reklam, sponsring och angivande av stationsbeteckning, endast en programregel för den enskilda tillståndshavaren, det så kallade riksförbudet. Regeln, vars syfte är att motverka nätverkssändningar, innebär att en tillståndshavares programutbud endast får innehålla program som har framställts särskilt för den egna verksamheten.
Det finns ett undantag från bestämmelsen. Undantaget innebär att en tillståndshavare, under högst tio timmar per månad, får sända program som inte framställts för den egna verksamheten om innehållet i sändningarna: a) är av särskilt intresse för tillståndshavarens medlemmar, b) främjar kunskap och bildning, eller c) utgör upptagningar av lokala kulturella tillställningar.
Undantaget som nu gäller är en utvidgning av det tidigare undantaget från riksförbudet. Syftet med utvidgningen är att göra det möjligt för tillståndshavarna att i viss omfattning kunna utbyta material som kan stimulera till kunskapsutveckling och kulturellt utbyte. Exempel på sådant material kan vara föreläsningar från högskolor, nyhetssändningar, samhälls- eller debattprogram. Exempel på lokala kulturella tillställningar kan vara upptagningar från konserter, gudstjänster, teaterföreställningar, etc. med anknytning till tillståndshavaren. Program av den typ som ofta förekommer i den kommersiella lokalradion, där modern musik på skiva blandas med kommentarer om t.ex. lokala kulturella evenemang, trafikupplysningar och lyssnartävlingar bör, enligt förarbetena, inte omfattas av undantaget.
Den s k 10-timmarsregeln hindrar ett smidigt utbyte av programmaterial mellan föreningar som inte i första hand baseras på lokal anknytning, utan där det snarare är kultur eller intresse som utgör den gemensamma grunden för programmen. Detta kan till exempel gälla språkliga minoriteter, föreningar eller kyrkor och samfund. Vidare bör föreningar som sänder närradio inom en region med intresse av att samarbeta och utbyta programmaterial i vissa frågor kunna göra detta i större omfattning.
Man kan jämföra med förslaget till kommersiell lokalradio, där kraven på producerat eget material föreslagits bli avsevärt sänkta. Varje tillståndshavare skall dagtid sända minst tre timmar eget material.
Naturligtvis bör huvuddelen av det som sänds i närradio även fortsättningsvis vara producerat för den egna verksamheten. Regeringen bör alltsååterkomma till riksdagen med förslag om generösare regler för programutbyte i närradion, förslagsvis en regel som tillåter utbytbara program på 40-50 timmar i månaden, möjligen kombinerat med en minimiregel (andel) för program med lokal anknytning av den tid som tillståndshavaren disponerar.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Ingvar Svensson (kd) |
|
|
Helena Höij (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |
Peter Althin (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |