Motion till riksdagen
2004/05:K397
av Nina Lundström och Heli Berg (fp)

De sverigefinska minoriteterna


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sverigefinska minoritetens ställning och rättigheter i Sverige kontra förvaltningsområden.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att konsekvenserna av den nationella minoritetspolitiken får genomslag även lokalt och regionalt.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inflytande, vård och omsorg för den åldrande sverigefinska minoriteten.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hedra de finska soldaternas insatser och om behovet av forskning kring krigsbarnens levnadsöden och historia.

Motivering

Regeringens och riksdagens minoritetspolitiska beslut innebär att samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar erkänns som nationella minoriteter i Sverige.

Sveriges riksdag beslutade enhälligt i december 1999 om en samlad minoritets­politik till skydd för de nationella minoriteterna i Sverige. Beslutet innebär att Sverige genom att underteckna och ratificera två av Europarådets antagna konventioner åtagit sig att stärka de nationella minoriteterna i Sverige. Det innebär också att deras möjligheter till inflytande skall stärkas och deras språk ges det stöd som behövs för att de skall hållas levande.

Genom lagstiftning (SFS 1999:1175/1176) garanteras enskilda laglig rätt att använda samiska, finska och meänkieli i kontakter med myndigheter och domstolar i vissa geografiska områden, s.k. förvaltningsområden. För finska och meänkieli omfattas förvaltningsområdet av Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå. Den största gruppen av nationella minoriteter är sverigefinnarna, men 95 procent av dem bor utanför de refererade förvaltningsområdena.

Inom förvaltningsområdet har individen rätt att använda t.ex finska eller meänkieli i kontakterna med de lokala myndigheterna i ovanstående områden. Kommunerna inom respektive förvaltningsområde förväntas erbjuda äldreomsorg där åtminstone delar av verksamheten bedrivs på finska eller meänkieli (och samiska).

Minoritetspolitiken är ett politikområde som behöver utvecklas, och kritik finns mot att förvaltningsområdet begränsats till de fem nordliga kommunerna då många sverigefinländare återfinns t.ex. i Mälardalen. Ett utökande av områdena behöver ta sikte på hur alla, oavsett var de är bosatta, ska ha likvärdiga möjligheter att kunna kommunicera på minoritetsspråken. Den rådande ordningen med att successivt utökande av förvaltningsområdena geografiskt må vara en bra planeringsförutsättning men den har inte sin utgångspunkt i hur man ska möjliggöra likvärdiga förutsättningar för individer utifrån deras behov och frikopplat från bostadsort/ region. Målet måste nu vara att istället som utgångspunkt ha allas likvärdiga möjligheter oavsett bostadsort samt att utifrån en sådan målsättning skapa nya lösningar för de behov som finns men också tydliggöra utmaningar och därigenom anpassa ambitionsnivån utifrån mål och medel. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Socialstyrelsen har kartlagt och redovisat exempel på hur kommunal äldreomsorg kan organiseras för äldre sverige­finnars behov, vilket redovisas i rapporten Äldreomsorg för finsktalande i Sverige. Där framgår bland annat att i och med att Sveriges äldre befolkning ökar kommer även fler att efterfråga finskspråkig äldreomsorg. Rapporten beskriver vidare att det finns några seniorboenden och särskilda boenden där man kan få hjälp av finsktalande personal samt att det i några kommuner finns hemtjänstgrupper där insatserna kontinuerligt kan ges på finska. Bristerna finns i att få kommuner samarbetar kring äldreomsorg för sverigefinnar.

Den enskildes möjligheter att få sina behov tillgodosedda är beroende av bostadsort, och det finns små möjligheter idag att ställa krav på att få vård och omsorg för äldre på sitt minoritetsspråk. Indelningen i förvaltningsområden löser inte detta utan befäster att villkoren för individerna ser olika ut beroende på geografi. Detta är ett av flera skäl för att vidga diskussionen om förvaltningsområden, vilket innebär att den geografiska indelningen i förvaltningsområden kan verka som en god tanke men dess konsekvenser leder fel genom att medborgare inte ges likvärdiga möjligheter och rättigheter, oavsett bostadsort.

Kunskapen hos den kommunala organisationen om minoritetslagstiftningen och den sverigefinska minoritetens behov behöver förstärkas. Det behövs informationsinsatser samt spridning av goda exempel på hur man kan lösa behov hos den åldrande finska befolkningen.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har en viktig roll tillsammans med berörda departement och myndigheter för att ge information om behovet av finskspråkig äldreomsorg och hemsjukvård. Ett ökat samarbete kommuner emellan vad gäller äldrefrågor är en viktig utvecklingsmöjlighet. Socialstyrelsens rapport Äldreomsorg för finsktalande i Sverige påvisar att det inte behöver kosta mer med finskspråkig äldreomsorg, vilket är viktigt att framhålla i tider när besparingar ofta begränsar tänkbara utvecklingsmöjligheter.

I Sveriges rapport till Europarådet om ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter (rapport avgiven i enlighet med ramkonventionens artikel 25, punkt 1), skriver regeringen: "Inflytande och delaktighet för de nationella minoriteterna är av stor betydelse inom minoritetspolitiken. Särskilda åtgärder har vidtagits för att stödja minoriteternas möjlighet till inflytande. Bland annat hålls regelbundet samrådsmöten med företrädare för regeringen och minoriteternas organisationer. Särskilda medel har också tilldelats organisationer som företräder nationella minoriteter för att öka deras möjligheter till inflytande i frågor som berör dem."

I riksdagens minoritetspolitiska beslut betonas betydelsen av inflytande som berör de nationella minoriteterna. Vi menar att de nationella minoritetsorganisatio­nerna representation i olika forum behöver belysas och förstärkas. Ett exempel är att idag prioriteras de stora pensionärsorganisationerna, vilket påverkar minoritetsorganisationernas möjlighet att delta i den demokratiska processen och få inflytande i frågor. För att öka de finskspråkiga pensionärernas möjligheter att påverka i viktiga frågor som berör våra nationella minoriteter och pensionärer behöver t.ex. organisationer såsom Sverigefinska Pensionärer erbjudas representation i statliga kommittéer som berör de aktuella frågeställningarna. Dessa bör i sin tur även stimulera kommuner och landsting så att representation kommer till stånd i kommunernas och landstingens pensionärsråd för att på så sätt bidra till en positiv utvecklingen även på lokal och regional nivå.

En staty för den finska soldaten och krigsbarnens historia

I år är det 60 år sedan andra världskriget upphörde. Sverige har lyckosamt inga krigskyrkogårdar med rader av vita kors, men det har många andra länder. Under året har många anhöriga till de finska soldaterna besökt både kyrkogårdar men också historiska platser för att hedra alla de som deltog i kriget samt alla de som omkom. Svenska frivilliga deltog även i kriget. Ca 120 av dem stupade. Under åren 1939-1945 stupade över 80 000 finska soldater vilka även bidrog till Sveriges frihet. 48 000 barn miste sin far.

Den finska soldaten är värd en egen staty i Sverige, företrädesvis i Stockholm. Det ska vara ett historiskt monument som inte endast hedrar de finska soldaternas insatser men också för att uppmärksamma krigsbarnens historia, lämpligen i ett samarbete våra länder emellan.

De till Sverige förflyttade krigsbarnens öden har varit obelysta under årtionden. Forskningen om deras levnadsöden och framtid är obefintlig. Det är dags att vidta forskningsinsatser kring krigsbarnens levnadsöde och villkor, och det är av stor vikt att ekonomiska förutsättningar skapas för att möjliggöra denna forskning som kan både bidra till ökad kunskap om de finska krigsbarnens levnadsöden men också ge kunskap om hur samhällen har att inför framtiden hantera barns levnadsvillkor - och överlevnadsvillkor - i krigssituation.

Stockholm den 4 oktober 2004

Nina Lundström (fp)

Heli Berg (fp)