Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en konkret politik utformas och konkreta åtgärder vidtas så att Sverige lever upp till vad som föreskrivs i Europarådets ramkonvention om skydd för etniska och nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige i internationella organisationer bör verka för att fler länder ratificerar Europarådets ramkonvention om skydd för etniska och nationella minoriteter och minoritetskonventionen.1
1 Yrkande 2 hänvisat till UU.
Under senare år har frågor om integration, rasism och etnisk diskriminering aktualiserats i allt högre grad, såväl i politiska och massmediala som i akademiska kretsar.
Å ena sidan distanserar vi oss från, och å andra sidan identifierar vi oss med, grupper i vår omgivning. Samtidigt som samspelet mellan jaget och samhället äger rum sker en utsortering av det "avvikande" från det "normala".
Det omgivande samhällets föreställningar formar visserligen medborgarnas medvetande, men medborgarnas handlande formar också det omgivande samhället. Denna dynamik där "vi" avgränsar oss från "dom" ligger till grund för allt från "banal nationalism" till de folkmord och tvångsförflyttningar vi bevittnat genom historien. Det krävs alltid "de andra" för att det över huvud taget skall kunna existera något "vi".
Etniska minoriteter framställs i offentliga sammanhang vanligen som problematiska. Inte sällan framställs de som icke-demokratiska, för moderna eller kulturellt avvikande.
De etniskt avvikande är enligt en spridd föreställning själva upphov till de problem de möter i samhället. Att skuldbelägga och skylla på offret är fortfarande vanligt i massmedier av olika slag. Exempelvis görs "de andras" bakgrund automatiskt till en självständig förklaring till sociala problem.
Gemenskap på etnisk grund kan på olika sätt befästa ojämlika relationer och legitimera exploatering av "avvikande" minoriteter. Identiteten kan fungera som ett slags tvångströja. En möjlig konsekvens av att omyndigförklara "en etnisk minoritet" är alltså att den identifierar sig själv som främmande och själv ställer sig utanför samhällslivet.
Etniska gemenskaper kan inte förstås som färdiga projekt eller fastslagna formationer, utan snarare som ständigt omformulerade och omförhandlade identifikationer.
Detta kan medföra att en snävt etniskt definierad mobilisering på kort sikt mycket väl kan medföra viktiga framgångar på ett område, det etniska, samtidigt som den låser fast och kanske rent av förstärker hierarkiska relationer på andra områden. Den etniska minoriteten kan som helhet vinna en framgång samtidigt som exempelvis ett patriarkaliskt förhållande mellan könen bevaras eller stärks eller att en auktoritär ledning behåller eller får ett starkare grepp över gruppen.
Detta slags effekter är inget annat än ett utslag av en hegemoni genomsyrad av komplicerade samspel mellan olika dimensioner av över- och underordning.
De mänskliga rättigheterna är universella. Några undantag kan inte göras från dem för en viss samhällsgrupp - formad på grund av kön, religion, hudfärg, etnicitet eller sexuell läggning. Det är inte heller möjligt göra undantag från de mänskliga rättigheterna med hänvisning till att det i ett visst land, en viss region eller en viss etnisk grupp råder särskilda förhållanden som motiverar undantag. Regimer som kränker de mänskliga rättigheterna har ibland försvarat detta med att det just i deras land råder särskilda förhållanden som gör att det är befogat med vissa kränkningar när det gäller mänskliga rättigheter. Ett annat sätt att försöka göra undantag från vad som sägs i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna är att de hindrar utövandet av traditionella sedvänjor. Det händer inte sällan att regimer eller ledare för etniska grupper hänvisar till specifika kulturella betingelser för att ursäkta eller bevara ett traditionellt kvinnoförtryck. I dessa fall uppträder regimer eller andra ledare öppet och försvarar utan skam brott mot mänskliga rättigheter. De försvarar utan skrupler kvinnoförtryck.
Tortyr är emellertid belagt med skam. Till skillnad från dödsstraffet, som utdöms i domstolar, och som till och med vissa politiker, som exempelvis vissa amerikanska presidenter, försvarar med stolthet, så utgör tortyr en skamlig och dold verksamhet. De flesta länder anstränger sig för att dölja förekomsten av tortyr för omvärlden.
När det gäller etniska eller nationella och språkliga samt religiösa minoriteter slår FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna fast att alla människor är födda fria och är av lika värde. Likafullt förekommer det att religiösa och etniska minoriteter utsätts för olika former av förtryck och diskriminering. Det har beräknats att antalet nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoritetsgrupper världen över uppgår till flera tusen. De utgör en fjärdedel av jordens befolkning, ca 1,5 miljarder människor
Alla stater har ett ansvar för att utan diskriminering ge människor ur minoritetsgrupperna samma rättigheter som landets övriga befolkning, t.ex. till socialt skydd, utbildning, hälsovård eller kommunikation med domstolarna.
En tämligen enkel undersökning visar att få statsbildningar i dagens värld är etniskt homogena. På flera håll upplever människor det inte som särskilt märkligt att man har olika etniskt ursprung. Det tillhör vardagen. Det är ett faktiskt förhållande som länge varit både ofrånkomligt och naturligt, men som många likafullt tillmäter stor betydelse och inte sällan har problem med att acceptera. Brist på acceptans kan under vissa ogynnsamma omständigheter, som t.ex. ekonomisk kris, utnyttjas för grumliga politiska syften. På vissa håll förvandlas etniciteten till politisk stridsfråga. Där har etniciteten anförts som skäl för krig, förföljelser, trakasserier och folkmord.
Minoritetsgrupper i många länder har inte samma möjligheter som majoritetsbefolkningen. Minoriteterna tillhör ofta de fattigaste och mest marginaliserade grupperna i samhället, med den största arbetslösheten, de sämsta bostäderna och störst antal ungdomar med ingen eller oavslutad skolgång.
Flera politiska lösningar för etniska minoriteter har prövats och misslyckats. En av dem var apartheidpolitiken i Sydafrika. Denutgick från den vita rasens överlägsenhet över svarta och färgade. Hela systemet var byggt på att vissa ansågs vara överlägsna andra.
ILatinamerika är det ursprungsbefolkningarna som drabbats hårt av detta synsätt.
Indianbefolkningen har betraktats som okunnig, efterbliven och ett hinder för s.k. utveckling.
I Turkiet har man länge förnekat själva existensen av kurderna.
Grunden för allt detta är att man inte erkänt människors lika värde.
Att stifta apartheidlagar, att fördriva ett folk, plundra det på dess naturtillgångar eller förneka dess existens skapar inte fred och säkerhet. Det leder istället till krig, inbördeskrig, förföljelser och folkmord. Utgångspunkten för att motverka en sådan utveckling är naturligtvis ett demokratiskt samhälle. Men demokrati är inte enbart att ha allmänna val. Däri måste också ingå att hantera interna konflikter med fredliga medel. På ett djupare plan handlar det om att föra upp frågan om medborgarskapets fulla realiserande i det mång-
etniska samhället på den politiska dagordningen. Frågan om medborgarens reella villkor i samhället, i sociala, ekonomiska och politiska termer, har blivit mer akut i dagens samhällen. Utmaningen för varje mångetnisk demokrati består i att upplåta ett större utrymme för politiskt deltagande för samtliga delar av befolkningen, samtidigt som man på ett offensivt sätt vidareutvecklar en statligt initierad jämlikhetspolitik, med siktet inställt på ett jämlikt medborgarskap, inte bara i formella termer, utan också i dess reella innebörd.
Mänskliga rättigheter reglerar främst förhållandet mellan individen och staten. Individen skall ha ett skydd mot övergrepp, och det är statens skyldighet att skydda individen. De mänskliga rättigheterna slår fast att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.
Grunden för det svenska samarbetet inom området mänskliga rättigheter är de internationella konventioner och deklarationer som utarbetats och som accepteras av en övervägande del av det internationella samfundet. Arbete med mänskliga rättigheter utgår från principen att alla rättigheter är lika värda och universella samt att de är nära relaterade till och beroende av varandra. Arbetet kan vara både långsiktigt och kortsiktigt och kan ske i samarbete både med statliga och icke-statliga organisationer och institutioner. Stödet till det civila samhället omfattar ofta stöd till dokumentation av kränkningar, rättshjälp och medvetandegörande om medborgarnas rättigheter och skyldigheter. Etnisk diskriminering måste motverkas kraftfullt. FN, EU, och varje enskild medlemsstat, måste vidta alla åtgärder som krävs för att bekämpa intolerans, rasism, diskriminering och våldshandlingar i samband med religionsutövande.
Internationell rätt föreskriver att minoritetskonflikter skall lösas på ett konstruktivt och fredligt sätt. Lagstiftning är inte det enda sättet att arbeta på, men den är en oerhört viktig grundförutsättning för att förebygga interna konflikter som annars kan sluta med krig, inbördeskrig och folkmord.
Internationell rätt är synonymt med folkrätt och associeras inte enbart med mänskliga rättigheter utan täcker hela rättssystemet. I den bemärkelsen är internationell rätt -med FN som den högsta internationella rättsinstansen - ett starkt stöd för politiska lösningar. En rad internationella dokument behandlar nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoriteter. Andra behandlar exempelvis - som FN-organet ILO:skonvention nr 169 - "urbefolkningarnas äganderätt till mark".
FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering antogs 1965. Konventionen innefattar förbud för rasistiska och fascistiska organisationer. Enligt artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter skall personer som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter tillåtas att i gemenskap med andra i sin grupp ha ett eget kulturliv, utöva sin religion och använda sitt eget språk. Inom FN finns Ecosoc, det ekonomiska och sociala rådet, som bl.a. sysslar med främjandet av mänskliga rättigheter. Kopplad till Ecosoc är en underkommission som enbart sysslar med förebyggande av diskriminering och skydd av minoriteter som är nationella eller etniska, religiösa och språkliga.
Det pågående arbetet i FN fokuserar också på "nya minoriteter" i världen - exempelvis de nya religiösa minoriteterna i Europa. Olika FN-organisationer har påpekat att muslimska minoriteter iEuropa ofta diskrimineras och att folk har fördomar och stereotypa uppfattningar om dem. Händelserna den 11 september 2001 och den nya militans som uppstått inom vissa islamiska rörelser har stärkt en del europeiska krafter som propagerar för bilden av islam som en expansiv, aggressiv och primitiv religion. Dessa krafter har lyckats skapa oro hos en ansenlig del av en europeisk opinion. Men det som en enskild muslim eller en grupp muslimer gör eller hävdar sammanfaller inte nödvändigtvis med vad islam föreskriver. De militanta riktningarna representerar ingalunda den muslimska världen i sin helhet.
OSSE:s High Commissioner on National Minorities lämnar rekommendationer till Ryssland och länder i Öst- och Centraleuropa om frågor som berör etniska minoriteter i det aktuella landet. Utöver detta har ett antal allmänna rekommendationer lämnats utifrån olika aspekter på minoritetsfrågorna enligt följande:
Köpenhamnsdokumentet "nationella minoriteters rättigheter inom ramen för staters territoriella integritet".
The Lund Recommendationson the Effective Participation of National Minorities in Public Life (1999).
The Oslo Recommendations regarding the linguistic rights of national minorities (1998).
The Hague Recommendations regarding the education rights of national minoritites (1996).
Inom EU behandlas minoriteters rättigheter i Europa i samband med frågor som rör mänskliga rättigheter. I europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, fastställs (artikel 14) att rättigheter och friheter som finns i konventionen ska säkras enligt följande:
Åtnjutandet av de fri- och rättigheter, som anföras i denna konvention, skall tryggas utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.
Denna artikel har godkänts av alla EU:s medlemsländer.
I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som officiellt proklamerades i december 2000, framhålls likheten inför lagen för alla människor (artikel 20) och här förbjuds diskriminering (arikel 21) och krävs att EU skyddar all kulturell, religiös och språklig mångfald. Frågan om minoriteter har blivit särskilt aktuell genom att EU inom kort får ett antal nya medlemsländer.
Europarådet har två konventioner beträffande majoritets/minoritetsproblema-tiken - en ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och en minoritetsspråkskonvention.
Dessa konventioner lägger en grund för en samlad minoritetspolitik.
Ramkonventionen innehåller inte någon definition av en minoritet, vilket medför att staterna själva kan avgöra vad som kännetecknar en sådan. Även om ramkonventionen inte innehåller någon definition, har det under tillkomsten framgått att begreppet syftar på grupper med långvarig anknytning till en stat. Här kan särskilt nämnas att varje individ själv avgör om han eller hon vill bli behandlad som tillhörande en minoritet. Detta val ska inte behöva medföra någon nackdel för individen.
Europarådets minoritetsspråkskonvention bygger på språkens anknytning till urbefolkningar och andra minoriteter som etniska grupper.
I vårt land tillsattes t.ex. 1995 en parlamentarisk kommitté som skulle utreda Sveriges eventuella anslutning till konventionen. Kommittén lade fram sitt betänkande 1998. Riksdagen fattade 1999 beslut om att Sverige i enlighet med utredningens förslag skulle raticifiera, dvs. förplikta sig att implementera, konventionen. Sveriges raticifiering av minoritetsspråkskonventionen omfattar finska, meänkieli, dvs. tornedalsfinska, samiska, romani och jiddisch. I dag har vi, i förhållande till huvudspråket svenskan, ett antal officiella och inofficiella minoritetsspråk.
När det gäller de ovan uppräknade minoritetsspråken i Sverige handlar det om språk som hotar att försvinna och som vi vill behålla som en del av den svenska kulturen. Riksdag och regering har proklamerat att dessa språk skall leva vidare. Men för att detta skall kunna ske krävs en konkret politik och resurser för att Sverige skall kunna leva upp till vad minoritetskonventionen föreskriver.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Vidare är det få länder som ännu ratificerat Europarådets minoritetskonvention. Sverige bör i internationella organisationer verka för att flera länder ratificerar minoritetskonventionen, inte bara i Europa utan även andra länder.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Sermin Özürküt (v) |
|
|
Berit Jóhannesson (v) |
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
|
Karin Thorborg (v) |
Alice Åström (v) |