Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättandet av en utredning om gränsdragning för statens möjligheter till data- och teleövervakning av den enskildes privatliv.
Respekten för den enskilda människans grundläggande fri- och rättigheter och den enskildes privatliv utgör bara en liten del av mänsklighetens historia, och den kan därför inte tas för given. En viktig uppgift för varje regering och riksdag är därför att verka för ett brett folkligt stöd för den enskilda människans integritet och privatliv. I detta ligger också att inte falla för lockelsen att i kampen mot brottslighet ta till metoder som går på tvärs med det öppna samhälle som vi genom brottsbekämpningen vill försvara.
Mot denna bakgrund är utvecklingen de senaste åren oroande. Staten och därmed regeringen har ingen viktigare uppgift än att skydda människor mot övergrepp och intrång i deras privatliv, men just nu ter sig regeringen mest intresserad av att föreslå fler mer långtgående intrång i den enskilda människans integritet.
Det senaste exemplet är ett antal nya förslag när det gäller tele- och datakommunikation. Från och med den 1 oktober 2004 får alla som misstänks för brott som "antas" kunna ge tvåårs fängelse avlyssnas av polisen. Dessutom får vem som helst dit en misstänkt kan tänkas ringa också avlyssnas. Tidigare har polisen bara haft rätt att avlyssna telefonsamtalen från personer som är misstänkta för ett brott som ger minst tvåårs fängelse.
Justitieminister Thomas Bodström (Svenska Dagbladet 2004-05-11) uttalade sig tidigare i år positivt om preventiv avlyssning av medborgarna. Vem som helst skall alltså kunna få sin telefon avlyssnad utan att man är misstänkt för något brott eller kan antas kontaktas av någon som är misstänkt för brott.
En statlig utredning, Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU), har föreslagit till Justitiedepartementet att det skall bli gratis för polisen att använda teleoperatörerna för avlyssning. Enligt dagens ordning står operatörerna för anpassningen av infrastrukturen (beräknas till flera hundra miljoner kronor bara för 3 G-nätet), medan polisen står för de löpande kostnaderna.
Fördelen med detta är inte bara att det är rimligt att brottsbekämpning finansieras med skattemedel och inte av telekonsumenterna utan också att polisen inte använder avlyssningsmöjligheten onödigt mycket. Blir det gratis kommer avlyssning, liksom allt som är gratis, att överkonsumeras - på bekostnad av svenska medborgares integritet. Fler oskyldiga kommer att avlyssnas.
Regeringen driver därtill förslag i EU om att teleoperatörerna skall tvingas att lagra information om medborgarnas elektroniska kommunikation i upp till tre år; bland annat till vem vi har ringt, hur länge, var vi har befunnit oss under samtalet. Det gäller inte bara telefonsamtal utan också SMS, e-mail och vilka sajter vi besöker på Internet. Bara i Sverige uppgår dena information till motsvarande åtminstone 100 000 pärmar helt fyllda med papper - varje dag, bara för telefonsamtalen. Till detta skall läggas uppgifter om e-mail och Internet.
Förslaget har fått hård kritik från olika människorättsorganisationer, däribland den europeiska organisationen Statewatch, som bland annat varnat för att ett sådant system väl på plats lätt kan byggas ut. Från att bara kontrollera enskilda e-mail efter misstanke om brott, är det en enkel sak att i framtiden lägga in en kontinuerlig övervakning. När ett visst ord används i ett e-mail, eller när man besöker en viss hemsida, kan detta ge utslag hos statens kontrollmyndighet.
Mot bakgrund av det ovanstående finns det starka skäl för regeringen att dra upp gränser för den statliga data- och teleövervakningen på ett sätt som säkrar respekten för den enskildas människans privatliv.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Henrik von Sydow (m) |