Riksdagen beslutar att uppdra till riksdagsstyrelsen att lägga fram förslag till riksdagen som innebär att systemet med arvodesnämnd för att fastställa ledamöternas arvoden slopas, och att styrelsen i stället överväger införandet av ett system där nivån på arvodet fastställs genom att det knyts som en fastställd procentsats i förhållande till prisbasbeloppet, ett allmänt löneindex eller liknande.
Riksdagen beslutar att överväga att ta bort och inordna kostnadsersättningen i riksdagsarvodet.
Riksdagen beslutar att göra en översyn av de övriga arvoden i riksdagen som utgår utöver riksdagsarvodet.
Tidigare fattade de svenska riksdagsledamöterna beslut om sina egna arvoden. Sedan ett antal år tillbaka fastställs i stället arvodet enligt förslag/beslut från den s.k. arvodesnämnden. Det senare har den uppenbara fördelen att riksdagsledamöterna inte fastställer sitt arvode. Den stora nackdelen med dagens system är att arvodesnivån i princip är opåverkbar.
Nivån på arvodet för de 349 riksdagsledamöterna kan alltid och kommer alltid att diskuteras, inte minst i medier och bland allmänheten. Det finns goda argument för att arvodet skall vara förhållandevis högt. Det minskar risken för att en majoritet möjliga ledamöter från olika partier avstår att kandidera p.g.a. att det skulle innebära en inkomstminskning. Såsom lagstiftare i Sveriges högsta beslutande politiska organ skall ledamöterna vara "omutbara", dvs. inte kunna påverkas ekonomiskt för att fatta beslut i en viss riktning. Det är den egna övertygelsen som skall avgöra den enskilda ledamotens olika ställningstaganden. I internationell jämförelse är de svenska riksdagsledamöterna inte heller speciellt högt arvoderade.
Men det handlar också om trovärdighet. Ledamöterna skall vara representativa för sitt parti och dess ståndpunkter och inte minst representativa för folket. Jämfört med de flesta inom väljarkåren har riksdagsledamöter höga månatliga ersättningar. Det riskerar att skapa en förtroendeklyfta mellan de folkvalda ledamöterna och det folk de representerar. Det riskerar också att skapa en klyfta mellan parlamentarikerna och de övriga partimedlemmarna.
Den som går från ett låglöneyrke in riksdagen kan få stora problem att anpassa sig tillbaka i den vanliga tillvaron när riksdagsperioden är över. Risken är att förtroendeuppdraget förväxlas med ett vanligt lönearbete, vilket det ju inte är. Ett förtroendeuppdrag bygger på just förtroende, och dåär det trist och arbetsamt att så lite kommer fram om vardagsslitet i riksdagen, den oreglerade arbetstiden, sena debatter, nattliga förhandlingar och de konkreta besluten. Debatten handlar i stället ofta om just arvodeshöjningar, fria resor i tjänsten m.m.
Sedan 1998 har arvodet per månad ökat snabbt från ca 30 000 kr till nuvarande 45 000 kronor. Till detta kommer den s.k. kostnadsersättningen, som dock har minskat något i takt med att arvodet höjts. Arvodesnämnden brukar, som ett "brev på posten", varje höst besluta om ett höjt arvode.
En del partier har olika typer av partiskatt, dvs. att enskilda ledamöter avstår en del av arvodet till partiet eller åtminstone till riksdagsgruppens arbete. Men väljarna bryr sig knappast om detta. De ser fortfarande att de via skattsedeln får betala för det som uppfattas som ett politiskt etablissemang som inte förstår sig på hur vanliga människor har det i sin verklighet.
Ett sätt att begränsa risken att riksdagsarvodet snabbt når ännu högre höjder är att göra som i många kommuner/landsting, dvs. knyta arvodet till en fastställd procentsats av prisbasbeloppet, ett allmänt löneindex eller liknande. Ett annat sätt kan vara att låta Arvodesnämnden föreslå/besluta om riksdagsarvodets storlek högst en gång per mandatperiod. En nackdel med det senare är att det finns risk för att varje enskild höjning av arvodet kan ge kraftigt höjda arvoden, men med längre intervall mellan höjningarna.
Riksdagen bör med anledning av ovanstående ompröva nuvarande system vad gäller fastställandet av riksdagsarvodets storlek och i stället överväga att införa ett system där arvodet anges som en procentsats i förhållande till prisbasbeloppet, ett allmänt löneindex eller liknande.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vid en sådan prövning bör också ingå att överväga om kostnadsersättningen skall tas bort och i stället ingå som en del i riksdagsarvodet samt besluta om en översyn av alla andra arvoden i riksdagen som utgår utöver riksdagsarvodet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Peter Pedersen (v) |
|
|
Kjell-Erik Karlsson (v) |
Karin Svensson Smith (v) |
|
Karin Thorborg (v) |