Riksdagen begär att regeringen skyndsamt utreder en vidgad behörighet att anföra laglighetsbesvär över beslut tagna av kommuner och landsting.
Riksdagen begär att regeringen skyndsamt utreder möjligheten att i vissa fall föra laglighetsbesvär över beslut av kommunala bolag.
Riksdagen begär att regeringen skyndsamt utreder en möjlighet att förelägga kommuner och landsting att vid vite rätta sig efter domstols lagakraftvunna dom.
Riksdagen begär att regeringen skyndsamt utreder vad i motionen anförs om att införa en möjlighet för domstol att i samband med att kommunalt beslut upphävs permanent förbjuda kommunen eller landstinget att verkställa beslutet.
Riksdagen begär att regeringen skyndsamt utreder vad i motionen anförs om att införa skadestånds- och/eller straffansvar för kommunal nämnd eller befattningshavare som trots förbudet verkställer beslutet.
Enligt 2 kap. 1 § kommunallagen (KL) får kommuner och landsting själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, annan kommun, annat landsting eller någon annan.
Vidare får kommuner och landsting enligt 2 kap. 7 § KL driva näringsverksamhet, men bara om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i kommunen eller landstinget.
Kommuner och landsting får också enligt 2 kap. 8 § KL genomföra åtgärder för att allmänt främja näringslivet i kommunen eller landstinget. Däremot får individuellt inriktat stöd till enskilda näringsidkare lämnas endast om det finns synnerliga skäl för det.
Med stöd av 3 kap. 16 § KL får kommuner och landsting efter beslut av fullmäktige lämna över vården av kommunal angelägenhet, för vars handhavande särskild ordning inte föreskrivits, till aktiebolag, handelsbolag, ekonomisk förening, ideell förening, stiftelse eller enskild individ. Myndighetsutövning får dock överlämnas endast om det finns stöd för det i lag. Lämnas kommunal angelägenhet till helägt kommunalt aktiebolag skall fullmäktige enligt 3 kap. 17 § KL bland annat fastställa det kommunala ändamålet med verksamheten och se till att fullmäktige får ta ställning, innan sådant beslut i verksamheten fattas som är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt.
Varje medlem av kommunen eller landstinget har rätt enligt 10 kap. 1 § KL att få lagligheten av kommunens eller landstingets beslut prövad genom att överklaga beslutet hos länsrätt. De beslut som får överklagas är enligt 10 kap. 2 § KL bland annat beslut av fullmäktige eller den beslutande församlingen i kommunalförbund samt sådana beslut av nämnd eller partssammansatt organ eller av förbundsstyrelsen eller annan nämnd eller partssammansatt organ i kommunalförbund som inte är av rent förberedande eller rent verkställande art. Som grund för överklagande kan enligt 10 kap. 8 §åberopas att beslutet inte har tillkommit i laga ordning, hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen eller landstinget eller strider mot lag eller annan författning eller att beslutet har fattats av organ som genom beslutet överskridit sina befogenheter.
Någon möjlighet att genom överklagande få lagligheten av kommunala bolags beslut prövade finns inte. Inte heller finns lagliga möjligheter att tvångsvis få kommuner och landsting att rätta sig efter domstols beslut.
I sin rapport år 2003 beträffande konkurrenssituationen i Sverige anför OECD kritiska synpunkter på möjligheterna i vårt land att få till stånd rättelser av kommunala beslut som strider mot lag eller mot domstols beslut.
En genomgång av förvaltningsdomstolarnas avgörande och erfarenheter från den privata Konkurrenskommissionens handläggning av ärenden om konkurrenssnedvridande agerande från kommuners och landstings sida ger vid handen, att det i förvånande stor omfattning förekommer överträdelser av den kommunala kompetensen, så som den har avgränsats i lag och genom domstolspraxis. Dessutom torde mörkertalet vara stort, eftersom bara kommunmedlemmar får överklaga och det naturligtvis inte är vanligt att kommunmedlemmarna fortlöpande uppmärksammar kommunala beslut och att de har erforderliga kunskaper för att bedöma beslutens lagenlighet.
I betydande grad sker överträdelser av den kommunala kompetensen i kommunala företag. För dem gäller samma kompetensbegränsningar som för kommuner och landsting. Men i dessa fall finns över huvud taget inte möjlighet att överklaga. Bara om bolagets beslut kräver kommunalt beslut i fullmäktige eller nämnd kan talan föras mot det beslutet.
Inte ens när kommunalt beslut överklagas och domstol finner beslutet olagligt finns laglig möjlighet att genomdriva ändring av beslutet. Kommuner och landsting kan utan påföljder helt enkelt bortse från beslutet och fortsätta sin olagliga verksamhet. I vissa fall har kommunala företrädare till och med uttryckligen förklarat att de inte har för avsikt att beakta domstols avgörande. Det är denna brist på påföljder vid kompetensöverskridanden som OECD nyligen har kritiserat. Frågan är föremål för behandling också i EU-kommissionen.
Överträdelser av den kommunala kompetensen är särskilt vanliga när det gäller näringsverksamhet, där kommuner konkurrerar med det privata näringslivet. Kommunal verksamhet har i dessa fall oftast konkurrensfördelar, bland annat på grund av att verksamheten ytterst garanteras av det kommunala skattekollektivet, något som radikalt minskar företagsrisken. Denna olagliga konkurrens drabbar i första hand lokala och regionala privata företag och försvagar därigenom det lokala näringslivet.
Det förekommer vidare att kommuner i strid mot kommunallagen ger stöd i olika former till enskilda företag. Ofta utgör stödet ett inslag i konkurrensen mellan kommuner om företagsetableringar. Men stödet är olagligt, som har konstaterats i en rad avgöranden i förvaltningsdomstolarna.
Det är nu dags att sätta stopp för det lag- och domstolstrots som har blivit vanligt inom den kommunala sektorn. Initiativet bör tas nu, innan Sverige eventuellt av beslut inom EU tvingas genomföra förändringar.
Det är flera förändringar som behövs. För att reglerna för överklagande av kommunala beslut skall bli effektiva krävs, att kretsen av dem som är behöriga att klaga vidgas, i första hand till myndigheter som har att bevaka konkurrenshänsyn men också till företag som är verksamma i kommunen eller landstinget och helst även till intresseförening som sådana företag är anslutna till. Vidare bör, som Förtroendekommittén har föreslagit (SOU 2004:47 s. 365), möjlighet införas att överklaga i varje fall sådana beslut hos kommunala företag som kan antas överskrida den kommunala kompetensen.
Den besvärligare frågan som behöver prövas på nytt är hur kommuner och landsting skall förmås att följa lag och domstols beslut. Det är staten som reglerar den kommunala kompetensen. Därför vore det naturligt, att en statlig myndighet får uppdraget att öva tillsyn över efterlevnaden av kompetensreglerna med rätt att på eget initiativ föra laglighetstalan vid förvaltningsdomstol samt vid fortsatt ohörsamhet från kommunal sida förelägga och föra talan om utdömande av vite. När det gäller domstols handläggning kan det övervägas, att ett olagligt beslut inte bara som nu upphävs utan att kommunen eller landstinget förbjuds att verkställa beslutet. Det skulle innebära att det verkställande organet, kommunstyrelsen eller annan nämnd eller motsvarande, får ett eget ansvar för att pröva om ett kommunalt beslut kan genomföras. En sådan ordning bör förenas med både skadeståndsansvar och straffansvar för den eller dem som trots förbudet verkställer beslutet.
Även andra lösningar på problemen bör naturligtvis kunna övervägas.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Bengt-Anders Johansson (m) |