Demokratins själva väsen handlar om medborgarnas rättigheter och möjligheter att vara delaktiga i styret av det allmänna. I en tid som präglas av större kunskap om omvärlden, ökat engagemang i enstaka frågor såväl som av ökad individualism och intresse av självförverkligande ställer det stora krav på utvecklingen av den svenska demokratin.
Centerpartiet eftersträvar en demokrati byggd underifrån, där "gräsrotsdemokratin" i det vardagliga umgänget i det civila samhället är en naturlig bas för hela den svenska demokratin. I enlighet med närhetsprincipen menar vi att den grundläggande nivån för att hantera samhällsfrågor är det civila samhället. I stor utsträckning bör också större samhällsfrågor avgöras i samverkan mellan det civila samhället och de politiska institutionerna.
Vårt synsätt innebär att kommunen spelar en särskilt viktig roll i den formella demokratin genom sin närhet till medborgarna och de stora möjligheterna att samverka både med det civila samhället och med lokalt näringsliv. Lokalt förtroendevalda kan i stor utsträckning fungera som brobyggare mellan samhällets olika sektorer och arbeta med sitt politiska uppdrag utifrån olika roller, både som förtroendevald och som viktiga ledare i det civila samhället. Därmed blir det också ett viktigt mål att kommuner ska vara överskådliga för medborgarna.
Starka regioner är en viktig förutsättning för starka kommuner, också om de är små. Genom regionalisering av Sverige kan uppgifter i stor utsträckning flyttas från staten till regionalt eller lokalt förtroendevalda.
Men det starka lokala och regionala självstyret uppstår inte av sig självt. Det kräver en medveten politik för att utveckla och stärka självstyret - en politik för självbestämmande enligt federalismens principer snarare än anonym folksuveränitet och maktkoncentration.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Bristande maktdelning 3
5 Centerpartiets demokratipolitik 4
5.1 Ett stärkt kommunalt självstyre 5
5.2 Utkrävbara individuella rättigheter ersätter sociala rättigheter 5
5.3 Fler kommuner i handlingskraftiga regioner 5
5.4 Ökad horisontell maktdelning 5
6 Demokratin under utredning 6
7 Behovet av en bred debatt om författningsfrågorna 6
8 Ett stärkt civilt samhälle 8
9 En utvecklad social ekonomi 9
10 Demokratipolitiken får inte avstanna 9
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att demokratipolitiken bör präglas av ett deltagardemokratiskt förhållningssätt och en ambition att öka de direktdemokratiska inslagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tilläggsdirektiv till Författningsutredningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett demokratikonvent.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om samverkan mellan det offentliga och det civila samhället på alla samhällsnivåer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av förbättrade villkor för den sociala ekonomin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge möjlighet och ekonomiskt stöd för demokratiexperiment i landets kommuner.
I dag kännetecknas vårt land av bristande maktdelning på flera plan:
Vi har en otillräcklig vertikal maktdelning. Det kommunala och regionala självstyret lever på nåder av centralmakten.
Det finns också brister i horisontell maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt. Riksdagen är genom det svaga personvalsinslaget och de begränsade resurserna osjälvständig i förhållande till regeringen och domstolarnas möjlighet att värna grundlagarna (och därmed självstyret) är begränsad därför att man av hävd menat att konstitutionen ska upprätthållas endast av riksdagen.
Slutligen råder det inga klara gränser mellan det offentliga och det civila samhället. I stor utsträckning har den välfärd det civila samhället tidigare stod för, tagits över av det offentliga (ibland med privata intressen) med följd att medborgarnas personliga engagemang i välfärden har minskat.
Detta får också till följd att många medborgare känner att det politiska systemet är avlägset. Det är svårt att identifiera den som bär ansvaret, t.ex. när man tycker att det finns brister i skolan (är det kommunen, skolverket, riksdagen eller regeringen som bestämmer?), vilket också gör att det är svårt att påverka och utkräva ansvar i val.
Medborgare som tycker sig felaktigt behandlade får svårt att få rätt gentemot det allmänna, där myndigheter i många fall agerar både som åklagare, domstol och överklagandeinstans. Det som kan tyckas vara individuella rättigheter i lagstiftningen visar sig ofta vara "sociala rättigheter" som nyttjas kollektivt och snarare blir en möjlighet för regeringen att styra kommuner än en utkrävbar rättighet för individen.
Följden blir att många människor upplever en allt större vanmakt i vardagen. Politik och politiker blir något avlägset, något som andra får sköta. Engagemanget ökar i enfrågeorganisationer, men minskar i de politiska partierna, vilket på sikt innebär ett hot mot den svenska politikens grunder.
Kanske är en förklaring att vi i Sverige inte tyckt oss behöva återerövra demokratin. Genom politiker som lovat att lösa problem och lägga livet till rätta har vi successivt reducerat demokratin till en fråga om social ingenjörskonst och vem som är bäst på att åstadkomma de tekniska lösningarna. Den svenska demokratin har reducerats till en servicedemokrati.
Idén om servicedemokrati rimmar illa med de grundläggande värderingar Centerpartiet står för. Vi förordar i stället ett deltagardemokratiskt ideal, där medborgarna bjuds in att medverka i den offentliga beslutsprocessen på alla nivåer också redan innan besluten fattas. Det vill vi komplettera med omfattande direktdemokratiska inslag som folkomröstningar, brukarstyrelser och initiativrätt i kommuner. Detta gynnas bäst genom en återupprättad maktdelning i det svenska samhället.
Centerpartiet vill förnya den svenska demokratin genom att bygga samhället underifrån och upp, där varje politisk nivå hämtar sitt mandat från underliggande nivåer. Det är ett dramatiskt annorlunda synsätt än det uppifrån-och-ned-perspektiv som präglar dagens samhälle.
Ett deltagardemokratiskt förhållningssätt och en ambition att öka de direktdemokratiska inslagen i det svenska folkstyret bör vara vägledande för den svenska demokratipolitiken. Detta bör ges regeringen till känna.
Den samhällsform som bäst tillgodoser ett starkt skydd för det lokala självstyret med regional och nationell handlingskraft när det krävs är federalism, det vill säga delad suveränitet mellan flera olika nivåer, garanterad i en grundlag. Strävan efter en federal samhällsorganisation bör vara vägledande för de förändringar som görs.
Federalismen beskriver i första hand den formella demokratin och hur offentliga institutioner bör byggas upp. Men det är också ett förhållningssätt till hur offentlig makt ska utövas; med respekt för den enskilda individen och det lokala självstyret. Faktum är, att genom att dela upp suveräniteten på flera händer, så förhindrar man att något politiskt organ över huvud taget kan tillskansa sig hela makten över individen. Det är en utgångspunkt för federalismen att individens frihet ökar, om de politiska nivåerna i någon mån konkurrerar med varandra.
Givetvis kan ett federalt styrelseskick inte genomföras över en natt. Det är inte heller säkert att Sverige bör bli ett alltigenom federalt samhälle. Däremot är det uppenbart att inslagen av federalism behöver bli starkare. Denna strävan tar sig också uttryck i ett antal konkreta ställningstaganden Centerpartiet presenterat de senaste åren:
Centerpartiet vill stärka kommunernas självstyre genom en medveten decentralisering av samhällsuppgifter kopplat till förstärkt skydd för självstyret i grundlagen, vilket måste ingå i översynen av regeringsformen. Därigenom får kommunernas medborgare möjlighet att göra sina prioriteringar och landets kommuner får möjlighet att förverkliga sina unika förutsättningar, utan den påtvingade likriktning som präglar dagens kommunala service.
Samtidigt som de sociala rättigheterna sätter tvångströja på landets kommuner upplever många, inte minst funktionshindrade, att lagstiftningen inte ger stöd för individen. Den statliga styrningen begränsar också möjligheten för landets kommuner att utforma servicen på olika sätt, även om man strävar efter samma mål. Vi vill se färre, men å andra sidan utkrävbara, rättigheter än i dag, vilket också måste förenas med att det kommunala självstyret i hur man tillgodoser rättigheterna stärks.
Bakom kommunsammanslagningarna under 1950-, -60 och 70-talen låg i första hand ett förvaltningspolitiskt perspektiv. Större kommuner ansågs helt enkelt mer effektiva. Samtidigt kom demokratiaspekten i bakvattnet. Det är en av drivkrafterna bakom de krav på kommundelningar som reses på många håll runt om i landet och går stick i stäv med regeringens uttalade ambition att stimulera fler kommunsammanslagningar med statliga bidrag.
Centerpartiet bejakar kommundelningar, främst som ett sätt att öka närheten mellan väljare och förtroendevalda och därigenom skapa utrymme för nya demokratiska lösningar. Samtidigt eftersträvar vi en samhällsorganisation där också stora, i dag statliga, uppgifter kan föras till regionala organ och kommuner. Vi bejakar därför en långtgående regionalisering med befolkningsmässigt och ekonomiskt starka regioner.
Ett av problemen med att hävda det kommunala självstyret är att det främst uttrycks som en målformulering i regeringsformen, vilken är svår att pröva i domstol om kommuner vill utmana statlig detaljstyrning. Vi vill därför stärka det juridiska systemet, så att det självständigt kan upprätthålla den, förvisso otillräckliga, maktdelning som redan i dag finns beskriven i grundlagarna. Det ger också ett ökat skydd för individen mot övergrepp från det offentliga.
Då Författningsutredningen precis ska påbörja sitt arbete avstår vi nu från att upprepa tidigare lagda yrkanden i fråga om vad utredningen bör göra. Centerpartiets representant i utredningen kommer givetvis att där verka för en politik i denna riktning.
De senaste åren har flera utredningar haft i uppdrag att studera det svenska folkstyret. Demokratiutredningens slutbetänkande (SOU 2000:1) lade fram många förslag i deltagar- och direktdemokratisk riktning. Kommundemokratiutredningens slutbetänkande (SOU 2001:48) bekräftade inriktningen mot utökad användning av folkomröstningar och medborgarinitiativ i kommunerna.
Gemensamt för många av de initiativ som lagts fram är ett svalt bemötande från regeringen, som i stället för att diskutera deltagande har valt att ensidigt inrikta sig på valdeltagandet som en indikator på tillståndet för den svenska demokratin. Regeringen har valt en ren företrädar-/servicedemokrati framför deltagardemokratin som ideal.
Som ett svar på allt mer högljudda krav på en rejäl utredning om den svenska författningen tillsatte regeringen 2003 Ansvarskommittén, med uppdrag att se över strukturen och ansvarsfördelningen i samhällsorganisationen mot bakgrund av de förändringar samhället genomgår. I uppdraget ingår emellertid inte att föreslå grundlagsförändringar. Kommittén ska vara klar med sitt arbete 2007.
För att hantera grundlagsförändringar tillsattes under hösten 2004 en författningsutredning med ett brett uppdrag att studera hela den svenska författningen, med undantag för statsskicket och det svenska folkstyrets grundläggande struktur. Utredningen ska vara klar vid utgången av 2008.
En central brist i regeringens direktiv till utredningen är den begränsning man lagt på utredningen, genom att förbjuda den att studera frågan om statsskickets grundläggande principer. Med andra ord kommer utredningen inte att ha möjlighet att överväga huruvida den i grund och botten centraliserade enhetsstaten är den bästa organisationsformen för 2000-talets samhälle. På denna punkt bör utredningen vidgas och ges möjlighet att också studera decentraliserade samhällsformer, som t.ex. en federal organisation. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är angeläget att debatten om den svenska demokratin inte reduceras till en teknikalitet och en angelägenhet för berörda politiker. Författningen angår var och en i Sverige, och givetvis borde en författningsutredning också vara en angelägenhet för alla.
Det traditionella sättet att arbeta i en utredning, med en samling personer som låser in sig i ett rum, tänker kloka tankar, talar med experter och, slutligen, presenterar en färdig lösning, måste därför förkastas som arbetssätt för Författningsutredningen.
När ett förslag till konstitutionellt fördrag skulle utarbetas, valde man ett intressant arbetssätt genom att tillsätta ett konvent där inte bara regeringarna, utan också Europaparlamentet och medlemsländernas parlament var delaktiga. Det ökade öppenheten och möjligheten att debattera Europas framtid för många.
Centerpartiet har flera gånger begärt att Författningsutredningen ska anta formerna av ett demokratikonvent, där hela samhället - fackföreningar, kyrkor, idrottsrörelsen, intresseorganisationer och näringsliv - inbjuds att delta i överläggningarna. En särskilt viktig roll spelar folkbildningens organisationer, som varit engagerade i att öka kunskapen om EU:s konstitutionella utveckling och genom sin breda förankring, också i socialt eller ekonomiskt utsatta grupper, har möjlighet att engagera många människor som inte annars skulle vara delaktiga i diskussionen.
Ett sådant konvent skulle kunna få ett än bredare uppdrag att också resonera om maktdelning i stort, vad vi egentligen menar med demokrati och om möjligheten att utsträcka det demokratiska samtalet över nationsgränser inom ramen för ett Europa byggt på federalismens principer. Ett första naturligt steg vore självfallet att ta sig an förslaget till konstitutionellt fördrag för EU.
Tyvärr syns det få spår av detta i direktiven till Författningsutredningen.
Ett alternativ som är nog så gott är, att acceptera att själva utredningen genomförs på traditionellt sätt, men att staten tar initiativ till ett demokratikonvent som kan arbeta parallellt med utredningen, där det civila samhället självt får bestämma över formerna och leda arbetet. Även om det begränsar den formella påverkansmöjligheten, kan man anta att den informella påverkan genom den opinionsbildande kraften i ett demokratikonvent är nog så stor.
Regeringen bör därför garantera ekonomiska resurser för att genomföra ett demokratikonvent i det civila samhällets regi och skyndsamt inbjuda företrädare från breda grupper i det civila samhället för att diskutera hur ett konvent kan genomföras under åren 2005-2008. Detta bör ges regeringen till känna.
För att genomföra ett demokratikonvent avsätter Centerpartiet i sitt budgetalternativ 20 miljoner kronor årligen under fyra år för verksamheten.
Samtidigt som direktiven både till Författningsutredningen och Ansvarskommittén är breda och inbjuder till ett öppet förhållningssätt, måste det beklagas att regeringen redan förefaller ha bestämt sig. I budgetpropositionen föreslår regeringen att resurser ska avsättas för att stödja de kommuner som vill överväga kommunsammanslagningar, vilket indikerar vilka resultat regeringen menar att utredningarna bör komma fram till. Centerpartiet föreslår en alternativ användning av dessa resurser i avsnitt 10.
Några av de viktigaste idéerna i Demokratiutredningen handlade om ett stärkt civilt samhälle och förutsättningarna för ett ökat deltagande. Det är synd att detta perspektiv inte präglar direktiven till Ansvarskommittén och Författningsutredningen i samma utsträckning.
Sverige har av tradition ett mycket starkt civilt samhälle, inte minst genom det breda deltagandet i facklig verksamhet, engagemanget i idrottsrörelsen, nykterhetsrörelsen och kyrklig verksamhet. Till detta ska läggas det frivilliga engagemang som växt fram i tusentals utvecklingsgrupper runt om i landet. Den starka civiliteten i Sverige har också flera gånger framhållits av forskare som en viktig demokratisk arena.
Samtidigt verkar inte regeringen verka vilja tillmäta det civila samhället någon framträdande roll, annat än som remissorgan till offentliga utredningar. Fackföreningar förväntas endast vara opinonsbildare och är, i LO:s fall, nära lierade med den socialdemokratiska statsapparaten. Idrottsföreningar reduceras lätt till kravmaskiner med önskemål om fotbollsplaner och ersättningar för ledare. Utvecklingsgrupper ropar förgäves på förutsättningarna att ta del i lokal och regional planering. Samtidigt är det uppenbart för var och en vilket oerhört värde för hela samhället som skapas i det civila samhället och föreningslivet. Det skulle självfallet vara orimligt att ens tänka tanken att staten skulle ta över all service det civila samhället tillhandahåller.
Likväl är det inte mer än några decennier sedan det civila samhället var engagerat i utformningen och utförandet av den svenska välfärden. Ett viktigt systemskifte var socialdemokratins omorientering från "Folkhemmet" till visionen om "Den starka staten" i början av 1970-talet. De sociala rörelserna reducerades i det offentliga tänkandet från viktiga aktörer till simpla kravmaskiner. Att förvänta sig medmänskligt engagemang i frivilligorganisationer avfärdades föraktfullt som "allmosor" i socialdemokratisk retorik.
Centerpartiet vill återupprätta det civila samhället både som en demokratisk och en social arena, där aktörer inte bara tillåts utan faktiskt också förväntas ta ansvar för det gemensamma bästa. Det kan handla om så enkla saker som samförstånd mellan kommuner och idrottsorganisationer om vem som ska göra vad, om kommunala bidrag mot frivilligt arbete i den egna organisationen. Men det kan också handla om att fackföreningar, liksom i Tyskland, ska kunna tillåtas ta ansvar för delar av den sociala välfärden.
Människor växer när de framgångsrikt får vara med och ta ansvar för att utveckla vårt samhälle. Det råder heller ingen brist på människor som vill vara med och ta det ansvaret, men alltför många upplever att de inte får något stöd från politiskt håll i det arbete och det engagemang man lägger ned för ett bättre samhälle. Många känner det som att man kör huvudet i taket eller tvingas ägna sig åt byråkrati i stället för att förverkliga drömmar.
De utredningar som nu arbetar med den svenska samhällsorganisationen och konstitutionen bör således kompletteras med en motsvarande omfattande utredning om samverkan mellan offentligt och civilt samhälle på alla samhällsnivåer. Detta bör ges regeringen till känna.
Nära förknippat med det sociala samhället är den sociala ekonomin, det vill säga organiserade verksamheter som främst har samhälleliga mål och som är fristående från den offentliga sektorn. I huvudsak handlar det om föreningar, kooperativ, stiftelser och andra organisationer som har allmän- eller medlemsnytta som främsta mål.
Totalt finns mer än 200 000 människor anställda inom den sociala ekonomins sektor och omsättningen är mer än 120 miljarder kronor. Det är således en betydande ekonomisk verksamhet av stor vikt för hela samhället.
Den sociala ekonomin erbjuder i många fall möjligheten att förena offentlig verksamhet med medborgar- eller brukarinflytande på många olika sätt. Sociala företag som är engagerade i skolan eller sjukvården fungerar som ett alternativ både till offentliga och privata lösningar.
Centerpartiet menar dock att definitionen kan vara väl snäv. Även om företag har, och ska ha, vinst som en drivkraft, finns det många företag runt om i vårt land som drivs utan större vinstintresse än en rimlig försörjning eller närmast som en kanalisering av lokalt engagemang. Det kan handla både om enskilda företag, t.ex. inom hantverkssektorn, eller om gemensamma utvecklingsföretag drivna av utvecklingsgrupper. Räknar man dessa företag till den sociala ekonomins utkanter, såökar givetvis både antalet sysselsatta och den ekonomiska betydelsen dramatiskt.
Redan 2001 presenterade en arbetsgrupp inom Regeringskansliet en rapport om den sociala ekonomin, där man både kartlade dess omfattning och de hinder som den sociala ekonomin möter i dag. Hindren handlar t.ex. om anställningsformer, arbetsrättslig lagstiftning, upphandlings- och bidragsregler och skattelagstiftningen. Sedan dess förefaller utvecklingsarbetet inom Regeringskansliet ha avstannat.
Det är således hög tid att tillsätta en utredning om förbättrade villkor för den sociala ekonomin. En sådan utredning bör ha till uppgift att utreda hur den sociala ekonomin kan användas som ett komplement till offentlig och privat sektor samt hur man kan åtgärda de hinder ovan nämnda rapport kartlade. Utredningen bör dock inte begränsas till den snäva definitionen av sociala företag, utan också beakta vikten av och villkoren för småföretag som också har en social dimension. Ett led i utredningen bör vara att undersöka betydelsen av sociala bokslut, d.v.s. redovisning av den sociala påverkan av företags och myndigheters verksamheter.
Vad som ovan anförts om en utredning om förbättrade villkor för den sociala ekonomin bör ges regeringen till känna.
Samtidigt som det är välkommet att utredningarna om samhällsordningen och författningen äntligen kommit till stånd, är det angeläget att påminna om att demokratipolitiken och den offentliga diskussionen inte får avstanna under tiden utredningarna arbetar.
Ett viktigt inslag för att stärka diskussionen är givetvis det demokratikonvent Centerpartiet föreslagit ovan.
En annan möjlig åtgärd skulle vara att öka utrymmet för lokala demokratiexperiment, som inte utgår från att slå samman kommuner. Sådana lokala demokratiexperiment skulle också ge värdefull kunskap till Författningsutredningen inför ett slutbetänkande 2008.
Det är dock angeläget att lokala demokratiexperiment inte blir avhängiga endast regeringens prioriteringar, utan att det sker genom beslut bland kommunerna själva. På samma sätt måste det civila samhället vara delaktigt i utformningen av experimenten. En tänkbar modell för att fördela resurser till lokala demokratiexperiment är därför att låta Kommunförbundet tillsammans med folkrörelserådet fatta beslut om hur resurserna ska fördelas.
Regeringen bör därför skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag om hur staten både kan tillåta och ekonomiskt stödja demokratiexperiment i landets kommuner i denna riktning. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet avsätter i sitt budgetalternativ 20 miljoner kronor årligen för lokala demokratiexperiment.
|
Stockholm den 29 september 2004 |
|
|
Kerstin Lundgren (c) |
|
|
Agne Hansson (c) |
Eskil Erlandsson (c) |
|
Viviann Gerdin (c) |
Johan Linander (c) |
|
Claes Västerteg (c) |
Jan Andersson (c) |