Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om inrättandet av en religionsombudsman.
Företrädare för religiösa trossamfund har under 2004 vänt sig till regeringen och krävt att regeringen inrättar en särskild ombudsman mot diskriminering av religiösa personer och grupper. Detta har avvisats av regeringen.
Samtidigt växer oron inom olika religiösa samfund, kristna såväl som andra religioner, att religionsfriheten åter håller på att inskränkas i vårt land.
Sverige har en lång historia av att straffa oliktänkande predikanter och pastorer med böter, fängelse och landsförvisning. Fram till 1858 gällde det så kallade konventikelplakatet i Sverige som förbjöd andra religiösa möten än husandakten och kyrkans gudstjänst. Sverige fick religionsfrihet så sent som för drygt 50 år sedan, 1951.
Det finns tecken på att religionsfriheten återigen begränsas. Under 2004 har myndighetshot riktats mot företrädare för kristna, muslimska och judiska trossamfund om att de ska straffas ekonomiskt - genom uteblivna statsbidrag - om de inte anpassar sig till statliga påbud om deras interna organisation och förkunnelse. En pastor har i år dömts till fängelse för hans förkunnelse i hans egen kyrka.
Religionsfriheten är inte en perifer mänsklig rättighet, utan är en av demokratins absoluta grundelement. Till religionsfriheten knyter FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna också så grundläggande friheter som tanke- och samvetsfrihet. Artikel 18 i FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna lyder: "Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor." I regeringsformens 2 kapitel Grundläggande fri- och rättigheter, stadgas i paragraf 1 såväl yttrandefrihet som religionsfrihet.
Sverige bedöms idag allmänt vara världens mest sekulariserade land. Religiösa människor och grupper riskerar därför, i högre grad än någon annan grupp, att mötas av oförståelse och diskriminering i vårt land. Kunskap om och förståelse för religiösa grupper riskerar att bli en blind fläck hos såväl allmänhet som i offentlig maktutövning. Men religiösa människor och grupper har rätt att bli respekterade för sin tros- och samvetsövertygelse även i Sverige.
Idag finns flera statliga ombudsmän som har till uppgift att särskilt tillvarata vissa gruppers intressen och rättigheter: JämO (Jämställdhetsombudsmannen), DO (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering), HO (Handikappombudsmannens) HomO (Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning). Idag sorterar religionsfrihetsfrågor under DO, men DO har sin kompetens kring frågor om etnicitet, och inte om religion.
Mot bakgrund av utvecklingen i Sverige på religionsfrihetens område behöver dessa statliga ombudsmän omgående kompletteras med en ny myndighet som får till uppgift att garantera religionsfriheten i Sverige, en religionsombudsman.
Denne ombudsman skulle exempelvis få till uppgift att pröva gränserna när konflikter uppstår mellan religionsfriheten och lagstiftningen på andra områden. Religionsombudsmannen skulle få stor betydelse för såväl enskilda troende, som känner sig kränkta och diskriminerade, som för hela trossamfund. Det finns dessutom flera konkreta sakfrågor på religionsfrihetens område att arbete med såsom manlig omskärelse, koscher- och hallalslakt, frihet att förkunna m.m. Undersökningar om hur utbredd diskrimineringen och kränkningen idag är, av religiöst övertygade människor inom yrkes- och samhällslivet, är tyvärr också ett eftersatt område och skulle vara ytterligare ett viktigt område för en religionsombudsman att arbeta med.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Tuve Skånberg (kd) |
Mikael Oscarsson (kd) |