Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en avlidens önskan i samband med en kremering och efterföljande askspridning och anhörigas rätt att tillgodose en sådan önskan skall stärkas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att endast anhöriga skall kunna överklaga länsstyrelsens beslut om hur hanteringen av askan efter en avliden skall hanteras efter kremering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att 31 § begravningsförordningen förtydligas, så att anhörigas önskan om att hantera askan vid gravsättning och spridning för vinden får enhetlig tillämpning över landet.
Staten och kyrkan är åtskilda, men när det gäller begravningar och procedurerna runt detta såär det fortfarande en gemensam angelägenhet. Kyrkliga traditioner i detta sammanhang väger fortfarande väldigt tungt, vilket avspeglar sig i lagstiftningen. Den enskildes rätt vid t.ex. kremering och askans placering är begränsad och dispens medges under vissa förutsättningar.
Enligt begravningslagen gäller följande:
5 § Stoft eller aska får gravsättas bara på allmän eller enskild begravningsplats.
Regeringen får dock meddela föreskrifter om askan får förfaras på något annat sätt. Beslut i sådana ärenden meddelas av länsstyrelsen.
7 § Vid gravsättningen får inte förekomma något som strider mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd.
Enligt begravningsförordningen gäller följande:
30 § Askan efter en avliden får strös ut på någon annan plats än begravningsplats, om länsstyrelsen i det län där det är meningen att askan skall strös ut ger tillstånd till det.
Tillstånd får meddelas bara om den plats där askan skall strös ut är lämplig för ändamålet och om det är uppenbart att man kommer att hantera askan på ett pietetsfullt sätt.
Delning av aska
31 § Askan efter en avliden får delas, om länsstyrelsen i det län där kremeringen har skett ger tillstånd till det.
Tillstånd får meddelas bara om
det finns synnerliga skäl för det,
en del av askan skall gravsättas utomlands, och
det är uppenbart att man kommer att hantera askan på ett pietetsfullt sätt.
Tyvärr tolkas denna lagstiftning olika beroende på vilken länsstyrelse det gäller och hur kyrkan via krematoriet hanterar sin rätt att överklaga beslutet. Detta kan leda till en ovärdig hantering av anhöriga och deras möjligheter att tillmötesgå en avlidens sista önskan.
Två exempel:
En kvinna avlider på Gotland, kremeras och askan sprids delvis för vinden i havet och resterande delen av askan gravsätts i familjegraven. Inga problem med vare sig länsstyrelsen eller kyrkan.
En ung kvinna avlider i april 2004 och vill bli kremerad. Önskan är också att halva askan ska gravsättas och resten spridas för vinden på en naturskön plats högt uppe på en ås. Gravsättningen är fortfarande inte genomförd, då kyrkan via krematoriet överklagat länsstyrelsens tillmötesgående besked.
Dessa två exempel visar på otydlighet, olika behandling och utsätter anhöriga och avlidna för en ovärdig behandling. Rätten till gravfrid fastnar i ett byråkratiskt krångel och ett myndighetsinflytande som inte är relevant i förhållande till de krav som ställs från anhöriga för att tillgodose en avlidens sista önskan. Den enskildes rätt måste stärkas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Länsstyrelsens beslut bör inte kunna överklagas av andra än anhöriga till den avlidne. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Lagstiftningen bör förtydligas genom att 31 § i begravningsförordningen förtydligas och preciseras, så att länsstyrelsernas tolkning av begravningslagen och begravningsförordningen inte ska leda till olika behandling beroende på var en person avlider och ska gravsättas eller möjligheten att tillgodose en sista önskan om var askan får spridas. Naturligtvis ska det fortfarande vara uppenbart att askan hanteras på ett pietetsfullt sätt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 22 september 2004 |
|
|
Owe Hellberg (v) |