Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om tilläggsdirektiv till Kommittén för en samlad översyn av regeringsformen om behovet av att analysera konsekvenserna av EU-medlemskapet för den svenska författningen med avseende bl.a. på risken för en fortsatt federalistisk utveckling, möjligheterna till ansvarsutkrävande, de svenska grundlagarnas förhållande till EG-rätten samt riksdagens roll i EU-systemet.
Sedan Sverige inträdde i den Europeiska unionen år 1995 har villkoren för den offentliga makten i landet ändrats. Vänsterpartiet är mycket kritiskt till den hittillsvarande utvecklingen av EU, som alltmer lämnar mellanstatligheten bakom sig och antar formen av en statsbildning samtidigt som demokratin steg för steg försvagas. Ett eventuellt godkännande av EU:s nya konstitutionella fördrag skulle innebära ytterligare ett avgörande steg i denna riktning. Vänsterpartiet utvecklar sin syn på EU:s utveckling i en särskild motion.
En parlamentariskt sammansatt kommitté kommer att tillsättas för att göra en samlad översyn av regeringsformen. Den ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2008. Enligt direktiven kommer inte frågor rörande Sveriges medlemskap i EU och konstitutionella frågor som hör samman med detta att beröras. Regeringen hänvisar till att Riksdagskommittén just nu prövar formerna för riksdagens arbete med EU-frågor. Där tar man visserligen bl.a. upp frågan om att tydliggöra riksdagens roll och stärka riksdagens inflytande i EU-arbetet, men detta är enligt Vänsterpartiets mening inte tillräckligt. Att, som i direktiven, se förhållandet till EU som ett förhållande "till andra stater och mellanfolkliga organisationer" är att försöka dölja vad EU handlar om. EU:s institutioner påverkar på ett betydligt mer direkt och styrande sätt både vanliga människors liv och Sveriges folkvalda institutioners arbete. Det är inte längre klart att "all offentlig makt i Sverige utgår från folket".
Frågor som rör EU-medlemskapet måste därför ingå i det arbete som kommittén skall utföra och nedanstående aspekter bör beaktas i översynen av regeringsformen.
EU-systemet innebär en uppluckring av gränsen mellan lagstiftande och verkställande organ. Regeringen, som är ansvarig på det nationella planet och där är exekutiv, är i EU en del av den lagstiftande makten (rådet). Även när riksdagen är lagstiftare innebär EU-medlemskapet att lagstiftningsärenden når parlamentet på två vägar; dels nationellt via regeringen, dels från EU i form av direktiv. Formerna för beredningen är i stort sett bara anpassade till den "normala", nationella lagstiftningsprocessen. Utredningsväsendet, remissförfarandet och lagrådsgranskningen utnyttjas inte i de avgörande faserna av framarbetandet av unionsrätten.
När regeringen inom EU deltar i kollektivt beslutsfattande enligt majoritetsregler blir det parlamentariska ansvarskrävandet problematiskt. Det finns ingen för det svenska folket att ställa till svars för delar av den lagstiftning som gäller i landet.
Regeringsformens rollfördelning mellan riksdag och regering bör tydliggöras och analyseras mot bakgrund av EU-systemets konsekvenser. Riksdagens roll som lagstiftare behöver förstärkas och former för detta inom det existerande och ett framtida reformerat EU bör utredas.
EU är inte en uppsättning institutioner med fastställda funktioner, utan snarare en politisk-institutionell process med en tydlig riktning mot mer överstatlighet. Det är en process med svaga fördragsmässiga spärrar. Förslaget till ny konstitution är utformat för att möjliggöra fortsatt integration, inklusive ändringar av beslutsregler, utan fördragsändring.
I den svenska regeringsformen återfinns bl.a. följande villkor för maktöverföring till EU: "Inom ramen för samarbete i Europeiska unionen kan riksdagen överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket. [...]" (10:5 RF). Innebär denna formulering att det finns en gräns bortom vilken svensk grundlag inte tillåter ytterligare överförande av beslutanderätt till EU:s institutioner? Riksdagens eget svar har varit att en sådan gräns finns, men att vi hittills inte passerat den, eftersom EU:s (EG:s) överstatliga beslutformer framför allt rört den inre marknaden och således inte rört principerna för statsskicket. Det bör dock noteras att även inre marknadsbeslut i flera fall kolliderat med svensk grundlag, framför allt när det gäller tryckfriheten.
Regeringsformen bör därför förändras så att de konstitutionella spärrar som finns mot en fortsatt federalistisk utveckling av EU stärks.
I ett antal domar i EG-domstolen på 1960- och 1970-talet konstaterade man att EG-rätten i dessa enskilda fall var överordnad nationell rätt, inklusive grundlag. Sedan dess har EG-rättens överordning accepterats som allmän princip. Detta är inte helt oomstritt, vare sig bland jurister eller politiska företrädare, men det föreslås ändå bli explicit i EU:s nya konstitutionella fördrag. Å andra sidan är denna överordning endast giltig på de områden på vilka delegation av beslutsrätt skett. Inför framtiden är det viktigt att detta är tydligt.
I regeringsformen bör det därför tydligare framgå att svensk grundlag är överordnad på icke-delegerade områden samt att riksdagen suveränt tolkar vilka dessa områden är.
EU är ursprungligen ett mellanstatligt samarbete, vilket ger regeringen som ensam ansvarig för utrikespolitiken, en exklusiv ställning. Denna exklusivitet har inte ändrats genom den tilltagande överstatligheten. Europaparlamentets roll har stärkts, men inte de nationella parlamentens.
Eftersom regeringsformen anger att "all offentlig makt i Sverige utgår från folket" och att "riksdagen är folkets främsta företrädare", principer som vi förutsätter att översynen inte ruckar på, så bör riksdagens ställning i EU-systemet stärkas. En sådan tydlig förstärkning kan inte uppnås genom de förändrade arbetsformer i riksdagen som Riksdagskommitténs arbete (se ovan) kan leda fram till. Riksdagskommittén kan endast påverka det egna interna arbetet i riksdagen, medan det i stället bör handla om att stärka riksdagens konstitutionella ställning när Sverige företräds inom EU.
Regeringsformen bör alltsåändras så att riksdagen ges möjlighet till en egen, självständig roll i EU-systemet.
|
Stockholm den 24 september 2004 |
|
|
Mats Einarsson (v) |
|
|
Berit Jóhannesson (v) |
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
|
Karin Thorborg (v) |
Alice Åström (v) |
|
Sermin Özürküt (v) |