Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av en personrätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om myndigheternas insamling av personuppgifter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bättre hantering av sekretessbelagda uppgifter.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om offentlighetsprincipen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen verkar för en översyn av registerlagstiftningen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om reglering av myndigheternas möjligheter att samköra register i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen analyserar konsekvenserna av införandet av begreppet potentiella handlingar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om DNA-register.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att avveckla SPAR i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om förstärkning av skyddet för den personliga integriteten i enlighet med vad som anförs i motionen.
Under de senaste 30, 40 åren har övervakning av människor i Sverige kraftigt förstärkts. De ansvariga har oftast motiverat ökningen med att man vill göra brottsbekämpningen effektivare. Tack vare den tekniska utvecklingen öppnar sig hela tiden nya vägar för staten att kontrollera medborgarna. Viktiga delar av en människas liv kan kartläggas genom att granska t.ex. användningen av Internet, bankomatkort och apotekskort. Genom mobilsamtalsregister och betalstationer för vägtullar kan myndigheter fastställa hur en person reser. De nya elektroniska telefonapparaterna kan utnyttjas för hemlig avlyssning av samtal i ett rum även när luren ligger på. I den snabba framväxten av övervakningen ingår bl.a. att det i dag finns över 20 000 TV-kameror uppsatta på allmänna platser och i butiker runt om i landet. Hemlig avlyssning och övervakning av teletrafik har mer än fördubblats det senaste årtiondet. Det är en utveckling som går i små steg, som vart och ett kan förefalla oskyldigt, men sammantaget innebär den ett växande intrång i den enskildes integritet.
Tack vare den svenska offentlighetsprincipen som infördes redan 1766 har medborgarna möjlighet att ta del av allmänna, offentliga handlingar. Offentlighetsprincipen - en av svensk demokratis grundprinciper - syftar till att medborgarna skall kunna kontrollera den offentliga makten genom tillgång till information hos myndigheterna. Med den nya tekniken erbjuds medborgarna nya och förbättrade möjligheter att utnyttja sin medborgerliga rätt till insyn i myndigheternas verksamhet. Detta är möjligheter som måste tas tillvara då offentlighetsprincipen har visat sig vara korruptionshämmande.
Den nya tekniken har dock också inneburit att offentlighetsprincipen har utvecklats till att bl.a. fungera som ett effektivt instrument för kontroll av medborgarna och inte, som avsett, ett instrument för förvaltningskontroll. Detta sker t.ex. genom att myndigheterna skickar personuppgifter sinsemellan, där vissa myndigheter t.o.m. har gjort försäljning av personuppgifter till en affärsidé. Offentlighetsprincipen öppnar dessutom möjligheter för enskilda personer att granska och kontrollera varandra utan att det föreligger någon som helst koppling till myndighetsutövning.
Den tekniska utvecklingen innebär således hela tiden nya möjligheter att kontrollera enskildas privatliv. Stora register- och kartläggningssystem, som t.ex. folk- och bostadsräkningen, kameraövervakning m.m., i kombination med offentlighetsprincipen och de möjligheter som den ger till spridning av personuppgifter leder till oro att ett övervakningssamhälle växer fram. Utöver detta finns också myndigheternas handel med sådana personuppgifter som tvångsvis har avkrävts den enskilde. Det finns ett uppenbart behov av en reglering, t.ex. i form av en personrättslagstiftning.
För Moderata Samlingspartiet har skyddet för den personliga integriteten alltid varit en viktig fråga. Vi anser att utvecklingen de senaste åren är oroväckande. Dagens lagstiftning innehåller brister i skyddet för den personliga integriteten. Dels är lagstiftningen inte enhetlig utan är uppdelad mellan ett antal olika lagar. Dels är den inte teknikoberoende, vilket är en nackdel med beaktande av den snabba tekniska utvecklingen. Vi menar att det finns behov av att se över gällande lagstiftning och utreda behovet av en generell integritetslagstiftning och införandet av en personrätt.
Många menar att ett stärkt integritetsskydd kommer att påverka offentlighetsprincipen och att Sverige därmed skulle bli mindre öppet. Vi anser för vår del inte att ett stärkt skydd för den personliga integriteten står i motsatsförhållande till insyn i och kontroll av myndighetsutövningen.
För det första bör den offentliga myndighetsutövningen så lite som möjligt vara beroende av personliga uppgifter om den enskilde. Välfärdssystem som bygger på att myndigheter prövar och beslutar om den enskilde leder i sig själva till ett intrång i den enskildes integritet och till ökat behov av personuppgifter. En begränsning av behovet av personuppgifter skulle stärka den enskildes integritet, men påverkar inte möjligheterna att kontrollera den offentliga maktutövningen.
För det andra bör enbart uppgifter som är nödvändiga för ett visst myndighetsbeslut samlas in. Det finns ingen anledning att tillåta myndigheter att samla in mer än vad som är oundgängligen nödvändigt. En sådan begränsning påverkar inte heller den möjligheten till insyn och kontroll i myndigheters maktutövning.
För det tredje bör uppgifter som samlas in av det offentliga för ett bestämt ändamål begränsas till denna myndighetsanvändning samt motiveras. Därigenom vet den enskilde var uppgifter som han eller hon har lämnat finns och till vilken användning de insamlats. Det stärker den enskildes kontroll över vad en myndighet använder som underlag för sina beslut.
När myndigheter använder uppgifter om enskilda skall de arbeta utifrån utgångspunkten att personuppgifter som den enskilde lämnar är att betraktas som privata, d.v.s. en uppgift som den enskilde har en rätt att förfoga över och som myndigheten fått ta del av i förtroende.
Är uppgifterna sådana att de skall vara offentliga bör detta leda till särskild återhållsamhet med uppgiftskrav. Är de sekretessbelagda har myndigheten ett ansvar för att denna sekretess respekteras även när intresset från utomstående är stort.
I regeringsformen (RF) återfinns bestämmelser om skydd för den enskildes integritet gentemot det allmänna i 2 kap 6 §. I bestämmelsen slås fast att varje medborgare är skyddad mot husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökningar av brev eller försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.
Vidare är medborgarna enligt 2 kap 3 § RF skyddade mot registrering i allmänt register som grundas på politisk åskådning och mot att deras personliga integritet kränks genom att uppgifter om dem registreras med hjälp av automatisk databehandling.
Utöver detta finns bestämmelsen i 1 kap 2 § RF att en av grunderna för det svenska statsskicket är att det allmänna skall värna den enskildes privatliv och familjeliv. I artikel 8 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna stadgas att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
Grundlagsskyddet för den personliga integriteten är inte absolut. Av 2 kap 12 § RF framgår att integritetsskyddsbestämmelserna i RF kan begränsas genom vanlig lag.
Begränsningens ändamål måste emellertid vara att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Därutöver måste begränsningen på ett effektivt sätt tillgodose det ändamål som föranlett den. Begränsningen får inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som är en av folkstyrelsens grundvalar, och den får inte göras enbart p.g.a. politisk, religiös, kulturell eller annan åskådning.
För att införandet av t.ex. ett nytt rättighetsbegränsande straffprocessuellt tvångsmedel skall framstå som godtagbart i konstitutionellt hänseende krävs således att det är oundgängligen nödvändigt för en effektiv brottsbekämpning.
Offentlighetsprincipen är en viktig del av kontrollen av den politiska maktens utövning. Genom den kan medborgarna följa vad offentliga myndigheter beslutar och vilken grund som finns för besluten. Offentlighetsprincipen öppnar upp för medborgarnas insyn och leder därmed till en ständigt pågående granskning av makthavarna i det öppna samhället. Utrymmet för myndighetsmissbruk, korruption och en maktutövning som oförskyllt drabbar enskilda begränsas genom detta drastiskt.
De uppgifter om enskilda människor som behövs som underlag för offentliga beslut är genom offentlighetsprincipen också allmänna handlingar. Det är mot den bakgrunden viktigt att slå fast att offentlighetsprincipen inte är till för att öka insynen - vare sig den offentliga maktens eller andra medborgares - i enskilda medborgares levnadsvillkor och personliga förhållanden. Offentlighetsprincipens syfte är att medborgarna skall kunna kontrollera makten. Inte tvärtom.
Utgångspunkten måste vara att myndigheterna skall använda insamlade uppgifter för det ändamål de insamlats för, oavsett om de är sekretessbelagda eller ej. I den mån offentliga handlingar med personuppgifter är sekretessbelagda har den ansvariga myndigheten ett ansvar för att sekretessen också ger ett fullgott skydd för den enskildes privatliv och integritet.
I vissa fall kan en bruten sekretess innebära att en myndighet får svårare att leva upp till den oväldiga behandling den har ett ansvar för, i andra till att myndighetens arbete, t.ex. vid en polisutredning, förhindras eller försvåras. Ytterst kan en bruten sekretess leda till att en rättsutredning inte kan genomföras under de former som krävs för att den rättsliga processen skall ha sin gilla gång.
De läckor som i olika rättsutredningar leder till medial exponering av enskilda människors privata förhållanden urholkar förtroendet för offentlighetsprincipen och den sekretess som är en del av den. De kan försvåra myndighetsutövning och rättsstatens försvar av den enskildes rätt.
Ett alltför svagt skydd av sekretessen, under till exempel en förundersökning, har inte någon fördel ur perspektivet att den offentliga makten skall kontrolleras. Det drabbar bara den enskilde och rättssäkerheten. Det finns därför skäl att pröva hur och under vilka former skyddet av den enskildes sekretess skall kunna stå starkare.
Det är delvis den tekniska utvecklingen som har inneburit att offentlighetsprincipen har kunnat utnyttjas för andra ändamål än för det den är avsedd. För att undvika att detta sker menar vi att offentlighetsprincipens syfte måste ses över och preciseras. Offentlighetsprincipen bör inriktas på förvaltningskontroll. I dag är det t.ex. möjligt för anställda på en myndighet att med stöd av offentlighetsprincipen begära ut uppgifter om enskilda som finns på en annan myndighet. På så vis kan myndigheter samla in uppgifter om enskilda för andra ändamål än för de som uppgifterna ursprungligen samlades in. Detta är inte syftet med offentlighetsprincipen. Ett sådant förfarande står dessutom i strid med förbudet i EG-direktivet om behandling av personuppgifter (95/46/EG) mot att lämna ut personuppgifter för andra ändamål än för vilka de har samlats in.
Det finns i dag minst ett 60-tal författningar, s.k. registerlagstiftning. d.v.s. speciallagstiftning som gäller framför de generella bestämmelserna om behandling av personuppgifter som finns i PUL. Registerlagstiftningen är en svåröverskådlig och svårtillämpad lagstiftning. Inte ens de som arbetar med dessa frågor dagligen känner till alla registerförfattningar som finns. Det är en ohållbar situation. Mot bakgrund av detta anser vi att det bör göras en översyn av registerlagstiftningen med sikte både på en förbättrad överskådlighet och på ett förenklat regelverk.
I princip alla personuppgifter hos myndigheterna läggs nu över i elektroniska register. Den heltäckande lagstiftning som vårt land har på bl.a. socialförsäkringsområdet innebär att människor i Sverige i mycket större utsträckning än i övriga Europa är registrerade i offentliga register även om en del av dessa är sekretessbelagda.
Många människor misstänker att myndigheterna i allt större utsträckning kommer att samköra register samt att det blir lättare för enskilda att få tillgång till registren. Därmed ökar möjligheterna att kartlägga andra människors liv. Man bör således vara uppmärksam på att den nya tekniken faktiskt gör det betydligt lättare att sammanställa en stor mängd uppgifter som finns lagrade i elektroniska handlingar och sedan med enkla sökbegrepp kartlägga vissa personer och/eller sprida uppgifterna. Konsekvenserna av detta bör ses över för att skydda den personliga integriteten i mesta möjliga mån.
När det gäller samkörning av register bör det även påpekas att staten här tar sig friheter som inte enskilda tillåts göra. Datalagen var på sin tid tänkt att tillämpas lika på offentlig och privat sektor. Med nu gällande lagstiftning har myndigheterna stor handlingsfrihet medan företag och enskilda inte har motsvarande behörighet. Det är viktigt att förutsättningarna för att samköra register regleras på ett klart och tydligt sätt, och vi menar att det även är rimligt att samma regler gäller för alla.
Samkörning mellan register skulle kunna regleras på så sätt att man inför ett informerat samtycke. När enskilda ansöker om olika former av välfärdstjänster informeras de samtidigt om att de för att t.ex. kunna få ta del av arbetslöshetsförsäkringen också måste acceptera att a-kassorna samkör sina register med t.ex. försäkringskassorna och arbetsförmedlingarna.
I detta sammanhang bör även s.k. potentiella handlingar nämnas. Införandet av detta begrepp har gjort det omöjligt att förutse vad som kommer att anses vara en allmän handling. Potentiella handlingar kommer heller inte att finnas i något diarium. Följderna av införandet begreppet potentiella handlingar måste därför utredas.
Av och till uppkommer diskussioner i medierna om grovt integritetskränkande förslag. För några år sedan föreslogs t.ex. att uppgifterna i abortregistret skulle utökas med personnummer för att kunna köras mot andra register i forsknings- och uppföljningssyfte. Förslaget väckte ett stort motstånd hos allmänheten, och regeringen beslutade att inte genomföra det, men det visar ändå på vikten av att ha regler som skyddar mot att dylika integritetskränkande förslag genomförs.
Ett annat exempel på integritetskränkande förslag är det om att utreda möjligheten att DNA-registrera alla svenskar och alla personer som har permanent uppehållstillstånd i landet. Detta för att komma tillrätta med den ökade våldsbrottsligheten. Ett sådant allomfattande register är oacceptabelt ur integritetssynpunkt eftersom de uppgifter som finns i registret skulle kunna missbrukas och användas till andra syften än att klara upp brott.
När ett sådant register med mycket känslig information byggs upp får det också lätt ett bredare användningsområde än vad som från början är syftet. Det leder också till krav och diskussion om hur man på andra sätt skall kunna nyttiggöra registrets uppgifter. Det kan gälla sociala myndigheters intresse av att spåra vad man definierar som framtida problemrisker, släktskap och predestination till brottslighet eller alkoholism med mera.
Ingen bör utan en tydlig anledning tvingas lämna ifrån sig känslig personinformation av det enkla skälet att risken för missbruk alltid är betydande och risken för att ursprungliga användningsområden breddas alltid är stor. Den enskilda människans integritet måste vara utgångspunkten i all lagstiftning som berör ny teknik och ny kunskap. Det gäller i allra högsta grad när det gäller personens egen identifikation. Sverige får inte bli ett kontrollsamhälle där myndigheter har en insyn i den enskilde personens identitet och förutsättningar som går utöver det som den enskilde själv vet.
Ytterligare ett problem är att det i dag finns så många register att det är svårt för personer som lever med skyddad identitet att verkligen få skyddet att omfatta uppgifter i alla de register i vilka dessa personers uppgifter finns med, då det är svårt för myndigheterna att känna till alla register i vilka uppgifter skall skyddas. Det har t.ex. förekommit att män har hittat sina fruar eller sambor, som har fått skyddad adress till följd av misshandel e.d., via barnens klasslistor eller skolkataloger eller annat som är allmän, offentlig handling. Ett annat exempel är när Telia har lämnat ut adressuppgifter som är skyddade hos skattemyndigheten p.g.a. att det inte framgått att adressuppgifterna var skyddade.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan menar vi att det är viktigt att förutsättningarna för samkörning av myndigheters register samt möjligheterna att få tillgång till myndigheternas register i elektronisk form ses över och regleras.
Den omfattande datoriseringen hos svenska myndigheter, vår ökande byråkrati och användningen av personnummer som sökbegrepp har gjort det möjligt att snabbt sammanställa uppgifter om enskilda som finns i de offentliga registren. Uppgifter om enskilda medborgare hämtas ur dessa register och säljs sedan av myndigheterna till företag genom Statens personadressregisternämnd (SPAR).
Att för kommersiella ändamål behandla personuppgifter som enskilda inte kunnat underlåta att lämna till myndigheter är en kränkning av den personliga integriteten. Sådan behandling strider också mot EG-direktivet om behandling av personuppgifter. Mot bakgrund av direktivets uttalade syfte att stärka skyddet för den personliga integriteten anser vi att denna del av SPAR:s verksamhet inte är förenlig med EG-direktivet och därför bör avvecklas.
Den tekniska utvecklingen går snabbare än vad som varit möjligt att förutse för de flesta. Även om de flesta inte har något emot att den tekniska utvecklingen möjliggör en automatiserad behandling av personuppgifter så känner många en oro för att den nya tekniken skall missbrukas, särskilt då alltfler har tillgång till datorer och nätverk genom vilka man kan komma i kontakt med personuppgifter. Mot bakgrund av denna utveckling framstår behovet av en allmän, teknikoberoende integritetslagstiftning som angeläget. Vi välkomnar därför att regeringen tillsatt en utredning om skyddet för den personliga integriteten.
Det är viktigt att lagstiftningen klargör var tyngdpunkten skall ligga när två motstående intressen kan sägas väga jämnt. I den gällande lagstiftningen har denna fråga hittills lösts från fall till fall. En central frågeställning i detta sammanhang är också hur skyddet för den personliga integriteten skall utformas utan att begränsa medborgarnas yttrandefrihet och insyn i myndigheternas verksamhet samtidigt som en betryggande vägledning för det framtida bruket av personuppgifter ges. En annan frågeställning är att den personliga integriteten inte alltid kan lämnas orubbad, men att intrång, antingen det sker frivilligt eller av tvång, bör utgöra undantaget och att skyddet för integriteten därmed alltid skall vara huvudregel. Ytterligare en frågeställning som måste beaktas är hur och av vem dylika avvägningar skall göras samt möjligheterna att överklaga.
I de avvägningar som hittills gjorts i fråga om den enskildes behov av skydd för privatlivet har som regel samhällsintresset betonats framför den enskildes skyddsbehov. Det tydligaste uttrycket för detta är att Sverige saknar en generell personrättslagstiftning och en skadeståndsregel som generellt reglerar angrepp mot den personliga integriteten. I stället återfinns bestämmelser av betydelse för integritetsskyddet i internationella konventioner till vilka Sverige anslutit sig, i regeringsformen samt i skyddsregler i vanlig lag. Detta är inte tillräckligt. Sverige har genom EU-inträdet åtagit sig att uppfylla de åtaganden som följer av Europakonventionen, bl.a. att individen skall tillförsäkras skydd för den personliga integriteten. Vi menar att nu gällande lagstiftning inte uppfyller de krav som kan ställas till följd av Europakonventionen och EU-medlemskapet. Därutöver saknas det också en särskild lagstiftning som förbjuder olovlig observation och fotografering av enskilda personer när dessa tror sig vara skyddade från integritetskränkningar.
|
Stockholm den 21 september 2004 |
|
|
Göran Lennmarker (m) |
|
|
Henrik S Järrel (m) |
Nils Fredrik Aurelius (m) |
|
Carl-Erik Skårman (m) |
Cecilia Magnusson (m) |
|
Henrik von Sydow (m) |