Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om införande av straffpåföljd för dem som rymmer från våra kriminalvårdsanstalter.
Efter årets fyra spektakulära fritagningar från i tur och ordning Kumla, Hall, Norrtälje och Mariefred där vapen och tagande av gisslan förekommit och som kostat samhället stora summor pengar för polisiära insatser, så har en generande lucka i strafflagen blottats, nämligen att en rymning, oavsett hur den genomförs, inte automatiskt leder till straffpåföljd.
Idag kan åklagare åtala och domstolar döma rymlingar endast för grövre förseelser i samband med rymningen, som exempelvis hot mot tjänsteman, våld, människorov, vapeninnehav m.m. Men domstolar kan inte åtala eller döma för själva rymningen. Sverige torde vara den utvecklade världens enda land som inte har kriminaliserat rymning, åtminstone att döma av uttalanden från ansvariga inom svensk kriminalvård. En av cheferna vid en av de ovan aktualiserade anstalterna säger att "Sverige måste var unikt på det sättet att rymning inte är kriminaliserad och det känns nästan som att det är en rättighet att rymma".
Det borde mot bakgrund av årets händelser inte råda någon tvekan om att rymning skall kriminaliseras och leda till åtal om straffpåföljd. Men eftersom rättsväsendet redan är hårt ansträngt och kommer så att vara under många år, innan de ökade anslagen får effekt, borde kriminalvården själv kunna ges laglig rätt att hantera ett rymningsavskräckande påföljdssystem. Precis som det omvända naturligtvis skall gälla, nämligen att de som inte rymmer och sköter sitt vårdprogram väl ökar sina möjligheter att få straffeftergift.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Kenth Högström (s) |