Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökade ekonomiska resurser till Polismyndigheten i Stockholms län.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att närpolisreformens intentioner kan uppfyllas i Stockholms län.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en särskild jourdomstol i Stockholms län för ungdomsbrottslighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler poliser till Stockholms län.
Kristdemokraterna anser att samhällsmedborgaren ska garanteras trygghet, säkerhet och ett väl fungerande rättsväsende. Den enskilde ska kunna lita på lagstiftningen och på myndigheterna. Rättstryggheten och rättssäkerheten kräver ett kvalificerat och effektivt rättsväsende som präglas av ett medborgarperspektiv. Instrumenten för en fungerande rättsstat måste därför tilldelas tillräckliga resurser och tillfredsställande kompetens.
Polisens uppgift är att snabbt kunna ingripa när liv, hälsa eller värdefull egendom är i fara. Dessutom måste brott som hör under allmänt åtal och kommer till polisens kännedom kunna utredas skyndsamt och på ett rättssäkert sätt. Detta är av fundamental betydelse för allmänhetens förtroende för polisen. Om polisen inte klarar dessa uppgifter finns det risk för att allmänhetens benägenhet att anmäla vissa brott minskar. De drabbade och medborgare i stort kan få känslan av att det inte är meningsfullt att anmäla brott. Det i sin tur kan leda till medborgargarden, vilket ytterst är en missnöjesyttring mot polisens knappa resurser, i allt större utsträckning organiserade på enskilda gruppers initiativ. Lika illavarslande är att många tvingas anlita auktoriserade bevakningsföretag för att göra uppgifter som helt uppenbart polisen bör utföra. Statens våldsmonopol är fundamentalt, men de bristfälliga resurserna hotar denna viktiga särställning.
Under perioden 2001-2004 beräknas den totala anmälda brottsligheten öka med en till två procent per år. Detta måste få avtryck i ökade resurser, inte bara för att täcka nuvarande underskott, utan för att polisen framgent skall klara sin uppgift på ett godtagbart sätt. Bara genom att polisen får tillräckliga resurser för sina uppgifter kan brottsligheten pressas tillbaka.
Resursbristen är stor i hela landet, men utan tvivel har Stockholm drabbats mycket hårt. Resursfördelningen mellan länspolismyndigheterna har visat sig utfalla mycket negativt för Stockholms läns del. Alltför stor del fördelas efter befolkningstal, inte efter faktiska brottsuppgifter. Det är nu oerhört angeläget att resurserna till brottsbekämpning ökar, men också att fördelningen av resurserna länen emellan ses över.
Statistiken över brottsutvecklingen är en dyster läsning. Även om antalet anmälda brott till polis, tull och åklagare minskade något under första kvartalet 2004, ökade våldsbrotten under samma period. Tendensen är att våldsbrotten ocksåöver en längre tidsperiod ökar, medan stölderna minskar. Tyvärr är statistiken inte helt tillförlitlig. Genom att rättsväsendet i allmänhet och polisen i synnerhet inte har resurser att arbeta med anmälningarna, är risken stor att många brott aldrig syns i statistiken.
I Stockholm är utvecklingen än värre. Anmälda mord och dråp har ökat med 14 procent. Misshandel och grov misshandel mot barn mellan 0 och 6 år har ökat med hela 41 procent. Våldtäkterna har ökat med 11 procent. Bankrånen i Stockholms län har ökat med hela 75 procent.
I Stockholm avskrivs exempelvis 78 procent av de misshandelsfall där det finns en misstänkt gärningsman. För något år sedan gjorde en kriminalinspektör i Stockholms län en anmälan till Justitieombudsmannen där han ifrågasätter hur avskrivningarna går till. Han var oroad för att polisanmälningar om klart konstaterade brott resulterar i beslut om att förundersökning ej ska inledas. Riksåklagaren har också uttalat oro över den negativa utvecklingen av polisens brottsutredande verksamhet.
Utvecklingen oroar och understryker behovet av en bättre fungerande polisverksamhet. Stockholm är värre drabbat än andra delar av landet. I Stockholms län är andelen brott avsevärt mycket högre än vad som motsvaras av befolkningen. Det faktiska behovet måste ges större tyngd vid fördelningen av resurserna över hela landet.
Alltfler stora evenemang förläggs till Stockholm. Det kan vara konserter och idrottstävlingar men även konferenser, som av olika skäl kräver förstärkta polisinsatser. Även stora evenemang i andra delar av landet urholkar Stockholmspolisens resurser.
Detta blir sten på börda för Stockholmspolisen, som oräknat dessa evenemang har uppgifter som kräver ytterligare resurser än vad polisen förfogar över.
Det borde vara självklart att en sådan ökad belastning på Stockholmspolisens verksamhet ges stöd, både långsiktigt, där bemanningen i Stockholm får öka, och kortsiktigt, så att polisens kostnader vid extra insatser ersätts.
I det lokala arbetet har många kommuner lyft fram behovet av en utvecklad närpolisverksamhet, inte minst i brottsförebyggande syfte.
Närpolisreformen infördes 1994 efter ett riksdagsbeslut. Då indelades Stockholms län i 60 närpolisdistrikt. Närpolisverksamheten i Stockholm har haft stora problem. Flera av närpolisstationerna i Stockholm har slagits samman för att spara pengar. Syftet med närpolisreformen var att polisen skulle ha ett avgränsat geografiskt ansvar och finnas nära invånarna. Stora bostadsområden och storstadens anonymitet innebär i sig minskad risk för upptäckt. För att motverka detta är det särskilt viktigt att polisen finns och verkar lokalt. Otillräckliga budgetmedel och obesatta tjänster har urholkat polisens möjligheter att leva upp till målet att verka lokalt, där poliserna känner området och många av de boende i området känner poliserna.
Inte minst det viktiga arbetet bland unga blir starkt åsidosatt när närpolisresurserna nyttjas till utryckningsverksamhet, utredningsarbete och annat polisarbete. Bekämpande av vardagsbrottslighet och brottsförebyggande arbete orkar och hinner poliserna inte med.
Alltfler medborgare uttrycker en stark oro över att polisen inte syns och inte finns till hands i den egna kommunen och i bostadsområdet. Det är därför diskussioner om kommunalisering av polisen förs allt oftare inom Stockholmsregionen. När polisen inte kan uppfylla medborgarnas krav på trygghet, säkerhet och ett fungerande rättsväsende kommer försäkringsbolag och ordningsvakter att ta över en del av polisens arbetsuppgifter i framtiden. Villaområden organiserar övervakning och skydd genom att anlita bevakningsföretag, och försäkringsbolag ser med tillfredsställelse att grupper av invånare åtar sig nattlig bevakning för att förhindra brott.
Närpolisreformen var ett bra beslut, och modellen måste få resurser i Stockholmsregionen för att fungera och utvecklas enligt riksdagens intentioner. Kristdemokraternas mål är minst 1 närpolis per 1 000 invånare, vilket motsvarar närmare 9 000 närpoliser. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Närpolisens huvuduppgift är att arbeta brottsförebyggande. I denna uppgift understryks vikten av att möta och samtala med ungdomar. Detta har så gott som helt försvunnit på grund av polisbrist. I var femte skola är det mer än tre år sedan eleverna fick möjlighet att träffa polisen. Samtidigt vill nio av tio skolor att polisen ska besöka eleverna oftare. Alla förlorar då kontakten mellan polis och ungdomar bryts. "Fick jag välja mellan att få ytterligare en lärare till min skola eller en polis som visade sig då och då i klassrummen, skulle jag välja en polis", säger rektorn på ett av Stockholms största gymnasier.
För närvarande råder också en stor brist på polisresurser för att följa upp ungdomsbrott i Stockholmsregionen. Resursbristen har fått många och mycket negativa konsekvenser.
Kristdemokraterna anser att handläggningen av ungdomsbrotten måste prioriteras. Det handlar om de signaler som samhället ger unga brottslingar. Om inte snabba åtgärder vidtas blir intrycket för de unga att samhället accepterar ett brottsligt beteende. Nyrekryteringen av brottslingar sker bland unga, kanske bara 10-12 år gamla. I Stockholmsregionen rånas många unga av andra ungdomar. Mobiltelefoner, märkeskläder och kontanter blir rånarnas byten. Rånoffret får hot om repressalier om de anmäler brottet.
Ungdomsgängen kan härja ostört då många brott aldrig utreds, och om de utreds är handläggningstiden så lång att vittnen drar sig ur. När grövre brott anmäls, t ex narkotikabrott, kan det ta flera månader innan någonting händer. Åtal skall väckas inom sex veckor men det sker inte. Ungdomar under 15 år som begår brott ska överlämnas till socialtjänsten, men kontakterna mellan socialtjänsten och polisen fungerar inte som den bör, sannolikt till stor del på grund av resursbrist på båda håll, och följaktligen blir uppföljningen bristfällig.
Den ökade brottsligheten bland unga människor måste mötas med både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. Särskilt viktigt är en snabb reaktion från samhällets sida. Snabba insatser krävs exempelvis genom närpolisverksamhet, samarbete mellan polis, socialtjänst och då det gäller unga människor skola och föräldrar samt väl fungerande ungdomsrotlar. I de kommuner där samarbete kring ungdomsbrottslighet finns mellan polis, skola och föräldrar har utvecklingen varit positiv. För det förebyggande arbetet behövs särskilda resurser för området.
Ocksååklagarmyndigheten och polisen bör ha ett djupare samarbete, speciellt vad gäller ungdomsbrottsligheten. I Stockholms län borde möjligheten prövas att ha en jourdomstol specifikt för ungdomsbrottslingar. Det skulle bidra till att snabbare stävja ungdomsbrottsligheten. Detta bör ges regeringen till känna.
Till Stockholmspolisens akuta situation skall läggas det stora behov av poliser som behövs för att klara gränsbevakning och passkontroll. Stockholmsregionen är hårt drabbad av organiserad internationell brottslighet, allt från utländska ficktjuvsligor under sommarhalvåret till smugglings-, vålds- och stöldverksamheter organiserade från utlandet. Vi har en lång sjögräns, flera färjelinjer och Sveriges största flygplats där antalet resenärer kommer att öka. Stockholms län måste tilldelas fler poliser och mer resurser för att polisen skall kunna utföra ålagda uppdrag. Behovet av fler poliser i Stockholmsområdet bör ges regeringen till känna.
Rekryteringen måste öka i snabbare takt. I dag finns drygt 16 000 poliser i hela landet. Det skulle behövas minst 19 000 för att klara verksamhetsmålen, enligt Rikspolisstyrelsen. Fram till 2010 kommer minst 5-500 poliser att pensioneras (de som kanske kommer att pensioneras vid 61 års ålder är ej inräknade). Hög medelålder och pensionsavgångar innebär att behovet av nyrekrytering är mycket större än vad den politiska majoriteten vill medge.
Dessutom är regeringens egna målsättningar mycket otydliga och oklara. För ett par år sedan gick deras förslag ut på att det ska finnas 18 500 poliser år 2010. I ett senare skede talades om 20 000 poliser år 2010.
Kristdemokraterna vill intensifiera polisutbildningen med syfte att antalet poliser år 2008 ska uppgå till 19 000. Vi anser att det behövs en närpolis per 1 000 invånare.
Stockholm är en starkt internationaliserad stad. Många har rötter inte bara i Sverige, utan i Europa eller i andra kontinenter. Detta är en styrka för Stockholm som region, men också något som måste få genomslag i hela samhället. Polisen får inte vara undantagen. Genom att även invandrare är representerade i poliskåren ökar möjligheterna till en naturlig kontakt mellan polisen och medborgarna. För invandrargrupper kan också poliser med liknande invandrarbakgrund fungera som förebild och lättare skapa förtroende för polisens arbete.
Det är i Stockholm som arbetsuppgifterna inom polisen upplevs som mest slitsamma, det är här som övertidsarbete är vanligast och stressen störst. Många äldre poliser får idag läkarintyg på att de inte orkar att arbeta nattetid. Detta ökar pressen på de yngre poliserna som måste arbeta mer med risk för utbrändhet och en ökad flykt från polisyrket. De medel som avsatts till övertid tar också slut. Effekten blir färre poliser på gator och torg och längre utryckningstider. Med fler poliser minskar stressen och övertiden. Och med fler civilanställda som kan avlasta poliserna sådana arbetsuppgifter som inte kräver polisiär utbildning förbättras arbetssituationen och trivseln, vilket leder till färre långtidssjukskrivningar.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Ingvar Svensson (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Stefan Attefall (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Helena Höij (kd) |