1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 4
4 Utmaningen - bryt brottskurvan 4
5 De strukturella problemen - en ny polisutredning 6
5.1 Ekonomi, styrning och nyckeltal 8
5.2 Organisation 9
5.3 Ledarskap på alla nivåer 10
5.4 Rätt kunskap 11
5.4.1 Samordna utbildningen hos brottsbekämpande myndigheter 11
5.4.2 En till polishögskola 12
5.4.3 Fler specialister 13
5.4.4 Mångfald 13
5.5 Fler poliser 13
5.6 Poliser som gör rätt saker 14
6 Nolltolerans mot brott 15
7 Polisen måste ha den bästa tekniken 16
8 Poliser skall inte utreda varandra 16
9 Effektivt internationellt samarbete 17
10 Säkerhetspolisen 17
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av strukturella förändringar inom polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättandet av en parlamentarisk polisutredning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att polisens strukturella underfinansiering måste upphöra.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sjukkostnader och statliga pensioner inte skall få påverka polisens operativa arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om underrättelsestyrd verksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skapandet av en ny underrättelseenhet, nationellt underrättelsecentrum (NUC).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvärdera polisens arbetstidsavtal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra polisens arbetsmiljö och ge utbildning och fortbildning i ledarskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en samordnad operativ och taktisk ledning inom polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör redovisa kriterierna för utnämnandet av de högsta cheferna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de regionala polisstyrelserna skall garanteras ett inflytande över tillsättandet av regionala och lokala chefer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en grundläggande polischefsutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samordna utbildningen hos brottsbekämpande myndigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rekrytering till polisutbildningarna måste ses över.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reformera polisutbildningen och att öka akademiseringen på densamma.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta en fjärde polishögskola för att öka antalet utbildningsplatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler specialister bland poliserna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mångfald inom poliskåren.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en sammanhållen strategi för att rekrytera poliser av annan härkomst än svensk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka antalet poliser i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att renodla polisens arbetsuppgifter så att polisen kan fokusera på kärnverksamheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommersiella arrangemang och statsbesök som kräver stora polisinsatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upprättandet av fungerande medborgarkontor i kommunerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att effektivisera och minska det administrativa arbete som följer efter ett ingripande, utan att kraven på rättssäkerhet sänks.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en mer flexibel stationering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att polisen bör fokusera på mängdbrottsligheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra polisens utrustning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att polisen bör förfoga över ett modernt och kraftfullt radiokommunikationssystem över hela Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa en fristående utredningsenhet för att utreda brott där poliser är misstänkta gärningsmän, inom ramen för Justitiekanslerns ansvarsområde.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Europol och Eurojust.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samordna samtliga svenska underrättelsetjänster.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med åtgärder för att säkerställa förbättrade rutiner samt för att skapa resurser för att utöka livvaktsskyddet för centrala politiska företrädare.
Befogenheten att utöva polismakt är enligt regeringsformen delegerad till Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna. Ansvaret för polisens arbete, utveckling och resultat åvilar enligt samma regeringsform regeringen.
Polisens effektivitet bestäms av flera faktorer. Det handlar om ekonomiska ramar, planeringsförutsättning, lagstiftning, regleringsbrev, utnämningsmakten, den informella styrningen samt inte minst det politiska ledarskapet. Dessa verktyg gör självklart Justitiedepartementets politiska avdelning och regeringen till ansvariga för polisen. Det man inte kontrollerar från Justitiedepartementet är självklart hur andra eftersatta områden påverkar polisarbetet. Det kan gälla kriminalvården, socialtjänsten eller missbrukarvården. Dessutom finns det omfattande omvärldsförändringar som påverkar polisens förutsättningar - inte minst brottslighetens utveckling.
Utmaningarna inom polisen år 2004 är betydande. Omvärlden har förändrats i nästan lika snabb takt som man inom polisen de senaste åren ägnat sig åt omorganiseringar. Den närpolisreform som statsministern åberopade i regeringsförklaringen den 14 september 2004 är i praktiken redan avskaffad som organisationsform. På papperet finns dock begreppet kvar - inte minst i regeringens dokument. Närpolisverksamhet är dock även ett arbetssätt som numera sammansmälts med problemorientering och underrättelse. Det bygger mer på insatser mot känd kriminalitet istället för att i grunden förebygga dess existens. Denna inriktning beror på behovet av att få ut maximal kraft i den direkta brottsbekämpningen efter budgetanslag. Det har visat sig vara för ineffektivt att med begränsade ekonomiska resurser hålla sig med små närpolisområden, många polisstationer och poliser väl synliga i gatubilden.
Regeringens mantra om att "4 000 nya poliser utbildas under mandatperioden 2002-2006" känns ännu lite tunt med tanke på att nettotillskottet på svenska poliser var 29 stycken år 2002 och 113 stycken 2003.
Brottsutvecklingen sedan 1994 är sorglig:
Källa: BRÅ
Brott klaras upp till en oacceptabelt låg nivå och polisens möjligheter att hjälpa människor är begränsade - inte minst utanför storstäderna.
Brottslighet kan leda till våldsam död, kränker integritet och minskar många människors chanser till ett bra liv. Trygghet ersätts av rädsla. Tron på demokratins förmåga att säkra individers fysiska och ekonomiska situation minskar därmed. Trygghet och säkerhet är i sig också centrala element för att marknadsekonomin skall fungera och ett samhälle skall ha tillväxt. Polisen skall stå som en yttersta garant för denna trygghet och säkerhet.
Vi behöver poliser för att förebygga, utreda och senare kunna lagföra brott som begåtts. Uppgifterna som ligger på svensk polis är idag omfattande. Deras främsta uppgift är enligt Polislagen att
1) förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten,
2) övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat,
3) bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal,
4) lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen,
5) fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser. Alltmer talar för att polisen har svårt att själv i tillräcklig omfattning klara av sina tre främsta uppgifter.
Huvudansvaret för verksamheten inom svensk polis vilar på regeringen. Det finns idag allvarliga brister i styrningen av polisen från regeringens sida.
Att medborgarna inte är nöjda med utvecklingen och tryggheten kan läsas av den tilltagande privatiseringen av polisen. Bevakningsbranschen har idag fler än 250 företag och 16 000 väktare. Men även bevakningsbranschen har problem med utvecklingen och understryker själv att man inte vill ta på sig rollen som ersättare i form av "B-poliser". Branschorganisationen Sweguard har t. ex. beslutat sig för att tacka nej till uppdrag med färre än två väktare. "Vi har tagit ett principbeslut att inte tacka ja till stationära uppdrag på nattöppna butiker i Stockholms city när det rör sig om färre än två vakter åt gången. Hotet är för stort och vi måste säkerställa arbetsmiljön för våra anställda", säger ansvariga på organisationen.
Signaler om att utländska bevakningsföretag allt mer proaktivt är beredda att aktivt gripa eventuella gärningsmän innebär ytterligare att förtroendet för t ex polisen riskerar minska. Att detta förekommer kan endast rimligen bero på att polisen inte på ett acceptabelt sätt klarar av sin uppgift.
Bristen på politisk ledning av de brottsbekämpande myndigheterna i allmänhet, men kanske polisen i synnerhet, är den största bristen i arbetet för ett tryggare Sverige. Det krävs mer än friska pengar för att få ordning på brottsbekämpningen i Sverige. Utan genomtänkt politisk ledning och strukturarbete riskerar nya pengar vare sig öka effektiviteten eller produktiviteten.
För att modernisera svensk polis krävs utöver anslagsförstärkningar även vissa strukturella förändringar. Det visar inte minst den s k Göteborgskommitténs betänkande (SOU 2002:122). De nödvändiga förändringarna bör förankras och genomföras i bredast möjliga politiska samförstånd. Regeringen måste på allvar prioritera vilka av polisens arbetsuppgifter som är viktigast. Detta gäller inte minst när anslagsramarna är snäva och provocerande kortsiktiga.
Av Ds 2004:34 "Strukturella brister inom polisen" framgår att flera av de saker som Göteborgskommittén pekade påär verkliga problem. Ansvaret placeras på Rikspolisstyrelsen för svag styrning, men regeringen är den som styr Rikspolisstyrelsen. För engagerade ansvariga på Justitiedepartementet kan inte kritiken som framförs i både Göteborgskommittén och "Strukturella brister inom polisen" var någon större nyhet.
Den pågående Ansvarsutredningen har i ett första betänkande SOU 2003:123 redan visat på klara strukturella brister i samhällets organisation i allmänhet och detta gäller kanske den samlade brottsbekämpningen i synnerhet:
Det går heller inte att urskilja någon sammanhållen statlig styrningsstrategi. Det gör det svårt för medborgaren att överblicka samhällsorganisationen och veta hur man skall utkräva ansvar. Man kan även se framväxten av politiska samordningsinitiativ som en indikator på att den hittillsvarande sektors- och ansvarsfördelningen behöver förändras. En central fråga för kommittén är således att överväga om denna flernivåstyrning är motiverad eller om det går att renodla roller och ansvarsfördelning (sid. 13-14).
I första hand är kommitténs uppdrag att diskutera en tydligare ansvarsfördelning som en avgörande faktor för att utveckla de offentliga verksamheterna och göra dem mer överskådliga för medborgarna. Som en andra avgörande förutsättning diskuterar kommittén vikten av att motverka den starka sektoriseringen inom den svenska samhällsorganisationen. Det försvårar samverkan mellan olika nivåer och sektorer och försvårar en helhetssyn på medborgarnas och den enskildes behov (sid. 17).
Redovisningen och analysen av brister och förtjänster med den nuvarande ordningen kantrar över på brister i flera delar när det gäller de brottsbekämpande myndigheterna. "Mobilisering mot narkotika" menar i en färsk rapport att just "beträffande bekämpningen av organiserad brottslighet går det inte att urskilja någon sammanhållen styrningsstrategi, och sektoriseringen är högst påtaglig". Att regeringen genom sina separata regleringsbrev för de sex brottsbekämpande myndigheterna splittrar kraften i brottsbekämpningen är svårt att förstå. Dessa brister i nuvarande styrning måste regeringen ta på allvar.
Många menar att polisen egentligen inte omorganiserats sedan 1965 då polisen förstatligades. Det som man nu kallat omorganisation har enligt detta synsätt varit förändringar på papperet. Närpolisverksamhet är därför inte en organisationsform utan mer ett sätt att arbeta. Denna genomfördes dock främst som ett stort organisatoriskt projekt under svåra förutsättningar, med många små polisstationer som kostade pengar och skall bemannas.
Utvecklingen av det som kallas "En nationell polis" driver fram nya spänningar mellan dagens polismyndigheter. Det låter kraftfullt, men kvar finns fortfarande 21 fristående myndigheter. En del av retoriken i detta arbete riskerar avslöjas som kejsarens nya kläder. Bara det faktum att vissa myndigheter har något hundratal anställda och andra skall ha uppåt 5 000 personer anställda är ett strukturproblem. Att arbetet sedan drivs vidare med full kraft så att kommunikationscentralerna skall slås samman mellan fler myndigheter, innebär nya förlamande spänningar. Vi kommer då att se länspolismästare som inte själva har kontroll över den minutoperativa verksamheten utan mer är administratörer. Det gillar sannolikt inte många och därmed har vi ett nytt strukturellt ledarskapsproblem om inte ansvariga politiker adresserar detta i grunden. Regeringen har hittills inte visat någon vilja att själv styra utvecklingen av en nationell polis. Detta trots att endast regeringen styr myndigheterna. Rikspolisstyrelsen i sin tur väljer att låta lite av "låt-gå-mentalitet" prägla utvecklingen. Ett exempel är hur polismyndigheterna i den regionalisering vi ser till stor del själva få slåss om de gemensamma enheter som växer fram. Det gäller t ex kommunikationscentraler, samordningsansvaret för KUT-enheter och lyssningsenheter när det gäller hemliga tvångsmedel. Det framstår som om man är ointresserad av att leda utvecklingen utan istället väljer att låta det bli som det blir. Ansvaret för detta är regeringens.
Alla brottsbekämpande myndigheter i Sverige utom Polisen och åklagarväsendet är idag "enmyndighetsorganisationer". För de sex åklagarmyndigheterna ligger dessutom ett förslag om att slå samman dessa till en enda myndighet. Många utredningar och analyser pekar på att även polisverksamheten bör samordnas inom en myndighet, bl.a. för att underlätta arbete tillsammans med övriga brottsbekämpande myndigheter. Detta kräver dock ett antal viktiga överväganden, inte minst när det gäller demokratiaspekter.
Folkpartiet liberalerna anser att de strukturella problemen inom svensk polis måste lösas i grunden. Detta kräver dock en mer omfattande sammanhållen analys än vad vi kan redovisa i en motion till riksdagen. Vi förordar därför att en ny parlamentarisk polisutredning tillsätts. Detta för att bland annat lösa upp dagens strukturella problem samt de vi kan se vänta bakom hörnet.
Polisverksamheten skulle nästan kunna kosta hur mycket som helst. I ett läge då endast 15 procent av alla anmälda brott (bara en del av de brott som begås) klaras upp, är det lätt att förstå behovet av ökade resurser i form av poliser som förebygger, utreder och klarar upp brott.
"Förr gjorde jag brottsplatsundersökningar tre till fyra gånger i veckan. Idag gör jag en sådan vartannat år. Vi har inga möjligheter att i kommunen utreda t ex skadegörelse." Så säger en närpolis i en mindre kommun i Mellansverige vid ett besök från Folkpartiet liberalerna i september 2004.
Polisens strukturella underfinansiering måste upphöra. Beslut om sjukkostnadsansvar och statliga pensioners ryckighet ska inte få effekter på den operativa verksamheten på kort sikt. Pris- och löneomräkningsmodellen lämpar sig synnerligen dåligt för statens kärnuppgifter. De aviserade nivåhöjningen av anslagen till Polisorganisationen avseende år 2007 riskerar att i praktiken till stor del täcka upp befintliga löpande underskott.
Nyckeltalen som används av RPS för fördelningen av anslaget för 2005, om 14 960 miljoner kronor gentemot polismyndigheterna, är svåra att förstå. Frågetecknen ute hos myndigheterna är många. Det finna flera exempel på detta för olika myndigheter. Resultaten vad gäller olika nyckeltal varierar. Ingen är bäst på allt. När det just gäller hälsotillstånd är Halland ett intressant exempel. En faktor som påverkar det ekonomiska läget i just Hallands län är paradoxalt nog den låga sjukfrånvaron. År 2003 hade Halland återigen lägst sjukfrånvaro bland länen. Det här påverkar kostnaderna såtillvida att löneavdragen för sjukfrånvaro är betydligt lägre jämfört med övriga län. Merkostnaden för Hallands län uppgår till nästan 4 miljoner kronor per år i förhållande till genomsnittslänet och ca 9,5 miljoner kronor per år om man jämför med det län som haft högst sjukavdrag på lönekostnaderna.
Polisen i Hallands län är självklart glad över att kunna uppvisa just en låg sjukfrånvaro och att man sänkt sjukfrånvaron. Det är dock inte rimligt att detta ska upplevas få negativa ekonomiska konsekvenser jämfört med övriga län. Lägg därtill att Polismyndigheten i Halland ligger på 7:e respektive 9:e plats vad avser invånarantal och antal anmälda brott men Halland återfinns år 2003 först på 13:e plats bland polismyndigheterna i riket när det gäller storleken på myndighetsanslaget. Den inbyggda drivkraften i denna nyckeltalsstruktur är självklart märklig och måste tydligare adresseras politiskt av regeringen.
Polisen har på senare år tvingats genomlida alltför många energiska organisationskonsulters färgglada presentationer. För drygt tio år sedan slog tanken om närpolisen igenom på det teoretiska planet. Tanken var att polisen, efter internationella förebilder, ska arbeta utifrån ett lokalt perspektiv och finnas nära medborgarna rent fysiskt. Samtidigt som närpolisreformen genomfördes skedde stora neddragningar av både antalet poliser och antalet civilanställda. Detta gjorde att reformen aldrig fick sitt tänkta genomslag. Idag ligger den i ruiner jämfört med sin ursprungliga form.
Det är därför anmärkningsvärt att statsministern i regeringsförklaringen den 14 september 2004 väljer att betona att just närpolisen skall stärkas. Justitiedepartementet har dock i år börjat den politiskt retoriska anpassningen till verkligheten, då man i budgetpropositionen slår fast att "polisen fortsätter att satsa på och utveckla det arbete som har sitt ursprung i närpolisreformen" (s 23).
Nya tankar om en mer centraliserad polis har på senare tid förts fram alltmer intensivt. Folkpartiet liberalerna menar att polisen främst bör organiseras och ledas lokalt men väl kraftsamlas mer centralt. Flera områden kan med fördel sammanföras i tanken bakom en nationell polis. Det kan gälla IT-frågor, personaladministration, kriminaltekniska funktioner, underrättelseverksamhet, ekobrottsfunktioner m m som säkert kan samordnas eller sammanläggas mellan myndigheterna. Skäl saknas dock att utan djupare analys driva tanken om centralisering av polisen för långt. Stora enheter förlorar lätt ett lokalt perspektiv, blir anonyma och svåra att styra, inte minst gäller det kommunikationscentraler och operativa ledningsfunktioner.
Folkpartiet har i flera år framhållit att polisen med fördel kan arbeta med underrättelsestyrd verksamhet. Syftet är liknande tanken bakom närpolisen, d v s mer proaktivt/förebyggande arbete byggt på verklig kunskap om ett visst område eller person. Genom att inhämta, förädla och analysera information om brottslighet kan man bekämpa den effektivare och ingripa i tid, i stället för att endast ingripa efter en händelse. Detta kräver att resurser frigörs för att bearbeta och analysera information. Den information som ett sådant systematiskt arbete producerar måste i hög omfattning få styra polisens prioriteringar och resursfördelning. Den måste inte minst samordnas med andra brottsbekämpande myndigheter - inte minst åklagarväsendet.
Inom ramen för "Nationell polis" kraftsamlar polismyndigheterna nu underrättelseverksamheten. Detta är att välkomna eftersom årtionden av arbete ur ett helhetsperspektiv bedrivits på ett sorgligt ineffektivt sätt. Vi ser att behovet är ännu större av samordning mellan samtliga brottsbekämpande myndigheter. Det finns ett stort behov av utveckling och samordning för att få ut mer av satsade resurser. Ett nationellt underrättelsecentrum (NUC) eller en ny underrättelseenhet har föreslagits av "Mobilisering mot narkotika". Syftet är att utveckla myndigheternas gemensamma arbete inom området och på nationell nivå samlokalisera erforderlig myndighetsexpertis. Därigenom kommer bl.a. informationsvägarna mellan myndigheterna att väsentligt kunna förkortas. Detta bör snarast genomföras.
Det är dock viktigt att nya strukturella problem inte byggs in i utvecklingen. Det gäller t ex hur polismyndigheternas regionala ansvar för olika enheter fördelas. Att lägga ut ansvaret för underrättelsesamordningen och ansvaret för avlyssningsverksamheten när det gäller hemliga tvångsmedel, på olika myndigheter, riskerar att bädda för nya problem.
Arbetstidsavtalens decentralisering kostar sannolikt polisen miljoner kronor varje år eftersom dessa överallt måste administreras, tolkas och förhandlas. Just den periodplanerade arbetstiden har många klara fördelar. En risk är dock att den kan bli kontraproduktiv i extrema fall, trots självklar minimibemanning, eftersom det inte alltid är de tider som polisen mest behövs som är de mest populära. Detta måste noggrant utvärderas.
Tidigare i somras kom rapporten" Strukturella brister inom polisen" som var en fördjupning av utredningen om EU-toppmötet i Göteborg 2001. Här redovisas några av dagens strukturella problem inom polisväsendet. Det fokuseras främst på "bristande ledarskap och bristande samsyn mellan olika polismyndigheter." Det pekas även på bristande förmåga hos polismyndigheterna att tillhandahålla fungerande planering och beredskapsrutiner inför särskilda händelser.
Polisens ledarskapsstruktur är baserad på en gammaldags hierarkisk modell. Verkningsfulla insatser för att modernisera polisens organisation är nödvändiga. Utbildning och fortbildning i ledarskap krävs för att polisen ska fungera effektivt samt för att de anställda ska må bra. Ingen polis bör utföra en uppgift som han/hon saknar adekvat utbildning för. Det är allvarligt om chefsstrukturen får formen att de poliser som besitter de avgörande operativa kunskaperna får stå tillbaka för de mer administrativa cheferna som framför allt fokuserar på ekonomiska förutsättningar. Ledarskapsproblem hämmar polisens möjligheter att fullgöra sitt främsta uppdrag från medborgarna - att effektivt förhindra och bekämpa brottsligheten.
Erfarenheterna från händelserna vid EU-mötet i Göteborg 2001 pekar på behovet av en samordnad operativ och taktisk ledning inom polisen. Detta gäller såväl inom som mellan olika polismyndigheter samt mellan Säkerhetspolisen och den öppna polisen. Här krävs tydliga riktlinjer från Rikspolisstyrelsen om hur dessa frågor ska hanteras vid stora arrangemang, särskilt om det finns risk för allvarliga ordningsstörningar.
Regeringen utser rikspolischef och länspolismästare. Det är fråga om viktiga chefer som med sitt ledarskap kan påverka en hel organisation. Regeringen måste tydligt redovisa vad den har för kriterier när den utser dessa chefer - de viktigaste ledarna inom svensk polis. Det är de som ska göra jobbet tillsammans med poliserna på fältet. De regionala polisstyrelserna skall garanteras ett inflytande över tillsättandet av regionala och lokala chefer.
Svensk polis måste bli bättre på ledarskap. Det behövs en nationell kvalitetssäkrad organisations- och ledningsstruktur, en förstärkt nationell chefs- och ledarskapsutbildning och en förbättrad kontakt med extern kvalificerad forskning kring ledarskapet.
Bristerna i ledarskap leder inte bara till att effektiviteten blir sämre i verksamheten utan även till att den enskilda polisens arbetsmiljö riskerar att försämras. Olika undersökningar indikerar allvarliga problem med ledarskap och arbetsmiljö inom polisen. Det är glädjande att sjukfrånvaron minskat till 5,5 procent under 2003. Att så stor del av Sveriges poliser var sjukskrivna blir ur ett verksamhetsperspektiv ett betydande problem. När man sätter in siffran i ett sammanhang blir den riktigt intressant - närmare 900 poliser var sjukskrivna. Att variationerna är stora måste leda till insatser. 3,3 procent i Halland jämfört med över tio procent i Jämtland tyder på systemfel.
Ansvaret för att förbättra det samlade ledarskapet och skapa en god arbetsmiljöåvilar så väl de enskilda polismyndigheterna som Rikspolisstyrelsen.
"Regeringen bör överväga att införa en för hela det svenska polisväsendet enhetlig, och grundläggande polischefsutbildning", så lyder rådet från utredningen Strukturella brister inom polisen. Det är lätt att hålla med.
Utbildning kostar mycket pengar. Dessvärre kostar okunskap och bristande kompetens ännu mer.
Utbildningsinsatserna behöver kraftsamlas för samtliga brottsbekämpande myndigheter. Idag bedriver de brottsbekämpande myndigheterna i huvudsak sin utbildning "lokalt" inom den egna organisationen. Till och från sker detta i samarbete med universitet och högskolor. Det förekommer dock vissa kurser där anställda från olika myndigheter kan delta tillsammans. Utbildningen inom polisen och tullen bedrivs numera endast i form av grundutbildning och s.k. funktionsinriktad utbildning, d.v.s. fortbildning inom olika typer av specialområden. Någon allmän obligatorisk vidareutbildning finns dock inte längre. Regelbundet återkommande fortbildningar, liksom specialistutbildningar för bl.a. bekämpning av narkotikabrott och organiserad brottslighet, måste därför införas. Utbildning av anställda inom de brottsbekämpande myndigheterna behöver i många avseenden utvecklas och samordnas. Behovet av att bl.a. RPS tar ett större ansvar och aktivare styr vidareutbildningen för alla poliser, inklusive chefer, understryks i rapporten "Strukturella problem inom polisen".
Rekryteringen till polisutbildningarna måste ses över. Idag är antagningsprocessen allt för slumpartad snarare än ett instrument för att hitta de bäst lämpade poliserna. Denna bild bekräftas av polisstudenterna själva i en undersökning som Polisförbundet utförde våren 2004. Av denna framgår att personer idag blir antagna trots att de inte uppfyllt samtliga krav på intagning och att intagningskriterierna är godtyckliga och luddiga.
Ett flertal studenter ifrågasätter också hur det kan komma sig att så många olämpliga personer och underkvalificerade kan passera.
Följande säger studenterna att de är missnöjda med: Man behöver inte klara kraven/intagningen är godtycklig, rekryteringsprocessen är för lång, psykologtesterna är dåliga, processen är för militärisk samt för lite av lämplighetsbedömning.
Idag krävs det att man genomgått högskoleprovet, oavsett resultat. I praktiken kan personer som fått extremt låga resultat komma in på utbildningen. Att införa ett nivåkrav skulle gynna polisen eftersom statusen höjs när man kan göra direkta jämförelser med andra akademiska yrken. Ett problem med att inte ha ett nivåkrav är att det kommer in personer som inte har lika lätt att lära. Det ställer stora krav på lärarnas pedagogiska färdigheter.
Ett enkelt sätt att förändra rekryteringsprocessen är att reformera polisutbildningen. Utbildningen skulle sannolikt gynnas av att ligga under högskoleförordningen. Dels skulle utbildningen leda till en högskoleexamen, dels skulle RPS inflytande över rekryteringen minska. Det övergripande målet för högskolor i Sverige är att studenterna lär sig kritiskt tänkande, att analysera, lösa problem, att följa med i samhällsutvecklingen. Med tanke på hur omvärlden ser ut är det viktigt att även de framtida poliserna tillgodogör sig detta förhållningssätt.
En ökad akademisering av delar av polisutbildningen skulle på sikt också kunna öka möjligheterna till en svensk polisforskning av t ex fungerande metoder. Idag är man så gott som alltid hänvisad till utlandet för att hämta kunskaper om bl a nya fungerande arbetsmetoder för förebyggande eller direkt brottsbekämpande arbete.
Vidare måste det ifrågasättas hur det kommer sig att bara ett fåtal personer som genomgått utbildningen underkänns. Det måste tydligt framgå att polisutbildningen just är en utbildning och inte utgör en garant för en på förhand given anställning.
Idag finns det tre polisutbildningar i Sverige. Det bör snarast startas en fjärde polishögskola för att klara framtida rekryteringsbehov. Ett problem vad gäller utbildningen och de nuvarande tre polisskolor som finns är att kvalitetssäkringen visar tecken på att vara bristfällig. Samarbetet mellan utbildningarna och polismyndigheterna måste här förbättras och kompetenskraven säkras. Möjligheterna till distansutbildning för att öka bredden gällande polisstudenterna bör utökas. Här är det extra viktigt med en kvalitetssäkring.
Idag utgörs polisorganisationens personal av antingen utbildade poliser eller viktig civilanställd personal som utför framförallt administrativt stöd. Utrednings- och underrättelseverksamheten inom polisen skulle kunna tjäna betydligt på en satsning på mer av "multipla intelligenser".
Poliskårens sammansättning bör spegla befolkningssammansättningen i Sverige, exempelvis vad gäller kön och etnisk bakgrund. Detta är avgörande för att skapa förtroende för polisen hos hela befolkningen. Samtidigt måste höga och generella krav ställas på egenskaper och kunskaper hos dem som rekryteras till polisen. Arbetet för att få fler kvinnor inom polisen måste också fortsätta inte minst vad gäller chefsnivå. År 2003 var 19,4 procent av poliserna kvinnor och 71,6 procent av de civilanställda var kvinnor.
Andelen personer som - generöst räknat - anses ha en annan etnisk eller kulturell bakgrund än svensk och som antogs till polisutbildning under 2003 var 15 procent. Andelen med en utomeuropeisk bakgrund är betydligt lägre.
Polisen bör skyndsamt skaffa sig en sammanhållen strategi för att rekrytera poliser av annan härkomst än svensk. Denna strategi bör inbegripa allt från antagningsrutiner vid polisutbildningarna till attityderna inom poliskåren. Orsakerna till varför det fortfarande är få personer med invandrarbakgrund som söker sig till polisyrket måste också klarläggas samt om det i själva antagningskraven finns hinder som behöver åtgärdas, t ex gällande språkkraven. Åtgärderna får dock inte innebära att man tummar på kvalitetskraven hos de som söker sig till polisyrket. När det gäller språket är det centrala att man t ex kan kommunicera direkt med människor eller kvalificerat kunna nedteckna ett förhör på en brottsplats. Regeringen bör snarast återkomma med förslag på detta område.
En huvudorsak till att Sverige misslyckas med att tränga tillbaka brottsligheten är att det finns för få poliser. Regeringens återkommande tal om att antalet poliser i Sverige nu ökar är till stora delar tomma ord. Under år 2002 var nettotillskottet endast 29 poliser. Under 2003 var nettotillskottet endast 113 poliser. Detta är retoriktvättade verkliga siffror att jämföra med regeringens självspelande piano om "4 000 nya poliser under mandatperioden 2002-2006" . För att öka den polisiära närvaron, öka utredningskapaciteten och förebygga brott behövs det fler poliser i Sverige. Folkpartiet liberalerna vill se 22 000 poliser i Sverige år 2012 jämfört med de 16 262 poliser som fanns vid utgången av år 2003.
I en undersökning för en tid sedan svarade sju av tio kommunstyrelseordförande i Sverige att staten inte klarar polisskyddet av medborgarna i deras kommuner. I samma undersökning svarade åtta av tio kommunstyrelseordförande att de har ställt krav på staten för att få ytterligare polisresurser.
Polisbristen förvärras av det faktum att poliser ofta har behövt ta över rena kontorsuppgifter som tidigare sköttes av administrativ personal. Polisbristen gör sig märkbar över hela landet. I områdena kring storstädernas mest socialt och kriminellt belastade områden är polisens frånvaro ett huvudskäl till att brottsligheten kan etablera sig allt djupare och tränga allt längre ner i åldrarna. I många glesbygdskommuner eller mindre städer saknas bemanning på polisstationen under kvällar, nätter och helger, vilket leder till att utryckningstiderna blir oacceptabelt långa. Följden blir att otryggheten växer och många brott aldrig klaras upp. Polisen kan inte sköta sina uppgifter tillfredsställande på dessa villkor.
Utbildningstakten av poliser måste därför öka. En ny polisutbildning måste öppnas så att det blir en kraftfullare nettoökning av antalet poliser. Närvarande, synlig polis skapar trygghet och förebygger brott. För att öka antalet poliser på gator och torg krävs en kombination av ökade resurser, omorganisation och prioriteringar inom polisen. Det krävs att den årliga antagningen till Polishögskolan ökar, att antalet civilanställda inom polisen ökar, att det sker en upprensning bland polisens arbetsuppgifter och att antalet anställda inom polisen med olika specialkompetenser ökar. Ett försvagat polisväsende som inte kan upprätthålla respekten för lagar och regler bidrar till att individer vill ta lagen i egna händer och på sikt till uppkomsten av s k medborgargarden.
Polisens arbete måste koncentreras på kärnverksamheten. Därför är det viktigt att de förslag som redan finns om att renodla polisens arbete verkligen genomförs. Arbetsuppgifter som kan överföras till andra är t ex tillståndsärenden, parkeringsfrågor, kontroll av dörrvakter, utbildning av ordningsvakter, hittegodshantering och passfrågor. På detta område saknas det varken långvarig debatt eller utredningar. Däremot saknas beslutskraft från regeringshåll.
Vidare bör arrangörer av kommersiella arrangemang som kräver stora polisinsatser åläggas att stå för en rimlig del av kostnaderna, och en del av bevakningen vid statsbesök bör kunna övertas av militärpolis.
Upprättandet av fungerande medborgarkontor i kommunerna skulle kunna avlasta polisen en betydande del av mer rutinartade förfrågningar.
Ett annat område som ofta tär på polisens resurser är underhållningsidrotten och andra kommersiella arrangemang. Dessa kräver ofta stora polisinsatser för att upprätthålla ordningen. Samtidigt har idrottsklubbarnas verksamhet i allt större utsträckning kommit att bedrivas på kommersiella grunder. Folkpartiet liberalerna menar att det mot den bakgrunden finns starka skäl att vid vissa tillfällen ålägga arrangören av sådana arrangemang att betala för polisens insatser. Härvid måste en tydlig åtskillnad göras mellan klubbar och föreningar som driver sin verksamhet på kommersiella grunder och de som gör det på ideella grunder.
En stor del av polisens tid och resurser går åt till administrativt arbete. Ett enkelt ingripande medför oftast en stor mängd administrativt arbete efteråt. Polisens arbete måste dokumenteras noga. Detta är nödvändigt både från rättssäkerhetssynpunkt och för att en misstänkt person ska kunna fällas för brott i domstol. De administrativa åtgärder som följer vid ett ingripande bör dock vara så okomplicerade som möjligt. Tekniken ska vara ett stöd i polisens arbete. Tekniken får inte utvecklas på ett sätt som gör arbetet mindre effektivt och polisen mindre motiverad att ingripa mot brott. Det finns en uppenbar risk att den uppsjö av administration som följer på ett ingripande minskar polisens benägenhet att ingripa mot brottslighet då risken att fastna i administrativt arbete är överhängande. Genom att minska avrapporteringstiderna med 30 %, skulle man bara vid Stockholmspolisen kunna få ut polisarbete som motsvarar ca 100 miljoner kronor.
För att minska polisens utryckningstid och öka effektiviteten i framförallt glesbygden, bör poliser ges möjlighet till en mer flexibel stationering. Det ska finnas möjlighet att ta med sig polisbilen och delar av utrustningen hem, vilket skulle innebära att fler poliser kan finnas tillgängliga för snabb utryckning vid jourtjänstgöring.
Det är inte politiken som skall utveckla arbetsmetoderna hos polisen. Men man kan dock inte som lekman låta bli att förundras över verkligheten. I september 2004 arrangerade t ex polisen i Östergötland en välkommen specialsatsning på att utreda s k vardagsbrott genom en s k masskallning. I två dagar! Insatsen är påkallad från Rikspolisstyrelsen. Därefter återgår verksamheten till det normala, d v s att åter lågprioritera denna typ av brottslighet. Detta trots att man vet att vardagsbrottsligheten ökar otryggheten och lätt ökar annan typ av brottslighet. Det saknas poliser till att vanligtvis utreda denna typ av brottslighet.
Folkpartiet liberalerna har länge hämtat inspiration i synen på polisens arbete från det framgångsrika arbetet med nolltolerans i New York, där brottsligheten minskade drastiskt efter att polisen ändrade strategi. Tanken var att myndigheterna skulle ta ett helhetsgrepp mot förfall, nedskräpning, klotter, kriminalitet och droger. Polisen tog också steget fullt ut i arbetet på gatan och genom att ingripa mot de mindre brotten lyckades man även få bukt med den grövre kriminaliteten. Genom att polis och åklagare ger mängdbrottsligheten, också kallad "vardagsbrottsligheten", en hög prioritet, kan man skärpa bekämpningen av all kriminalitet på bred front. Detta är viktigt för att öka medborgarnas verkliga och upplevda trygghet samt för att tidigt avbryta begynnande brottskarriärer. Viss tillämpning av denna strategi har framgångsrikt genomförts i delar av Sverige.
Polisen i New York arbetar efter "Compstat". Det är ett statistiksystem där man varje vecka aktivt och tydligt utvärderar utvecklingen för de sju mest problematiska viktigaste brottstyperna. En central statistikenhet går igenom antalet anmälda brott fördelade på polisdistrikt. Vid regelbundna möten får ansvariga poliser vid varje närpolisområde redovisa brottsutvecklingen inom sitt ansvarsområde. Det finns extra resurser att sätta in för den som har tillfälliga brottsökningar eller andra problem. Men om inte detta hjälper jämfört med andra liknande områden fokuseras istället på ledarskapets brister.
Polisen måste, förutom tillräcklig numerär och effektiv organisation, även ha tillgång till modern teknik. Polisens centrala systemmiljöär en blandning av äldre och moderna tillämpningar - vissa med ursprung från slutet av 1960-talet, vilket självklart leder till starkt skiftande möjligheter till en effektiv samordning.
Polisens teknik ska vara sådan att den utgör ett kraftfullt hjälpmedel i arbetet. Polisens utrustning måste även förbättras. Polisen måste också få tillgång till bl a skyddade fordon för att kunna upplösa våldsamma folkmassor med så liten risk för skador som möjligt för både poliser och allmänheten.
Ett bra exempel på hur en regering inte bör hantera en fråga är turerna kring polisens nya radiokommunikationssystem. Efter att i många år ha skjutit upp besluten har man nu tvingats lägga sig på en betydligt lägre nivå inom ramen för RAKEL (gemensam radiokommunikation för trygghet och säkerhet) - med risk för bristande kommunikationsförmåga inte minst i glesbygden. I orter med mindre än 2 500 invånare kommer man inte att kunna ha kommunikation direkt från polisman till polisman. Det kommer i stället att vara nödvändigt med en särskild enhet, d v s polisbilen. Detta förändrar och försämrar kraftigt möjligheterna för polisen att arbeta effektivt. Polisen måste ges chansen att tillsammans med andra s k blåljusmyndigheter få förfoga över ett modernt och kraftfullt kommunikationssystem över hela Sverige.
Det är inte lämpligt att polisen själv utreder misstankar om brott begångna av poliser. Det får aldrig råda någon tvekan om att sådana brott utreds lika noggrant och opartiskt som andra brott. Det är grundläggande för tilltron till polisen att poliser som dömts för brott behandlas strikt. Exempelvis får det aldrig förekomma att poliser som dömts för misshandel sedan själva utreder sådana typer av brott.
En fristående utredningsenhet bör inrättas för att utreda brott där poliser är misstänkta gärningsmän. Regeringen har satt igång arbetet för att tillskapa en helt ny enhet. En tanke att lösa detta kan vara att Justitiekanslern tar ansvar för dessa prövningar. Detta bör prövas som ett alternativ till regeringens förslag om en helt ny egen utredningsmyndighet.
För att begränsa den grova, gränsöverskridande brottsligheten krävs ett effektivt polissamarbete över nationsgränserna. Ett bra exempel där nationella polisinsatser inte förslår är den internationella handeln med kvinnor. De åtgärder som idag vidtas av EU är inte tillräckliga. För att effektivt bekämpa handeln med kvinnor, barn och narkotika och annan grov brottslighet, krävs ett kraftfullt polissamarbete inom EU. Europol, den europeiska polisbyrån, bör därför på sikt kunna utvecklas till en operativ, gränsöverskridande polisorganisation. Parallellt bör åklagarsamarbetet inom Eurojust utvecklas i samma riktning.
Dagens säkerhetspolis är en polisiär säkerhetstjänst som lyder under Rikspolisstyrelsen. Säkerhetspolisen tillhör rättsväsendet och får därigenom en helt annan legitimitet än vad en eventuell civil myndighet lydande direkt under regeringen skulle få.
Under innevarande år fick Säpo en förhoppningsvis långsiktig chefslösning. Redan har detta genererat omfattande organisationsförändringar och en tydlig övergång till mer av målstyrning. Vi välkomnar dessa förändringar.
Framtidens hot mot rikets säkerhet kräver att samtliga svenska underrättelsetjänster samordnar sitt arbete. I detta spelar nuvarande Säpo en given roll. Den exakta myndighetsstrukturen kräver en fördjupad analys, men färdriktningen är klar. Dagens sektorisering hämmar effektiviteten i kampen mot terrorism eller grov organiserad brottslighet.
Folkpartiet liberalerna har förordat en lösning där Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen får en gemensam inramning. Vi menar att detta är en lösning som ger bäst möjligheter att lösa de redan idag delvis gemensamma arbetsuppgifterna.
En central uppgift för Säpo är personskyddet. Livvaktsskyddet är en viktig funktion för att skydda offentliga företrädare. Det politiska våldet och hoten mot politiska företrädare är idag ett allvarligt hot mot vår demokrati. I Folkpartiet liberalernas tidigare partimotion "Politiskt våld" framför vi våra farhågor inför denna utveckling och ett antal förslag till värnandet av det öppna samhället. För att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet behöver Säkerhetspolisen i sin säkerhetsunderrättelsetjänst skaffa sig underrättelser om förhållanden som kan vara av betydelse för rikets yttre och inre säkerhet samt för bekämpningen av terrorism. Den information som säkerhetsunderrättelsetjänsten inhämtar skall bearbetas och analyseras. En avgörande roll i detta arbete spelar en strategisk bedömning av de hot som föreligger mot rikets säkerhet. Dessa hotbildsanalyser skall uppdateras regelbundet och utgå från utvecklingen i Sverige och vår omvärld. Ytterst utgör dessa analyser också ett av underlagen för Säkerhetspolisens årliga verksamhetsplanering och dess budgetbehov. Säkerhetspolisen gör också fortlöpande hotbildsbedömningar på en operativ nivå i syfte att få underlag för beslut om att sätta in motåtgärder i form av personskydd eller andra säkerhetsskyddsåtgärder. Kvaliteten på hotbildsanalyserna och antalet livvakter måste ifrågasättas efter mordet på utrikesminister Anna Lindh. Med anledning av detta menar vi att regeringen snarast måste återkomma med åtgärder för att säkerställa förbättrade rutiner samt att resurser skapas för att utöka livvaktsskyddet för centrala politiska företrädare.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Johan Pehrson (fp) |
|
|
Torkild Strandberg (fp) |
Karin Granbom (fp) |
|
Jan Ertsborn (fp) |
Helena Bargholtz (fp) |
|
Cecilia Wigström (fp) |