Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samlade insatser mot hatbrott riktade mot homosexuella, bisexuella och transpersoner.
Det öppna samhället bygger på demokrati, frihet och respekt för alla människors rätt att forma sina liv så länge man inte inkräktar på sina medmänniskors frihet. Våld och förföljelse av människor kan aldrig accepteras och måste bekämpas oavsett vilka som är de bakomliggande motiven.
Ändå finns det skäl att fästa särskild uppmärksamhet vid den brottslighet där den ideologiska drivkraften är att kränka och förnedra människor på grund av att de i något avseende tillhör en viss samhällsgrupp - må det sedan handla om hudfärg, religion, etnicitet, börd, sexuell läggning, könsidentitet eller någon annan personlig egenskap. Denna typ av brottslighet sammanfattas ofta i begreppet hatbrott.
Hatbrotten har dubbla motiv. Först och främst är de förstås en kränkning av brottsoffret, men dessutom har de till syfte att sprida skräck hos andra människor som delar den egenskap som utlöste attacken på offret. För brottsoffret blir det ofta särskilt traumatiskt att inse att man utsattes för brott inte för att man råkade befinna sig på fel plats vid fel tid, utan därför att man är den människa man är. Därmed tar hatbrottet ifrån offret hennes människovärde.
Homofobi, rashat, antisemitism, islamofobi, antiziganism är några av de ideologiska system som underblåser hatbrotten. Hatbrotten spränger sönder solidariteten i samhället och blir ett angrepp på principen om alla människors lika värdighet och rättigheter.
Denna motion behandlar hatbrotten riktade mot homosexuella, bisexuella och transpersoner. Den har tillkommit på initiativ av riksdagens HBT-grupp, ett tvärpolitiskt nätverk som samlar riksdagsledamöter och tjänstemän från riksdagspartier över hela det politiska spektrat, men bland undertecknare finns både ledamöter som är medlemmar och sådana som inte är medlemmar i HBT-gruppen.
I säkerhetspolisens rapport Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet 2003 presenteras statistik över polisanmäld brottslighet med koppling till bland annat vit makt, främlingsfientlighet, antisemitism och homofobi. I rapporten går att utläsa att totalt sett ökade antalet anmälda hatbrott med 5 procent under 2003. Den enskilt största ökningen står de homofobiska brotten för.
Under perioden 2000 till 2003 har enligt säkerhetspolisen antalet polisanmälningar av brott med homofobiska motiv ökat med totalt 76 procent. Enbart mellan 2002 och 2003 var ökningen så stor som 38 procent.
En del av ökningen kan ha sin förklaring i ökad anmälningsbenägenhet, att HBT-personer i större utsträckning vågar anmäla brott. Ändå kan man inte bortse från att den ökade öppenheten i samhället, där fler homosexuella, bisexuella och transpersoner vågar leva öppet, ocksåökar utsattheten för brott.
Inom vit makt-miljön betraktas HBT-personer av tradition som en "moralisk fiende". Under nazistregimens terrorvälde sattes tiotusentals homosexuella i koncentrationsläger. Den rosa triangeln, som är en av de mest kända symbolerna för homosexuell frigörelse, motsvarar den symbol som de homosexuella lägerfångarna tvingades bära på sina kläder. Homofobin och hatet mot det könsrollsöverskridande odlas i nazistiska och extremnationalistiska miljöer, och de flesta ideologiska program för organisationer i dessa miljöer innehåller texter som uttrycker hat mot eller uppmanar till våld mot HBT-personer. Inte minst oroväckande är vit makt-musik med hatmotiv som sprids till ungdomar.
Hatbrotten mot HBT-personer täcker hela brottsskalan från ärekränkning och klotter till hot, misshandel och mord. Ett av de mest uppmärksammade brotten under år 2003 var attacken på Pride-paraden i Stockholm, där personer med anknytning till Nationaldemokraternas ungdomsförbund gick till angrepp, kastade flaskor och misshandlade deltagare. Ett antal personer dömdes 2004 till fängelsestraff för överfallet, en dom som för närvarande (september 2004) är föremål för hovrättsprövning. Men hatbrotten finns inte bara i storstäderna, utan i hela landet. Falun och Helsingborg är två andra städer där mötesplatser för HBT-personer utsatts för riktat våld. Exemplen kan göras fler.
Säkerhetspolisens statistik är i sig oroväckande, även om ökningen till stor del skulle kunna hänföras till ökad anmälningsbenägenhet. Bilden fördjupas av att kriminologen Eva Tiby, som tidigare doktorerat på homosexuellas utsatthet för brott, i juli 2004 presenterade en ny brottsofferstudie där det visade sig att 52 procent av de HBT-personer som deltagit i en större enkätundersökning anser sig ha blivit utsatta för hatbrott under de senaste åtta åren.
I september 2004 rapporterade också massmedier om en kommande studie från RFSL-rådgivningen i Skåne som dokumenterar att hedersrelaterat våld och förföljelse också drabbar unga HBT-personer som vill leva efter sin läggning. Studien bygger på enkätsvar från myndigheter som möter ungdomar som utsatts för familjevåld (t.ex. polis och socialförvaltningar) samt från skolor och ungdomsmottagningar. Under projektet har man också fått egen kontakt med ett tjugotal ungdomar i åldern 13 - 25 år som känner sig hotade och förföljda av sina anhöriga på grund av sin sexuella läggning. I studien beskrivs fall av ungdomar som inte tillåts röra sig fritt, blir inlåsta, slagna, hotade till livet eller utsatta för hot i form av att föräldrarna säger att de kommer att begå självmord på grund av barnens sexualitet. Denna typ av hedersrelaterat familjevåld mot unga HBT-personer förekommer både i familjer med svensk och med utländsk bakgrund.
Det kan diskuteras om dessa studier visar på en faktisk ökning av hatbrotten mot HBT-personer eller om det handlar om att problemet blivit synligare på senare år. En mycket försiktig tolkning är att det i varje fall inte finns något som helst underlag för att påstå att hatbrotten minskar i takt med att samhällsklimatet blivit öppnare gentemot HBT-personer. Tvärtom finns risken att den växande öppenheten i samhället har lett till motreaktioner i de miljöer där det öppna hatet mot HBT-personer frodas. En inte fullt så försiktig tolkning är därför att det handlar om en faktisk ökning av hatbrotten. Oavsett vilken tolkning man ansluter sig till är det en bjudande plikt för de demokratiska krafterna att gå till motoffensiv.
Att bekämpa hatbrotten handlar inte om att ta fram någon enstaka åtgärd, utan det behövs ett brett arbete i olika samhällssektorer. I arbetet bör bland annat följande åtgärder övervägas:
Utveckla skolans arbete kring samlevnad, sexualitet och mångfald. Skolan ska vara en miljö som genomsyras av öppenhet och respekt och som försvarar alla människors rätt att älska och att uttrycka sin könsidentitet. Tendenser till homo-, bi- eller transfobi ska mötas av en snabb och tydlig reaktion.
Förbättra rättsväsendets kompetens om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners utsatthet för brott. Utbildningsinsatser behövs genom hela rättskedjan med särskild tonvikt på polis, åklagare och domstolar.
Förstärka det brottsförebyggande arbetet mot HBT-relaterade hatbrott, bl.a. genom ökad samverkan mellan polisen och HBT-organisationer. Samverkan bör ske både på närpolisnivå och regionalt hos respektive polismyndighet samt integreras i Rikspolisstyrelsens arbete på nationell nivå.
Utveckla rutinerna för informationsutbyte mellan säkerhetspolisen och den allmänna polisen rörande HBT-relaterade hatbrott. Stamarbetet mellan polisen i Sverige och i andra länder för att kartlägga gränsöverskridande brottslighet knuten till t.ex. extremistiska nätverk behöver stärkas.
Förbättra bemötandet av brottsoffer som utsatts för HBT-relaterade hatbrott. Samverkan mellan polis, socialtjänst och frivilligkrafter behöver förbättras, och polisen bör också verka för att sprida information om t.ex. RFSL:s brottsofferjour och liknande brottsofferresurser till offer för HBT-relaterade hatbrott oavsett var i landet de bor.
Göra en översyn av rättsväsendets tillämpning av straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § 7 p. brottsbalken, som anger det som en försvårande omständighet om syftet med ett brott är att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet. Gjorda studier från Brottsförebyggande rådet tyder på att denna bestämmelse vanligtvis inte används i de fall där den skulle kunna tillämpas. Det är också en brist att paragrafen inte nämner könsidentitet.
Säkerställa att insatserna mot hedersrelaterade brott också uppmärksammar de individer som utsätts för hot eller förföljelse på grund av att de vill leva i enlighet med sin sexuella läggning eller könsidentitet.
Listan på förslag skulle kunna göras ännu längre, och vi vill inte i denna motion lyfta fram någon särskild åtgärd framför alla andra. Vårt huvudsakliga budskap är att det är dags för det demokratiska samhället att bjuda hatets krafter motstånd.
Regeringen bör därför skyndsamt göra en samlad analys av hatbrottsligheten riktad mot HBT-personer och återkomma till riksdagen med en redovisning av pågående och planerade åtgärder för att motverka sådan brottslighet. Vad som här anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Martin Andreasson (fp) |
|
|
Tina Acketoft (fp) |
Hans Backman (fp) |
|
Helena Bargholtz (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Birgitta Ohlsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Gabriel Romanus (fp) |
Börje Vestlund (s) |
|
Cinnika Beiming (s) |
Hillevi Larsson (s) |
|
Marie Nordén (s) |
Tobias Billström (m) |
|
Olle Sandahl (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Tasso Stafilidis (v) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Berit Jóhannesson (v) |
Lars Ohly (v) |
|
Gudrun Schyman (v) |
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
|
Karin Thorborg (v) |
Gunilla Wahlén (v) |
|
Alice Åström (v) |
Johan Linander (c) |
|
Margareta Andersson (c) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Annika Qarlsson (c) |
Birgitta Sellén (c) |
|
Ulf Holm (mp) |