Motverkan av brott är en angelägenhet för alla. Denna motion inleder därför med ett avsnitt om brottsförebyggande arbete i vardagen. Starka familjer och känsla av tillhörighet till samhället i stort är företeelser som sänker brottstalen. Det är också hög tid att införa nolltolerans för småbrott som förstör människors vardag, fungerar som inkörsportar för framtidens grova brottslingar och gröper ur förtroendet för samhället.
Sverige behöver bli smalare men vassare. Rättsväsendet är en huvuduppgift för den svenska staten, varför vi måste vara beredda att lägga mer resurser på detta område än idag. Om medborgarna dessutom tar aktiv del i brottsförebyggande verksamhet kan staten koncentrera sig på sina uppgifter, som att upprätthålla ett effektivt polisväsende och ett väl utbyggt nät av domstolar.
Påpekas bör, i denna sammanfattning, att frågor som rör kampen mot narkotika behandlas under olika avsnitt, såsom "Tullen" och "Organiserad brottslighet". För rent straffrättsliga förändringar inom samtliga brottskategorier hänvisas till Centerpartiets straffrättsmotion "Brott och straff".
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Konsten att förebygga brott 5
4.1 Den ansvariga människan 5
4.2 Starka gemenskaper 5
4.3 Samhällsplanering för gemenskap 6
4.4 Utbildning 6
4.5 Föreningslivet 6
4.6 Poliser i rörelse 7
5 Nolltolerans 7
6 Polisväsendet 8
6.1 Fler poliser 8
6.2 Polisväsendets uppbyggnad 8
6.3 Polisutbildningen 9
6.4 Den särskilda beredskapspolisen 10
7 Tullen 10
8 Åklagarmyndigheten 11
8.1 Samlokalisering med polisen 11
8.2 Miljöåtal 11
9 Ekobrottsmyndigheten 12
10 Domstolsväsendet 13
10.1 Uppbyggnaden 13
10.2 Processen i diskrimineringsmål 14
10.3 Notariemeritering 14
10.4 Nämndemännens villkor 15
11 Organiserad brottslighet 15
11.1 Allmänt 15
11.2 Buggning 15
11.3 Skydd av informatörer 16
11.4 Övergrepp i rättssak 16
11.5 Kronvittnen - en möjlig väg? 17
11.6 Människohandel 17
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av starka lokala gemenskaper och familjer samt att folk privat och i civilsamhället måste ta ansvar och bli delaktiga i det brottsförebyggande arbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa nolltolerans som metod.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att antalet poliser snarast möjligt bör öka till 20 000 och att polisen måste erhålla mer resurser för att klara denna målsättning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att bibehålla en småskalig polisorganisation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att närpolisreformen bör genomföras på nytt och säkras i praktiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kapaciteten vid polisutbildningarna måste utnyttjas maximalt och att det bör inrättas ytterligare en polishögskola.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om breddad rekrytering, specialisering och forskning vid polishögskolorna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att delegera ansvaret för att besluta om insatser av den särskilda beredskapspolisen till Rikspolisstyrelsen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Tullverket bör inordnas under Justitiedepartementet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökade befogenheter för tullen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Beredningen för rättsväsendets utveckling bör få tilläggsdirektiv att särskilt se över gränsdragningen mellan åklagare och polis.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att miljöåklagare bör få möjlighet att prioritera de grova miljöbrotten genom förändring av miljöbalken och större ekonomiska anslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Beredningen för rättsväsendets utveckling särskilt bör utreda behovet av en särskild ekobrottsmyndighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tingsrätterna i Trelleborg, Ljungby, Värnamo, Enköping och Tierp inte bör läggas ned.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nedläggning av Domstolsverket och decentralisering av dess verksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bättre samordning bör ske mellan allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla mål om diskriminering i arbetslivet bör föras över till allmän domstol.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fler jurister än i dag borde kunna få notarietjänst på grundval av intervju.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja ersättningar till nämndemän och bevara de mindre tingsrätterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att buggning bör tillåtas i Sverige vid misstanke om grova brott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bestämmelser om hur polisen skall förfara med överskottsinformation från avlyssning bör införas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skydd för informatörer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om straffskärpning vid övergrepp i rättssak.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda följderna av regler om strafflindring efter vissa vittnesmål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge uppehållstillstånd till personer som har utsatts för människohandel och se över möjligheterna för asyl av humanitära skäl i Sverige.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om specialutbildade poliser vid fasta enheter för att effektivisera polisens arbete mot människohandel.
1 Yrkande 9 hänvisat till KU.
2 Yrkande 17 hänvisat till AU.
3 Yrkande 25 hänvisat till SfU.
Arbetet med att förebygga brott är inte främst en statlig angelägenhet. Ansvaret vilar på varje människa, och går utöver det självklara kravet att inte själv begå brott. Vi har alla ett ansvar för att förhindra brott i vår omgivning: inom familjen eller vänkretsen, på gatan. Civilkurage är något som vi känner igen när vi ser det, men som vi tyvärr många gånger måste leta efter. Politiken måste tydligt signalera att staten, liksom i alla andra sammanhang, inte sitter inne med någon mirakelmedicin som kan bota allt ont om bara "de där politikerna" tog sitt ansvar. Staten kan vara en hjälpande hand i lägen då de egna ansträngningarna inte räcker till. Detta är innebörden i den så kallade subsidiaritetsprincipen. När folk tar ett personligt ansvar för händelseutvecklingen och samverkar med andra likasinnade händer saker, som aldrig så goda statliga satsningar inte är i närheten av att kunna åstadkomma.
Förekomsten av flera slag av brottslighet är starkt beroende av styrkan, eller snarare svagheten, i samhällsgemenskapen. Starka familjer och en känsla av samhörighet med det omgivande samhället skapar förutsättningar för låg brottslighet. Människan behöver i allmänhet starka sociala band som både stödjer och begränsar för att hon skall bli harmonisk. I själva verket behöver människan andra människor för att hon skall bli människa. I förbindelserna med andra ärver hon ett normpaket som hon har att förhålla sig till - de flesta anammar, bygger vidare och förändrar, vissa revolterar. Alla har dock danats i samspel med en omgivning.
I en levnadsmiljö präglad av starka band kan många moraliska reglers syfte som samhällsbevarande bättre förstås. Liten skala förtydligar samband som i det stora lätt försvinner. Familjer eller grannskap med vakande ögon över barn och ungdomar spelar tveklöst en roll i brottsförebyggande arbete, men därutöver behövs också en upplevelse av att vara en del av en större samhällsgemenskap. Stöld och skadegörelse är sällan någonting man utför på sin egen bakgård. Därför är den dåliga integreringen av nya svenskar i majoritetssamhället en källa till brottslighet.
Barn behöver trygga kontakter med vuxna förebilder. En förutsättning för detta är givetvis att det finns tid över till att umgås med sina barn. Vuxna i arbetslivet har idag svårt att få tid över, medan de som saknar jobb visserligen har tid, men så småningom också ett stukat självförtroende och knaper ekonomi.
Vid planeringen av offentliga miljöer bör ansträngningar göras för att skapa många mötesplatser människor emellan och god utsikt över ytorna, syftande till att motverka brottslighet. Bebyggelse i städer kan exempelvis planeras så att det är möjligt att ha uppsikt över allmänningar runt byggnaderna från flera olika vinklar. I miljöer som även efter mörkrets inbrott inger säkerhet rör sig i regel mer folk, vilket sänker graden av brottslig verksamhet i området, någon som i sin tur får ännu fler att röra sig fritt, och så vidare. Kommunerna har här en viktig uppgift vid framtagandet av detaljplaner, vilket underlättas om det finns ett fungerande, lokalt brottsförebyggande råd.
Genom att skapa naturliga mötesplatser i eller utanför husen kan kontakter mellan boende i grannskapet stärkas, vilket är väsentligt för att kunna upptäcka om någonting inte stämmer. Försök med självförvaltning i hyreshus, innebärande gemensamt ansvar bland de boende för trappstädning med mera, har fallit väl ut och borde leda till eftertanke. Istället för fler lås och tjockare dörrar är det, måhända, bättre kännedom om vilka som bor i huset som behövs.
Grundskolan spelar en utomordentligt viktig roll för förebyggande av brott. Studiemotiverade elever som klarar skolgången väl har mindre anledning än andra att börja med småbrott. Tyvärr erbjuder inte dagens skola i allmänhet någon bra miljö för studiesvaga elever. Skolorna i segregerade förortsområden måste hålla absolut toppklass för att även dessa barn och ungdomar skall få en bra start i livet. Medel måste finnas hos skolorna för att kunna tackla problem som bristande svenskkunskaper och stökiga elever.
Bra utbildningsalternativ och karriärvägar måste också erbjudas elever vars begåvning är mer praktisk än teoretisk. Ordningen att alla, så långt upp som i gymnasiet, läser samma grundkurser leder lätt till skoltrötthet och avhopp. Utbildningar som inriktas på praktik hos företag borde få större frihet att forma sin teoretiska kursplan.
För barn och ungdomar som lider av överskottsenergi kan en idrottsförening vara räddningen från en brottslig bana. Ett starkt föreningsliv för ungdomar är särskilt behövligt i segregerade förorter. Satsningar på ideella föreningar är dock inte detsamma som att skattemedel används för att hålla verksamheten vid liv - det kan tvärtom leda till idéfattigdom och beroende av kommunala och statliga villkor. Kommunernas fritidsförvaltningar bör verka som rådgivare och kontaktförmedlare för engagerade ledare, snarare än allmosegivare. Föreningsrepresentanter bör också få en större andel av platserna än vad de har idag i lokala brottsförebyggande råd, vilka ofta helt domineras av politiker och tjänstemän.
Att poliser rör sig till fots eller på cykel i våra städer utan att ha något akut ärende är en mycket ovanlig syn, förutom vid större tillställningar med stora folksamlingar. Rimligen borde fler poliser ute på gator och torg under helgnätter leda till att fler våldsbrott klaras upp och färre begås. Fler patrullerande poliser inger också trygghet för allmänheten, vilket medför att fler vågar röra sig fritt, något som i sin tur leder till mer folk på gatorna och färre våldsbrott. Idag väljer många bilskjuts och taxi av rena säkerhetsskäl.
Det bör ges regeringen till känna vad som ovan anförs om vikten av starka lokala gemenskaper och familjer samt att folk privat och i civilsamhället måste ta ansvar och bli delaktiga i det brottsförebyggande arbetet.
Ett öppet samhälle med begränsade befogenheter att övervaka sina medborgare bygger på att folk i gemen är laglydiga och lojala mot samhällsgemenskapens värden. I vardagen finns det mängder av tillfällen att begå brott oupptäckt för egen vinnings skull, och ändå väljer det stora flertalet att avstå från sådana handlingar. Man brukar då tala om förekomsten av en hög samhällsmoral, något som Sverige historiskt sett har kunnat uppvisa. När lojaliteten mot samhället i dess helhet är stor brukar frekvensen av vissa typer av brott, såsom oplanerade tillgreppsbrott, skattebrott, bedrägeri mot samhällsinstitutioner och bestickning, vara särskilt låg.
En hög samhällsmoral brukar oftast förutsätta effektiva och obestickliga institutioner, vilka har förmågan att handla snabbt och resolut även när "småbrott" begås. Exempelvis vinner rättsväsendet förtroende när någon som drabbats av stöld eller skadegörelse, dels ser att brottslingen grips och straffas, dels kompenseras för skadorna. Då skapas ett klimat som inte tillåter att det fifflas med skatten och fuskas med bidrag. Omvänt kan en stor mängd ouppklarade småbrott och korruption i samhällsstyret leda till resonemang bland medborgarna i stil med "jag får ju ingenting tillbaka för mina skattepengar; varför ska jag då betala skatt?". Tyvärr har Sverige kommit en bra bit på vägen mot ett sådant destruktivt samhällsklimat.
För att återupprätta och behålla medborgarnas förtroende måste Sverige i ord och handling visa att brott inte accepteras, oavsett brottets art. Fler poliser och större anslag till åklagarmyndigheten medför att småbrotten kan prioriteras högre än idag. Bestraffning av begångna brott är nödvändig för att försvara det öppna samhället. Vi kan redan idag se hur privata vaktbolag i praktiken har kommit att ta över uppgifter från polisen. Sommaren 2004 kom ett särdeles spektakulärt fall till allas kännedom när en privat "insatsstyrka" under ledning av en polsk Europaparlamentariker slog till mot en utpressningsliga i Stockholmstrakten. När allt fler företagare och privatpersoner börjar fråga sig varför de ska betala dubbla avgifter för sin säkerhet - först till staten via skattsedeln och sedan till vaktbolaget - förtärs det öppna samhället bit för bit.
Det är hög tid att begreppet nolltolerans får styra den repressiva delen av kriminalpolitiken. Att brottsligheten också måste förebyggas med andra faktorer hindrar inte att samhället snabbt och resolut slår ned på utförda brott och skipar rättvisa. Alternativet är nämligen inte fortsatt status quo, alternativet är att någon annan gör polisens jobb. Vad som ovan anförs om att införa nolltolerans som metod bör ges regeringen till känna.
Det råder svår polisbrist i Sverige, beroende på att hela rättsväsendet har försakats av den socialdemokratiska regeringen. Antalet anställda poliser har stegvis minskat under 90-talets andra del, samtidigt som många brottstyper har ökat och brottsligheten förråats. Samhället signalerar därmed att det är fritt fram att begå "småbrott" såsom stöld och skadegörelse, eftersom risken att bli tagen efter att polisen har larmats är minimal och de flesta ärenden slutar med en anteckning i polisstationens protokoll. Såsom redan har konstaterats ovan leder situationen till att förtroendet för rättsstaten förtärs.
En rimlig målsättning som snarast möjligt bör förverkligas är att antalet poliser stiger till 20 000 från dagens 16 200 (31/12 2003). Dessa poliser måste också få tid till att arbeta med vad de är utbildade till. Administrativa uppgifter bör i största möjliga mån skötas av civilanställda.
Regeringen har nu i budgetpropositionen anslagit mer pengar till rättsväsendet än tidigare, men satsningen är för liten och kommer för sent. Under de närmaste åren kommer särskilt många poliser att gå i pension, vilket ställer krav påännu större medelstillskott. Förslaget i Centerpartiets budgetmotion om ett tillskott på 425 miljoner kronor över regeringens budgetförslag redan för 2005, och ytterligare anslagsökningar år 2006 och 2007 med 300 miljoner kronor per år, ger bättre förutsättningar för tillväxt i poliskåren och avklarande av dess uppgifter. Att antalet poliser snarast möjligt bör öka till 20 000 och att polisen måste erhålla mer resurser för att klara denna målsättning bör ges regeringen till känna.
Tillgänglighet är ett nyckelord som bör styra polisväsendets uppbyggnad. För att polisen skall vara tillgänglig i praktiken för alla medborgare krävs, utöver fler poliser, en del organisatoriska förändringar och ändrade synsätt.
Sammanslagningar av polisområden och distrikt leder inte nödvändigtvis till bättre brottsbekämpning, vilket tycks vara utgångspunkten idag. Tvärtom kan allt större polisdistrikt och polisområden bereda väg för centralisering av stationer och personal, vilket medför längre utryckningstider och i vissa fall stora områden som i praktiken är helt obevakade. Under helgkvällar är ofta den polisiära närvaron som lägst. I Gällivare/Jokkmok är ofta bara två poliser i tjänst, ansvarande för ett till ytan större område än Belgien. Vad som ovan anförs om vikten av att bibehålla en småskalig polisorganisation bör ges regeringen till känna.
Närpolisreformen var en lyckad satsning som tyvärr har urholkats till följd av de låga anslagen till polisväsendet. Tanken var att vissa poliser skulle få i uppgift att bekanta sig med ett mindre geografiskt område genom att patrullera det och ha kontakter med skolor, socialtjänst, föreningsliv m.m. Tid skulle finnas för planerad, brottsförebyggande verksamhet och den personliga kännedomen om brottsligheten i området växa. Det är lätt att associera till forna tiders kommunala kvarterspolis, som en gång i tiden spelade en viktig trygghetsskapande roll. Reformen har dock i praktiken urholkats, sedan närpolisen har tvingats att ägna sig åt vanlig utryckningsverksamhet till följd av personalbristen samt även pålagts administrativa uppgifter. Som en satsning för att bekämpa vardags- och ungdomsbrottslighet är reformen alltför värdefull för att stegvis rullas tillbaka till utgångsläget. Fler patrullerande poliser är också ett sätt att i handling visa att man menar allvar med nolltolerans mot brott. Snabba ingrepp mot klotter, fall av ringa misshandel och störande av ordning - för att ta några exempel - blir svårare om inte polisen finns ute i samhället och har god kännedom om de brottsbenägna personerna i området. Att närpolisreformen bör genomföras på nytt och säkras i praktiken bör ges regeringen till känna.
Socialdemokraternas beslut att strypa intagningen till polishögskolorna var ett av 90-talets största politiska fiaskon. Nu krävs en snabb ökning för att kunna möta pensionsavgångarna och därtill öka antalet poliser. Kapaciteten vid polisutbildningarna i Stockholm, Umeå och Växjö måste därför utnyttjas maximalt, och det bör även inrättas ytterligare en polishögskola i närheten av någon befintlig högskola eller något av universiteten. Detta bör ges regeringen till känna.
Polishögskolorna bör ocksåöka sina ansträngningar för att intressera folk med invandrarbakgrund. Särbehandling till högskoleutbildningar grundad på personlig härkomst kan aldrig accepteras, men däremot leder ett ökat söktryck från personer med invandrarbakgrund till att fler ur denna grupp kan antas. Polisväsendet går miste om en stor mängd dugliga aspiranter genom snedrekryteringen.
För att möjliggöra ökad specialisering inom utbildningens ramar bör den gemensamma grundutbildningen förkortas till förmån för studenternas egna val. En annan viktig åtgärd för att öka polisutbildningens attraktionskraft bland teoretiskt begåvade är att göra utbildningen akademisk genom poängsättning. Studenter/aspiranter skulle då kunna tillgodogöra sig kurser som ingår i polisprogrammet vid andra lärosäten, i synnerhet i specialiseringsfasen. Vidare öppnar en akademisering av polisutbildningen för forskning bedriven vid polishögskolorna. Polisväsendet kan ha stor nytta av tvärsektoriell forskning, inbegripande ämnen såsom sociologi, kriminologi, juridik, psykologi, med mera.
Vad som ovan anförs om utbildningen vid polishögskolorna bör ges regeringen till känna.
År 1996 beslutade riksdagen att utöka beredskapsorganisationen med en särskild beredskapspolis. Sedan 2002 har denna en bättre utbildning och bättre utrustning än den tidigare beredskapspolisen, och skall även kunna användas i fredstid till polisiära uppgifter. Enligt förordning om beredskapspolisen är det regeringen som efter framställning från Rikspolisstyrelsen beslutar när beredskapspoliserna får tas i bruk. Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse begärt att detta beslutsmandat skall flyttas från regeringen till Rikspolisstyrelsen, samt att möjligheten att använda den särskilda beredskapspolisen skall utökas.
Den särskilda beredskapspolisen är visserligen fortfarande relativt ny, men det är anmärkningsvärt att den ännu inte varit i tjänst. Såväl inför EU-toppmötet i Göteborg som efter händelserna den 11 september 2001 har framställningar om att få nyttja den särskilda beredskapspolisen gjorts, men regeringen har inte fattat beslut om dess användning vid ett enda tillfälle. Det är därför hög tid att delegera ansvaret för att besluta om insatser av den särskilda beredskapspolisen till Rikspolisstyrelsen. Detta bör ges regeringen till känna.
Tullväsendets historiska uppgift har främst varit att kontrollera och tullbelägga importvaror. EU-medlemskapet, öppnare gränser och ökad frihandel i världen har på ett fundamentalt sätt förändrat tullens huvudsakliga uppgift. Idag är tullväsendet i praktiken en del av samhällets brottsbekämpning genom eftersökningen av varor som i sigär förbjudna i Sverige, det vill säga narkotika och vapen. Samverkan med polisen är intim
och oumbärlig för att tullen skall kunna arbeta effektivt. Idag sorterar dock tullväsendet under Finansdepartementet och riksdagens skatteutskott. Tullverkets verksamhetsidé beskrivs såsom följer:
Vi ska erbjuda smidiga tullrutiner inom regelverkets ram för utrikeshandeln, en enkel gränspassage för resande och ett effektivt gränsskydd. Vi ska ständigt förbättra tullrutinerna för att nå största möjliga samhällsnytta och stärka svensk konkurrenskraft. I vårt arbete ska vi samverka med näringslivet och andra myndigheter.
Verksamhetsidén återspeglar dock inte verkligheten på ett korrekt sätt. Jakt på narkotika och andra smuggelvaror samt bekämpning av ekonomisk brottslighet är idag de viktigaste uppgifterna. Sveriges utrikeshandel sker till övervägande del inom EES-området. Med anledning av dessa förändringar bör Tullverket istället sortera under Justitiedepartementet och riksdagens justitieutskott. Nära samverkan med de andra brottsbekämpande myndigheterna skulle underlättas av en sådan ordning. Det bör ges regeringen till känna att Tullverket bör inordnas under Justitiedepartementet.
I Centerpartiets budgetmotion föreslås dessutom en ökning av anslagen till Tullverket med 20 miljoner kronor mer än regeringen för att intensifiera sökningarna efter narkotika och smuggelvapen.
För att tullen skall ges möjlighet att nå sin fulla potential behövs utöver ökade resurser även ökade befogenheter. Tullen bör ha befogenhet att ingripa mot smuggling över hela Sveriges yta och inte bara vid gränsen, såsom fallet är idag. Ett system med möjlighet till tullkontroll i hela Sverige skulle medföra en smidigare gränspassage för det legala handelsflödet. Tullen bör även ha rätt att begära legitimation vid tullkontroll för att kunna effektivisera tullens arbete och förhindra människohandel. Tullen måste vidare ges möjlighet att kontrollera trafik som lämnar landet när det finns anledning att misstänka att det är fråga om utförsel av smuggelgods. Vad som ovan anförs om behovet av ökade befogenheter för tullen bör ges regeringen till känna.
Graden av samverkan mellan polis och åklagare kan bli bättre än idag. Stora vinster kan säkerligen göras om åklagare och polis på det lokala planet vore inhysta i samma byggnad och kunde arbeta närmare varandra. Förundersökningar utförs av polisen under ledning av åklagare, vilket innebär att förläggning av myndigheterna på olika platser kan vara till stor nackdel. I högre instanser än lokalplanet förekommer dock inga nya förundersökningar, varför en samlokalisering inte ter sig lika angelägen där. Nämnas bör att åklagare och polis i Danmark och Norge tillhör samma organisation på lokalplanet.
Beredningen för rättsväsendets utveckling ser för närvarande över organisationen av rättsvårdande myndigheter. Utredningen borde få tilläggsdirektiv att särskilt se över gränsdragningen mellan åklagare och polis. Detta bör ges regeringen till känna.
Miljörätten måste reformeras grundligt för att åklagarna skall få tid och resurser för de grova miljöbrotten. Det är helt orimligt att varje överträdelse av tillståndsbestämmelser måste betraktas som ett brott och åtalsanmälas. Hederligt folk som exempelvis driver småföretag och råkar missa sin anmälningsskyldighet avseende någon petitess skall inte betraktas som brottslingar av samhället, utöver att de tvingas betala miljösanktionsavgift. Åklagarna får in mängder av anmälningar från miljönämnder, vilka nästan alltid utmynnar i avskrivning av fallet på grund av brottets ringa art. Detta arbete har blivit en stor belastning för åklagarmyndigheten, som därför saknar tid och resurser att grundligt utreda de verkligt grova brotten. En högkvalitativ förundersökning är emellertid A och O för att det skall bli fällande dom. Miljöbalkskommittén föreslår i ett delbetänkande (SOU 2004:37) en uppdelning mellan brottsliga överträdelser och sådana som endast leder till sanktionsavgift. Förslaget är välkommet och skulle medföra en väsentlig förbättring av miljöåklagarnas situation, samtidigt som företagare lär få ett ökat förtroende för rättsväsendet. De olika förbrytelserna skall definieras väl i miljöbalken, och vid misstanke skall miljönämnderna anmäla till åtal, men inte förelägga om sanktionsavgift. Det senare skall nämnderna göra vid smärre överträdelser av miljöbalksförordningen och myndighetsföreskrifter, vilka inte skall kunna klassas som miljöbrott och därför inte anmälas till åklagare.
Utöver nämnda lagändring bör extra medel anslås till miljöåklagare, vilket framgår i Centerpartiets budgetmotion. Det är dags att prioritera miljöbrotten högre, vilket den skisserade reformen skapar förutsättningar för.
Vad som ovan anförs om att miljöåklagare bör ges möjlighet att prioritera de grova miljöbrotten genom förändring av miljöbalken och större ekonomiska anslag bör ges regeringen till känna.
Ekobrottsmyndigheten tillskapades för att regeringen skulle visa handlingskraft i kampen mot ekonomisk brottslighet. Att nya myndigheter ofta har blivit svaret på frågan hur ett växande problemområde skall hanteras kan en kort tillbakablick på de senaste tio åren snabbt bekräfta. Det är tveksamt om en särskild myndighet för ekobrott verkligen är nödvändig, samtidigt som åklagarmyndigheten lider ständig brist på resurser. Risken med många och små myndigheter är, förutom en snabbväxande byråkrati, att helhetsgrepp och egna prioriteringar blir en omöjlighet. Istället föreslås ofta att det skall tillskapas - nya myndigheter för samordning! Den tidigare omnämnda Beredningen för rättsväsendets utveckling bör även särskilt utreda behovet av en särskild ekobrottsmyndighet. Detta bör ges regeringen till känna.
I Centerpartiets budgetmotion föreslås med hänvisning till ovan nämnda skäl en neddragning av anslaget till Ekobrottsmyndigheten med 25 miljoner kr.
I regeringens budgetproposition redogörs för en nedläggning av tingsrätterna i Trelleborg, Ljungby, Värnamo, Enköping och Tierp. Gång efter annan har Centerpartiets riksdagsgrupp krävt att nedmonteringen av landets tingsrätter skall upphöra med omedelbar verkan, senast i ett motionssvar på regeringens skrivelse 2003/04:153. Domsagornas gränser borde inte ruckas en tum innan en helhetsöversyn över hela tingsrättsorganisationen är genomförd. I nuläget sker sammanslagningar i län efter län, som om syftet vore att driva igenom förändringen utan att väcka uppseende. Det bör ges regeringen till känna att tingsrätterna i Trelleborg, Ljungby, Värnamo, Enköping och Tierp inte bör läggas ned.
I Sverige, liksom i många andra länder, pågår en ständig rörelse mot expertvälde, och rättsområdet är härvidlag inget undantag. Den socialdemokratiska regeringen är fast besluten att omforma landets tingsrätter till ett slags regionala domstolar, där "specialisering", till skillnad från i de små tingsrätterna, påstås vara möjlig. I regeringsskrivelse 2003/04:153 beskrivs hur arbetet fortgår med att avskärma rättstillämpningen från lokalsamhället, bl.a. med hänvisning till utredningsbetänkandet "Förändringar i tingsrättsorganisationen" (SOU 2003:5). Här medges det att flera av tingsrätterna som har undersökts har framhävt styrkan i att ha domare som behärskar alla typer av mål, dvs. generalister snarare än specialister. Medgivandet leder dock inte till någon ändring i den på förhand antagna ståndpunkten att specialisering är av godo.
Lagstiftningen och övriga regelverk har med tiden blivit alltmer omfattande och invecklade. Trots politikers eviga mantra om enkla och tydliga regler går utvecklingen i rakt motsatt riktning. Detta är ett symptom på en statsapparat som blandar sig i för många områden - ofta med behjärtansvärda förtecken - och samtidigt misslyckas med sina huvuduppgifter. Att den samlade svenska rätten skall kunna greppas av en domare med nästan ett decenniums utbildning och praktik i bagaget är tydligen för mycket begärt idag. Istället för att ha detta som utgångspunkt och försöka hålla regelverket inom rimligt omfång skall nu domstolsväsendet enligt regeringen anpassa sig efter den växande byråkratin. Medborgarna får inte bara långt till tingsrätten, de får även långt till rättssystemet.
Att vissa av de större tingsrätterna i landet samlar domare och personal som är särskilt kunniga inom vissa områden är i och för sig rimligt, men det är inte kravet att varje tingsrätt skall ha flera specialiserade rotlar. Detta krav utgör också det tydligaste och starkaste skälet för en sammanslagning av tingsrätter i landet.
Det är av största vikt att större förändringar av domstolsorganisationen får en bred politisk förankring. Därför bör varje förändring av domstolsorganisationen föregås av ett riksdagsbeslut. Denna ordning bör komma till uttryck i lagtext.
Domstolarnas oberoende ställning är av största vikt, och därför bör inte Domstolsverket bli alltför stort. Istället bör ansvaret läggas ut på domstolarna. Domstolsverksamheten måste fungera klanderfritt eftersom denna verksamhet är demokratins ryggrad. Här bör det följaktligen vara aktuellt med en decentralisering av det nuvarande Domstolsverket. Riksdagen bör därför besluta om en nedläggning av Domstolsverket och decentralisera dess verksamhet. Detta bör ges regeringen till känna.
En bättre samordning borde kunna ske mellan allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar. På orter där båda instanskedjor har en länk borde lokaler och sekretariat kunna delas i syfte att spara pengar. Att bättre samordning bör ske mellan allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar bör ges regeringen till känna.
I mål om diskriminering i arbetslivet på grund av kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller funktionshinder kan talan föras på två olika sätt. Antingen för den som anser sig ha blivit diskriminerad sin talan på egen hand, varvid tingsrätten är första instans och Arbetsdomstolen överklagandeinstans. Om däremot någon av ombudsmännen vill föra talan å någons vägnar måste detta ske direkt i Arbetsdomstolen, utan möjlighet till överprövning.
Arbetsdomstolen är sammansatt av företrädare för fack och arbetsgivare och har en domare som ordförande. Idén med intressebalanserande specialdomstolar kan starkt ifrågasättas: Ett rättvist domslut är sällan något så simpelt som en kompromiss mellan två sidor som förutsätts göra allt för att gynna sina egna kortsiktiga intressen. Dessutom kan man fråga sig vem av parterna i domstolsnämnden som skall anses ha intresse av att stödja en diskriminerad arbetstagare, som exempelvis inte är fackligt ansluten, eller en som även har blivit illa behandlad av sina kollegor på arbetsplatsen på grund av egenskapen som ligger till grund för diskrimineringen.
JämO har i egna uttalanden påtalat behovet av att föra över alla diskrimineringsmål till allmän domstol. Förslaget är väl genomtänkt och bör genomföras snarast möjligt. Att alla mål om diskriminering i arbetslivet bör föras över till allmän domstol bör ges regeringen till känna.
Domstolsverket sköter idag förmedlingen av notariebefattningar vid domstolar och myndigheter. För många nyutexaminerade jurister innebär en notarietjänst att dörren till arbetslivet öppnas. Trots smärre förändringar är antagningssystemet fortfarande stelbent och alltför betygsfixerat. Fler jurister än idag borde kunna få notarietjänst på grundval av intervju, precis som i arbetslivet i övrigt. Detta bör ges regeringen till känna.
Att vara nämndeman är ett stort och ärofullt uppdrag. Alla myndiga medborgare måste ha en verklig möjlighet att fullgöra uppdraget. Dagens låga ersättningar till nämndemän utgör härvidlag ett stort hinder, liksom de långa resvägarna som redan har blivit verklighet för många till följd av sammanslagningarna av tingsrätter. Ersättningarna bör höjas och de mindre tingsrätterna bevaras för att alla skall kunna ta ett nämndemannauppdrag. Detta bör ges regeringen till känna.
Den organiserade brottsligheten utgör ett av de största hoten mot vårt öppna samhälle, oavsett om det rör sig om brott i vinstsyfte (maffia) eller med ideologiska drivkrafter (politiskt våld och terrorism). För att inte det öppna samhället på sikt skall brytas ned fullständigt måste det ibland, paradoxalt nog, vidta åtgärder vilka egentligen strider mot dess grundsatser. Hemlig polisiär verksamhet med stora befogenheter och ökad sekretess i förundersökningar är i sig företeelser som är oförenliga med en optimal och öppen rättsstat. Å andra sidan lär oss historien att demokratier inte får låta sig hunsas av personer som vill förgöra dem eller bidra till deras upplösning genom annan brottslig verksamhet. Det förra skedde i Europa mellan storkrigen, det senare kan flera sydamerikanska demokratier bära vittnesbörd om. Balansgången mellan effektiv brottsbekämpning på kort sikt och hävdandet av demokratiska värden är grannlaga, och varje avsteg från det öppna samhällets principer måste utredas grundligt och regleras strikt.
Utredningsbetänkandet "Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brottsbekämpningen" (SOU 2003:74) lägger fram ett antal förslag, vilka främst går ut på att ge uttryckligt lagstöd åt redan använda metoder i polisens brottsbekämpning, såsom smygfilmning och spårning genom teknisk apparatur. Betänkandet tar dock inte upp buggning, dvs. teknisk avlyssning av samtal där ingendera av samtalsparterna har någon anknytning till polisen. Det gör däremot myndigheten Mobilisering mot narkotikas rapport "Organiserad kriminalitet, grov narkotikabrottslighet" (juni 2004). I rapporten föreslås att frågan om buggning "skall tas upp till behandling". Vi bör dock vara beredda att gå längre än så. I många andra europeiska stater, däribland i grannländerna Danmark och Finland, är buggning tillåten och bedöms där vara ett verkningsfullt medel i kampen mot brottssyndikaten. Dessa erfarenheter från vår omvärld talar för att vi bör tillåta buggning i Sverige. Beslutet skall fattas av domstol. Vad som ovan anförs om att buggning bör tillåtas i Sverige vid misstanke om grova brott bör ges regeringen till känna.
Det stora intrång i privatlivet som buggning innebär motiverar emellertid att metoden skall vara förbehållen spaning mot brott av det allra grövsta slaget. En rimlig gräns kan vara brott som kan leda till straff på fyra års fängelse eller däröver, såsom grova narkotikabrott, grova våldsbrott, mord och kidnappning. Vidare måste vissa yrkesgrupper helt skyddas till följd av den roll de spelar i samhällslivet. Präster och ledare för andra trossamfund, läkare, advokater och journalister ingår i denna speciella kategori.
För att värna den personliga integriteten måste bestämmelser införas om hur polisen skall förfara med överskottsinformation från avlyssningen. Ett sådant reglemente är nödvändigt redan idag, med de möjligheter som dagens regler ger för teleavlyssning och spårning, och behovet blir inte mindre i och med ett framtida tillstånd för buggning. Att bestämmelser om hur polisen skall förfara med överskottsinformation från avlyssning bör införas bör ges regeringen till känna.
Den svenska offentlighetsprincipen gör sig gällande i många lagar, däribland i rättegångsbalkens regler om rätt för misstänkt och dennes försvarare att ta del av alla uppgifter som förekommer i förundersökningen. Bestämmelsen syftar till att ge den misstänkte möjlighet att värja sig mot anklagelser, något som i vissa fall kan leda till att misstankarna avskrivs. Problemet är att den allt råare organiserade brottsligheten sprider skräck bland personer som bär på viktiga upplysningar. Den som löper faran att få sitt namn röjt inför grovt kriminella ligor väljer kanske hellre tystnad än samarbete.
Enligt Europakonventionens sjätte artikel är det den åtalades rättighet att beredas tillfälle att i domstol förhöra vittnen som åberopas mot honom eller henne. Denna rättighet får under inga omständigheter inskränkas, eftersom den borgar för att saken blir allsidigt belyst och vittnens trovärdighet prövas. Allt som åberopas vid själva domstolsförhandlingen, som ju ligger till grund för domslutet, måste sålunda vara avanonymiserat. I redan omnämnda SOU 2003:74 föreslås dock att uppgiftslämnares namn skall kunna döljas i förundersökningen, vilket inte inskränker den åtalades rättigheter vid själva rättegången. Informatörer, vars namn förblir dolda för den åtalade, kan däremot ge tips om riktigt tung bevisning som kan åberopas senare i processen. Anonymitetsskyddet bör dock inte vara absolut, utan, såsom föreslås i utredningsbetänkandet, gälla med mindre om synnerliga skäl föreligger. Vad som ovan anförs om skydd för informatörer bör ges regeringen till känna.
På senare tid har antalet övergrepp i rättssak ökat. Det är ytterst allvarligt om vittnen har dragit tillbaka sina vittnesmål efter hot, vilket hänt de senaste åren, och det finns därför skäl att förstärka skyddet för vittnen och målsägande. Hoten mot målsägande och vittnen har dessutom ökat i antal. Vittnenas ställning som en vital del av rättsväsendet måste tryggas genom att skyddet för målsägande och vittnen förbättras. Vittnen bör i ökad omfattning ges stödpersoner som kan hjälpa till, såväl under en förundersökningsprocess som under själva domstolsförhandlingarna. Det finns även skäl att skärpa domstolarnas tillträdeskontroll och utreda i vilken mån domstolarnas utformning påverkar vittnenas situation. Det är inte acceptabelt att vittnen eller målsägande inför en förhandling tvingas sitta i samma rum som den åtalade. Eftersom vittnen vid rättegångar gör en mycket stor och modig insats för samhället, måste brottet övergrepp i rättssak bedömas ännu allvarligare än idag. En straffskärpning är angelägen. Detta bör ges regeringen till känna.
En rapport från myndigheten Mobilisering mot narkotika förordar att en ordning med så kallade kronvittnen borde övervägas för Sveriges del. Ett kronvittne är en person som fällts för brott, men som får sitt straff nedsatt eller vinner någon annan förmån till följd av vittnesmål i domstol mot någon med ännu värre brottslighet på sitt samvete. Syftet är att förmå personer som annars inte skulle våga vittna att träda fram. Inom den organiserade brottsligheten är, av naturliga skäl, de viktigaste vittnena ofta själva inblandade i lagöverträdelser.
Att tillåta förhandlingar med kriminella för att dessa skall ange andra, tyngre belastade personer är ett stort avsteg från svensk rättstradition, men åtgärden bör ändå utredas grundligt. Möjligen är det inte ett rent kronvittnessystem av "klassiskt" snitt som borde införas, men en sak måste stå klar för alla: Stödet till vittnen måste väsentligen förbättras i Sverige. De som gör en ovärderlig insats och törs vittna mot organiserat kriminella måste åtnjuta mycket starkt stöd och skydd. Vad som ovan anförs om att utreda följderna av regler om strafflindring efter vissa vittnesmål bör ges regeringen till känna.
Sverige har, genom undertecknandet av Förenta nationernas människohandelsprotokoll, förbundit sig att ställa människohandlarna inför rätta och vidta åtgärder mot den organiserade brottsligheten.
Enligt uppskattningar kommer ca 500 000 kvinnor årligen som offer för människohandel till någon av EU:s medlemsstater. Enligt FN blir mellan 700 000 och 2 miljoner människor offer för människohandel varje år. Människohandeln kan ekonomiskt jämföras med den internationella drog- och vapensmugglingen. FN har uppskattat att de kriminella grupperna tjänar cirka 7 miljarder dollar varje år på handeln med kvinnor. Sverige är absolut inte förskonat från fenomenet människohandel.
Det är vanligt att kvinnorna antingen kommit in i ett land illegalt, eller kommit in med stöd av till exempel turistvisering och sedan stannat kvar efter det att denna löpt ut. Under vistelsen utnyttjas de för sexuella tjänster, antingen öppet på gatan eller inlåsta. När de upptäcks eller frivilligt tar kontakt med polis, upptäcks att de saknar laglig grund för sin vistelse i landet. De drabbade kvinnorna måste därför ges uppehållstillstånd så att de kan stanna under hela rättegångsprocessen, och möjligheterna till asyl på grund av humanitära skäl bör ses över. Det behövs kunskap om människohandeln hos fler än polisen, inte minst inom vårdcentraler och andra som kan komma i kontakt med dessa kvinnor. Vad som ovan anförs om att ge uppehållstillstånd till personer som har utsatts för människohandel och se över möjligheterna för asyl av humanitära skäl i Sverige bör ges regeringen till känna.
Det enklaste sättet att förhindra tvångsprostitution vore att män, eftersom det framförallt är män som är sexköpare, slutar att köpa sex. Detta är dock ingen lätt uppgift. Samhället måste också ta sitt ansvar på olika sätt. Under förra året skärptes lagstiftningen vad gäller människohandel. Brottet jämställs nu i straffvärde med mord, våldtäkt och grova rån. Polisen måste därtill få resurser att ha traffickinggrupper som specialutbildas för att arbeta med människohandel i de distrikt som är berörda. Tullen bör fåökade befogenheter att ingripa vid misstanke om människosmuggling och illegal invandring. Vad som ovan anförs om specialutbildade poliser vid fasta enheter för att effektivisera polisens arbete mot människohandel bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 29 september 2004 |
|
|
Johan Linander (c) |
|
|
Viviann Gerdin (c) |
Eskil Erlandsson (c) |
|
Kerstin Lundgren (c) |
Agne Hansson (c) |
|
Claes Västerteg (c) |
Jan Andersson (c) |