1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Brott mot kvinnor 3
3.1 Varför en särskild motion om våld mot kvinnor? 3
3.2 Regeringens otillräckliga kriminalpolitik 3
3.3 Statistiken 4
3.4 Brottsplats: hemmet 4
3.4.1 Den misshandlade livskamraten 4
3.4.2 Den hotade dottern eller systern 5
3.4.3 Det stympade barnet 6
3.5 Sexuella övergrepp 7
4 Kvinnofrid 8
4.1 Påföljder 8
4.2 Skadestånd 8
4.3 Övriga åtgärder 9
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av kunskap inom rättsväsendet om hur barn påverkas av våld i hemmet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hedersrelaterat våld skall anses vara en försvårande omständighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förebyggande arbete för att motverka könsstympning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hälso- och sjukvårdspersonal skall ges möjlighet att anmäla misstänkt könsstympning till polis och åklagare.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kvinnomisshandel skall leda till fängelsestraff.
Riksdagen beslutar att skärpa straffsatsen för överträdelse av besöksförbud, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reglerna vid äktenskapsskillnad ändras beträffande utdömda skadestånd makar emellan.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ökning av antalet poliser.
Riksdagen beslutar att göra häktning obligatorisk vid försök till brott där straffsatsen är minst tvåår, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att införa möjlighet att bevaka den som belagts med besöksförbud medelst elektronisk intensivövervakning, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att brottet förolämpning skall falla under allmänt åtal, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att hotade kvinnor i högre utsträckning skall kunna utrustas med larmpaket, skyddad identitet eller livvakt, i enlighet med vad som anförs i motionen.
1 Yrkande 3 hänvisat till SoU.
2 Yrkande 4 hänvisat till KU.
3 Yrkande 7 hänvisat till LU.
Brott är brott oavsett vem brottsoffret är. Vi skiljer inte på det våld som utövas mot olika typer av människor i olika situationer. Statens mest grundläggande uppgift är att säkra medborgarnas trygghet och att utreda och bestraffa de brott som begås. Det är vår kriminalpolitiska utgångspunkt, med grund i principen om allas likhet inför lagen.
Det finns dock exempel på situationer där brottsoffrets person har betydelse för en gärnings straffvärde. Om den tilltalade till exempel har
utnyttjat någons skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig,
grovt utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende,
menat att kränka en person, en folkgrupp, eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet, eller
om brottet riktar sig mot ett barn, kan straffet skärpas av domstolen därför att dessa omständigheter anses särskilt försvårande. Det finns också vissa speciella brottsrubriceringar, där ett strängare straff utgår om en viss brottstyp begås mot exempelvis en anhörig. Oaktat lagens objektivitet finns det alltså brott som anses vara särskilt allvarliga därför att de begåtts mot en person som anses vara i en särskilt skyddsvärd ställning gentemot brottslingen.
Människor som redan från början är lite mer rädda, lite mer beroende, har lite svårare att göra sig hörda eller bli respekterade, har förmodligen särskilt svårt att orka ta sig förbi den tröskel det innebär att anmäla ett brott. Detta tillsammans med svårigheten att få brott utredda och bestraffade gör att många inte ens orkar slå numret till polisen då de drabbats. I ett rättssystem som är på reträtt är det de mest utsatta som lider de största rättsförlusterna.
En sådan grupp är kvinnor som utsätts för olika typer av våld. Detta gäller inte alla kvinnor och alla kvinnor som utsätts för våld är heller inte särskilt svaga. Men de som får stryk av en man eller kvinna de älskar och litar på, de som anklagas för att själva ha orsakat en våldtäkt på grund av sin utmanande klädsel eller de som skadas på grund av att traditionen så bjuder har en högre tröskel till rättvisan än många andra. Dessa kvinnor står i fokus för denna riksdagsmotion.
Statens mest grundläggande uppgift är att skydda allmänheten från våld och brott. Tyvärr lyckas inte den socialdemokratiska regeringen vända rättsväsendets nedåtgående utveckling - sedan år behandlas människors trygghet som en rest av övrig välfärdspolitik, inte som ett prioriterat politikområde. Åtgärder som föreslås är bristfälliga och leder inte till klara resultat. Resurserna som anslås är otillräckliga.
Polisen har svårt att klara uppsatta mål med nuvarande resurser. Den polisiära närvaron är dålig på många håll. Polisen tvingas prioritera utryckningar och våldsbrott. Svårutredda brott riskerar att läggas åt sidan.
Åklagare känner sig tvingade att lägga ned förundersökningar därför att utredningen brister eller för att de vet att brottet skulle leda till en obetydlig påföljd. De som trots allt döms får låga straff - de straffsatser som finns används i underkant.
Vi anser att kvinnors trygghet går att öka. Kvinnor skall kunna känna sig trygga i hemmen, i skolan, på arbetsplatsen och ute på gator och torg. Gärningsmän skall omhändertas och lagföras och utsatta kvinnor skall ges hjälp och stöd.
Genom tydliga reaktioner påövergrepp visar staten att den står på offrets sida.
I Sverige anmäldes cirka 22.000 misshandelsbrott mot kvinnor. Endast cirka 9.000 av dessa klaras upp och ser man till de brott som personuppklarades, där någon person har blivit lagförd för brottet, uppgår uppklarningsprocenten endast till 22. Sexualbrotten har ökat under den senaste tioårsperioden. I dag anmäls cirka 2.500 våldtäkter per år. Ungefär 1.000 av dem klaras upp. Sedan 1990 har antalet kvinnor som polisanmält att de utsatts för misshandel ökat med drygt 50 procent.
Under det första halvåret år 2004 anmäldes 11.022 fall av misshandel mot kvinnor och 1.142 fall av våldtäkt. Misshandeln mot kvinnor ökade med ungefär två procent jämfört med motsvarande period förra året och anmälda våldtäkter har minskat med marginella en procent. Antalet utfärdade och överträdda besöksförbud har ökat under hela 1990-talet.
Medvetenheten om kvinnors utsatthet för våld har ökat de senaste åren. Det är inte uterummet som är den farligaste platsen för kvinnor, utan det egna hemmet. Hemmet och familjen innebär trygghet för de flesta kvinnor. Men många andra upplever det inte på det sättet. Våld i hemmet är vanligare än vad de flesta vill tro och erkänna. Att blunda för problemen hjälper inte offren och det stärker inte heller familjen.
Tre av fyra anmälda våldsbrott mot kvinnor har ägt rum i hemmet, av en gärningsman som står kvinnan nära. Varje år mördas ungefär 20 kvinnor av någon närstående och varje år anmäls drygt 20.000 fall av misshandel mot kvinnor.
Det är ingen speciell grupp av män som slår sina partner. Det är domare, poliser och direktörer likväl som arbetslösa alkoholister. Vem som helst kan bli utsatt. Från polisen kan man ibland få höra att "kvinnomisshandel" oftast förekommer i missbrukarfamiljer. Det är inte sant, men det är den gruppen som polisen ofta kommer i kontakt med. Mäns våld och killars våld mot kvinnor och flickor förekommer i alla samhällsklasser och i alla typer av bostadsområden, både i diplomatvillan och i lägenheten. Män som slår anser inte själva att det handlar om misshandel. Kvinnan skall sättas på plats. Men männen vet att det de gör är fel, annars skulle de också slå henne inför andra. Mannen tar inte på sig ansvaret för misshandeln. Han säger att det är kvinnan som "provocerar" honom att slå. Men han har ett val, han väljer att slå trots att det är en kriminell handling.
Våld förekommer också i homosexuella relationer. Då det gäller homosexuell partnermisshandel är okunskapen dock stor. Tillgänglig europeisk och amerikansk statistik visar att mellan 25 och 45 procent av alla lesbiska varit utsatta för någon form av våld i en tidigare lesbisk relation.
Den 24 juni 1999 sköts 19-åriga Pela Atroshi ihjäl av sina manliga släktingar i ett hus i Kurdistan. Familjen hade sedan 1994 bott i Sverige och Pela börjat leva ett svenskt liv, vilket hennes far inte kunde acceptera. På kvällen den 21 januari 2001 sköts 26-åriga Fadime Sahindal i huvudet. I vapnet höll hennes pappa. Fadime hade förälskat sig i en svensk man, något hennes släkt inte kunde acceptera - inte ens när pojkvännen var död. Andra exempel hade uppmärksammats tidigare: 1994 mördade en kristen palestinier sin 20-åriga dotter i Hällefors för att hon levt ihop med en muslimsk man och vägrat gifta sig med "rätt" man. Tvåår senare ströps en 15-årig flicka från Irak i Umeå av sin bror och sin kusin.
Fadime och Pela har för evigt etsat sig fast i våra medvetanden som symboler över kvinnor som har dött för sin övertygelse om att de själva bäst vetat hur deras liv skulle levas. Det finns säkert många andra. Det finns också många unga kvinnor som inte råkat lika illa ut, men som lever i skräck för vad deras familjer skall göra eller säga om det kommer ut att de lever på ett annat sätt än familjen dikterar. Deras bakgrund är av mindre vikt. Det väsentliga är att dessa flickor och unga kvinnor hotas av våld därför att de själva vill avgöra sina livsval.
Enligt FN mördas varje år omkring 1.500 flickor runt om i världen av manliga släktingar med motiveringen att familjens heder skall upprätthållas - med motiveringen att de dragit vanära över familjen genom sitt sätt att leva. Sedvänjan är vanligast i Mellanöstern och Centralasien, men förekommer även i Europa och Latinamerika. I Pakistan dödas minst 300 kvinnor om året, enligt landets människorättskommission. Det handlar om att män ser det som sin rätt att bestämma över kvinnor och kontrollera deras sexualitet. Jan Hjärpe, professor i islamologi, menar att morden har att göra med den sociala strukturen i samhället. När staten är svag eller fientlig blir släkten och storfamiljen individens trygghet. Lojalitet med klanen blir då en nödvändighet för överlevnad, skrev han i Sydsvenska Dagbladet år 2002. Den materiella kopplingen blir tydlig i Pakistan, där många jordägande familjer försöker gifta bort döttrarna med kusiner för att förhindra att de tar sina jordlotter utanför familjen. Att brotten bestraffas lindrigare eller inte alls i många länder bidrar till att övergreppen fortgår.
De fall som uppmärksammats i de svenska medierna har gällt unga kvinnor i invandrarfamiljer. Detta har gjort att debatten har varit svår att föra, av många olika anledningar. Det har känts svårt att påtala problemen med hedersmord och hot mot invandrarflickor som lever "svenskt" därför att debatten alltför lätt börjar kretsa kring invandrare i allmänhet. Debatten skall ju röra de utsatta kvinnorna i synnerhet.
Med anledning härav anser vi att det finns anledning att överväga om brott som begås på grund av hedersproblematik skall bedömas strängare. Genom att i 29 kap. 2 § brottsbalken även ta upp hedersrelaterat våld som en försvårande omständighet skickas tydliga signaler om att detta våld är oacceptabelt.
Könsstympning av kvinnor förekommer fortfarande i samhället, såväl i Sverige som utomlands. I programmet Dokument inifrån, som sändes den 10 september 2001, avhandlades könsstympning som företeelse i det svenska samhället. Programmet gav upphov till starka reaktioner hos allmänheten och föranledde även att polisanmälningar gjordes mot i programmet förekommande personer. Trots förbudet mot könsstympning finns det alltså anledning att anta att flickor fortfarande utsätts för detta övergrepp.
Ingreppen är ofta oerhört plågsamma. Operationerna utförs med knivar, rakblad, saxar som inte är steriliserade och då operationen ofta sker kollektivt, föreligger även risk för hiv-infektion. Många flickor dör i samband med stympningen. Ofta leder ingreppen till cystor, fistlar, ständiga urinvägsinfektioner, svårigheter att urinera, kroniska underlivsinfektioner som kan leda till infertilitet, smärtsamma menstruationer m.m. Komplikationer under graviditeten är vanliga eftersom normala test och undersökningar är svåra att göra. Många kvinnor får dessutom allvarliga psykiska problem.
Könsstympning är förbjudet enligt svensk lag. Lagen syftar till att förhindra att kvinnlig könsstympning utförs. Samtidigt är avsikten att markera ett avståndstagande från den kvinnosyn som bruket av könsstympning ger uttryck för.
Det bor drygt 5.000 flickor, varav cirka 2.000 är under sju år, i Sverige som ursprungligen kommer från länder där könsstympning praktiseras. Flertalet kommer dessutom från länder där bruket är så utbrett att mellan 80 och 100 procent av kvinnorna i dessa länder är könsstympade. Dessa flickor är barn i riskzonen. Många människor som har invandrat till och bosatt sig i ett annat land har en önskan om att någon gång återvända till hemlandet och dåär det ofta hemlandets normer som återigen gäller. Det är en viktig förklaring till att man vill hålla traditionen vid liv. Mycket tyder också på att traditionens starka kraft medför att föräldrar som kommer från länder där könsstympning praktiseras och som får barn i Sverige kommer att fortsätta att föra sedvänjan vidare. Risken finns att man försöker utföra ingreppet under semestrar eller skollov på besök i hemlandet. Liknande erfarenheter finns i bl.a. Storbritannien, Frankrike och Danmark. I Storbritannien har man haft flera fall där flickor som är uppväxta i landet sänts hem och stympats under skollov. Den brittiska socialtjänsten har dessutom i flera fall varit inkopplad då man befarat att flickan skall åka till hemlandet för att stympas. I Frankrike har man haft flera dödsfall av flickor som stympats av operatörer som kommit till Frankrike och utfört handlingen.
Könsstympning är inte påbjuden i vare sig Koranen, Tora eller Bibeln. Den förekommer dock bland såväl kristna, muslimer som animister. Det är heller inte ovanligt att religiösa skäl anges för stympning. Vikten av könsstympning märks framför allt när det gäller unga kvinnors möjligheter att bli bortgifta. I de kretsar där könsstympning är tradition stöts icke stympade kvinnor ut ur gemenskapen och blir utsatta för förtal. I kampen mot könsstympning är det därför viktigt att nå männen - först när de accepterar att gifta sig med en icke stympad kvinna kan det bli en förändring. Vi måste också nå de äldre kvinnorna, som ser stympningen som en naturlig del av kvinnligheten och för denna syn vidare till sina döttrar. Barn- och skolhälsovården har också i detta sammanhang stor betydelse både för att upptäcka problem och för att ge flickor bättre kunskaper och behandling.
Förebyggande åtgärder är viktiga, särskilt då mörkertalet kan antas vara stort. Detta förebyggande arbete mellan skola, socialtjänst, fritidsgårdar, dagis och polis måste intensifieras. Likaväl som anmälningsplikt föreligger för skolans personal när man upptäcker att barn far illa bör anmälningsplikt föreligga om det upptäcks eller misstänks att flickor genomgått könsstympning.
Lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor har i praktiken haft begränsad effekt på antalet könsstympningar och beträffande dömda personer står någon statistik inte att finna. Då möjligheten att upptäcka brott är starkt begränsad står hoppet till de personer inom sjukvården som kommer i kontakt med dessa unga brottsoffer. Straffskalan för brott mot lagen om könsstympning är fängelse i högst fyra år, vilket medför att sekretessen inom sjukvården hindrar sjukvårdspersonalen att anmäla brott till polis och åklagare. För att öka möjligheterna till lagföring borde således sekretessreglerna ändras så att uppgifter om könsstympning får lämnas till polis och åklagare på samma sätt som uppgifter får lämnas avseende brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt arton år, vilket regleras i 14 kap. 2 § femte stycket sekretesslagen.
Under senaste åren har ett stort antal fall av sexuella övergrepp på kvinnor uppmärksammats i medierna. De sexuella övergreppen fortsätter att rapporteras och visar inga tendenser på att minska. På tio år har antalet anmälda fullbordade våldtäkter ökat med 66 procent i Stockholms län.
Det finns olika typer av våldtäkt: överfallsvåldtäkter och våldtäkter där offret känner gärningsmannen sedan tidigare. Gemensamt för de båda typerna är att det är svårt att bevisa våldtäkt i domstol. Under 2003 ökade antalet anmälda våldtäkter med 17 procent jämfört med föregående år. Trots detta lagfördes bara 12 procent av gärningsmännen. En avhandling vid Stockholms universitet visar samma resultat. Under åren 1995 till 1998 anmäldes 215 våldtäkter till Citypolisen i Stockholm. Bara 17 anmälningar - åtta procent - ledde över huvud taget till åtal. I 147 av fallen inleddes inte ens någon förundersökning.
Enligt doktorsavhandlingen har kvinnans person stor betydelse för om åtal väcks eller inte. Sannolikheten är högst om fallet rör en överfallsvåldtäkt på en något äldre kvinna med hög social status, och den misstänkte är brottsbelastad sedan tidigare eller av utomeuropeisk börd. Är kvinnan i tonåren, har berusat sig själv, uppträtt "sexuellt utmanande" och är något bekant med mannen, har hon sämre förutsättningar för att få upprättelse. Väl i rättegångssalen utsätts kvinnan också ofta för frågor som rör hennes klädsel, beteende före våldtäkten och sexuella vanor. Motsvarande frågor ställs sällan till den tilltalade.
En rättsstat som tydligt reagerar mot allt våld måste också ge kvinnor som blir misshandlade av närstående ett bättre skydd. Det är inte acceptabelt att regeringen möjliggjort att den som slår sin partner inte regelvis döms till fängelse. Reglerna om samhällstjänst har kommit att tillämpas så att kvinnomisshandlare kan klara sig undan ett frihetsberövande straff. Enligt vår uppfattning måste lagen ändras så att det inte längre råder någon tvekan om att kvinnomisshandel i normalfallet skall leda till fängelsestraff. I samband med detta vill vi även peka på att kriminalvården måste utveckla behandlingsinsatserna då gärningsmännen ofta återfaller i brott. Även om det inte är samma kvinna som utsätts för återfallsbrottsligheten är det alltför vanligt att mannens beteende upprepar sig i nya relationer.
Vidare anser vi att straffsatsen för överträdelse av besöksförbud måste skärpas, för att inskärpa allvaret i att utsätta en annan för trakasserier och hot. Man skall kunna dömas till ansvar även i ringa fall.
Frågor om skadestånd prövas normalt i samma rättegång som själva brottet avhandlas. Tingsrätten dömer ut skadestånd som gärningsmannen är skyldig att betala. Härvid uppkommer dock problem då gärningsmannen ofta saknar möjlighet att göra rätt för sig. Många kvinnor tvingas därför slutligen att vända sig till Brottsoffermyndigheten för att få någon ersättning. Brottsoffermyndigheten gör dock egna bedömningar av skadeståndets storlek, vilket medför att skadestånden kan jämkas i förhållande till vad domstolen dömt ut. Vi menar att denna ordning är otillfredsställande och att Brottsoffermyndigheten i stället som huvudregel skall vara bunden av domstolens lagakraftvunna dom.
I detta sammanhang skall även påpekas de problem som kan uppstå vid en skilsmässa efter att kvinnan har blivit misshandlad av sin man. Tyvärr är regelverket sådant att kvinnan i de fall hon fått sig tilldömt skadestånd kan bli tvungen att stå för halva skadeståndet själv då skadeståndet i bodelningsprocessen räknas som vilken annan skuld som helst. Skadestånd på grund av den ena makens brott mot den andre borde således lyftas ur bodelningsprocessen och regeringen bör snarast återkomma med en lösning på denna fråga då det får anses stötande att skadeståndet i princip halveras på grund av bodelningsreglerna.
Vi anser också att det i detta sammanhang är nödvändigt att uppmärksamma barnen. Där det förekommer kvinnomisshandel är också risken stor för att det förekommer misshandel av barn. Vidare tar barn själsligt mycket illa vid sig av att se en förälder misshandla den andra. Inte sällan tar små pojkar efter förövarens beteende. Kunskaperna om hur barn påverkas av våld i hemmet har utvecklats under senare år och det är viktigt att de rättsvårdande instanserna tar till sig denna kunskap. Moderata samlingspartiet vill för att ytterligare stärka tryggheten och säkerheten för utsatta kvinnor lämna följande förslag.
Vi vill öka antalet poliser. Det skall finnas tillräckligt många poliser för att de dels skall vara synliga där brott begås, på de tider brott begås, dels för att de snabbt skall kunna rycka ut vid anmälan om kvinnomisshandel. Den polisiära närvaron och tillgängligheten skall vara hög.
Vi vill göra häktning obligatorisk redan vid försök till brott, där straffsatsen är minst tvåår.
Övervakningen av besöksförbud måste förbättras. Vi vill införa möjlighet att använda elektronisk fotboja vid besöksförbud för att öka tryggheten för den utsatta personen, oftast kvinnan.
Attityder grundläggs hos barn redan i ung ålder. Skolan har, i samarbete med föräldrarna, ett stort ansvar för hur barn ser på och tilltalar varandra. Könsord och nedsättande tillmälen är inte acceptabelt beteende. Man måste vara vaksam på sådant beteende hos barnen redan i förskolan. Kränkningar av andra får aldrig accepteras.
Vi förordar tidiga reaktioner mot barn som beter sig kränkande mot andra, genom tillmälen eller antastande.
Vi föreslår också att brottet förolämpning skall falla under allmänt åtal. I dag åtalar en åklagare för förolämpning om det anses påkallat från allmän synpunkt och om brottet avser anspelning på någons ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse eller homosexuella läggning. Det skall likaledes vara straffbart att anspela på någons kön eller sexuella vandel. På detta sätt markerar vi att det inte är acceptabelt att kalla sina klasskamrater eller andra flickor/kvinnor för "hora". Behandling av henne som leder till att hon förbises, räknas bort, diskrimineras eller misshandlas.
Det skall finnas möjlighet till och resurser för att utrusta hotade kvinnor med larmpaket, skyddad identitet och i förekommande fall livvakt.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Beatrice Ask (m) |
|
|
Jeppe Johnsson (m) |
Cecilia Magnusson (m) |
|
Hillevi Engström (m) |
Bengt-Anders Johansson (m) |
|
Anita Sidén (m) |
Bertil Kjellberg (m) |