1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Stoppa knarket vid gränsen 4
5 Nya befogenheter 4
6 Det behövs fler narkotikahundar - inte färre! 5
7 Samverkan mot smugglarna 5
8 Organisatorisk tillhörighet 6
9 Polisen 6
10 Nya arbetsmetoder 7
10.1 Infiltration och bevisprovokation 7
10.2 Buggning 8
11 Straffskärpningsgrund 9
12 Narkotikafria fängelser 9
13 Narkotika på Internet 11
14 Nya droger 12
15 Tillåt drogtester 12
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tullen måste ges ekonomiska och organisatoriska förutsättningar att ingripa mot småskalig narkotikasmuggling.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tullen bör ha befogenhet att ingripa mot narkotikasmuggling över hela Sveriges territorium.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utöka antalet hundar i kampen mot narkotikan. 1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka tullens möjligheter till samverkan både med andra länders tullmyndigheter och med svensk polis. 1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att polisen, på alla nivåer, skall prioritera arbetet mot narkotikabrottsligheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att enheter specialiserade på narkotikabekämpning bör finnas i varje län.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gatulangningsgrupper inom varje polismyndighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett utvidgat polisiärt samarbete inom EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en avdelning för kontinuerlig kamp mot Internetrelaterad brottslighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ämnen inom t.ex. industrin skall kunna klassas som narkotika om ämnet används som berusningsmedel.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att varje skola skall ha ett konkret åtgärdsprogram för hur man upptäcker missbruk.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polisens möjlighet att kräva blod- eller urinprov.
1 Yrkandena 1 och 3 hänvisade till SkU.
2 Yrkande 10 hänvisat till SoU.
3 Yrkande 11 hänvisat till UbU.
Det finns idag tydliga signaler om att utvecklingen i Sverige går åt helt fel håll när det gäller medborgarnas förhållande till droger. Allt fler unga provar narkotika. Andelen unga som någon gång använt narkotika tredubblades under 1990-talet. Bland mönstrande år 2003 uppgav sexton procent att de någon gång provat narkotika, i årskurs nio i grundskolan är siffran sju procent, enligt CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning. Polismyndighet efter polismyndighet rapporterar att tillgängligheten ökar och priset sjunker. De sociala konsekvenserna är förödande. Många dras ner i beroende av tung narkotika. Förstörda liv, förtvivlade anhöriga och förödande kriminalitet följer i drogernas spår. EU:s genomförda östutvidgning i år innebär att resande och handel från de nya medlemsländerna till Sverige ökar ytterligare. Det ställer tullen och övriga delar av det svenska gränsskyddet inför nya prövningar. I januari 2002 lanserade regeringen en nationell handlingsplan mot narkotika, som sträcker sig fram till slutet av 2004. Planen är tänkt som regeringens verktyg för att nå målen om att minska nyrekryteringen till narkotikamissbruk, att förmå fler missbrukare att sluta samt att minska tillgången på narkotika.
Tyvärr har regeringen inte lyckats komma i närheten av att nå ett enda av de mål som sattes upp. En handlingsplan förslår inte långt, när tullens resurser skärs ned och polisbristen är akut. Tillgången på narkotika har ökat markant. Det är ett allvarligt misslyckande.
Det har länge funnits en bred samsyn kring målet för den svenska narkotikapolitiken: att skapa ett narkotikafritt samhälle. Det råder även politisk enighet kring de verktyg som används, nämligen kombinationen av förebyggande arbete, att innehav och konsumtion ska vara förbjudet samt vikten av en god missbrukarvård. Den politiken har under årtionden varit relativt sett framgångsrik, särskilt om man jämför med situationen i andra europeiska länder. Sverige har under lång tid haft en betydligt lägre andel narkotikamissbrukare än både våra nordiska grannländer och övriga EU-länder.
Folkpartiet menar att en sammanhållen och restriktiv narkotikapolitik även i framtiden kommer att vara ett framgångsrecept för att hålla narkotikamissbruket nere. För tvåår sedan satte vi upp ett mål om att missbruket ska minska till en tredjedel, jämfört med idag, inom fem år. Vi tror att det målet går att nå, om viljan och verktygen finns. Därför ser vi med stor oro på de tendenser till avkriminalisering och legalisering som just nu visar sig i ett antal europeiska länder och som riskerar att leda till precis motsatt utveckling. Missbruket måste bekämpas på många plan samtidigt. Efterfrågan måste minskas genom att unga människor får kunskap och självkänsla nog att aldrig pröva narkotika. Det är självklart nödvändigt men inte tillräckligt att förstärka missbrukarvården. Utbudet måste bekämpas på alla nivåer. Narkotikan ska hållas borta från gator och torg, den ska stoppas vid landets gränser och de internationella drogsyndikaten ska bekämpas med internationellt samarbete.
Folkpartiet har många gånger påtalat att regeringens förslag inte räcker till för att stoppa och vända utvecklingen mot allt fler narkotikamissbrukare. Vi har krävt satsningar på narkomanvård, polis och tull. Vi står fast vid att dessa satsningar behövs. Den här motionen handlar framförallt om vad samhället kan göra för att bekämpa utbudet av narkotika. En framgångsrik strategi mot narkotikan och narkotikamissbruket är ett centralt inslag i kampen mot en betydande del av vardagskriminaliteten i form av stöld, inbrott, misshandel och trafikdöd liksom mot att människor drivs in i prostitution.
År 2003 blev ett rekordår för tullen när det gäller beslagtagen mängd narkotika. Detta är ett resultat av tullens tydliga inriktning på storskalig och organiserad smuggling. Antalet beslag minskar däremot, vilket är oroande. Tullen måste ges ekonomiska och organisatoriska förutsättningar att konsekvent ingripa även mot småskalig smuggling. Sådana ingripanden resulterar inte i stora beslag, men är från signalsynpunkt helt avgörande. Risken att åka fast för smuggling måste vara så stor att den motverkar viljan att smuggla. Genom att avskräcka unga människor från att smuggla in narkotika för eget bruk kan många hindras från att påbörja ett missbruk. I en drogvaneundersökning bland gymnasieungdomar i Lund 2001, uppgav 44 procent av dem som använt narkotika att de skaffat den i Danmark.
Tullens beslag
|
Preparat |
2003 |
2002 |
Förändring 2002-2003 |
|
Cannabis (g) |
538 371 |
531 270 |
+1 % |
|
Kat (kg) |
8 335 |
5 163 |
+61 % |
|
Opium (g) |
10 790 |
10 660 |
+1 % |
|
Amfetamin (g) |
181 084 |
146 040 |
+24 % |
|
Ecstasy (antal tabl.) |
42 359 |
24 748 |
+71 % |
|
Rohypnol (antal tabl.) |
59 245 |
659 300 |
-91 % |
|
Dopningsmedel (antal tabl.) |
585 206 |
454 688 |
+29 % |
För att bekämpa smugglingen är ökade resurser inte nog. Tullverket behöver också redskap som stärker möjligheterna och kapaciteten att ingripa mot narkotikasmuggling och den organiserade brottsligheten. Det handlar om tullens behov av befogenheter att ingripa vid misstanke om brott, men även möjligheterna till samverkan med andra brottsbekämpande myndigheter. Vid Sveriges EU-inträde 1995 förändrades villkoren för tullens arbete i grunden. Sedan den 25 mars 2001 deltar Sverige operativt i Schengensamarbetet. Detta innebär att Sverige inte längre har någon passkontroll vid så kallad inre gräns. För att den fria rörligheten för personer inte ska utnyttjas av gränsöverskridande brottslingar innefattar Schengenavtalet en rad kompensatoriska åtgärder, till exempel polissamarbete och rättsligt samarbete.
Tullverket är huvudansvarigt för varukontrollen vid gränsen. Vid gräns mot tredjeland får tullen göra slumpmässiga kontroller. Vid gräns mot annat EU-land får tullen inte göra slumpmässiga kontroller, utan kontrollen måste baseras på ett selektivt urval. Tullverkets personal finns vid gränsen. I sitt arbete upptäcker eller misstänker tulltjänstemannen ofta olika slag av brottslig verksamhet. Tullen kan anmäla sådana observationer till polisen. Någon plikt att göra sådan anmälan föreligger dock inte. Inte heller har tullen möjlighet att kvarhålla den resande.
Tullen bör ha befogenhet att ingripa mot smuggling över hela Sveriges territorium. Danmark, Frankrike och Tyskland har valt en modell där man givit tullmyndigheterna möjlighet att genomföra tullkontroll över hela territoriet, medan Sverige och Storbritannien valt att genomföra kontroller vid gränsen. Ett system med möjlighet till tullkontroll över hela territoriet skulle medföra en smidigare gränspassage för det legala handelsflödet. Vid ett tillslag inne i landet skulle sannolikt en större del av en kriminell organisation kunna lagföras än vad som är fallet vid ett motsvarande tillslag vid gränsen. För att effektivt kunna använda tullens register bör befogenhet att begära legitimation vid tullkontroll införas.
Tullens narkotikahundar hjälper till i mer än vartannat lyckat narkotikabeslag och är därmed ett ovärderligt redskap. Hundarna är ett av tullens värdefullaste hjälpmedel för att bekämpa narkotikasmugglingen. Men hundarna har blivit färre och färre, även om tullen nu satsat resurser för att på egen hand utbilda nya narkotikahundar. Mellan 2002 och 2004 minskade antalet hundar från 53 till 42. Detta är djupt oroande. Tullen måste ges möjlighet att utöka antalet hundar i kampen mot narkotikan.
Gränsskyddet inom tullen måste tydligt definieras som en brottsbekämpande del i rättsväsendet. Tullen måste fåökade möjligheter att samverka både med andra länders tullmyndigheter och med svensk polis i syfte att samordna insatserna mot misstänkt narkotikasmuggling och annan illegal verksamhet. Tullen, polisen och kustbevakningen bör på alla nivåer samverka kring bekämpandet av den grova brottsligheten. Detta gäller framförallt de olika myndigheternas analys- och underrättelseverksamhet, men även det rent operativa samarbetet bör utvidgas. Ett exempel där samarbetet bör utvidgas gäller tillgången till polisiära register. Samverkan, inte minst på informationsområdet, mellan tullen, polisen och kustbevakningen måste stärkas. Tullen bör få större tillgång till polisens underrättelseregister, där data om misstänktas farlighet, våldsbenägenhet, vapeninnehav och stöldbrott lagras. Tullens och polisens kommunikationsnät bör så långt som möjligt samordnas. Tullens och polisens anställda har ett behov av utbildning i frågor som rör samverkan mellan tull och polis.
Tullen bör, mot bakgrund av förändrad och mer gränsöverskridande brottslighet, fåökade befogenheter att ingripa mot t.ex. penningtvätt, som ofta är intimt förknippad med illegal narkotikaverksamhet.
Tullens verksamheter är indelade i två huvudkategorier: brottsbekämpning och insamlandet av tull, skatt och andra avgifter. Tullverket sorterar under Finansdepartementet och riksdagens skatteutskott. Brottsbekämpande uppgifter tillhör normalt Justitiedepartementet och justitieutskottet. Ofta påtalas att det är en fördel att tullens uppbördsdel och kontrolldel finns i samma organisation. Samtidigt är det svårt att bortse från att tullens brottsbekämpande del inte alltid ses som en självklar del av rättsväsendet. Därför bör man snarast se över vilka åtgärder som behöver vidtas för att tullens kontrolldel ska bli en självklar och fullvärdig del i brottsbekämpningen.
Det behövs fler poliser i Sverige för att polisen ska kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Folkpartiets mål är 22 000 poliser i Sverige. Polisen måste kraftfullt, på alla nivåer, prioritera arbetet mot narkotikabrottsligheten.
I Sverige har narkotikamissbruket ökat kraftigt under 90-talet. Polisen har under denna tid intensifierat sina insatser mot denna brottslighet. Detta har framförallt gällt insatser mot eget missbruk. Insatserna mot narkotikahandel har inte alls ökat i motsvarande omfattning.
I en undersökning som presenterades av BRÅår 2003 konstaterades att en framgångsrik bekämpning av narkotikabrottsligheten måste inbegripa insatser mot den småskaliga handeln och tillgången på narkotika.
Studien visar att i de län där polisen, trots krympande resurser, förmått prioritera narkotikabrottsligheten och gjort stora beslag, har narkotikamissbruket ökat i betydligt långsammare takt än i andra län. Studien visar också att ju fler polisingripanden som sker mot överlåtelse av narkotika, desto färre ungdomar använder narkotika. Polisens insatser kan alltså ha en direkt påverkan på nyrekryteringen av missbrukare.
Enheter, specialiserade på narkotikabekämpning, måste finnas i varje län. Vid varje polismyndighet måste finnas gatulangningsgrupper med tillräckliga resurser och befogenheter för att kunna utföra ett effektivt arbete. Exempel på en sådan befogenhet är rätten att använda kräkmedel för att komma åt langning på ett mer effektivt sätt. En förutsättning måste dock vara att det ska finnas beslut av åklagare om att få använda kräkmedel. Vi menar att det av Narkotikakommissionen framlagda förslaget bör genomföras.
Ytterligare åtgärder behöver vidtas inom EU för att effektivisera kampen mot den grova gränsöverskridande brottsligheten. Handeln med narkotika styrs av internationella ligor och utgör ofta en del av en omfattande organiserad brottslighet. De åtgärder som vidtagits inom EU på detta område är inte tillräckliga. För att förbättra möjligheterna till ett framgångsrikt polisarbete mot narkotika krävs att dessa frågor kraftfullt prioriteras och att ett utvidgat polisiärt samarbete inom EU kommer till stånd. En satsning bör göras på att utveckla Europol till en effektivare europeisk polisorganisation inkluderande operativa insatser vid grov gränsöverskridande brottslighet. Likasåär det viktigt att åklagarsamarbetet inom ramen för Eurojust utvecklas i samma riktning.
EU-utvidgningen ställer stora krav på ett förändrat arbetssätt inom rättsväsendet. Fokus måste än tydligare ligga på underrättelsearbete och informationsinhämtning. Ett viktigt inslag i detta är förslaget om ett nationellt underrättelsecentrum (NUC) som framförts i Mobilisering mot narkotikas rapport "Organiserad kriminalitet, grov narkotikabrottslighet". Förslaget innebär att svenska myndigheter tätare ska samordna sina underrättelseuppgifter. Avsikten är att representanter från underrättelseverksamheten inom polis och tull samt representanter från andra myndigheter, såsom Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Kriminalvårdsstyrelsen, Skatteverket och Kustbevakningen, sitter samlokaliserade genom s.k. sekondering. Detta bedömer vi som en nödvändig åtgärd om underrättelsearbetet ska bedrivas effektivt. Vi menar att ett nationellt underrättelsecentrum skulle kunna motverka de stuprörsstrukturer som finns inom svenska myndigheter.
Polisen och rättsväsendet måste få effektiva metoder för att komma åt den grova narkotikabrottsligheten. Det handlar om att tillåta hemlig rumsavlyssning, bevisprovokation och infiltration.
Den statliga utredningen "Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brottsbekämpningen" (SOU 2003:74) har nyligen sett över möjligheterna för poliser att kunna utrustas med falska identiteter, vilket i sin tur medger att de förses med falskt pass, körkort eller t.ex. en bil i nytt namn. Idag har poliser begränsade möjligheter att infiltrera kriminella organisationer eller nätverk, de får t.ex. inte ingå avtal i falskt namn. En förändring skulle möjliggöra för poliser att kunna använda falska identiteter vid så väl underrättelseverksamhet som spaning och utredning i förundersökningar.
Vi anser att förändringen är nödvändig. För att det ska vara aktuellt med utökade möjligheter för polisen att arbeta med infiltration bör det krävas ett straffvärde med minst fängelse i straffskalan och ha godkänts av åklagare. Polisens infiltratörer ska aldrig få ta initiativ till brott, men måste straffritt få befatta sig med utrustning/gods som är avsedd för brott eller erhållits genom brottslig verksamhet, överlämna eller inneha pengar som är förknippade med sådan verksamhet etc. En infiltratör måste även när han/hon i en domstolsprocess konfronteras med de anklagade ha rätt att slippa svara på frågor som innebär att han/hon därigenom skulle riskera att avslöja sin identitet.
Polisen får idag "provocera fram bevis". Reglerna som anger var gränsen går utgörs av praxis från Justitieombudsmannen och Rikspolisstyrelsens riktlinjer. Dessa regler är inte reglerade i lag och är dessutom alltför snäva. Möjligheten till bevisprovokation måste därför vidgas samt regleras i lag. Enkelt uttryckt så ska polisen inte få sälja narkotika, men väl få köpa det för att bevisa just ett narkotikabrott. Gränsen måste sättas så att brott som är anstiftande, förberedande och påbörjade i största möjliga mån ska kunna bevisas. Dessa regler är svåra att avväga och måste tydligt regleras i lag - inte minst för att stärka rättssäkerheten.
Framstegen gällande ny, modern och förfinad teknik utnyttjas även av kriminella personer. Detta ställer höga krav på polisens arbets- och spaningsmetoder. Modern teknik måste kunna ställas i brottsbekämpningens tjänst. Ett av sätten att komma åt den organiserade brottsligheten, som prövats med framgång i flera andra länder, är hemlig rumsavlyssning, s.k. buggning. Hemlig rumsavlyssning gör det möjligt att beivra och bekämpa brottslighet som annars är svår att utreda.
Ett effektivt utnyttjande av modern teknik i brottsbekämpningen måste emellertid alltid vägas mot den enskildes intresse av skydd för den personliga integriteten. Det får aldrig råda någon tvekan om att reglerna för när hemlig rumsavlyssning ska få användas måste vara strikta. Hemlig rumsavlyssning ska bara få tillämpas vid grov kriminalitet - det kan handla om t.ex. grova narkotikabrott. Åtgärden ska beslutas av domstol och samma regler för hur överskottsinformationen får hanteras ska gälla som vid hemlig telefonavlyssning. På samma sätt som vid hemlig telefonavlyssning ska den som är föremål för rumsavlyssnande ha rätt till ett offentligt ombud. Möjligheten att, som i Danmark, ge den avlyssnade rätt att få kännedom om avlyssningen när det inte längre skadar utredningen, kan övervägas.
Buggning är ett etablerat redskap i kampen mot den grova brottsligheten på de flesta håll i Europa. Buggning är tillåten i bl.a. Danmark, Finland, Tyskland, Storbritannien, Österrike, Nederländerna, Lettland, Liatuen, Slovakien, Italien, Tjeckien, Belgien, Spanien, Estland, Slovenien och Frankrike. Även om Sverige för tillfället inte tillåter buggning, föreligger inga hinder att använda resultatet av utländska myndigheters buggning i kampen mot kriminella i Sverige eller i svenska domstolar.
Det är svårt att veta omfattningen av den organiserade brottsligheten i Sverige och inom EU. Av förklarliga skäl finns inga tydliga organisationsscheman som visar vem eller vilka som ansvarar för "ordergivningen". Vi vet dock att den organiserade brottsligheten är ett reellt och allvarligt problem. Allt fler tydliga organisationer kan skönjas, inte minst inom fängelserna där de intagnas roller lättare avslöjas när de befinner sig inom givna ramar med viss övervakning. Generellt sett är längre och hårdare straff ingen effektiv lösning. Det finns dock skäl att se den organiserade brottsligheten som ett undantag. Här finns många människor som näst intill är bortom allt hopp om behandling och ändrat beteende. Gentemot dessa kriminella finns det anledning att anta att längre straff skulle kunna vara klart brottsförebyggande - genom att personerna faktiskt hindras att begå brott medan de sitter på anstalt. Redan idag (29 kap. 2 § 6 brottsbalken) finns det utrymme för att vid straffmätningen väga in huruvida det aktuella brottet varit "ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll". Vi menar att brotten som personerna i de välorganiserade ligorna ligger bakom, till exempel narkotikahandel, ska generera ett högre straffvärde än när en i och för sig lika grov brottslig gärning begås - men utan koppling till organiserad brottslighet.
Dessvärre framkommer inte detta tillräckligt tydligt av dagens regler för straffmätning och dagens domar mot personer som bedrivit eller deltagit aktivt i organiserad brottslighet. Mycket talar för att organiserad brottslighet måste mötas med mer straffrättsligt repressiva åtgärder. Vi anser därför att organiserad brottslighet straffrättsligt bör kunna betraktas som en än mer försvårande omständighet än idag.
En majoritet av de fängelsedömda är narkotikamissbrukare och alltför många fortsätter sitt narkotikamissbruk inne på anstalterna. År 1992 var en tredjedel av de intagna dömda för ett eller flera narkotikabrott. Det är en ökning från 18 till 34 procent under en tioårsperiod. Under år 2002 tog anstalterna emot ca 6 250 narkotikamissbrukare. Det är en ökning med ca 1 200 på tvåår och med drygt 1 800 jämfört med för tio år sedan. Eftersom det totala antalet intagna har minskat, har narkotikamissbrukarnas andel ökat kraftigt och utgjorde under senaste året hela 62 procent. Inom ramen för narkotikasatsningen har det skett en kraftig utbyggnad av antalet platser avsedda för narkotikamissbrukare: motivationsplatser, behandlingsplatser och platser för svårmotiverade. De uppgick i årsskiftet 2002/03 till närmare 1 300 platser. Denna utbyggnad måste fortsätta. Förutom att missbruk hindrar all form av vettig behandling och gör det omöjligt att helt lämna ett kriminellt förflutet utgör narkotikainnehav ett brott i sig. Därför borde det vara alldeles självklart att kriminalvårdsanstalterna ska vara drogfria och att allt innehav och bruk av narkotika motverkas. Påverkansprogram som syftar till att bekämpa beroendeframkallande medel måste därför utökas och arbetet för att utestänga droger från fängelser intensifieras. År 2002 genomfördes drygt 82 000 urinprovstester. I genomsnitt kontrolleras varje intagen cirka var tredje vecka. Drogtester bör vid behov genomföras oftare. Enligt uppgifter som redovisas av Kriminalvårdsstyrelsen i skriften "Fångarna, fängelset och samhället, en jämförelse mellan 1992 och 2002" hade åtta procent av de intagna befattat sig med narkotika för eget bruk under anstaltsvistelsen, vilket var en minskning. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens lägesbeskrivning från november 2003 är missbruk inte särskilt vanligt. Trots det uppger både personal och intagna att narkotikan är ett stort problem.
Det är viktigt att åtgärder vidtas om narkotika påträffas. Frågan om påföljder när en intagen vägrar att lämna urinprov uppmärksammades redan år 2000 i Narkotikakommissionens slutbetänkande "Vägvalet" SOU 2000:126 s. 175 ff. Där framkom att de disciplinära påföljderna inte tillämpades lika vid vägran att lämna urinprov och vid konstaterat missbruk i anstalt. Regeringen anförde i propositionen "Nationell narkotikahandlingsplan" 2001/02:91 att det är angeläget att vägran att lämna blod- eller urinprov jämställs med positivt prov vid bestämmande av såväl disciplinpåföljd som kvalifikationstid för permission. Kriminalvårdsstyrelsen hade angett att den arbetade vidare med att förändra de allmänna råd som reglerar dessa frågor.
I Kriminalvårdsstyrelsens allmänna råd om senareläggning av villkorlig frigivning anges att villkorlig frigivning bör senareläggas med tio dagar vid konstaterat missbruk av narkotika i anstalt. Gällande vägran att lämna blod-, urin eller utandningsprov anges att en första sådan vägran bör föranleda en varning medan upprepad vägran bör medföra senaraläggning av villkorlig frigivning med fem dagar och därefter med tio dagar (KVVFS 2000:15 s. 8).
I justitieutskottets betänkande (2003/04:JuU1) över budgetpropositionen för 2004 för utgiftsområde 4 anger utskottet på s. 96: "Beträffande frågan om följden för intagen av en vägran att lämna blod- eller urinprov kan utskottet inte annat än dela regeringens bedömning i propositionen Nationell narkotikahandlingsplan. Sådan vägran bör jämställas med positivt prov vid bestämmande av såväl disciplinpåföljd som kvalifikationstid för permission." I övrigt hänvisade utskottet till att Kriminalvårdsstyrelsen arbetar kontinuerligt med att revidera olika anstaltsföreskrifter och att det nu dessutom pågår en översyn av lagstiftningen på kriminalvårdens område genom Kriminalvårdskommitténs arbete (dir. 2002:90) som skall redovisas den 1 december 2004. Folkpartiet anser att det är angeläget med en omedelbar ändring av dessa regler så att den disciplinära åtgärden vid vägran att lämna prov jämställs med positivt provresultat.
Enligt svensk lag (narkotikastrafflag 1968:64) skall den som olovligen bl.a. överlåter, innehar eller brukar narkotika dömas, om gärningen är uppsåtlig, för narkotikabrott till fängelse i högst ett år. Om brottet är grovt skall det för grovt narkotikabrott dömas till fängelse, lägst tvåår och högst tio år. Om brottet är ringa döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Om ett blod- eller urinprov av en intagen på kriminalvårdsanstalt visar positivt resultat för narkotika, leder detta som ovan sagts dock endast till disciplinpåföljd som kan innebära senareläggning av villkorlig frigivning. Folkpartiet menar att det behövs en skärpning av dessa regler. Ett konstaterat uppsåtligt bruk av narkotika i anstalt bör alltid leda till polisanmälan och exempelvis att den intagne endast får ta emot besök under bevakning eller träffa besöket med en glasruta emellan för att minimera risken att besökaren kan föra in preparaten.
Varje anstalt bör ha tillgång till narkotikahund som skall tillåtas söka efter narkotika hos människor. Det har visat sig att narkotikahundar ofta även hittar andra olagliga varor, såsom mobiltelefoner. Hunden tillbringar mesta tiden på en anstalt men används också på andra ställen i regionen. Förra året fanns det totalt åtta narkotikahundar i kriminalvårdens tjänst. Målet måste vara att alla anstalter skall ha narkotikahund.
Internet används i allt högre grad som ett hjälpmedel för att tillverka, handla med och bruka narkotika. Detta är ingen ny brottslighet, utan bara ett nytt hjälpmedel för en gammal kriminalitet.
Under år 2003 genomförde Rikskriminalpolisen i samarbete med Lunarworks AB en undersökning av ungdomars drogrelaterade användning av Internet. I undersökningen deltog 112 501 personer. Över 30 procent av pojkarna/männen mellan 12 och 23 år svarade att de tyckte att det var väldigt lätt eller ganska lätt att hitta information på Internet om var man kan köpa droger.
Internet kan, rätt använt, bli ett hjälpmedel för de brottsbekämpande myndigheterna i kampen mot narkotikabrottsligheten. I detta sammanhang är samverkan mellan olika myndigheter, inom och utom Sverige, av yttersta vikt.
Polisen måste, förutom tillräcklig numerär och effektiv organisation, även ha tillgång till modern teknik. Polisens centrala systemmiljöär en blandning av äldre och moderna tillämpningar - vissa med ursprung från slutet av 1960-talet, vilket självklart leder till starkt skiftande möjligheter till en effektiv samordning. I detta sammanhang bör särskilt nämnas polisens kompetens och praktiska möjligheter att bedriva spaning på och med hjälp av Internet. I en rapport från Rikskriminalpolisens IT-brottsrotel 2003 konstateras att Internet blir en allt viktigare kanal för såväl handel som information om hur narkotika framställs. I samma rapport konstateras dock också att det vid många polismyndigheter inte bedrivs någon som helst narkotikarelaterad informationsinhämtning från Internet som är tänkt att ligga till grund för operativa insatser. Majoriteten av dem som hämtar information från Internet gör det bara när något specifikt ärende givit anledning till det. Samtliga tillfrågade anser dock att det finns behov av kontinuerlig kunskapsinhämtning från Internet. De flesta anser att det största hindret är brist på resurser och kunskap. "Det finns för få Internetdatorer, tre stycken på 140 man" svarar en av de tillfrågade.
En avdelning för kontinuerlig kamp mot Internetrelaterad brottslighet bör inrättas centralt. Vikten av denna avdelnings samarbete/samverkan med andra myndigheter, t.ex. Tullverket, kan inte nog understrykas.
Inte sällan framkommer nya ämnen som kan användas som berusningsmedel. Samhället hänger inte med att klassa dessa ämnen som narkotika. I många fall har drogen ett normalt användningsområde som gör det omöjligt att överhuvudtaget klassa ämnet som narkotika med dagens lagstiftning.
Ett exempel på detta är butandiol som används inom industrin som ett mer miljövänligt alternativ vid plasttillverkning. Butandiol är likvärdig med den narkotikaklassade drogen GHB men kan köpas och innehas av vem som helst. När en narkotikahärva nystades upp i Borås under våren 2004 beslagtogs 40 liter butandiol. Enligt nuvarande lagstiftning måste polisen lämna tillbaka dessa 40 liter, vilket motsvarar ungefär 4 000 doser ute på marknaden. Risken för att den som tar drogen får i sig en överdos är stor och dödsfall har redan inträffat.
Dagens narkotikalagstiftning eller lagstiftningen om vissa hälsofarliga varor är inte lämpad för en klassificering av till exempel butandiol. Lagstiftningen förutsätter att de ämnen som kan komma ifråga för klassificering saknar mera allmänna användningsområden.
Därför behöver en lagstiftning övervägas, som utformas för att ämnen med normala användningsområden inom t.ex. industrin ska kunna klassas som narkotika om ämnet används som berusningsmedel.
Bruket av narkotika bland ungdomar ökar. I kampen mot narkotikamissbruket har föräldrarna ett huvudansvar att överföra normer och värderingar till sina barn. Skolan är en plats där barn och unga vistas under en stor del av sin uppväxt. Skolan måste därför vara en plats där arbetet mot narkotikamissbruk är prioriterat. Skolan måste bli tydligare i förhållande till såväl elever, föräldrar som socialtjänst i frågor som rör droger och missbruk. Skolans huvuduppgift är att genom ett tydligt och konsekvent agerande avhålla elever från att inleda ett missbruk. När sådant ändå förekommer måste skolans reaktioner vara genomtänkta och snabba.
Varje skola måste ha ett konkret åtgärdsprogram för hur man upptäcker och motverkar missbruk. Vilka åtgärder man kan och ska vidta, hur skolan ska involvera den unges familj i arbetet, vilka andra samhällsaktörer som ska involveras i detta arbete och hur ansvaret mellan familj, skola och socialtjänst ska fördelas bör klargöras i skolans åtgärdsprogram.
Om det föreligger misstanke om att en ung människa missbrukar narkotika bör polisen ha möjlighet att utföra ett blod- eller urinprov. Denna möjlighet skulle kunna användas på barn mellan tolv och femton år, efter beslut av åklagare, när barnet eller dess föräldrar inte vill medverka till att ett sådant prov tas. Syftet med provet är att ge föräldrar, skola och socialtjänst möjligheter att rätt anpassa erforderliga stödåtgärder.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Johan Pehrson (fp) |
|
|
Torkild Strandberg (fp) |
Karin Granbom (fp) |
|
Jan Ertsborn (fp) |
Helena Bargholtz (fp) |
|
Cecilia Wigström (fp) |