Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 2
Inledning 3
Barnkonventionen 3
Barns rätt i vårdnadstvister 4
Brister i lagstiftningen 5
Förändra och begränsa rätten att tvista om barn 5
Vårdnad i fall där misshandel förekommit 6
Barnmisshandel 6
Skärpta straff för misshandel av barn 7
Sexuella övergrepp 8
Barnpornografibrott 9
Barnen glöms vid kvinnomisshandel 9
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en konkret strategi för att få kommuner och landsting att beakta barnkonventionen i all verksamhet som berör barns vardag.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om specialkompetens som krav för de personalgrupper inom polis och domstolar som skall arbeta med förhör av utsatta barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning i syfte att se över reglerna kring domstolarnas förfarande vid tvistemål om barn så att personer med gedigen barnkunskap och insikter om de psykosociala problemen hanterar dessa fall.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i socialtjänstlagen så att socialtjänsten är skyldig att göra en polisanmälan vid misstanke om övergrepp mot barn.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barn som utsatts för sexualbrott tillsammans med vårdnadshavaren skall under en lång tid erbjudas psykologisk professionell hjälp och vård.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja minimistraffet för grov misshandel av minderåriga barn från ett till tvåårs fängelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser för verksamheter där utsatta barn kan få hjälp att bearbeta sina traumatiska upplevelser.1
1 Yrkandena 1, 4, 5 och 7 hänvisade till SoU.
I inledningen av FN:s konvention om barns rättigheter (barnkonventionen) formuleras det som ocksåär Kristdemokraternas idémässiga grund för familjen. Familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället. Barnet bör, för att kunna uppnå fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse.
Kristdemokraterna hävdar att människor utvecklas, mognar och mår bäst i små grupper. I den lilla grupp som en familj utgör får familjemedlemmarna möjlighet att möta kärlek, omtanke och förståelse, men också ställas inför krav och ta ansvar. På det sättet anknyter familjen som gemenskap till människans djupaste behov - behovet av att bli sedd och inte vara utbytbar.
En viktig förutsättning för att en familj ska fungera är att alla respekterar vissa grundläggande värden som jämställdhet och respekt för varje människas integritet. En annan är att familjen inte fungerar som en sluten enhet utan snarare som en bas för ett vidare samhällsengagemang. Det är också viktigt att inse att familjerna ser olika ut.
I vårt föränderliga och globaliserade samhälle ökar familjens roll som identitetsskapare och balanspunkt. Perfekta familjer och felfria föräldrar existerar självfallet inte. Precis som i alla andra mänskliga sammanhang uppstår konflikter och det begås misstag också inom familjen. Trots sina brister är familjen den viktigaste byggstenen i samhället och den livsform som har störst möjlighet att vara den lilla nära gemenskap som behövs för att människor ska växa. Fungerar inte familjen som en bas fungerar inte heller samhället. Övergrepp och förtryck kan aldrig tolereras inom familjen, lika litet som någon annanstans. Men att sådant förekommer kan aldrig tas till intäkt för att avfärda familjen som samlevnadsform. För barn där vuxnas problem är i centrum finns svårigheter med att få stöd och behandling.
Under senare år har ett ökat engagemang för FN:s barnkonvention noterats i hela samhället. Myndigheter, landsting och kommuner visar ett allt större intresse för konventionen och vill ha hjälp med att omsätta den i praktiken och verkligheten. Olika grupper som protesterar mot nedskärningar och omstruktureringar som gjorts inom verksamhet som rör barn, använder sig av FN-konventionen vid opinionsbildning eller som argument i den lokala politiska debatten.
Tvärtemot vad man skulle kunna förvänta sig visar det sig att samhällets verksamheter för barn utsatts för större och större besparingar. Trycket har samtidigt blivit allt större på barn- och ungdomspsykiatrin. Stora besparingar i den kommunala verksamheten har lett till att stödet för de utsatta har minskat.
Såväl kommuner och landsting som domstolar och myndigheter ska ta hänsyn till de rättigheter som fastslås om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals. Trots denna medvetenhet kan det konstateras att få myndigheter tillämpar barnkonventionen på ett strategiskt och systematiskt sätt.
Barnkonventionen har haft flera positiva effekter inom lagstiftning och på det organisatoriska och institutionella planet. Men när det gäller barns konkreta vardag har konventionen inte inneburit någon större förändring. Barnperspektivet måste stärkas och barnkonventionen följas i all tillämpning av vår lagstiftning. Otillräcklig lagstiftning måste förändras till skydd för barnens rätt till ett liv i trygghet utan rädsla och våld, övergrepp och kränkningar. Barn ska kunna lita på de vuxnas stöd.
Enligt Social tillsyn 2003, resultatet av länsstyrelsernas tillsyn, framgår att en majoritet av de intervjuade länsstyrelserna bedömer att barnperspektivet börjar få en mer framträdande roll i barnutredningar. Det finns samtidigt länsstyrelser som gör en bedömning i motsatt riktning. Några av de viktigaste problemen att lyfta fram i rapporten enligt de intervjuade länsstyrelserna var bland annat brister i handläggningen som leder till rättsosäkerhet för barnet och för familjen. Utredningarna saknar helhetsperspektiv vad gäller barnets levnadsförhållanden. Barnet kommer inte alltid till tals i utredningen. Det förekommer att anmälningar om barn som far illa inte utreds. Barn som visar ett riskbeteende fångas inte upp systematiskt av socialtjänsten. De förhandsbedömningar som görs leder ofta till att barnets behov inte utreds.
Varje år upplever drygt 50 000 barn och unga i Sverige att deras föräldrar flyttar isär och vi ser en utveckling med ett allt större antal vårdnadsutredningar. Den bästa lösningen i de allra flesta fall är att föräldrarna har gemensam vårdnad om barnen efter separationen. Merparten av de föräldrar som bryter upp från ett förhållande klarar av att lösa vårdnads- och umgängesfrågorna på ett sätt som minimerar skadorna för barnen. För de familjer som inte kan komma till en gemensam uppgörelse på egen hand finns hjälp att få av familjerådgivare och socialsekreterare. Tyvärr fungerar inte alltid detta och ärendet går då ofta vidare till domstol. I många fall lyckas domstolen förmå föräldrarna att komma överens. Det är självfallet angeläget att föräldrarna kan förlikas tidigt i processen och därmed förhindra en utdragen och smärtsam rättegång. I vårdnads- och umgängesprocesser finns det inga vinnare, bara förlorare. Barnet eller barnen lider den största förlusten och känner dessutom en splittrad lojalitet gentemot sina föräldrar. Enligt resultatet av länsstyrelsernas tillsyn får barn som lever i komplicerade vårdnadstvister inte stöd trots stora svårigheter. Barn kan fara mycket illa utan att deras situation och behov utreds ordentligt.
Bakom tillkomsten av lagen om gemensam vårdnad låg den helt riktiga tanken att föräldrar har ett gemensamt ansvar för sina barn. Problemet med lagstiftningen är att den i allt för hög grad utgår från att föräldrar som skiljer sig eller separerar kan avgöra var och hur ofta barnen ska bo och träffa vardera föräldern utan att det uppstår konflikter föräldrarna emellan. Man utgår också från att de vuxna ska dela på de utgifter man har för barnet. Så ser det tyvärr inte ut i verkligheten.
Även om huvudmotivet för de flesta föräldrar är en önskan att få vara nära sina barn under deras uppväxt finns ibland direkt ekonomiska motiv till att slåss om vem barnen ska vara folkbokförda hos. Om barnen folkbokförs på samma adress som den ena föräldern blir den föräldern automatiskt boförälder. Att vara boförälder innebär en del ekonomiska fördelar - exempelvis får boföräldern automatiskt barnbidragen och kan också få ett särskilt bostadsbidrag. Den som förlorar striden om att vara boförälder har sedan ett ekonomiskt intresse av att få ha barnen hos sig så mycket som möjligt eftersom man då kan hävda växelvis boende. Vid växelvis boende kan den förälder som inte är boförälder slippa betala underhåll för barnen.
Även Barnombudsmannen (BO) har uppmärksammat att den nuvarande lagstiftningen har svagheter sett ur barnens perspektiv. BO menar att lagen tar mer hänsyn till föräldrarnas intressen än till barnens och att det inte överensstämmer med grundtanken i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Enligt barnkonventionen har ett barn rätt till en regelbunden kontakt med båda föräldrarna, så länge som det är det bästa för barnet. I föräldrabalken slås det fast att barn har rätt att umgås med en förälder som han eller hon inte bor hos. Enligt BO innebär det i praktiken att en förälder kan kräva och få igenom ett umgänge med barnet mot barnets vilja. Barnet har umgängesplikt med sina föräldrar, men ett barn kan aldrig tvinga igenom ett umgänge med en frånvarande förälder. Det finns även situationer där en förälder är olämplig som vårdnadshavare. Den ene föräldern kan t.ex. ha gjort sig skyldig till våld, hot eller övergrepp mot barnet eller mot någon annan i familjen. I dessa fall menar BO att det är bäst för barnet att endast en förälder får vårdnaden om barnet. Såär dock inte fallet idag. BO har i en studie av publicerade rättsfall från Högsta domstolen (HD) och hovrätterna från det att vårdnadsreformen trädde i kraft 1998 sett att påståenden om våld sällan får avgörande betydelse för utgången av en tvist om vårdnad, boende och umgänge.
Något måste göras för att minska antalet vårdnads- och umgängestvister i domstol. Varje fall som leder till en process är ett misslyckande från samhällets sida. Med det menar vi inte att man ska införa något slags förbud mot omprövning av sådana avgöranden. Kristdemokraterna vill i stället på olika sätt förebygga att vårdnadsfrågor avgörs av domstol. Det är viktigt att överväga åtgärder som att slussa in föräldrarna i samarbetssamtal och liknande åtgärder.
Alla frågor om vårdnad och umgänge ska enligt föräldrabalken lösas med barnets bästa som utgångspunkt. Barnet det tvistas om är alltid i en utsatt situation. Därför är det rimligt att endast personer med dokumenterad barnkunskap och insikter om de psykosociala problemen som ska hantera sådana tvister. BO föreslår att barn ska få rätt till ett särskilt biträde i alla mål om vårdnad, boende och umgänge samt att domstolarna ska ha sakkunniga i barnfrågor. Det är barnen som blir lidande om inte samhällets stöd till dem och deras familjer räcker till.
2002 års vårdnadskommitté, vars arbete beräknas avslutas den 1 november 2004, ska föreslåändringar för att komma till rätta med långvariga och upprepade domstolsprocesser. I avvaktan på kommitténs resultat avvaktar vi yrkanden i denna del.
I relationer där pappan misshandlat mamman eller till och med barnen måste umgänget ske under ordnade former. Vi anser att det är viktigt att uppmärksamma den problematik som uppstår då exempelvis pappan får rätt till delad vårdnad trots att han dömts för misshandel av barnets mamma och trots att barnen kan ta skada av att umgås med honom. Inom rättsväsende och socialtjänst behandlar man våldsamma män och våldsamma fäder mycket olika, vilket leder till att barnen inte skyddas tillräckligt.
Enligt en ny och skarpare vårdnadslag på Nya Zeeland kan gemensam vårdnad endast komma ifråga om det kan anses tillräckligt tryggt för barnet och mamman. Innan domstolen tar ställning till vårdnaden ska den ha en klar bild av det eventuella våld barnet levt med och hur troligt det är att pappan blir våldsam igen. Domstolen måste också bedöma vilka konsekvenser våldet fått för barnet, fysiskt och känslomässigt. Barnets vilja måste beaktas och slutligen vad fadern har gjort för att förändra sitt beteende. De svenska reglerna om gemensam vårdnad bör ses över med bland annat den nyzeeländska vårdnadslagen som förebild.
I artikel 19 i barnkonventionen står det att barnet har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavare.
Kristdemokraterna anser alla barn har rätt till god omvårdnad, trygghet och en god fostran. Alla barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kränkande behandling eller kroppslig bestraffning. Utifrån detta synsätt anser vi att det är mycket viktigt att ombesörja att barn skyddas av såväl lagstiftning som av praxis. Vi kan aldrig acceptera våld mot samhällets svagaste - barnen - och vill arbeta aktivt för att barn ska ha fullt rättsskydd.
Ungefär 4 procent av mellanstadieelever och 7 procent av yngre vuxna uppger att de någon gång under sin uppväxt utsatts för svårare kroppslig bestraffning med något slags tillhygge. De flesta barnmisshandelsbrott, 70-80 procent, begås av någon som är bekant med barnen. Det har dock skett en kraftig attitydförändring vad gäller kroppsbestraffning av barn - både från barnens och från föräldrarnas sida. När det däremot gäller mycket allvarliga och ovanliga bestraffningsformer är det osäkert om det skett någon verklig minskning. En anledning till detta kan vara att svårartad misshandel ofta är en del i ett starkt avvikande beteende hos den vuxne till följd av dennes psykiska sjukdom eller karaktärsstörning - sådana personlighetsdrag som sannolikt inte påverkas särskilt mycket av generella attitydförändringar.
Polisanmäld misshandel av barn har ökat ända sedan 1980-talet. Mycket talar för att ökningen av den polisanmälda barnmisshandeln beror på en ökad anmälningsbenägenhet. De anmälda brotten är dock fortfarande enbart toppen av ett isberg. Barnmisshandelskommitténs undersökningar, som redovisas i Barnmisshandel - att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72), har visat att för varje fysiskt övergrepp som blivit känt av sjukvården har det funnits ytterligare åtminstone ett till två fall som förblivit okända. Men frågan är också om det som kommer till sjukvårdens kännedom anmäls vidare till socialtjänst och polis. En undersökning visar att två tredjedelar av alla barnläkare någon gång låtit bli att anmäla trots att det fanns misstanke om misshandel.
Kunskaperna är bristfälliga om barnamord och bestående skador efter fysisk misshandel av barn i Sverige. Tillgänglig statistik talar för att färre än tio barn yngre än 15 år dödas per år. Barnamorden har sannolikt minskat de sista tjugo åren, men statistiken är osäker. Den vanligaste orsaken till att barn mördas är i samband med att föräldrar begår utvidgade självmord. Mord i samband med barnmisshandel är sällsynta, men förekommer. Vi har under senare år sett exempel på fall där vuxna misshandlat små barn, ibland så allvarligt att barnet dött av de åsamkade skadorna. Märkligt nog har gärningsmännen fått förhållandevis lindriga domar. Domstolen har i många fall valt att utnyttja enbart den nedre delen av straffskalan.
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2003 lades en ny, åttonde straffskärpningsgrund till i 29 kap. 2 § brottsbalken. Den nya straffskärpningsgrunden omfattar fall där brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person.
Kristdemokraterna vill i stället höja straffminimum för grov misshandel av minderåriga barn från ett till tvåårs fängelse. Detta skulle inskärpa att samhället aldrig accepterar att barn misshandlas. Dessutom skulle straffen för dem som misshandlar barn mer överensstämma med det allmänna folkmedvetandet. Att, som justitieutskottet i betänkande 2003/04:JuU16, stanna vid att det finns "komplikationer av lagstiftningsteknisk natur som utskottet för närvarande inte har underlag att bedöma om de går att lösa" räcker inte. Vi är skyldiga de misshandlade barnen mer än så.
2 563 brottsmisstankar om sexualbrott mot barn inkom till åklagare under 2003. Lagföringsandelen minskade jämfört med år 2002 från 36 till 28 procent. I likhet med barnmisshandelsbrotten har antalet anmälningar vad gäller sexualbrott mot barn ökat de senaste tjugo åren. Det är svårt att säga om det beror på att antalet sexuella övergrepp mot barn har ökat eller om anmälningsbenägenheten har gjort det. Sexualbrott hör dessutom till de brottstyper som har ett stort mörkertal. Den misstänkte har i många fall en nära relation till offret. Detta kan göra det mycket svårt för barnet att vilja anmäla brottet. De flesta övergrepp begås dessutom i förpuberteten, när barnet är väldigt sårbart och har svårt att försvara sig.
Barnmisshandelskommitténs undersökningar visar att det för varje sexuellt övergrepp som blivit känt av sjukvården har funnits minst fyra ytterligare övergrepp som förblivit okända. Det är osäkert om sjukvården anmäler alla fall som kommer till dess kännedom.
Rapporter talar om att polis och åklagare inte får adekvat utbildning för att kunna anpassa förhör efter barnets villkor. Domstolarna saknar kunskap om mekanismerna bakom sexuella övergrepp, framför allt i de fall brotten begåtts inom en familj.
När det gäller domstolarnas hantering av barn i brottmålsprocessen är det lång väg innan vi uppfyller intentionerna i FN:s barnkonvention. I rättegångsbalken, där straffprocessen i huvudsak regleras, finns endast ett fåtal regler som tar sikte på enbart barn. Problemen blir särskilt tydliga då barn ska uppträda i brottsmålsprocessen som målsägande. Ofta hörs barnet då bakom stängda dörrar och förhöret spelas in på video. Rätten kan då inte ställa frågor till barnet. Detta har både för- och nackdelar. En nackdel är att förhörets bevisvärde kan bli lägre och åklagaren får svårt att få till en fällande dom. Vi menar att det är nödvändigt att göra en översyn av domstolarnas hantering av barn i brottmålsprocessen.
Enligt socialtjänstlagen har socialtjänsten möjlighet, men ingen skyldighet, att göra en polisanmälan vid misstänkta sexuella övergrepp mot barn.Vi anser att det ska införas en lagreglerad skyldighet för socialtjänsten att polisanmäla brott rörande våld och hot mot person som kommer till dess kännedom. Personalen har inte den kompetens som krävs för att göra lämplighetsavvägningar av i vilka fall en polisanmälan bör göras. Med en tvingade bestämmelse som vi föreslår ökar möjligheten till hjälp åt det drabbade offret samtidigt som möjligheterna till lagföring ökar och en del av mörkertalet synliggörs.
Socialtjänsten måste ta ett långvarigt ansvar för att utbilda personal så att de lättare upptäcker och vågar agera då ett brott misstänks. Bristfällig dokumentation har i flera fall visat sig vara orsaken att anmälan gjorts mycket sent.
Förhållandevis få anmälningar kommer från dagis, fritids eller skola. Detta kan bero på bristande förmåga och kunskap hos personalen att se yttringar hos barnet som kan härledas till att barnet far illa eller på att personalen inte orkar ta den konflikt det innebär att uttala misstanke om att ett barn far illa. Därför är det angeläget att personal som arbetar med barn får fortbildning och kunskap på detta område. De måste ha en stor kännedom om hur man upptäcker att ett barn kan ha utsatts för kränkning av det ena eller det andra slaget. Arbetet med att följa upp anmälningar där misstanke om sexuellt brott föreligger måste intensifieras. Samarbetet mellan barnavårdscentraler, förskole- och fritidspersonal och skola måste förstärkas. Utbildning av personal som arbetar med barn måste prioriteras så att tecken tidigt kan upptäckas hos barn som av en eller annan anledning far illa.
När ett övergrepp mot barn upptäcks befinner sig föräldrarna i chockfas och har svårigheter att klara upp den vardagliga situationen. Är någon av föräldrarna den misstänkte förövaren kommer ytterligare misstro, besvikelse, ilska och hat med i bilden och försvårar ytterligare för barnet. Socialsekreteraren har en betydelsefull roll i arbetet med hela familjen. Enligt undersökningar har socialsekreterarna för lite tid till förfogande innan nya fall kräver deras uppmärksamhet. De har dessutom enligt föräldrarna svårigheter att tala om problemets kärna, det sexuella övergreppet. Samtidigt upplever många föräldrar att de överges för snabbt av samhället. Många av problemen kommer inte förrän flera år senare när det utsatta barnet kommer upp i tonår och pubertet.
Eftersom barn som utsätts för sexualbrott ofta förtränger det inträffade kan detta medföra att brottet inte uppdagas förrän långt senare, kanske inte förrän barnet nått vuxen ålder. Även då kan brottsoffret behöva ytterligare tid för att överväga anmälan av brottet. Kristdemokraterna anser därför att preskriptionstiden vid sexualbrott mot barn ska förlängas eller att den helt tas bort. I särskild motion tar vi upp preskriptionstider.
Barnpornografi är inget annat än dokumenterade sexuella övergrepp mot barn. Barnpornografibrotten ökar drastiskt och har fått en allt större spridning bland annat genom Internet. Kunskapen om hur barnpornografibrotten kan hanteras har visserligen ökat vid polismyndigheterna men fortfarande krävs kraftfulla insatser för att bekämpa denna typ av brottslighet. I särskild motion tar vi upp kampen mot barnpornografin.
Ett underskattat och inte tillräckligt belyst problem är konsekvenserna av att barn bevittnar våld i sina hem, ofta utan att själva bli misshandlade samtidigt. Studier som genomförts av Kommittén mot barnmisshandel indikerar att ungefär 10 procent av alla barn upplevt våld i hemmet åtminstone någon gång och att ungefär 5 procent upplever det ofta.
I en kartläggning av sex kommuner har Rädda Barnen undersökt vilken hjälp barnen fått sedan de tvingats uppleva att deras mamma misshandlats. Trots att polisen har skyldighet att anmäla till socialtjänsten när barn far illa och trots att socialtjänsten i sin tur har ansvar för att barnen får stöd och hjälp uppmärksammas bara en tredjedel av dem. Detta är oroväckande då vi vet att barn som växer upp i ett hem där våld när som helst kan bryta ut lever i ett förhöjt spänningstillstånd som kan hindra deras naturliga utveckling. Vi anser att Rikspolisstyrelsen bör utveckla riktlinjer för hur polisens rapportering till socialtjänsten ska gå till. Vi menar att polisen bör höra barnen om deras upplevelser och i alla polisanmälningar som avser hot och våld i familjen notera att det finns barn i familjen.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Peter Althin (kd) |
|
|
Olle Sandahl (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Yvonne Andersson (kd) |
Ingemar Vänerlöv (kd) |