Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 2
Inledning 3
De minderåriga lagöverträdarna 4
Unga lagöverträdare i åldrarna 15 år och uppåt 4
Kritik mot socialtjänsten 5
Sluten ungdomsvård 6
Ungdoms- och jourdomstolar 7
Medling och familjerådslag 7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av insatserna mot minderåriga lagöverträdare i syfte att åstadkomma en adekvat omorganisation av socialtjänstens insatser eller ett helt nytt system för insatserna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av snabb åtgärdshantering för unga lagöverträdare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om påskyndande av handläggningen av ungdomsmål genom att inrätta ungdoms- och jourdomstolar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att socialförvaltningarna uppmärksammas på konsekvensen av att unga lagöverträdare kan få felaktig påföljd om inte en vårdplan upprättas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler platser för LVU- och LSU-vård av unga brottslingar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett enklare förfarande vid snatterimål.
1 Yrkandena 1 och 5 hänvisade till SoU.
Normöverföring från vuxna till barn är en förutsättning för spridandet av grundläggande värderingar. Det största ansvaret för denna normbildning ligger hos familjen och andra vuxna som är samhällets bästa brottsförebyggande resurs. Familjepolitikens roll är att få till stånd trygga familjer med möjlighet att styra sin vardag. Det är ofta i skolan som konflikterna under uppväxtåren ställs på sin spets, och barnen måste i skolan få lära sig att grundläggande normer upprätthålls och gäller för alla. Om detta inte fungerar måste samhället gripa in och tidigt och tydligt göra klart vilka regler som gäller, samtidigt som insatser görs för att stärka familjens förmåga att bidra med normöverföring och uppfostran, exempelvis genom familjerådslag. Att barnomsorgen, skolan, föreningslivet och socialtjänsten härvid har en roll att spela är uppenbart. Vad gäller Kristdemokraternas förslag till brottsförebyggande åtgärder hänvisas till vår motion Brottsförebyggande arbete.
Kristdemokraterna anser att samhället måste reagera på ungdomars brottslighet tidigare än vad som är fallet idag. I många fall väntar kommunernas socialtjänst för länge med att hjälpa ungdomar som hamnat snett. Detta är både en ekonomisk och en ideologisk fråga. Socialtjänsten, som har lägsta möjliga omhändertagande som sitt mål, vill så länge det är möjligt ha en öppen vårdform. Detta är inte alltid det bästa alternativet. Vi anser att med ett tidigare ingripande och med snabbare behandling och rehabilitering skulle chansen vara större att komma till rätta med problematiken i den unges liv. Det är också av stor vikt att handläggningen hos polis, åklagare och domstol av mål och ärenden sker så snabbt som möjligt när det är fråga om unga lagöverträdare. Särskilda bestämmelser om handläggningen hos polis, åklagare och domstol i mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år finns i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Ett återkommande kriminalpolitiskt debattämne är vilken påföljd som ska ådömas när en ung person har befunnits skyldig till ett brott. I brottsbalken särbehandlas barn och unga under 21 år vid påföljdsbestämningen. Har brottet begåtts innan den tilltalade fyllt 18 år, är särbehandlingen särskilt påtaglig. Har brottet begåtts av den som inte har fyllt 15 år får påföljd inte ådömas. Vi menar att den påföljd som ådöms ska vara både preventiv och rehabiliterande, det vill säga att påföljden ska vara avskräckande samtidigt som den verkar för att den unge inte återgår i brottslighet.
För tillfället pågår utredningen om översyn av det allmännas ingripanden vid ungdomsbrott, Ungdomsbrottsutredningen, som ska göra en översyn av påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Kristdemokraterna välkomnar denna utvärdering av 1999 års påföljdsreform avseende de unga lagöverträdarna. Det är angeläget att snarast justera lagstiftningen - för barnens och ungdomarnas skull.
Forskningen på området barns och ungas brottslighet inriktar sig främst på de över 15 år. Materialet om barn under 15 år är betydligt mindre omfattande eftersom dessa inte är straffmyndiga. Det vi vet är dock att barn börjar begå brottsliga handlingar i mycket unga år, ofta redan i tioårsåldern. I många fall har de som når straffmyndighetsålder redan utvecklat en vanebrottslighet.
Stöldbrotten utgör nästan hälften av samtliga brott som minderåriga registreras för. Av dessa utgörs ca 75 procent av stöld och snatteri i butiker och varuhus. Skadegörelse är ett annat vanligt brott bland minderåriga. Det är osäkert om misshandelsbrotten bland de minderåriga har ökat, eftersom polisen har förändrat sitt sätt att registrera de minderåriga gärningsmännen. Dessutom finns det mycket som tyder på en ökad anmälningsbenägenhet vad gäller sådan brottslighet. Enligt vissa undersökningar står misshandelsbrotten för ca 16 procent av de minderårigas totala brottslighet.
Ett barn under 15 år som begår ett brott hanteras inte av rättsväsendet, utan när det konstateras att straffmyndighetsåldern ej uppnåtts överförs hanteringen till socialtjänsten. Det är troligen en klar överskattning att kalla det för hantering. Det finns naturligtvis undantag men i de allra flesta fall läggs den minderåriges brott till handlingarna. Samhället måste reagera på de riktigt unga ungdomarnas brottslighet tidigare än vad som sker i dag. Om en ung människa trots förebyggande insatser begår ett brott är det sämsta som kan hända att samhället inte reagerar på ett adekvat sätt.
Vad gäller barn och unga i åldrarna 15 till 20 år finns betydligt säkrare siffror att tillgåän för gruppen barn under 15 år. Brottsförebyggande rådets statistik visar att 20 procent av de som lagfördes för brott år 2003 var barn och ungdomar i denna åldersgrupp. Den vanligaste brottstypen var snatteri, där antalet lagförda personer i den aktuella åldersgruppen ökade kraftigt från år 2002 till år 2003. Därefter kommer stöld (inklusive grov stöld), misshandel (inklusive grov misshandel) och ringa narkotikabrott. Man kan se en viss trend att antalet lagförda för snatterier och stölder minskat i denna åldersgrupp medan antalet lagförda för ringa narkotikabrott ökat och antalet lagförda för misshandelsbrott legat någorlunda konstant.
Ett annat utpräglat ungdomsbrott är personrån. Hela 55 procent av de som misstänktes för personrån under 2003 var i åldern 15-19 år. Antalet anmälda personrån ökade kraftigt i slutet av 1990-talet. Analyser av orsakerna till denna uppgång tyder på att vissa nätverk av ungdomar satte personrån i system. Offren var företrädesvis andra ungdomar och ett vanligt syfte var att komma över mobiltelefoner. Personrånen har ett stort mörkertal. I en survey-undersökning från 2000 bland 4 500 skolelever i Stockholm och Malmö uppgav cirka hälften av de drygt 7 procent som hade blivit utsatta för rån att de inte anmält detta till polisen. De vanligaste orsakerna var dels att man inte trodde att polisen skulle kunna få fast gärningsmannen, dels att man ändå inte skulle få tillbaka det stulna samt att gärningsmannen ändå inte skulle få något straff. Ungefär en tredjedel uppgav att de var rädda att gärningsmannen skulle få reda på att de gått till polisen och anmält brottet. Våld är förhållandevis vanligt förekommande vid personrån. I ungdomsundersökningen uppgav omkring 15 procent av de cirka 400 ungdomar som rånats att de fått lindriga fysiska skador. Kristdemokraterna anser att påföljden för personrån särskilt bör ses över.
Kristdemokraterna anser att det bör införas särskilda ungdomsrotlar som skyndsamt utreder brott där ungdomar är inblandade. Om detta finns mer att läsa i vår åklagarmotion.
Under de senaste åren har det framkommit att det nuvarande omhändertagandet av unga lagöverträdare inom socialtjänsten har stora brister. Särskilt bekymmersamt är att socialtjänsten uppenbarligen inte har den kunskap om den straffrättsliga regleringen som behövs för att förstå vikten av att vårdplaner upprättas. Detta kan leda till att vården får en mindre lämplig utformning. Men värre är att bristen på vårdplan och därmed vårdbehovsbedömning kan medföra att den unge inte döms till en adekvat påföljd. Även socialtjänstens insatser för lagöverträdare under 15 år måste snarast ses över och förbättras.
I Social tillsyn 2003 - Resultat av länsstyrelsernas tillsyn framgår att barn som visar riskbeteende inte fångas upp systematiskt av socialtjänsten. Det finns inte heller någon systematisk metod för att bedöma när anmälningarna ska leda till utredning eller inte.
Även polisen är i många fall starkt kritisk till socialtjänsten och att unga fortsätter att begå brott efter brott utan att socialtjänsten griper in. Vissa menar att kommunerna låter de unga fortsätta sitt destruktiva liv och väntar på att en eventuell dom enligt 31 kap. 1 a § brottsbalken (sluten ungdomsvård) ska falla. Domen verkställs då enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU). Dåär det inte längre kommunen som är betalningsansvarig utan staten. Statistik från SiS visar att det stora flertalet av dem som frigavs från sluten ungdomsvård frigavs till föräldrahemmet, eget boende eller till en familjemedlem. Detta trots att det tydligt framgår i förarbetena till LSU att de unga ska beredas fortsatt vård enligt LVU efter verkställigheten.
Många unga på institutioner vill inte återvända i frihet. På ungdomshemmet har de äntligen mött någon som bryr sig, som sätter gränser och har tid att lyssna. Dessa unga vet alltför väl vad en hemkomst innebär. De är i stort behov av stöd och kontinuitet och detta måste ges under en längre tid även efter frigivning från ungdomshemmet. Även här har socialtjänsten ett stort ansvar.
Många kommuner har i besparingstider dragit ned resurserna till socialtjänsten, vilket får konsekvenser för den svage i samhället. Vi står nu inför ett vägval när det gäller barns och ungdomars brottslighet. Situationen är allvarlig och bekämpningen av de ungas brottslighet är i högsta grad ineffektiv. Om inte socialtjänsten kan och vill göra rejäla insatser för att hantera de ungas brottslighet genom olika aktiva åtgärder måste något annat system skapas som leder till att den minderåriges brottsbana avbryts.
Reglerna om sluten ungdomsvård i 31 kap. 1 a § brottsbalken och LSU trädde i kraft i januari 1999. Sluten ungdomsvård innebär att personer under 18 år i första hand döms till sådan vård istället för fängelse. Det innebär ett kännbart straff, samtidigt som ungdomarna hålls borta från den destruktiva fängelsemiljön. Domstolen kan döma till sluten ungdomsvård i lägst 14 dagar och högst fyra år. På de flesta ungdomshem vårdas ungdomarna enligt ett miljöterapeutiskt program. Det betyder att ungdomarna får fasta tider att följa, är tvungna att stiga upp på morgonen, äta och göra något meningsfullt under dagen.
Sluten ungdomsvård har under år 2003 dömts ut i 102 fall, i de flesta fall som påföljd för brottslighet med våldsinslag. Samtliga dömda hade som regel gjort sig skyldiga till mycket allvarlig brottslighet. I första hand är det de som var 17 år vid första brottet i aktuell dom som kommer i fråga för sluten ungdomsvård. 80 av de dömda hade tidigare dömts för brott. De många och långa domarna har skapat konkurrens om platserna på ungdomshemmen. Ungdomar överlämnade till vård enligt LVU ska också vårdas på samma ungdomshem. En dom om sluten ungdomsvård ger förtur framför en dom enligt LVU. Detta leder alltför ofta till att unga människor tvingas vänta på sin LVU-placering. Men bristen på platser leder även till att de dömda till sluten ungdomsvård tvingas vänta på en plats.
Kristdemokraterna påpekade redan i sin budgetmotion 1999 att regeringen måste avsätta ytterligare resurser för att tillgodose behovet av fler platser hos SiS. Under år 2001 gjordes om- och utbyggnationer. Det är bra, men samtidigt måste målet med all ungdomsvård vara att försöka förändra den unges totala livssituation utifrån dennes personlighet, bakgrund och förutsättningar. Att de unga blir sedda, bemötta med respekt och inte i något avseende behandlas kränkande är grundförutsättningar för allt konstruktivt behandlingsarbete. Allt detta tar tid och kostar pengar.
Kristdemokraterna anser att det är angeläget att dessa ungdomshem får tillräckligt med resurser. Begränsade resurser, tuffare arbetsvillkor, tuffare klientel och sämre kontakter med socialtjänsten är den bild som många SiS-hem berättar om. Det är mycket viktigt att det finns resurser att genomföra den behandling och vårdplan som är själva syftet med vården av den unge. Sluten ungdomsvård får inte innebära att den unge enbart förvaras på institution för att släppas ut till ingenting och omedelbart riskerar att återfalla i brottskarriären. På många av SiS ungdomshem kan man påvisa goda resultat, särskilt bland unga som placeras under längre tid. Men resurserna är begränsande och en del av personalen riskerar hamna i utbrändhet.
När unga begår brott är det enligt Kristdemokraternas mening viktigt med snabba reaktioner. För att förbättra förutsättningarna för en skyndsam handläggning av ungdomsmål, utan att för den skull ge avkall på rättssäkerheten, ska särskilda ungdomsrotlar inrättas inom åklagarväsendet liksom speciella ungdoms- och jourdomstolar. Särskilda kompetenskrav bör också ställas på de personer som arbetar vid dessa rotlar och domstolar.
Däremot fann inte Kristdemokraterna det förslag på lagförändringar som regeringen lade fram i proposition 2003/04:89 Åtgärder för ett effektivare och snabbare brottmålsförfarande vara tillfyllest, bland annat ur rättssäkerhetssynpunkt. Däremot var förslaget ett steg i rätt riktning. Det vi vill åstadkomma är dock ett jourdomstolssystem specialanpassat för just unga lagöverträdare. Som Barnombudsmannen (BO) uppmärksammat är det rättsliga systemet inte utformat med tanke på att barn och ungdomar har andra förutsättningar än vuxna. De rättssäkerhetsprinciper som har etablerats i vår rättsstat ska givetvis följas även i förhållande till unga personer.
Mindre snatterimål handläggs idag av domstolar. Brottet erkänns ofta och leder till lägre dagsböter. Detta sker inför fullsatt domstol med domare, nämndemän och notarie, till stora kostnader för samhället. Beredningen för rättsväsendets utveckling har i betänkandet Snabbare lagföring 3 - Snatteribrott (SOU 2002:44) lagt fram ett förslag om bl.a. förenklad lagföring i form av ordningsbot vid snatterimål. Betänkandet bereds i Regeringskansliet, men ingen proposition är ännu aviserad.
Medling handlar om att komma åt den obalans som råder mellan brottsling och brottsoffer. Genom medlingen ger man brottsoffret en möjlighet till upprättelse och gärningsmannen insikt om hur brottet har påverkat en medmänniska. Mötet sker med neutral medlare och ska ge konkreta resultat.
Enligt Kristdemokraternas mening bör medlingsinstitutet utvecklas. Det är därvid viktigt att medlingsverksamheten får ett tydligt regelverk. För att förstärka medlingsinstitutet bör det finnas en möjlighet för åklagaren att meddela åtalsunderlåtelse för straffmyndiga under 18 år som har deltagit i medling. Det bör således vara möjligt att lagföra unga lagöverträdare genom medling.
Den nyzeeländska familjegruppskonferensen (Family Group Conference) har varit förebild för ett par projekt i Sverige som genomförts av Svenska Kommunförbundet. På svenska kallas verksamheten familjerådslag. Familjerådslagsmodellen prövas för ungdomar som begått brott. Grundtanken är densamma som med medling, att unga brottslingar ska konfronteras med brottsoffret, be om ursäkt och komma överens om gottgörelse. Tillsammans med familjen görs sedan en plan upp för den unge i syfte att komma till rätta med problemen. En fristående samordnare hjälper familjen tillsammans med andra professionella personer, exempelvis socialtjänsten, skolan och polisen.
Enligt direktiven till Ungdomsbrottsutredningen ska utredaren följa utvecklingen av medlingsverksamheten i landet och överväga vilken ställning i rättsprocessen medlingen bör ha och hur den bör organiseras. En målsättning är enligt direktiven att medlingen ska kunna utvecklas till en verksamhet som är allmänt tillgänglig och som spelar en mer framträdande roll i rättssystemet. Kristdemokraterna anser att ett aktivt arbete bör påbörjas för att medlingsverksamheten snarast ska ha en sådan roll.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Peter Althin (kd) |
|
|
Olle Sandahl (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Yvonne Andersson (kd) |
Ingemar Vänerlöv (kd) |