Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda hur domar med föreskrift om vård för missbruk blir verkställda och följs upp.
Tvångsingripande är försvarligt, när en missbrukare är farlig för sig själv och för sin omgivning. Lagen om vård av missbrukare (LVM) ger möjlighet till tvångsomhändertagande. Dessutom har domstolarna möjlighet att, då påföljd bestäms i brottmål, föreskriva att den dömde skall bli föremål för vård med syfte att komma ifrån missbruket.
Innehav av narkotika är olagligt i Sverige och därför är det också möjligt att döma en person för narkotikabrott. Från Folkpartiets sida stöder vi kriminalisering av narkotika, inte för att vi vill straffa utslagna människor utan för att vi vill garantera att så många som möjligt får vård.
Betänkandet om lagen om vård av missbrukare (SOU 2004:3) konstaterar att kommunernas kostnader för missbrukarvården inte motsvarar behovet av insatser för människor med missbruksproblem. Utredningen konstaterar också att kommunernas tillämpning av LVM varierar. Efter att en dom fastställs är ansvaret för den dömde delat på två system - kriminalvården och socialtjänsten. Hur dessa samarbetar kan vara avgörande för en missbrukares möjlighet till rehabilitering. Utredningens uppgifter borde snarast leda till kraftfulla initiativ från regeringen för att förstärka vården av missbrukare.
Allt fler uppgifter från människor som har kontakt med missbrukare tyder på att uppföljningen av narkotikadomar inte alltid fungerar tillfredsställande. Exempel finns på att domar, där drogavvänjande behandling föreskrivits, inte blir verkställda. Om missbrukaren inte accepterar behandlingen - eller inte infinner sig till möten - kommer inte alltid någon snabb och tydlig reaktion från ansvariga myndigheter. Uppgifterna om att många personer som dömts till vård kan utebli från behandling utan konsekvenser är mycket oroväckande. Följden kan bli ett fortsatt missbruk och i värsta fall en tidig död.
Någon tillgänglig statistik som visar hur narkotikadomar verkställs och följs upp finns inte. Däremot talar statistiken sitt tydliga språk. Antalet svårt belastade narkotikamissbrukare har ökat i landet och samtidigt har antalet vårdplatser avsedda för denna kategori av missbrukare minskat. Nedskärningen av missbrukarvården är en av de mest drastiska förändringarna i välfärdspolitiken de senaste tio åren. Öppenvården har ökat medan institutionsvården minskat, och det är mycket oklart om öppenvården verkligen når de missbrukare som på grund av sitt missbruk inte vill samarbeta.
Det behövs insatser inom många områden för att stärka kampen mot drogmissbruket. En insats vore att ta reda på hur verkligheten ser ut i fråga om vad narkotikadomar leder till.
Osäkerheten om huruvida narkotikadomar verkställs eller följs upp kräver ett snabbt utredningsuppdrag. Likasåär det angeläget att utreda hur samarbetet mellan kriminalvården och socialtjänsten fungerar. Det borde vara möjligt att gå igenom ett antal fall av narkotikadomar och se vilken vård missbrukaren fått. Med utgångspunkt från detta är det sedan lättare att komma med beslut om ändrade rutiner och annan organisation. Varje gång en missbrukare går under eller dör är det en tragedi, och det är en ännu större tragedi varje gång någon kunde ha räddats genom beslut om bättre och kraftfullare vård.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Ulf Nilsson (fp) |
Allan Widman (fp) |