Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda en sänkning av den svenska straffmyndighetsåldern.
År 1999 lades 10 960 brottsutredningar ned på grund av att den misstänkte var under 15 år. Drygt var tionde person i landet som misstänktes för brott var således inte straffmyndig. En hel del talar för att av det totala antalet brott som begås i landet svarar personer under 15 år för en ännu större andel. Allt oftare figurerar straffomyndiga också i samband med mycket grova brott. Redan för ett tiotal år sedan fanns intervjuundersökningar som visade att brottsdebuten för personer med en omfattande, kriminell karriär i snitt skedde upp till ett par år före straffmyndighetens inträde.
Sverige har en förhållandevis hög straffmyndighetsålder, som gällt sedan 1864. Sedan dess har mycket hänt. Den sexuella mognaden, umgänget med droger m.m. har generation efter generation sökt sig allt längre ned i åldrarna. Samtidigt råder det ingen tvekan om att dagens tonåringar är väsentligt mer upplysta ifråga om samhället än då den allmänna folkskolan just etablerats.
Avgörande vid bestämmande av straffmyndighetsålder måste vara vid vilken tidpunkt som ungdomar i allmänhet känner lagens gränser och kan överblicka konsekvenserna av ett brottsligt handlande. Beträffande unga lagbrytare är det mycket ofta förmögenhetsbrott och våldsbrott det handlar om. Och självklart känner t.ex. det helt övervägande antalet trettonåringar till att det inte är tillåtet att slå andra eller stjäla och förstöra annans egendom.
Mot den bakgrunden finns det skäl att överväga en sänkning av straffmyndighetsåldern till den mognadsgrad som gäller för dagens svenska ungdomar.
Fördelarna med en sådan sänkning är flera. Viktigast torde vara att den kriminologiska forskningen i stort är enig om att tidiga och snabba reaktioner mot brott är de mest effektiva. Om unga lagöverträdare inte möter tydliga reaktioner är risken stor att de fortsätter sitt beteende och fastnar i ett kriminellt beteende.
Idag gäller att så fort polisen märker att misstankarna i en brottsutredning riktar sig mot en person under femton år skall utredningen läggas ned och ärendet överlämnas till sociala myndigheter. Oftast handlar det då om att det sociala, genom samtal med familjen och den underårige, skall försöka åstadkomma en bättre utveckling. Även om handläggningen av sådana ärenden från det socialas sida varierar från kommun till kommun och tjänsteman till tjänsteman, finns det mycket som talar för att detta arbete inte bedrivs särskilt framgångsrikt. Om det kompletteras med en formenlig lagföring, där den unge får konfronteras med sin gärning och eventuella brottsoffer, torde samhällets allvarliga syn på brott bättre markeras.
Det handlar givetvis inte om att tretton- eller fjortonåringar skall kastas i fängelse. De särskilda regler som gäller till skydd för unga lagöverträdare bör bestå. Men däremot bör de inom ramen för en lagföring ta ansvar för en brottslig gärning. Lagföringen, med polisförhör, rättegång, konfrontation med åklagare och målsägande, torde ha en stark, preventiv effekt.
En annan viktig fördel är att brottsoffrens ställning stärks. Vart tionde brottsoffer kommer att få bättre möjligheter till ersättning för den skada de lidit. Eftersom underåriga inte lagförs ankommer det idag på brottsoffren att själva styrka att de drabbats av en brottslig gärning och eventuellt även att fastställa gärningsmannens identitet. Utan hjälp från polis och åklagare, som har skyldighet att lägga ned varje brottsutredning där den misstänkte är underårig, är detta ingen enkel uppgift.
Enligt Brottsoffermyndigheten leder detta idag till att många enskilda inte lyckas erhålla någon ersättning från statskassan. I så fall måste brottsoffret i särskild ordning väcka talan mot vårdnadshavaren eller den underårige. Här möter brottsoffret svårigheter och ekonomiska risker som inte har någon motsvarighet i fall dååklagaren väcker åtal mot straffmyndiga.
Av stor betydelse är också det förhållandet att fler brott kommer att klaras upp. Alldeles bortsett från möjligheterna till ekonomisk kompensation är det för många brottsoffer och för allmänhetens tilltro till rättssamhället viktigt att gärningsmannens skuld klarläggs.
Till sist kommer en ålderssänkning beträffande straffmyndigheten även att få betydelse genom ökade möjligheter till urinprov. Närpolisen har ofta god kännedom om missbruk av droger bland unga människor i deras område, men saknar möjlighet att besluta om urinprov. Förhållandet motverkar därmed samhällets möjligheter att tidigt upptäcka och motverka bruk av narkotika. Även på denna punkt står både samhället och den unge som förlorare.
Enligt företrädare för främst polisen förekommer det att en del underåriga rider på det faktum att de ej kan straffas eller lagföras. Detta är stötande, inte minst när det är fråga om allvarliga brott. Men minst lika stötande är att många ungdomar som idag begår brott inte möts av tydliga reaktioner. Det är inget mindre än vuxenvärldens svek mot deras framtid.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Allan Widman (fp) |
|
|
Ulf Nilsson (fp) |
Tina Acketoft (fp) |