Ett grundläggande problem i brottsutredningar är polisens arbetssituation och resursbrist. Kristdemokraterna anser att det behövs snabbare och bättre insatser för att hjälpa brottsoffren och då måste också polisens resurser på området stärkas. Vi anser att man bör utveckla hjälpmedlen för kvinnor som lever med överfallshot. Det är bra att vi nu fått en lag om besöksförbud som innebär att ett besöksförbud ska kunna avse den gemensamma bostaden och även utvidgas till ett större geografiskt område. Det är rimligt att det är förövaren som tvingas flytta från hem och kommun och inte den misshandlade. Det är också vår mening att överträdelse av besöksförbud ska kunna ge strängare straff och att inskränkningar i mannens rörelsefrihet ska kunna göras med hjälp av elektronisk övervakning.
Tanken med lagstiftningen mot frids- och kvinnofridskränkning var att betona allvaret i den systematiska kränkningen, där varje enskild kränkning inte i sig skulle ha varit tillräcklig för ett straff men där de tillsammans utgör en summerad systematisk kränkning som ska anses som straffvärd. Det har dock visat sig att lagen inte var tillräckligt tydligt skriven. Vi anser att kvinnofridslagen måste utvärderas och ges en ny utformning.
Kristdemokraterna anser att en våldtäktsdom inte ska vara beroende av om kvinnan varit i stånd att göra motstånd eller ej. Det lagförslag som skall rätta till denna skevhet och som har remissbehandlats har märkligt nog inte lagts fram.
Det förekommer att kvinnor med utländsk bakgrund, som kommit till Sverige för att leva med en svensk man, hamnar på kvinnojourer efter att ha misshandlats av sin partner. Kristdemokraterna anser att lagstiftningen måste förstärkas för att skydda dessa kvinnor. Migrationsverket borde ha en skyldighet att dels kontrollera om den aktuella mannen tidigare fört in kvinnor i Sverige, dels kontrollera med polisregistret om mannen tidigare misshandlat någon av sina kvinnor.
Det är oerhört viktigt att barn som utsatts för brott bemöts av personal som är van att uppfatta barns språk, signaler och behov. Det är också viktigt att handläggningstiderna inte blir för långa. Därför vill Kristdemokraterna införa en tidsfrist på tre månader för handläggning av barnmisshandelsfall.
Brottsofferfonden ska ha en central funktion när det gäller stöd till dem som drabbas av brott. Effektivitet, snabbhet och hög kvalitet vid handläggningen av brottsskadeärendena är nödvändigt för att garantera det enskilda brottsoffrets rätt till ersättning och behov av trygghet och stöd. Ersättningsnivåerna bör ses över.
Kristdemokraterna menar att en utredning bör tillsättas för att se över möjligheten att staten vid skadestånd på grund av brott förskotterar skadestånd till brottsoffret.
De pengar som avsätts för stöd till brottsofferjourer ska i första hand gå till verksamheter som har direktkontakt med brottsoffren snarare än till forskning. Kristdemokraterna anser att domstolarnas lokaler ska vara så anpassade att vittnen och brottsoffer inte ska behöva konfronteras med gärningsmannen. Det är inte tillfredsställande att gärningsman, brottsoffer och vittnen hamnar i samma väntrum.
Kristdemokraterna anser att det är viktigt att utveckla arbetet med vittnesstödverksamheten. Uppbyggnaden av verksamheten bör ske i samråd med Brottsofferjourernas Riksförbund och andra berörda organisationer. All kunskap måste tas tillvara.
Det är bra att kommunerna utformar sina brottsförebyggande program och trygghetsplaner. Ambitionen har varit hög men för många kommuner har resursfrågan varit ett problem. Med ansträngd ekonomi riskeras det brottsförebyggande arbetet att prioriteras ned.
De personer som fått nya identitetsuppgifter ska kunna erhålla en skälig ersättning för kostnader som kan uppkomma i samband med de nya personuppgifterna.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 3
Förslag till riksdagsbeslut 4
Kvinnofrid 5
Våldtäkt är våldtäkt 6
Fridskränkningslagen 7
Kvinnor som offer för import 8
Barn som brottsoffer 9
Målsägandebiträde för efterlevande 11
Utred preskriptionstiden vid övergrepp mot barn 11
Stöd till brottsoffren 11
Stöd till brottsofferjourer 13
Brottsförebyggande miljöer 13
Anpassade lokaler och vittnesstöd 14
Polisens informationsskyldighet 15
Ekonomisk ersättning för identitetsbyte 16
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillgång till bättre och utvecklade hjälpmedel för kvinnor som lever med överfallshot.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utsatta kvinnor skall ha tillgång till trygghetspaket, larm och pepparsprej.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om elektronisk övervakning i samband med besöksförbud.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en utvärdering av kvinnofridslagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att handläggningstiden vid barnmisshandel inte får överskrida tre månader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utredningar om övergrepp på barn skall ha högsta prioritet och att handläggare av dessa ärenden bör ha specialkompetens.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning angående statens möjlighet att förskottera skadestånd till brottsoffer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brottsskadeärenden skall handläggas inom tre månader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att informationsinsatserna till brottsoffret förbättras under polisutredning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om obligatorisk utbildning av dem som i sitt arbete kommer i kontakt med brottsoffer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tingsrättslokalernas väntrum skall vara så utformade att vittnen, vittnesstöd och brottsoffer inte behöver sitta i samma väntrum som gärningsman.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vittnesstöd skall finnas vid alla tingsrätter och hovrätter inom en treårsperiod.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skälig ekonomisk ersättning utbetalas till den som fått ny identitet och ådragit sig omkostnader i samband med identitetsbytet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av skadestånd samt en granskning av dessa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samhällets stöd till brottsofferjourer.
Centrala uppgifter för rättsväsendet är att skipa rättvisa och att återupprätta brottsoffret. Att utreda brott, gripa och lagföra gärningsmannen är fortfarande rättsstatens första och viktigaste skyldighet gentemot brottsoffren. I detta ligger även att straffsystemet ska kunna uppfattas som rättvist och att påföljderna blir tillräckligt ingripande.
År 2003 anmäldes drygt 65 177 fall av misshandel och grov misshandel varav inte ens hälften klaras upp enligt BRÅ. Kvinnomisshandeln ökade med fyra procent och med fem procent 2002. År 2003 anmäldes 22 481 fall av kvinnomisshandel. Långt ifrån all misshandel anmäls, sannolikt mindre än hälften. Anledning till att anmälan inte görs är ofta misstro mot rättssystemet. Varje enskilt fall innebär smärta, skada och förnedring för den utsatta. Definitionen på ett uppklarat brott är antingen att åtal har väckts eller att åklagaren har beslutat om åtalsunderlåtelse eller strafföreläggande, böter i de flesta fall, eller att det inte kan konstateras om något brott begåtts. Att statistiken framstår som god i fråga om antalet "uppklarade brott" beror på att polisen skriver "brott kan ej styrkas" på många utredningar, som sedan läggs ned. Det är mycket kränkande för brottsoffret att en utredning läggs ner och ingen döms för det brott som begåtts.
Lagen om att hustruaga är ett brott har funnits i över 130 år men fortfarande har detta våld inte upphört. Varje år anmäls över 20 000 fall av misshandel och grov misshandel mot kvinnor. Att män misshandlar kvinnor i dagens demokratiska samhälle är en skam. Kvinnan är sällan det enda offret. När mamman misshandlas blir också barnen offer. Alla barn har rätt att växa upp i en trygg miljö utan våld och kränkning. Alla som befinner sig i ett barns omgivning måste därför på ett särskilt sätt uppmärksamma tecken på om barnet mår dåligt och ställa sig frågan vad det kan bero på. Ett barn i misshandelsmiljö kan lätt komma att växa upp i tron att våld är enda sättet att lösa konflikter och ta efter mammas rädsla - eller pappas knytnävar. Mer om Kristdemokraternas politik som rör utsatta barn finns att läsa i motionen Stärkt skydd för barn.
Våldet över lag och även det mot kvinnor har blivit allt grövre. Fysiskt våld innehåller ofta någon typ av sexuellt tvång, en företeelse som tilltagit under de senaste åren, enligt Kriscentrum Stockholm. Det som ofta blir avgörande för att kvinnor skall söka hjälp är att de misshandlas så allvarligt att de hamnar på sjukhus. Kvinnor ska erbjudas professionell psykologisk hjälp efter våldtäkt eller misshandel.
Brottsofferutredningen anser att de åtgärder som polisen idag kan använda sig av för att skydda hotade målsägande och vittnen är tillräckliga i de flesta fall. Men frågan är hur dessa redskap kommer till användning. Rikspolisstyrelsen har utarbetat en brottsofferhandbok som kan tjäna som teoretisk och praktisk handledning. Det är bra, men det räcker inte. RPS föreslår i sin handlingsplan en förbättrad samverkan mellan polismyndigheterna och andra myndigheter, organisationer och andra aktörer i samhället, bättre rutiner för tidiga och kontinuerliga hot- och riskbedömningar, åtgärder för att säkerställa en effektiv förundersökningsledning samt åtgärder för att säkerställa att brottsoffret får relevant, begriplig och fortlöpande information i ärendet. Tyvärr är det lång väg från ord till handling.
Ett av de grundläggande problemen är polisens arbetssituation och resursbrist. Det behövs radikala förändringar och större insatser för att hjälpa brottsoffren och då måste polisens resurser stärkas. Detta gäller både utbildningsinsatser och utredningsresurser. Det gäller också hjälpmedel som kan underlätta för den hotade kvinnan om hon råkar ut för ett överfall. Många kvinnor som vill ha överfallslarm har inte fått det. Kristdemokraterna anser att hotade kvinnor även ska få använda pepparsprej i självförsvar. Vi anser att man snarast bör komma till beslut när det gäller hjälpmedel för kvinnor som lever med överfallshot och tillföra resurser för att tillgodose dessa behov.
Justitieutskottet skriver i betänkande 2003/04:JuU17 att försök med pepparsprej har gjorts med dåligt resultat. För att kvinnan ska få ha pepparsprej krävs vapenlicens, något som på grund av hennes vandel inte kunde beviljas i många fall. Kristdemokraterna menar att dispens för pepparsprej borde kunna beviljas i många fall. Sedan den 1 september 2003 gäller den nya lagen om utökat besöksförbud. Vi anser att det är bra att det nu är mannen som vid misshandel av kvinnan kan förbjudas att vistas såväl inom ett geografiskt område som i det gemensamma hemmet. Det är samtidigt vår mening att överträdelse av besöksförbud ska kunna ge strängare straff och att inskränkningar i mannens rörelsefrihet ska kunna göras med hjälp av elektronisk övervakning.
De senaste tio åren har antalet våldtäkter ökat med 50 procent.
Särskilda problem uppstår när våldtäkter anmäls lång tid efter de har inträffat. Ibland kan det röra sig om flera månader. Arbetet med att få fram teknisk bevisning har då försvårats avsevärt. Ord står mot ord och gång på gång tvingas vi läsa om hur rättssystemet misslyckats att ge upprättelse åt kvinnor som blivit utnyttjade.
Två femtonåriga flickor utsattes sommaren 2002 för grova sexuella övergrepp. En av flickorna våldtogs av tre män, den andra av en man. Men flickan som våldtogs av tre män våldtogs inte i juridisk mening. Hon var kraftigt påverkad av läkemedel och kunde därför inte göra motstånd. Hon hade själv tagit läkemedlen och därmed försatt sig själv i vanmakt. Hon skrek inte heller på hjälp. Hennes kompis som samma kväll våldtogs av en man var nykter, därför rubriceras hennes fall som våldtäkt. Avgörande för om våldsmannen döms för våldtäkt eller ej är alltså vem som försatt kvinnan i vanmakt. Vi anser att våldtäkt är våldtäkt oavsett hur vanmakten uppstått.
Kristdemokraterna anser att det förhållande att en kvinna försatt sig i vanmakt, t.ex. genom att berusa sig eller ta droger, inte bör medföra att den som utnyttjar kvinnans värnlöshet och förgriper sig på henne sexuellt därför inte ska dömas för våldtäkt. Vi anser att regeringen ska utarbeta ett förslag till lagstiftning med innebörden att den som tilltvingar sig sexuellt umgänge genom att utnyttja offrets oförmåga att värja sig på grund av självförvållad berusning ska dömas för våldtäkt.
Det förekommer att kvinnor som utsatts för våldtäkt i rätten tvingas svara på frågor om hur hon betett sig vid brottstillfället. Om hon varit inbjudande, utmanande klädd eller om hon haft flera sexuella relationer tas detta upp under rättegången. Hon ställs till svars för ett brott begånget mot henne. I flera domar förekommer just beskrivningar av hur kvinnan var klädd, om hon druckit osv. Dessa attityder är orimliga. Mycket sällan beskrivs gärningsmannens/männens nykterhetstillstånd eller sexuella erfarenheter - något som i många fall vore starkt motiverat. Det är självklart så att ingen ska dömas oskyldig men detta motiverar inte det kraftiga ifrågasättande av kvinnans person som har förekommit i domstolsförhandlingar i sådana fall. Det bör inte vara kvinnans liv och leverne som ska ifrågasättas i ett misstänkt våldtäktsmål utan mannens.
Kristdemokraterna vill ha en lagändring på detta område. Det lagförslag som ska rätta till denna skevhet och som har remissbehandlats har märkligt nog fortfarande i september 2004 inte lagts fram.
Regeringen lovade i augusti 2003 att man skulle vidta åtgärder för att vidga det nuvarande våldtäktsbegreppet. Personer som inte kan värja sig för att de sover, är berusade eller funktionshindrade skulle i framtiden kunna få ett sexuellt övergrepp klassat som våldtäkt istället för sexuellt utnyttjande. Hänsyn ska tas till brottsoffrets egna upplevelser. Vi kristdemokrater välkomnade redan förra året detta förslag men vidhöll vårt yrkande om en lagändring i brottsbalkens 6 kapitel om sexualbrott tills regeringens förslag lagts i riksdagen. Detta har alltså inte ännu skett.
Vi anser också att straffen för sexualbrott borde ses över. Det är allvarligt då straffen för sexualbrott är alltför låga i förhållande till hur allvarliga dessa brott är. Idag utnyttjas dessutom endast den nedre delen av straffskalan av domstolarna. Detta ger en olycklig bild av allvaret i gärningen. När regeringen ska behandla Sexualbrottskommitténs förslag bör denna fråga övervägas och åtgärder vidtas.
Kristdemokraterna menar att farmakologisk behandling ska kunna användas på våldtäktsmän som återfaller i brott under den sista tredjedelen av straffet, då vederbörande är villkorligt frigiven. Vi anser också att pedofiler och våldtäktsåterfallsförbrytare måste delta i programverksamhet för sexualförbrytare om dessa ska komma i åtnjutande av villkorlig frigivning. Detta utvecklas mer i vår motion om kriminalvården.
Tanken med lagstiftningen mot frids- och kvinnofridskränkning var att betona allvaret i den systematiska kränkningen, där varje enskild kränkning inte i sig skulle ha varit tillräcklig för ett straff men där de tillsammans utgör en systematisk kränkning i syfte att kränka personens integritet och därför ska anses som straffvärda. Det visade sig dock snart att lagen inte vara tillräckligt tydligt skriven. Våren 1999 ändrades lagen. Det nya förslaget skulle bli mer heltäckande och tydligare. Vi kristdemokrater reserverade oss och ansåg att regeringen borde ha gjort en grundligare analys av bestämmelsen om fridskränkningsbrott innan man presenterade sitt förslag till ändring.
Under perioden 1 oktober 1998 till 31 december 1999 anmäldes 1 000 kvinnofridsbrott. Endast 10 procent av de anmälda brotten ledde då till åtal. År 2003 ledde 39 procent av fallen till åtal. Antalet anmälningar om grov kvinnofridskränkning ökade med 18 procent, från 1571 fall år 2002 till 1860 fall 2003, efter att i ett flertal år legat stabilt på ungefär 1500 anmälningar per år. Detta är en oroande utveckling.
Utskottsmajoriteten har avslagit vårt yrkande om utvärdering av kvinnofridslagen, där vi hänvisar till den oro vi känner för att kvinnofridslagen inte fungerar fullödigt, med argumentet att en utvärdering ännu inte anses meningsfull. Det är synd eftersom vi menar att en utredning är nödvändig för att man ska komma fram till hur kvinnofridslagen ska kunna bli det verktyg den var menad att bli. Tiden för en utredning är rimligen inne nu.
Det förekommer att svenska män sätter i system att föra in utländska kvinnor från fattiga länder för att med dem leva som gift eller sambo. Många av dessa kvinnor ser i erbjudandet en möjlighet till ett nytt liv. Man kanske flyr från fattigdom i hopp om att få leva ett liv i högre materiell standard. Väl i Sverige befinner sig kvinnan i en utsatt situation, utan något kontaktnät och någon att vända sig till. Många av dessa kvinnor hamnar varje år på kvinnojourer efter att ha misshandlats av dessa män.
Vissa av kvinnorna som kommer hit lever i en utsatt situation. De kan inte tala svenska, de känner inte vår kultur och de har ingen vänkrets. Risken att de ska leva ett isolerat liv är överhängande och de är till stor del beroende av mannens vilja att hjälpa kvinnan att integreras i samhället.
Uppehållstillstånd för att leva med sin make eller sambo beviljas kvinnan till en början för en tvåårsperiod. Om förhållandet inom tvåårsperioden tar slut beviljas normalt inte fortsatt uppehållstillstånd utan personen ska lämna landet. Det ligger alltså ett incitament inbyggt i systemet att hålla ut och stanna hos den man som slår i minst tvåår.
År 2000 ändrade man lagen så att kvinnor som misshandlats skulle kunna få en möjlighet att stanna i Sverige. Enligt Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige har den nya lagen dock inte inneburit någon förbättring i praktiken. I ett fall som Utlänningsnämnden valt som vägledande praxisfall i tolkningen av den nya lagen, har en kvinna blivit misshandlad, hotad och våldtagen av sin man upprepade gånger. Trots att mannen dömts för våldtäkt sex gånger och för olaga hot två gånger bedömde inte Utlänningsnämnden dessa övergrepp som tillräckligt allvarliga för att bevilja uppehållstillstånd. Nu krävs ny lagstiftning för att komma till rätta med detta.
Det finns exempel på män som fört in inte mindre än tolv utländska kvinnor till Sverige. En man har varit gift med åtta av dem och sambo med fyra. Han har suttit i fängelse för kvinnomisshandel och anmälts för misshandel ett flertal gånger av olika kvinnor, men utan att dömas. En annan man har tagit hit en kvinna ungefär vartannat år. Tre av dem har bott hos kvinnojourer sedan de misshandlats och hotats av mannen. I betänkande 2002/03:SfU8 skriver socialförsäkringsutskottet om Anhörigkommitténs delbetänkande. Där står att redan idag gäller att anknytningspersonen tillfrågas om eventuella tidigare brott i syfte att förhindra att uppehållstillstånd ges om det finns påtaglig risk för att sökanden kommer att utsättas för misshandel eller annan kränkande behandling i förhållandet. Vidare görs registerkontroll om det finns särskilda skäl, till exempel om något framkommit som ger anledning att misstänka tidigare relevant kriminalitet. Migrationsverket har direktåtkomst till registren och kan kontrollera om personen dömts för brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken eller har meddelats besöksförbud. En registerkontroll på det sätt som beskrivs ger intryck av godtycke och därför måste verksamheten följa ett entydigt regelverk där syftet är att förebygga så många fall av misshandel som möjligt. Självklart ska hanteringen vara könsoberoende.
Trots att regeringen antagit en strategi för hur man skall förverkliga barnkonventionen återstår fortfarande en rad åtgärder för att förbättra barnens situation. Det är angeläget att kontinuerligt se över hur vi kan hjälpa barn som utsätts för brott. Står dessutom barnet i beroendeställning till brottslingen krävs extra insatser. Barn kan inte värja sig på det sätt som vuxna kan. Barn kan inte välja sin värld.
Att utsättas för brott är en skrämmande upplevelse som ofta ger bestående men. Det är därför oerhört viktigt att det barn som utsatts för brott bemöts av personal som är van att uppfatta barns språk, signaler och behov. Socialtjänsten, polisen och åklagaren måste få adekvat utbildning och stöd i sitt arbete. I expertrapporten Den rättsliga hanteringen av doktorand Helena Sutorius och professor Christian Diesen, juridiska institutionen vid Stockholms universitet, sägs följande: "Dagens rättssystem tar inte tillräcklig hänsyn till barns intressen och den kunskap som finns om barn." Barn har ibland svårt att uttrycka i ord vad de varit med om. Det händer att en fullständig bild av händelseförloppet kommer fram först efter åtskilliga samtal. Ett fåordigt och motvilligt svar får därför inte sätta barnets trovärdighet på spel. Alla som i sitt arbete eller uppdrag kommer i kontakt med barn som utsatts för brott behöver ha förståelse för de särskilda förutsättningar som gäller. Förverkligandet av barnkonventionen är en ständigt pågående process. Barn som brottsoffer har rätt till en högkvalitativ och rättsligt säker behandling.
Polismyndigheternas rapportering av vad som har gjorts för att införa FN:s barnkonvention i arbetet visar att tillämpningen av konventionen än så länge varken har fått genomslag i myndigheternas handlingsplaner, operativa verksamhet eller i personalutbildningen. Detta är synnerligen oroväckande och helt oacceptabelt. Kristdemokraterna kräver insatser omedelbart.
I Barnmisshandel - Polisens och åklagarnas handläggningstider och arbetsmetoder (SOU 2000:42) presenteras en BRÅ-studie om handläggningstider vid polisanmäld barnmisshandel. Där kan man avläsa att det i genomsnitt för hela riket tog 151 dagar att handlägga ett fall av barnmisshandel 1996/97, en ökning med 33 dagar sedan 1990/91. I Stockholm tog det 186 dagar per fall. Barn är brottsoffer som måste få stöd och 186 dagar kan avgöra ett helt liv. I nämnda betänkande föreslår man att en tidsfrist införs när det gäller förundersökning som avser brott enligt kapitel 3,4 eller 6 i brottsbalken, där målsäganden vid tiden för anmälan inte har fyllt 18 år. Förundersökningen skall, enligt kommitténs förslag, avslutas och beslut i åtalsfrågan skall fattas så snart det kan ske och senast inom tre månader efter det att anmälan har upprättats. Kristdemokraterna menar att tre månaders handläggningstid inte får överskridas. Om såändå sker ska en speciell utredning av varje enskilt fall göras för att finna orsak och ge förslag till åtgärd för att förhindra upprepning. Under år 2003 anmäldes 1196 fall av misshandel av barn i åldern 0-6 år. Personuppklaringen var 12 procent. 6428 fall av misshandel av barn i åldern 7-14 år anmäldes samma år. Personuppklaringen var 15 procent.
Antalet anmälda sexualbrott mot barn har ökat sedan 1987. Sexuellt utnyttjade barn är kränkta och utnyttjade brottsoffer. Precis som i fallet med barnmisshandel finns förmodligen ett mycket stort mörkertal i fråga om sexualbrott. Brott som begås i det privata anmäls generellt i lägre utsträckning än brott som begås på allmän plats. Dessutom anmäls brott där förövaren och offret är bekanta med varandra i lägre utsträckning än om de är obekanta. Mörkertalet förmodas vara än större om offret är ett barn eller en ung person och speciellt om brotten begås inom familjen. Således kan man anta att en stor andel av de sexualbrott som begås aldrig polisanmäls. Det innebär alltså att man utifrån kriminalstatistiken inte kan dra några säkra slutsatser om den faktiska brottslighetens omfattning. Utredningar om sexuella och även andra övergrepp på barn skall därför ha högsta prioritet inom rättsväsendets alla led och handläggare av dessa ärenden måste ha hög kompetens. Om detta finns mer att läsa i Kristdemokraternas motion Stärkt skydd för barn.
Av 466 våldtäkter mot barn under 15 år uppklarades 47 procent år 2003. 11 procent ledde till åtal, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse. Detta är synnerligen otillfredsställande siffror.
Förutom de barn som själva utsätts för misshandel eller andra övergrepp är även de barn som växer upp med misshandel i sin familj i realiteten brottsoffer. På vissa håll i landet har man upprättat verksamhet där man tar emot barn från hem där misshandel varit en del av vardagen, med missbrukande föräldrar och föräldrar som har psykiska besvär. Det är angeläget att verksamhet som riktar sig till barn med svåra uppväxtförhållanden får ekonomiskt stöd i våra kommuner. Insatser är av stor vikt för att dessa barn skall kunna växa upp till trygga vuxna människor.
Det är rimligt att vid allvarlig brottslighet betrakta närstående till brottsoffer som indirekta brottsoffer, vilka har rätt till stöd och hjälp. Rätten till målsägandebiträde bör utvidgas till att omfatta även vissa efterlevande till den som utsatts för brott, även om dessa inte kan betraktas som målsägande enligt gällande lagstiftning. Regeringen bör därför ges i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser det anförda.
Barn som utsätts för incestbrott förtränger ofta det inträffade. Det kan medföra att brottet inte uppdagas förrän långt senare, kanske inte förrän barnet nått vuxen ålder. I vuxen ålder kan brottsoffret behöva ytterligare tid för att överväga anmälan av brottet. Detta motiverar en utredning där man ser över behovet av en eventuell förlängning av preskriptionstiden, alternativt ett borttagande av preskriptionstiden för övergrepp mot barn. Regeringen bör vid beredningen av SOU 2004:71 Sexuell exploatering av barn ta detta i beaktande.
I regeringsförklaringen 2003 skriver regeringen: "Alla barn ska ha rätt till en bra start i livet. FN:s barnkonvention ska efterlevas". Det är nu 25 år sedan Internationella barnåret 1979, och 15 år sedan FN:s barnkonvention antogs 1989. Trots att så många år har gått sedan konventionen antogs är det fortfarande svårt att få kommuner, landsting och stat att efterleva densamma. FN:s granskning av hur Sverige följer barnkonventionen samt ett flertal undersökningar visar att besparingar i samhället har gjort barns och särskilt utsatta barns situation svårare. Skyddsnäten i barnens liv har blivit allt svagare och barn faller lätt rakt igenom. Om detta står mer i motionen Stärkt skydd för barn.
I FN:s deklaration om brottsoffers rättigheter från 1995 anges vissa grundläggande principer som skall gälla för brottsoffer. Det handlar bland annat om rätt till skadestånd från gärningsmannen och från staten samt rätt till erforderlig medicinsk, psykologisk och social hjälp. I deklarationen anges bland annat att brottsoffren skall behandlas med respekt och medkänsla samt skyddas av rättsordningen. Vidare står att system skall skapas så att brottsoffren snabbt och enkelt får gottgörelse.
Verkligheten ser helt annorlunda ut. Olika opinionsundersökningar visar att förtroendet för polisen har minskat. Svenskt kvalitetsindex, där SCB ingår, mäter förtroendet för samhällelig service, offentlig som privat. 2003 års betyg för polisen blev den lägsta noteringen som har registrerats - 52.2 poäng på en skala till 100. Polisen uppvisar försämringar vad gäller samtliga bakgrundsfaktorer till nöjdhet och förtroende/lojalitet. Den huvudsakliga orsaken till den höga lojaliteten (dvs. att man verkligen gör en polisanmälan när man utsätts för brott) är att man behöver detta dokument i försäkringssammanhang.
Behovet av stöd och hjälp till brottsoffer är stort. Ett kriminellt övergrepp drabbar inte heller enbart de direkt berörda. Barn och övriga anförvanter, arbetskamrater och vänner kan också påverkas.
Brottsoffermyndigheten ska ha en central funktion när det gäller stöd till dem som drabbas av brott. Effektivitet, snabbhet och hög kvalitet vid handläggningen av brottsskadeärendena är nödvändigt för att garantera det enskilda brottsoffrets rätt till ersättning och behov av trygghet och stöd. I regleringsbrevet för såväl 1997 som 1998 anges att minst 70 procent av brottsskadeärendena skall handläggas inom tre månader med bibehållen kvalitet. 2001 ändrades regleringsbrevet till att handläggning skall ske inom fyra månader. Nu har man tagit bort kravet på att handläggning skall ske inom viss tid. Istället säger regeringen i regleringsbrevet att ärendena skall handläggas så snabbt, enkelt och rättssäkert som möjligt med hänsyn till den utredning som ärendet kräver. Under 2003 avgjordes 83,5 procent av ärendena inom fyra månader. Kristdemokraterna är kritiska till att regeringen tagit bort kravet på handläggningstid. Det är ytterst angeläget att Brottsoffermyndighetens handläggningstider är rimliga. Målet för vår politik är att människor som drabbats av brott skall erhålla all den kvalitativa och kvantitativa hjälp de behöver för att kunna återgå till ett normalt liv. En viktig aspekt är naturligtvis den ekonomiska. Det är principiellt viktigt att förövaren gottgör brottsoffret ekonomiskt för det lidande och den förlust som åsamkats. Det är dock inte rimligt att brottsoffret skall löpa risk att på nytt skymfas av brottslingen genom utebliven betalning. Det är därför viktigt att få till stånd en utvärdering av skadestånden, samt en granskning av dessa.
Det är därför Kristdemokraternas mening att en utredning bör tillsättas för att se över möjligheten att staten, vid skadestånd på grund av brott, förskotterar skadestånd till brottsoffret och tar över fordran på gärningsmannen. Denna utredning bör också ges uppdraget att se över nivåerna på skadestånd som utdöms för sveda och värk samt lidande så att skadestånden blir mer rimliga än idag, liksom att granska kriterierna för dessa.
Metoder att möta och stödja människor som utsatts för brott behöver utvecklas. Det är viktigt att de åtgärder som vidtas för att skydda brottsoffren innebär förbättringar i praktiken, inte enbart teoretiska målsättningar. Handlingsplaner som upprättas måste följas upp och få genomslag i brottsoffrens vardag. Resursförstärkningar är helt nödvändiga för att klara av att utveckla stödet till brottsoffren. Det är viktigt att stimulera verksamheten med vittnesstöd, lokal brottsoffersamverkan och utbildningsinsatser för personal vid rättsväsendets myndigheter. Kristdemokraterna menar att ytterligare resurser måste tillföras verksamhet nära brottsoffret.
Några av de åtgärder som måste vidtas i arbetet med att förbättra brottsoffrens situation är utbildning och fortbildning för de grupper som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med brottsoffer. Dessa måste erhålla relevant kunskap om brottsoffers situation och behov. Kristdemokraterna menar att brottsofferkunskap skall vara en naturlig och viktig del av polisens utbildning och fortbildning. Andra åtgärder är förbättrade rutiner vid ärenden om besöksförbud samt bättre tillgång till utrustning för utsatta och hotade kvinnor som skydd mot förövaren.
Brottsofferjour gör ett gott arbete men behöver mer resurser till sin verksamhet. Brottsoffer behöver stöd av brottsofferjourerna dels individuellt före, under och efter rättegångar, dels i form av självhjälpsgrupper.
På riksplanet är misshandel och kvinnofrid uppmärksammade problem, men på kommunal nivå ser det inte alls likadant ut. Mer än hälften av Sveriges kommuner saknar kvinnojour. Man kan se att misshandeln ökar. Detta ger en oroväckande bild. Kristdemokraterna menar att kommunernas stöd till verksamhet riktad till utsatta kvinnor och barn måste utvecklas och intensifieras.
I Storstadskommitténs betänkande Tre Städer (SOU 1998:25) beskrivs en olustig verklighet. Där uppges att man i storstädernas socialt och ekonomiskt utsatta stadsdelar avstår från att gå ut på grund av oro för att bli överfallen, rånad eller på annat sätt ofredad. I synnerhet kvinnor upplever bostadsområdena som otrygga. Drygt 40 % av ungdomarna upplever sitt bostadsområde som otryggt och stökigt. I Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudiers rapport från augusti år 2003 kan vi läsa att 40 % av kvinnorna och 10 % av männen drar sig för att gå ut när det är mörkt till följd av att det är osäkert på gator och vägar.
2003 anmäldes 2565 våldtäkter. 692 av dessa skedde utomhus. Det typiska offret är på väg hem från buss eller tunnelbana och passerar en mörk park eller ett grönområde. Ansvaret för brottsförebyggande kan inte delegeras till polisen. Alla samhällsinstanser och även enskilda har sin del av detta ansvar. Staten har ett särskilt ansvar, inte minst för att stimulera och stödja brottsförebyggande verksamhet i olika former. Mycket kan göras med brottsförebyggande stads- och bostadsplanering. Polis, försäkringsbolag och brottsofferjourer skall medverka när bostadsområden planeras och renoveras. Belysningen i parker och bostadsområden bör förbättras, buskagen på offentliga platser bör vara färre och lägre, gångbroar bör föredras framför gångtunnlar. Befolkade, offentliga och gemensamma områden som stimulerar till socialt liv skall främjas. Bilgarage med särskilda "tjejparkeringar" på upplysta platser nära utgångarna kan skapas. Säkerheten i bostadsområden kan förbättras genom att insyn förhindras, att entrédörrar och fönster på bottenvåningar förses med brytbleck och genom att man undviker att bygga tvättstugor i källarplanet. Det bör också finnas nattliga bussar med flexibla stopp. Det viktiga är att ta vara på kunskap och erfarenhet om vilka brott som begås var, samt göra det möjligt för människor att se och synas och på så sätt skapa trygga miljöer.
Ambitionen har varit hög bland kommunerna i att utforma sina brottsförebyggande program och trygghetsplaner men det finns tecken på att handlingarna ibland är så allmänt hållna att de inte kan fungera som konkreta styrdokument. För många kommuner är resursfrågan ett problem. Med ansträngd ekonomi riskerar det brottsförebyggande arbetet att prioriteras bort.
Kristdemokraterna vill att Boverket skall få i uppdrag att utarbeta tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott samt möjliggöra ett arbete utifrån standardiseringsdokumentet ute i kommunerna. Vi anser att det brottsförebyggande arbetet är oerhört viktigt och därför bör ytterligare resurser tillföras detta område. Om brott förhindras undviker man mycket lidande, och det innebär också ett samhällsekonomiskt sparande. Därför skall konkreta brottsförebyggande åtgärder prioriteras, arbetet intensifieras och en helhetssyn tillämpas, vilket framgår av den kristdemokratiska motionen Brottsförebyggande arbete.
I en kristdemokratisk motion om domstolarnas framtid lyfter vi fram behovet av att domstolarnas lokaler skall vara så anpassade att vittnen och brottsoffer inte skall behöva konfronteras med gärningsmannen. Det är inte tillfredsställande att gärningsman, brottsoffer och vittnen hamnar i samma väntrum. Alltför många tingsrätter saknar anpassade lokaler för målsägande och vittnen. Kristdemokraterna har tidigare krävt att lokalerna i domstolarna skall vara så utformade att de brottsdrabbade, under ett förhandlingsuppehåll, erbjuds möjlighet att vistas i rum som är avskilda från den misstänkte och dennes släktingar och vänner. Detta bör även omfatta de vittnen som har kallats för att styrka målsägandens berättelse. Vi anser också att förhandlingarna bör anpassas och föras under sådana former som inte kan anses kränkande för brottsoffret. Tingshusvärdar bör finnas för att underlätta ett sådant förfarande.
Domstolsverket rekommenderar domstolarna att vid utnyttjandet av sina lokaler beakta målsägandens och vittnenas behov. Detta sker dock inte i tillräckligt stor utsträckning. Rekommendationer räcker inte då domstolarna dagligen kämpar med resursbrist. Problemen kommer dessutom att öka om man i större utsträckning håller rättegång vid så kallade tingsställen. Vi befarar att även säkerheten kommer att minska vid dessa.
Brottsofferjourerna m.fl. gör en fantastisk insats vad gäller vittnesstöd. Målsättningen är att det på varje tingsrätt skall finnas frivilliga stödpersoner. Uppgiften för dessa personer är att ge brottsoffer och vittnen ett humant mottagande i domstolen, vara ett moraliskt stöd före och efter rättegången samt kunna svara på frågor och hänvisa vidare.
Kristdemokraterna anser att vittnesstöd skall finnas vid samtliga tingsrätter och hovrätter. Myndigheterna skall också medverka till att vittnesstödsverksamhet anordnas vid de orter där sådan verksamhet ännu inte bedrivs.
Kristdemokraterna anser att det är viktigt att utveckla arbetet med vittnesstödsverksamheten eftersom rättsväsendet är beroende av att människor vågar vittna om vad de varit med om. Verksamheten kan bidra till att minska obehaget och rädslan att berätta om det som hänt. Det är därför glädjande att vittnesstödsverksamheten byggts ut till att omfatta i princip alla tingsrätter och hovrätter. Kristdemokraterna förutsätter att arbetet fortgår till dess att alla tingsrätter och hovrätter har vittnesstödsverksamhet.
Erfarenheter visar att vittnesstödet fungerat bra och uppskattas av de rättsvårdande myndigheter som berörs. Uppbyggnaden av verksamheten bör ske i samråd med Brottsofferjourernas Riksförbund och andra berörda ideella organisationer. All kunskap och erfarenhet måste tas tillvara. Kristdemokraterna vill påpeka att det är angeläget att vittnesstödsverksamheten får en finansiell lösning. Det räcker inte med ekonomiskt stöd under en uppstartningstid. Även frågan om kontinuerligt ekonomiskt stöd till vittnesstödsverksamheten måste ses över. Brottsoffermyndigheten och Domstolsverket bör få i uppdrag att se över hur ett sådant ekonomiskt stöd skall vara utformat för att förbättra vittnesstödsverksamheten. Verksamheten får inte haverera på grund av bristande resurser.
De rättsvårdande myndigheternas skyldighet att ge information och stöd till dem som utsatts för brott har skärpts ett antal gånger under se senaste decennierna. Trots detta återstår mycket arbete vad gäller myndigheternas information till brottsoffer och vittnen. Inom rättsväsendet finns en insikt om behovet av förbättringar på det här området.
Riksdagen beslutade våren 2001 om att 13 a § i förundersökningskungörelsen skulle ändras så att information om stöd lämnas i större utsträckning än vad som sker idag. Polisen skall enligt paragrafen, när det är möjligt och lämpligt, fråga brottsoffret om denne vill att man skall kontakta en stödorganisation. Kristdemokraterna hade en reservation till förslaget då vi anser att polisen alltid, såvida det inte är omöjligt eller olämpligt, skall fråga brottsoffret om stödinsatser behövs. Brottsoffret som befinner sig i ett chocktillstånd behöver allt stöd för att klara den svåra situationen.
I september 2004 presenterade Brottsofferjourernas Riksförbund (BOJ) enkätundersökningen Brottsoffer i fokus om hur polisen informerar och hjälper brottsoffer. En rad åtgärder och reformer har genomförts för att förbättra brottsoffrens situation på senare år till exempel bättre ersättning, utökad rätt till målsägandebiträde med mera. Sedan 2001 skall polisen informera brottsoffret och fråga om han eller hon vill få hjälp, till exempel få kontakt med den lokala brottsofferjouren. Men enligt BOJ:s enkät är det i vissa polismyndigheter bara några promille av brottsoffren som tillfrågas, en anmärkningsvärd siffra med tanke på att plikten att informera om hjälp och stöd är inskriven i lag.
Rikspolisstyrelsen har utfärdat en nationell handlingsplan för brottsofferarbetet. Den innebär bland annat att polisen själv regelbundet skall ta reda på hur brottsoffer upplever att de blir bemötta av polisen. Under 2003 var det bara 4 av 21 myndigheter som gjorde detta.
Handlingsplanen har inte lett till någon genomgripande förändring för brottsoffren, enligt BOJ:s enkätundersökning. Bara enstaka myndigheter har ändrat på rutinerna för att bli bättre på hot- och riskbedömningar eller för att förbättra tryggheten för människor som lever under hot.
Enligt många brottsofferjourer har antalet ärenden från polisen minskat drastiskt trots att antalet brottsoffer inte har minskat. Detta kan bero på att polisen har ett gärningsmannaperspektiv och att därmed glömmer offrens, målsägarnas och vittnenas rättigheter, detta trots att man i varje statsbudget kan läsa om att "medborgarperspektivet" skall finnas med i polisarbetet.
Rikspolisstyrelsen m.fl. har lämnat ett förslag till nationell handlingsplan för skydd av de personer som hörs i domstol. Förslaget innebär att de personer som medges använda nya identitetsuppgifter skall kunna erhålla en skälig ersättning för kostnader som kan uppkomma i samband med identitetsbytet. Rikspolisstyrelsen har uttryckt farhågor om att den aktuella ersättningen skall komma att belasta polisväsendets anslag och att inga medel skulle avsättas till styrelsen för själva förvaltningsuppgiften. Kristdemokraterna anser att det är viktigt att den ekonomiska frågan löses omgående. Vi anser att skälig ekonomisk ersättning skall utgå till enskild som fått nya identitetsuppgifter.
Sekretessen kring den nya identiteten har upprepat visat sig otillräcklig. Det är ännu ett område där regeringen snart bör återkomma med förslag till åtgärd.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Olle Sandahl (kd) |
|
|
Peter Althin (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |