Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillföra barnkompetens i mål som rör barn.
FN:s konvention om barnets rättigheter, eller barnkonventionen som den ofta kallas, antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. Sverige ratificerade barnkonventionen 1990, vilket innebär att vi förbundit oss folkrättsligt att förverkliga den. Enligt konventionen är man barn fram till 18 års ålder.
Av artikel 3 framgår att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. I svensk lagstiftning finns också inskrivet att "när åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver".
Det är regeringen som har det yttersta ansvaret för att Sverige uppfyller förpliktelserna i konventionen. Det innebär att hela den statliga förvaltningen inklusive alla myndigheter har ett ansvar för att barnkonventionen efterlevs. I stort sett alla myndigheter ska delta i arbetet med att förverkliga barnkonventionen.
Det finns många barn i Sverige som far illa på olika sätt idag. Det gäller barn som är utsatta för misshandel och sexuella övergrepp, barn som kommer i kläm i vårdnads- och umgängesmål, barn som har flytt till Sverige och som har egna asylskäl m.fl. Det handlar också om kriminella ungdomar, vars brottslighet ofta är tätt sammanlänkad med sociala problem och missbruk.
Vid vårdnadsreformen 1998 behandlades frågan om familjedomstolar eller familjenämnder, med speciell sammansättning och kunskaper i aktuella frågor, borde införas för att behandla vårdnadsmål. Flera remissinstanser var negativa till detta. Regeringen ansåg att ett system med specialdomstolar för familjemål passar dåligt in i den svenska domstolsorganisationen och rättstraditionen. Man ansåg också att det är viktigt att slå vakt om de allmänna domstolarnas breda sakliga kompetens och domarnas överblick över hela det juridiska fältet. Däremot påpekades vikten av att domare som handlägger mål om vårdnad, boende och umgänge har erforderlig kompetens och erfarenhet. Regeringen påpekade att Domstolsverket varje år anordnar seminarier om vårdnadsmål som vänder sig till domare vid allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol samt till advokater med erfarenhet av vårdnadsmål. Problemet har dock varit att Domstolsverket på senare tid har saknat medel till kompetensutveckling.
När det gäller andra mål än vårdnadsmål, t ex barnmisshandel i allmän domstol eller om en ansökan om LVU vid förvaltningsdomstol, är kunskaper om barn också en förutsättning för att begreppet barns bästa faktiskt skall kunna tillgodoses. Därför är det av vikt att arbetet i mål som rör barn i domstol organiseras så att det förutom juridisk barnkompetens även finns sakkunniga med social, barnpsykologisk och ekonomisk kompetens som kan tillvarata barnets intressen. Detta är en förutsättning om vi menar allvar med allt tal om barns bästa.
|
Stockholm den 5 oktober 2004 |
|
|
Solveig Hellquist (fp) |