Motion till riksdagen
2004/05:Ju449
av Ingemar Vänerlöv (kd)

Kriminalitet och psykiska funktionshinder


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att uppmärksamma sambanden mellan kriminalitet, missbruk och psykiska funktionshinder inom kriminalvården och i det brottsförebyggande arbetet.

Motivering

Den pågående intensiva psykiatridebatten har gjort det allmänt bekant att flertalet av de mest brottsbenägna individerna är personlighetsstörda - oftast vad psykiatrerna benämner antisocial personlighetsstörning (ASP) eller vad kriminologer och rättspsykiatrer kallar psykopati. Det gäller mer än hälften av alla som sitter i fängelse. Den mest spridda uppfattningen är att effektiv behandling saknas, att störningarna är närmast obotliga.

I ASP ingår att man varit utagerande och regelbrytare sedan barndomen och att man i vuxenålder är fortsatt normlös, okänslig, impulsiv, aggressiv och oförmögen att planera för framtiden. Det handlar förstås inte om skarpt avgränsbara tillstånd, utan om en konstellation av egenskaper som visat sig ofta hänga ihop. Upprinnelsen till ASP ligger i ett olyckligt samspel mellan biologiska (ärftliga), utvecklingspsykologiska (barndomen - samspelet med föräldrarna) och sociala (utanförskap) faktorer. Man ärver inte kriminalitet, men väl personlighetsegenskaper som i ett ogynnsamt samspel ökar riskerna. Främst handlar det om medfödd impulsivitet och ett intensivt temperament. Cirka hälften av alla individer med ASP belastas också av andra medfödda psykiska funktionshinder, framför allt ADHD (koncentrationssvårigheter, överaktivitet, impulsivitet), vilket återspeglas i att cirka 25 procent av internerna i våra fängelser har ADHD, liksom cirka en tredjedel av alla blandmissbrukare. Kombinationen ASP och ADHD innebär att leva med en dubbel impulsivitet: som att köra omkring med för mycket gas (ASP) och dåliga bromsar (ADHD) och att därtill löpa extra stor risk att hamna utanför i skolåldern. Riskerna för sociala katastrofer är därefter. Individerna med ASP i kombination med ADHD blir ofta missbrukare och kriminella redan i de tidigaste tonåren eller ännu tidigare och fastnar oftast i ett asocialt mönster. De har också en skrämmande hög överdödlighet i ung ålder. Individerna med "bara" ASP debuterar lite senare och har en större benägenhet att så småningom hamna rätt igen. Risken för att bli asocial är således starkt relaterad till graden av impulsivitet. Detta är känt sedan årtionden tillbaka.

Det finns vissa möjligheter att få hjälp att hantera och kanske minska impulsiviteten med anknytning till ASP och det finns särskilt goda behandlingsmöjligheter när man har ADHD. Sammanhängande stöd och behandling från barndomen upp i vuxenliv - ibland mycket omfattande, men på lång sikt kostnadseffektivt - kan förhindra att högriskbarnet hamnar i missbruk och kriminalitet.

I december 2003 presenterades en utredning som Kriminalvårdsstyrelsen gjort angående brottslighet och psykiska funktionshinder. Utredaren Steve Ericsson fann att minst var fjärde dömd brottsling på slutna anstalter har ADHD. De mest överraskande uppgifterna i utredningsarbetet var en undersökning från riksmottagningen på Kumlaanstalten. Där hamnar alla män som dömts till fyra års fängelse eller mer för att man ska hitta den bästa anstaltsplaceringen. På Kumlaanstalten visade en forskningssudie som tittade på sambandet mellan ADHD och våldsbrottslighet att 55 procent av de grövsta våldsbrottslingarna i landet har haft ADHD i barndomen. Det om något är väl en väckarklocka för samhället att agera tidigt, menar Steve Ericsson, skrämmande siffror som måste tas på största allvar. Han hävdar att många av de kriminella personer som diagnostiserats med ADHD tidigt har visat tecken på att något inte står rätt till. De avviker ofta redan i förskolan då de hamnar utanför gruppen. När det gäller hur många kriminella som har ADHD tror Ericsson att mörkertalet är stort. De flesta interner har nämligen aldrig genomgått en neuropsykiatrisk undersökning och många kan alltså vara funktionshindrade utan att ha fått diagnosen. Steve Ericsson är medveten om att ADHD som diagnos är kontroversiell - den har kritiserats för att göra sociala problem till biologiska. Han tycker ändå att siffrorna är så alarmerande att det inte går att blunda längre. Därför arbetar han för att utveckla nya verksamheter som är anpassade till denna grupp kriminella.

Att uppmärksamma den psykiska sårbarheten hos dem med ASP och ADHD, som redan hamnat i svårigheter, ökar också på ett avgörande vis möjligheterna att ta sig ur missbruk och hitta rätt i samhället. Men det tycks ha gått troll i ADHD-diagnosen. Flertalet av de viktigaste aktörerna vill fortfarande inte befatta sig med den, trots att diagnosen numera är mycket väl förankrad i en omfattande forskning och trots att Socialstyrelsen klart deklarerat att diagnosen beskriver ett funktionshinder som ofta medför just dessa allvarliga anpassningssvårigheter upp i vuxen ålder. Det har påtalats i årtionden att människor med dubbeldiagnos (psykisk störning och missbruk) far mycket illa och att de oftast hamnar mellan stolarna. För dem med ADHD och ASP ter sig situationen hopplös. I den mån som vuxenpsykiatrin över huvud taget börjat uppmärksamma ADHD, sorterar man bort dem som far mest illa - de antisociala missbrukarna. Inom missbruksvården bortser man vanligen helt ifrån funktionshindren eller värre än så, förnekar dem.

Vid några av behandlingshemmen inom Statens institutionsstyrelse (SiS) har man börjat uppmärksamma de psykiska funktionshindren, som är mycket vanligt förekommande också hos deras klienter. SiS-hemmen har få möjligheter att hitta samarbetspartner på hemorten, som är tillräckligt förtrogna och engagerade i den sammansatta problematiken. Barn- och ungdomspsykiatrin erbjuder vanligen inte mer än akutinsatser till de utagerande och socialt instabila tonåringarna (Ungdomar som finns på SiS ungdomshem och deras psykiatriska vårdbehov, SiS och Landstingsförbundet 2001).

De vuxna, psykiskt funktionshindrade far ofta illa som klienter i kriminalvården (Unga män i anstalt och häkte, Kriminalvårdsstyrelsen 2001). Varken under fängelsetiden eller i utslussningsfasen uppmärksammas deras psykiska svårigheter på ett fullgott vis. Efter verkställigheten återvänder de vanligen till levnadsvillkor som svarar dåligt mot deras behov. Aktuell statistik (där dessa klienter beskrivs som personlighetsstörda) visar att fängelsestraffen har katastrofalt dålig återfallsförebyggande effekt; inom fem år återfaller 81procent i brottslighet, varav 56 procent i våldsbrottslighet. Meningen är att internerna under fängelsevistelsen skall få insikter, som skall göra dem bättre rustade för framtiden. När de, med oförändrad stresskänslighet och impulsivitet, åter konfronteras med verklighetens krav, uppstår igen det kaos som föder desperation och oöverlagda handlingar - trots alla goda föresatser. Under verkställigheten bör psykiskt funktionshindrade interner erbjudas psykiatriska utredningar, behandlingsprogram med habiliterande målsättning och en utslussning som beaktar deras funktionshinder och ger dem en rimlig chans till social anpassning. Missbruksvården inom kriminalvården bör också uppmärksamma de neuropsykiatriska funktionshindren som i flertalet fall är så starkt länkade till missbruket. Det finns nu en växande insikt om problematiken inom delar av kriminalvården, men i praktiken får det stora flertalet psykiskt funktionshindrade interner inte tillnärmelsevis det stöd som de behöver.

De ovan relaterade väldokumenterade sambanden orsakar kontinuerligt mänskliga / sociala tragedier, som värst våldshandlingar med dödlig utgång. Enligt en rapport från BRÅ (2001) dödas t ex årligen ca 16 kvinnor av män som de har en nära relation till. 80 procent av gärningsmännen är psykiskt störda, oftast personlighetsstörningar med bristande impulskontroll.

Många tragedier kan förebyggas om man tar fasta på kunskaperna och prioriterar riskgruppens behov. Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att de brottsförebyggande myndigheterna alltjämt förhåller sig så passiva till kunskapsområdet, särskilt som det berör dem som debuterar tidigast och som visar den största benägenheten att återfalla i kriminalitet upp i vuxen ålder. BRÅ har givit ut en omfattande kunskapsöversikt (Kriminell utveckling - tidiga riskfaktorer och förebyggande insatser, BRÅ-rapport 2001:15), som tar upp just den dokumentation som ligger till grund för denna motion. BRÅ har emellertid inte följt upp rapporten och inte över huvud taget lyft fram frågan.

Regeringen har stadfäst ett nationellt brottsförebyggande program, som baseras på lokala brottsförebyggande råd där polis, lokala politiker, skola, socialtjänst, föreningsliv med flera skall engageras. Programmet omnämner inte de här berörda sambanden och det appellerar inte till professionerna som med nödvändighet måste engageras för att motverka den höga risken som den här uppmärksammade gruppen löper. När programmet omsätts i praktiken, blir det än mer uppenbart att man tar mycket lätt på de psykiskt funktionshindrades situation. Exempelvis har de ansvariga för det brottsförebyggande projektet "Trygg och säker stad" i Göteborg tydligt sagt ifrån att man inte vill befatta sig med psykiatriska riskfaktorer.

De senaste årens motioner om bättre anpassning av det sociala stödet och om brottsförebyggande insatser som riktas specifikt till gruppen personlighetsstörda med ADHD har riksdagen uttalat sig positivt om och i övrigt hänvisat till att en utveckling pågår, bl a med stöd av Socialstyrelsens kunskapssamling, "ADHD hos barn och vuxna" (Socialstyrelsen, artikel nr 2002-110-16). Men väldigt lite har hänt. Psykiatrisamordnaren Anders Milton har i några uttalanden lågmält antytt problematiken.

Ett samhälle som fortsätter att förhålla sig passivt till att människor med vissa psykiska störningar och funktionshinder nästan ofrånkomligt hamnar i kriminalitet - långt efter det att sambanden blivit uppenbara - har ett ansvar mot både brottsoffer och gärningsmän. Samhällets bristande engagemang för de neuropsykiatriskt funktionshindrade måste vändas till ett större engagemang för dem som inte passar in. Kriminalvårdsstyrelsen, SiS och BRÅ bör i bred samverkan utreda hur kunskapen om dessa samband kan implementeras i det brottsförebyggande arbetet och i en återfallsförebyggande habilitering för dem som hamnar inom ungdomsvården och kriminalvården.

Stockholm den 4 oktober 2004

Ingemar Vänerlöv (kd)