Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag så att barnpornografibrottet utvidgas och förtydligas enligt vad i motionen anförs.
Sedan 1 januari, 1999 har Sverige ett förbud mot innehav av barnpornografi. Detta innehavsförbud täcker såväl innehav av fysiska som virtuella barnpornografiska bilder och filmer. Vad gäller barnpornografiska bilder och filmer från Internet, är dessa endast kriminaliserade om man laddar ner dem och sparar dem på hårddisk, diskett eller CD-ROM. Att enbart titta på barnpornografi på Internet är således fullt tillåtet. Tekniken på och användningen av Internet har dock gått framåt markant sedan den svenska lagen som förbjuder innehav av barnpornografi trädde ikraft. Idag sker i stort sett all handel med och allt användande av barnpornografi på Internet.
Med teknikens utveckling och bredbandsuppkopplingar kan man idag surfa obegränsat på Internet till en billig kostnad. Varför skall man då ladda ner barnpornografi till sin dator och göra sig skyldig till brott, om man lika gärna kan titta online? Med användning av sitt kontokort kan man idag köpa sig tillträde till och prenumerera på särskilda sajter som erbjuder tiotusentals barnpornografier. Idag är det inte brottsligt att nyttja dessa sajter, om man inte kan påvisa att personen ifråga laddat ner materialet, vilket de flesta väljer att inte göra.
När man är inne på Internet lagras allt man gör på s.k. Temporary Internet Files. Detta görs utan att användaren gör något annat än öppnar en hemsida, vilket innebär att alla barnpornografiska bilder och filmer som en person har tittat på sparas på dessa "tillfälliga Internetfiler". Att en person av misstag kan ha fyra fem bilder i sina Temporary Internet Files går att förklara, men om man har flera hundra bilder lagrade innebär det att man de facto faktiskt har tittat på dem.
S.k. cyber-hårddiskar innebär att man numera kan hyra ett utrymme på ett webbhotell, där man kan spara bilder, filmer, dokument, precis som man gör på sin vanliga hårddisk. Skillnaden med dessa hårddiskar är att den fysiska placeringen av de servrar som upplåter dessa utrymmen kan befinna sig var som helst i världen. Det är därför inte klart om eller i vilken utsträckning innehav på sådana cyber-hårddiskar och motsvarande omfattas av det svenska innehavsförbudet.
I Storbritannien, Norge och Danmark finns redan en mer heltäckande lagstiftning, som omfattar, bl.a. både "temporary Internet files" och s.k. cyber-hårddiskar.
Vi anser att det är av vikt att Sverige har en liknande lagstiftning som övriga nämnda nordiska och europeiska länder, då detta kommer att underlätta polisens arbete väsentligen. Som det ser ut idag omfattas Sverige svårligen, pga. den befintliga lagstiftningen, när internationella barnpornografiringar sprängs, eftersom alltfler förövare känner till luckan i den svenska lagstiftningen och utnyttjar denna genom att lagra bilder på cyber-hårddiskar eller väljer att inte ladda ner bilderna, men ändå ha kvar dem i Temporary Internet Files. Nämnda brister i befintlig lagstiftning har påtalats av såväl Interpol som Rikskriminalpolisen.
I maj 2004 genomförde polisen en samordnad razzia, kallad Operation Sleipner, mot ett antal adresser runt om i Sverige. 118 män delgavs misstanke om barnpornografibrott. Minst två av männen anförde omedelbart, som försvar, att de visserligen hade köpt tillgång till barnpornografiska hemsidor på Internet, men att de inte hade laddat ner några bilder och därmed inte gjort sig skyldiga till något brott. Det återstår att se hur många av dessa 118 män som till slut blir friade, beroende på ovannämnda lucka i lagstiftningen.
Luckan i lagen påpekades även av Utredningen om kunskap om sexuellt exploaterade barn i Sverige (KoSEB) i sin rapport (SOU 2004:71 Sexuell exploatering av barn i Sverige), som offentliggjordes 22 juni 2004. Utredningen föreslår att regeringen gör en översyn av barnpornografilagstiftningen just när det gäller denna aspekt.
I slutet av december 2003 trädde EU:s rambeslut om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi i kraft. I detta fastslår EU att barnpornografi är en "särskilt allvarlig form av sexuellt utnyttjande av barn, som ökar och sprids genom utnyttjande av ny teknik och Internet". I rambeslutet slås fast vilka handlingar som skall vara kriminaliserade i EU:s medlemsländer när det gäller barnpornografi. I artikel 3.1.d stadgas att förvärv eller innehav av barnpornografi skall vara kriminaliserat, vilket torde innebära att köp av barnpornografi på Internet skall vara förbjudet. Eftersom detta ännu inte är fallet i Sverige, måste det till en lagändring för att Sverige skall efterleva sina åtaganden till EU.
Den andra luckan i den befintliga lagen om barnpornografibrott är den om konstnärlig frihet. År 2000 visades på Moderna museet i Stockholm en installation av den norske konstnären Bjarne Melgaard. Hans konstverk, "All Gym Queens Deserve to Die" bestod av en videosekvens där en vuxen man suger på ett spädbarns arm. Denna installation ansågs av många vara barnpornografisk och såväl konstnären som Moderna museets dåvarande chef David Elliot polisanmäldes för barnpornografibrott. Såväl åklagare, överåklagare som Riksåklagaren valde att inte väcka åtal, då de fann att denna sekvens "faller inom den konstnärliga friheten". I detta fall fick således barnets skydd mot sexuella övergrepp stå tillbaka för konstnärens rättighet att uttrycka sig. Detta är oacceptabelt och strider mot artikel 3 och 34 i FN:s konvention om barnets rättigheter. Liknande filmer och bilder kan uppmuntra pedofiler till att begå brott mot barn, precis som "vanlig barnpornografi". Det är också ett utnyttjande av alla de barn som faktiskt blivit exploaterade i barnpornografi. Konst skall aldrig kunna ståöver barnets rätt till skydd mot sexuella övergrepp och därför måste lagstiftningen ändras så att dessa konstverk faller inom ramen för barnpornografibrott.
Den tredje luckan i lagstiftningen om barnpornografibrott är hur barn definieras. I lagen står i andra stycket: "Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år."
Denna definition torde tydas så, att om man vet att barnet på bilden/i filmen är under 18 år, är det fråga om barnpornografiskt material. I december 2002 avgjorde Stockholms tingsrätt ett ärende om barnpornografibrott. En man hade sökt kontakt via Internet (framförallt ungdomssidan Lunarstorm) med 16-17-åriga flickor som ville ställa upp i hans filmer mot betalning. Fyra flickor i denna ålder medverkade och fick olika summor i betalning, beroende på vad de ställt upp på. Mannen var medveten om att han inte fick filma så unga flickor, varför han skrev på deras avtal att de var 18 år, vilket även framgick av videoomslagen. Om detta berättade mannen i rätten. Även flickorna vittnade i rättegången, bl.a. om hur gamla de varit vid tillfällena de blivit filmade. Samtliga hade varit mellan 16 och 17 år gamla. Trots detta friade tingsrätten mannen från barnpornografibrott med motiveringen att man inte enbart ur filmerna kunde ana att flickorna var under 18 år. Flickornas pubertetsutveckling var fullbordad. Tingsrätten påpekade att detta var en brist i lagen som borde rättas till. Svea hovrätt fastställde Stockholms tingsrätts domslut i februari 2004. Målet är överklagat till Högsta domstolen, som ännu inte (september 2004) satt datum för förhandling. Under våren 2004 avgjordes ett liknande fall i Södertälje tingsrätt (dom 2004-05-05 i mål nr B 88-04, Svea hovrätt, dom 2004-07-01 i mål nr B 4266-04), där åklagaren beslöt att det inte var möjligt att väcka åtal mot den tilltalade för barnpornografibrott, trots att flickan han fotograferat endast var 13 år. Flickans pubertetsutveckling ansågs fullbordad, och med hänvisning till rättsfallet i Svea hovrätt, åtalades mannen endast för sexuellt ofredande av den 13-åriga flickan.
Det finns uppenbarligen en oklarhet i lagtexten när det gäller definitionen av barn. Denna bör därför rättas till så att det tydligt framgår att om man har identifierat personen på bilden/i filmen och vet att denna person är under 18 år, skall det dömas för barnpornografibrott. Även denna aspekt har tagits upp av den ovannämnda nyligen avslutade utredningen KoSEB. KoSEB konstaterar i sin rapport att om det förstnämnda domslutet fastslås i Högsta domstolen, måste en översyn göras av barnpornografilagstiftningens ålderskriterium, eftersom Sverige i så fall bryter mot FN:s konvention om barnets rättigheter.
Utöver ovanstående luckor i lagstiftningen finns det även anledning att se över straffpåföljderna för barnpornografibrott. Samma skäl, som åberopades i början av 70-talet inför straffhöjningen av grovt narkotikabrott, bör kunna åberopas för en höjning av straffpåföljderna beträffande barnpornografibrott, dvs. att det rör sig om organiserad handel och stora ekonomiska intressen.
Barnpornografibrottet bör flyttas från kap 16 i BrB, brott mot allmän ordning, till kap 6, sexualbrott. Brotten i kap 16 är brott mot staten, inte mot person. Detta innebär i praktiken att en enskild individ, som lidit skada på grund av ett brott i 16 kap, inte kan få skadestånd. Ett barn som utnyttjas i barnpornografi kan därför inte få skadestånd, trots att barnet bevisligen lider skada av att ha blivit fotograferad/filmad samt att bilden finns tillgänglig på Internet. Brotten i kap 6 anses vara brott mot person, och en flytt av barnpornografibrottet till detta kapitel skulle således innebära en möjlighet för identifierade offer att få skadestånd.
I ett mål i Huddinge tingsrätt (B 1914-03), den s.k. Huddinge-pedofilen, tilldömdes 9 offer skadestånd för barnpornografibrottet. Tingsrätten motiverade detta med att " . skildring och spridning av barnpornografi är en kränkning mot barn i allmänhet, men framförallt en allvarlig integritetskränkning mot det avbildade barnet. Därför kan det, enligt tingsrätten, inte råda någon tvekan om att barnen har rätt till skadestånd för detta brott, trots att lagstiftaren har valt att hänföra brottet till kap 16, brott mot allmän ordning." Detta är första gången en domstol dömer ut skadestånd för barnpornografibrott i Sverige. Huddinge tingsrätts dom har dock inte blivit överklagad till högre instans, varför rättsläget fortfarande torde anses oklart på detta område. En flytt till kap 6 är därför fortfarande motiverad.
En ytterligare anledning till varför barnpornografibrottet bör flyttas till kap 6 är för att visa att barnpornografibrottet är ett brott mot det enskilda barnet på bilden/i filmen och att innehar/sprider/distribuerar man dessa bilder/filmer begår man ett nytt övergrepp mot barnet. Det skulle vara en tydlig markering för domstolarna att på detta sätt visa hur allvarligt detta brott är.
KoSEB-utredningen, som nämnts ovan, tog i sin rapport även upp det oskäliga i att barn som utnyttjats i pornografi inte kan få skadestånd. Detta borde vara en självklarhet när offret i en barnpornografisk bild eller film har identifierats.
|
Stockholm den 4 oktober 2004 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
Ingemar Vänerlöv (kd) |