Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att könsidentitet skall nämnas i brottsbalkens straffskärpningsbestämmelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildningsinsatser om brottsbalkens straffskärpningsbestämmelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om straffrättsligt förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förolämpning med anspelning på sexuell läggning och könsidentitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att könsidentitet skall omfattas av brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samarbete mellan HBT-organisationer och polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja polisens HBT-kompetens vid brottsutredningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad HBT-kompetens inom rättsväsendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hedersbrott mot HBT-personer.
Förord
Med begreppet HBT avser vi homosexuella, bisexuella och transpersoner. Det är en grupp som vi finner i alla samhällsklasser, på alla nivåer i samhället och i hela landet.
Transpersoner är individer som av omgivningen uppfattas ha eller ge uttryck för en avvikande könsidentitet, till exempel genom att deras könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig från normen för det kön som registrerats för dem vid födseln. Det är bland annat transsexuella, transvestiter, intersexuella och dragkings/queens. Transpersonsbegreppet som politisk term förutsätter inte att individen själv identifierar sig som transperson.
Våra utgångspunkter
Utgångspunkten för vårt politiska ställningstagande i frågor rörande HBT är alla människors lika värde, att vi inte kan värdera människor utifrån den sexuella identiteten eller könsidentitet. Vi menar att det här synsättet inte skall stanna vid enbart tanken på allas lika värde. Synsättet att vi alla har samma värde måste också speglas i den lagstiftning samhället är byggt på. Enligt vår mening är kärlek och sexualitet, trygghet och gemenskap inte en grund för att man skall ha en lagstiftning som negativt särbehandlar homosexuella, bisexuella och transpersoner. Istället anser vi att man aktivt måste ta ställning och verka för att alla skall ha samma behandling i lagen. Tyvärr finns det i vårt samhälle ett förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner, vilket bland annat tar sig uttryck i form av trakasserier, våld och diskriminering.
1973 uttalade riksdagen att "en samlevnad mellan två personer av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform" (LU 1973:20).
I regeringens proposition (1986/87:124) står: "Den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. I homosexuellas och heterosexuellas förhållanden finns motsvarande känslor av vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek osv."
Dessa ställningstaganden till trots existerar det fortfarande idag en diskriminerande lagstiftning som på ett tydligt sätt placerar in homosexuella, bisexuella och transpersoner i en underklass.
Vår vision är ett samhälle där vi alla oavsett vilka vi är har lika värde - ett samhälle fritt från diskriminering, våld och fördomar på grund av någons sexuella läggning eller könstillhörighet.
Denna motion är ett led i vår strävan att nå den här visionen.
I denna motion tar vi upp olika frågor som behandlas i justitieutskottet. Frågan om hatbrott mot HBT-personer uppmärksammas särskilt i en separat motion.
Utsatthet för brott
Homosexuella, bisexuella och transpersoner är en grupp som ofta utsätts för olika typer av förtryck, våld och diskriminering i samhället. Det finns flera undersökningar, både nationella och internationella, som visar på giltigheten i detta påstående. Den på svensk mark mest uppmärksammade studien är kriminologen Eva Tibys doktorsavhandling Hatbrott? som pekar på att var fjärde homosexuell eller bisexuell person utsatts för brott på grund av sin sexuella läggning. I en ny undersökning av Eva Tiby, presenterad i juli 2004, framkommer ännu allvarliga siffror: 52 procent av tillfrågade HBT-personer uppger sig ha blivit utsatta för brott på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet under de senaste åtta åren.
Brottsbalken
Enligt 29 kap. 2 § 7 brottsbalken är det en försvårande omständighet om syftet med ett brott är att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet. Däremot nämns inte transpersoner uttryckligen i denna paragraf, vilket vi anser är olyckligt med tanke på gruppens stora utsatthet för riktad brottslighet. Därför anser vi att begreppet könsidentitet skall ingå i uppräkningen i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En aktuell utredning från Brottsförebyggande rådet (Hatbrott, rapport 2002:9) visar dessutom att bestämmelsen sällan kommer till användning. Endast i vart sjunde undersökt rättsfall där paragrafen kunnat tillämpas har så skett. Regeringen bör därför ge rättsväsendets myndigheter i uppgift att öka kunskaperna om straffskärpningsparagrafens innebörd och användningsområde. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I brottsbalken finns sedan 1987 ett förbud mot olaga diskriminering på grund av en persons homosexualitet (BrB 16 kap. 9 §). Således ges inget rättsligt skydd till personer som är bisexuella eller transpersoner. Även i 2003 års lag mot diskriminering, där det finns ett motsvarande civilrättsligt förbud, är transpersoner utelämnade. Så länge det finns ett straffrättsligt diskrimineringsförbud måste lagstiftningen reformeras med utgångspunkt i att det ska avse både sexuell läggning och könsidentitet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vår ståndpunkt om den civilrättsliga diskrimineringslagstiftningen redovisas i HBT-gruppens motion till arbetsmarknadsutskottet.
Enligt brottsbalkens 5 kap. 5 § 4 har åklagare möjlighet att väcka allmänt åtal för förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes homosexuella läggning. Även denna paragraf bör vidgas till att avse både sexuell läggning och könsidentitet, och en översyn bör också ske av hur bestämmelsen tillämpas i praktiken. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser även att den nu genomförda reformen av brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp ska kompletteras (BrB 16 kap. 8 §). Det är viktigt att inte stanna vid att kriminalisera hets med anspelning på sexuell läggning, utan också hets med anspelning på könsidentitet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Rättsväsendets insatser
Det är oacceptabelt att hot, våld och diskriminering mot homosexuella, bisexuella och transpersoner skall behöva vara vardagliga företeelser i Sverige. FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna, där alla människors lika värde och likhet inför lagen betonas, måste efterlevas. Sammantaget finns således ett grundläggande behov av rättsliga förändringar för att motverka förtryck, våld och diskriminering.
Polisen är en yrkesgrupp som är mycket viktig när det gäller att motverka brott mot HBT-personer. Också vad gäller att på ett adekvat sätt ta hand om brottsoffer ur denna grupp samt genomföra utredningar av brott som begåtts på grund av en persons sexuella läggning eller könsidentitet är polisens insatser av ovärderligt slag. För att bli bättre på detta skulle polisen behöva ett tätare samarbete med HBT-organisationer, det vill säga organisationer för homosexuella, bisexuella eller transpersoner. En sådan samverkan skulle både öka polisens kunskaper och höja förtroendet för polisväsendet inom en brottsutsatt grupp där många drar sig för att anmäla brott eftersom de känner oro för vilket bemötande de skulle få hos polisen. Samverkan bör ske både på nationell nivå och på lokal nivå utifrån de förutsättningar som finns inom olika närpolisområden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En annan åtgärd är att genom organisatoriska eller utbildningsmässiga insatser höja polisens kompetens i utredningar av brott mot HBT-personer på grund av offrets sexuella läggning eller könsidentitet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Av ovan nämnda skäl är det också viktigt att höja rättsväsendets allmänna kompetens vad gäller homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation och utsatthet för brott. En allmän förstärkning av HBT-kompetensen bör ske både inom polisen, domstolsväsendet, åklagarväsendet och kriminalvården. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Under senare år har ett berättigat fokus ställts på hedersrelaterade brott, s.k. hedersbrott. I det prioriterade arbetet mot hedersbrott bör också uppmärksammas att det hedersrelaterade våldet även vänder sig mot HBT-personer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Börje Vestlund (s) |
|
|
Hillevi Larsson (s) |
Anders Bengtsson (s) |