Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av lag (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alkoholtest vid omhändertagande enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om register vid omhändertagande enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m.
Reglerna kring omhändertagande av berusade personer har i takt med samhällets utveckling gått från att straffa till att vårda, från att ge den berusade böter, fängelsestraff med endast vatten och bröd, indragen rösträtt och att sitta i stocken en söndag för att känna skam inför allmänheten till att den enskilde skall kunna få möjligheter till vård för sina alkoholvanor.
Samtidigt som lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) trädde i kraft avskaffades bestämmelserna i brottsbalken om straffansvar för fylleri, detta eftersom straffbestämmelserna i sig inte var ägnade att motverka alkoholmissbruk eller att hindra berusade personer från att uppträda på allmän plats (bet. 1975/76:JuU37 s. 16 f.).
År 2000 omhändertogs 47.646 identifierade personer samt 8.731 oidentifierade personer, enligt LOB. Ett år senare sjönk siffran till 45.323 omhändertagna identifierade personer. (Källa: Trafikregistret, Vägverket)
LOB reglerar bl.a. vem som kan komma att omhändertas. I dess första paragraf står att "den som anträffas så berusad av alkoholdrycker eller annat berusningsmedel att han inte kan ta hand om sig själv eller annars utgör en fara för sig själv eller för någon annan får omhändertas ...". Dock får inte den enskilde omhändertas om särskilda skäl talar emot, enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om omhändertagande av berusade personer (SPSFS 2000:57, FAP 023-1).
När någon omhändertagits skall polisman skyndsamt anmäla åtgärden till sin förman och denne skall omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Kontrollåtgärden av ett omhändertagande är således förmannens prövning. Någon möjlighet för den enskilde att överpröva ett beslut om omhändertagande enligt LOB finns inte. Detta trots att ett riktigt eller oriktigt frihetsberövande kan pågå uppemot åtta timmar.
Vid ett omhändertagande enligt LOB skall polisen bedöma om den omhändertagne, på grund av en skada eller av någon annan orsak, behöver omedelbar läkarvård. Av reglerna framgår att den omhändertagne som bedöms behöva omedelbar läkarvård skall genomgå läkarundersökning. Någon generell regel om läkarundersökning av alla omhändertagnas tillstånd finns således inte. Då flera personer avlidit i polisarrest på grund av alkoholförgiftning, överdoser m.m. finns starka skäl för att ett större ansvar borde ligga på att sjukvårdskunnig personal gör en första generell prövning av de omhändertagnas tillstånd.
Vid ett omhändertagande enligt LOB sker inte någon generell formell prövning av eventuell berusningsgrad. För den enskilde blir således ett oriktigt omhändertagande svårt att bevisa, vilket har lett till en rad fall där enskilda hävdar att polisen missbrukat sin makt genom oriktiga omhändertaganden, där ord står mot ord.
Ett omhändertagande enligt LOB skall av Polisen anmälas till Vägverket, enligt 7 kap. 10 § körkortsförordningen, för uppdatering av körkortsregistret. Anmälan förutsätter dock att den omhändertagnes identitet är fastställd. Införande av omhändertagande - riktigt eller oriktigt - enligt LOB i sådant register kan medföra en rad konsekvenser för den enskilde. Bland annat kan länsstyrelser åberopa det i ärenden om återkallelse av eller villkor för körkort. Vidare menar t.ex. Statens folkhälsoinstitut i "Hjälpreda för kartläggning av alkoholsituationen i kommuner" att det kan vara intressant för en kommun att följa LOB-registren.
Dessutom bör polismyndigheten, enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd, underrätta socialnämnden i den omhändertagnes hemort när en person omhändertagits enligt LOB. Vid behov skall sedan socialnämnden utreda den omhändertagnes personliga levnadsförhållanden för att kontrollera om man från samhällets sida skall gå in med hjälp och stöd.
För det första kan det konstateras att det inte är kriminaliserat att vara full, ens på allmän plats. För det andra får en berusad person som utgör fara för sig själv eller någon annan omhändertas såtillvida inte särskilda skäl talar emot. För det tredje finns inte någon möjlighet för den enskilde att överpröva ett beslut om omhändertagande enligt LOB. För det fjärde sker inte en generell medicinsk undersökning av de omhändertagnas tillstånd. För det femte sker inte någon prövning av eventuell berusningsgrad. För det sjätte förs register över personer som omhändertagits enligt LOB. Sammantaget är det därför viktigt att veta om den enskilde varit omhändertagen för fylleri eller för något annat samt om omhändertagandet för fylleri är riktigt eller oriktigt. Då det sker fler än 45.000 omhändertaganden enligt LOB per år är rättsosäkerheten i systemet att ta på allvar. När en rättsstat brukar sitt våldsmonopol måste den göra så med rättssäkerhet och trygghet för medborgarna. Dessa frågor bör därför förutsättningslöst utredas, för att hitta lösningar så att den enskildes trygghet och rättssäkerhet stärks.
När inte någon generell prövning sker av den omhändertagnes berusningsgrad blir det så när omöjligt för den omhändertagne att i efterhand bevisa ett oriktigt omhändertagande. Eftersom ett omhändertagande enligt LOB automatiskt medför konsekvenser för den enskilde, bl.a. i form av registrering hos Vägverket, är det viktigt att den enskilde kan nå upprättelse. Likasåär det principiellt tveksamt om en enskild i en rättsstat kan frihetsberövas på felaktiga grunder åtta timmar utan möjlighet till överprövning eller upprättelse. En del av problematiken bottnar i bristen på fysiska bevis som kan användas för att motivera frihetsberövandet. För att lösa situationen skulle man eventuellt kunna införa obligatoriska blodprov, men en så drastisk lösning måste vägas mot den enskildes rättigheter och respekten för den enskildes integritet. Förmodligen står inte ett ingrepp som obligatoriska blodprov i proportion till brottet, särskilt inte då det ej ens är ett brott att vara full. Möjligtvis skulle man kunna hävda att proven skall vara obligatoriska så till vida den enskilde ej begärt att ej få genomgå ett sådant, men även det är tveksamt. Kvar står att erbjuda frivilliga blodprov. Det finns de som hävdar att enskilda poliser även i ett sådant system skulle kunna missbruka sin maktställning genom att säga att den enskilde ej begärt något dylikt, vilket det naturligtvis alltid finns en möjlighet för. Hanteringen och utformandet torde dock vara av sådan art att Rikspolisstyrelsen kan hantera själva formerna så att just beskriven situation kan undvikas. Är en person alltför berusad för att kunna ge ett besked om eventuellt önskat blodprov bör gällande krav om läkarundersökning kunna fylla en viktig funktion. Möjligheten att införa frivilliga blodprov ses över i perspektivet av att stärka den enskildes trygghet och rättssäkerhet.
Skulle den omhändertagne vårdas på sjukhus gäller sjukvårdens sekretess och uppgiften om LOB förs inte vidare till nämnda register. Att länsstyrelsen kan åberopa LOB-registreringen i ärenden om återkallelse av eller villkor för körkort kan ses som en bestraffning. För att bekämpa alkoholmissbruket i ett modernt samhälle borde man använda sig av andra metoder än bestraffning, framför allt förebyggande upplysningsverksamhet samt vård av dem som blivit alkoholmissbrukare. Därför finns skäl som talar för att situationen med i efterhand uppkomna negativa konsekvenser för den enskilde - rätt eller oriktigt omhändertagen enligt LOB - skulle kunna undvikas om register av omhändertagna enligt LOB inte fördes vidare. Därför bör denna fråga ses över.
|
Stockholm den 3 oktober 2004 |
|
|
Ulrika Karlsson (m) |