Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av arbetet mot kvinnovåld.
Dagligen kan vi läsa om hur kvinnor utsätts för olika former av våld och förtryck. Trots att vårt land ändå måste betecknas som relativt jämställt snarare ökar än minskar antalet könsbrottsoffer.
Fysisk och psykisk kvinnomisshandel förekommer i alla samhällsklasser, ändå individualiseras ofta våldet. Offret får inte sällan bära en del av gärningsmannens skuld.
För att förhindra våld och förtryck måste problematiken lyftas till en strukturell nivå. Frågan varför vissa män slår kvinnor är inte alldeles enkel att besvara men synen på kvinnor som underordnade männen är givetvis betydelsefull i sammanhanget.
Våldets orsaker får inte individualiseras men offren är individer och måste bemötas så. Självklart skall de erbjudas all den vård och allt det stöd de behöver.
För inte så länge sedan ansågs våld i nära relationer vara något som inte angick utomstående. Att hjälpa offret var detsamma som att lägga sig i andras angelägenheter. Genom lagstiftning och övrig attitydpåverkan har samhällets syn på denna privatisering av våldet förändrats.
Alldeles otvivelaktigt är det så att mycket har gjorts och görs för att ytterligare stärka kvinnor i utsatta situationer. Det som möjligen har saknats i detta arbete är tydliggörandet av maktstrukturerna mellan könen. Det är synnerligen viktigt att samhällets upplysningsarbete skiljer på orsak och verkan, det vill säga det strukturella våldet och det individuella offret.
|
Stockholm den 28 september 2004 |
|
|
Ulla Wester (s) |
|
|
Christer Adelsbo (s) |
Anders Bengtsson (s) |
|
Kerstin Engle (s) |
Göran Persson i Simrishamn (s) |