Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förändrad och förbättrad kriminalvård.
På landets fängelser sitter i dag omkring 5 000 personer. Många av dem kommer att dömas igen och igen och igen. 70 procent av dem som "muckar" är tillbaka bakom lås och bom inom ett år. Men det skulle inte behöva vara så.
Fängelser är - av väl kända skäl - en sluten värld. Omvärlden stängs ute och fången isoleras från det samhälle, som han eller hon så småningom skall återvända till.
Den process som ska förbereda vägen till frigivningen börjar sällan dag ett, snarare mot slutet av strafftiden. Och dåär det ofta för sent. Världen utanför är okänd och hotfull. Tillvaron på kåken är däremot, paradoxalt nog, känd och trygg.
För många som dömts till fängelse gäller därför att det verkliga straffet börjar först vid frigivningen. Vistelsen inne på anstalten är i mångt och mycket både tid- och kravlös. Cellerna öppnas och stängs på bestämda tider, matvagnen rullas in enligt schema, disken tas om hand, tvätten sköts av andra, fritiden domineras av TV-tittande, styrketräning och kortspel. Framtiden är sällan särskilt väl planerad.
Anstaltstiden blir därför ofta en transportsträcka på vägen mot nya brott och fördjupat missbruk. Det egna ansvarstagandet minskar ytterligare genom denna passivisering och speglar sig ännu tydligare efter varje avtjänat straff.
Narkotikasituationen på landets fängelser har t.o.m. av Kriminalvårdsstyrelsen betecknats som krisartad och antalet grava missbrukare på fängelserna påstås ha ökat med 1 000 personer de senaste tio åren.
Vårdkedjan brister i många fall. Långa häktestider, överfyllda anstalter, behandlingsplaner som inte följs upp, svårigheter att upprätthålla kontakt med eventuella barn, dåligt planerade frigivningar och brist på stödboenden är några exempel på kriminalvårdens misslyckanden.
Därtill finns också skäl att rikta kritik mot de låga utbildningskrav, som ställs på anstaltspersonalen. Förskolan kräver utbildade förskollärare, grund- och gymnasieskolan får hård kritik om de inte har behöriga lärare, ingen får utföra svårare elarbeten utan att vara utbildade elektriker, på banken ska det finnas utbildade ekonomer osv. Men de som skall möta och arbeta med några av våra farligaste och mest trasiga människor har i flera fall bara några månaders kriminalvårdsutbildning!
Förutom själva förvaringen har fängelset också som uppgift att anpassa fången till fängelselivet. Försök att förändra situationen möts av kompakt misstro och anses alltid hota den rådande ordningen. Passivisering belönas.
Men det skulle inte behöva vara så.
"Bättre Frigivning" heter ett projekt som framför allt drivs av ett antal frivilligorganisationer - bl a Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare, Kriminellas Revansch i Samhället, Hela Människan och Sveriges Muslimska Råd. Deras mål är att underlätta för de dömda att komma in på arbetsmarknaden och hjälpa dem att bygga upp positiva kontakter med föreningslivet, myndigheter och organisationer.
Varje människa har ansvar för sitt eget liv. Detta betonas tydligt i projektet Bättre Frigivning. Men för att kunna ta detta ansvar behövs "redskap" och uppbackning. Det tar tid att bygga upp kontakter, intressen, kunskaper och kontaktnät. Den intagne har tid. Fängelsetiden kan därför bli en vändpunkt - om tiden används rätt.
Under ett par års tid har de ansvariga för projektet Bättre Frigivning byggt upp kontakter på olika anstalter, vunnit förtroende hos både personal och fångar och skissat på olika verksamheter för att underlätta övergången från droger och kriminalitet, till arbete och ett hederligt liv utanför murarna. Men nu hotas projektet av brist på pengar, trots att kriminalvården som helhet omsätter drygt fem miljarder kronor! Av dessa pengar används mindre än en promille till att "köpa tjänster" från frivilligorganisationerna. Och ändåär det ofta dessa organisationer som har goda kontakter med internerna och kan motivera dem till en annan livsstil.
Kriminalvården har haft monopol inom sitt område, men misslyckats. RRV har flera gånger kritiserat kriminalvården för höga kostnader, svällande byråkrati, brister i planering och uppföljning och otillräcklig kompetens hos vårdpersonalen.
Till och med Kriminalvårdsstyrelsen gör (bortsett från de uppmärksammade rymningarna) stort nummer av sina egna misslyckanden. I våras kom en studie som jämfört hur det gått för dem som frigivits de senaste tio åren: "Situationen har allvarligt försämrats", står det i rapporten. Skälen är flera, bl a att allt färre får jobb eller bostad.
Sanningen är att dagens fängelser fungerar som utbildningsanstalter i brott. Om detta vore en verksamhet som bedrevs i privat regi skulle ägarna kräva omfattande förändringar, förmodligen nedläggning och omstart i ny regi.
I kriminalvårdens folder "Vägen Ut" finns ett citat: "Den dömde ska efter verkställd påföljd vara bättre rustad att klara samhällets krav på ett laglydigt liv."
Just det. Och just därför är tiden mogen för ett nytänkande inom kriminalvården.
Inför "fångpeng" efter skolpengsmodellen. Låt t.ex. före detta kriminella vara med och driva ett fängelse med utgångspunkt från att det skall fungera som motivationsanstalt. Deras erfarenheter kan vara en ovärderlig resurs.
En motivationsanstalt skulle bl.a. kunna göra följande:
Ha schemalagda dagar för arbete och studier.
Bygga upp nätverk med mindre företag/are och möjlighet till anställning efter frigivning.
Ha marknadsmässiga löner med avdrag för skatt, mat, "bostad" och stöd till brottsofferfonden, allt i syfte att göra övergången till livet utanför anstalten så smidigt som möjligt.
Låta internerna städa, tvätta samt förbereda och laga all mat själva, tillsammans med personalen.
Införa dagliga drogtest.
Låta alla interner får möjlighet att delta i behandlingsprogram om missbruk samt om kriminalitet som livsstil.
Uppmuntra omfattande kontakter med det öppna samhällets föreningsliv och idrottsorganisationer.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |