Riksdagen begär regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att belysa konsekvenserna för rättsväsendet och för drabbade orter av den senaste tidens nedläggningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inga fler sammanslagningar av tingsrätter skall äga rum innan utredningen har setts över och de gjorda förändringarna utvärderats.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den nya utredningen om följderna av sammanslagningar av tingsrätter bör ses över, särskilt huruvida specialisering alltid är positiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ändring av 1 kap. 1 § rättegångsbalken så att riksdagen får beslutanderätten över indelningen i domsagor.
Regeringen redogör i skrivelse 2003/04:153 för den fortlöpande omorganiseringen av landets tingsrätter. I län efter län slås tingsrätter ihop efter rekommendationer från Domstolsverkets snabbutredningar. Denna stegvisa nedbrytning av ett väl utbyggt nät av tingsrätter måste omedelbart upphöra. Innan ytterligare förändring av tingsrättsorganisationen genomförs måste ett samlat grepp tas, istället för att som idag lägga ned och slå ihop efterhand enligt enmansutredares anvisningar. Vidare får den pågående reformeringen av domstolsväsendet inte göras till ett kostnadsbesparingsprojekt. Närheten till medborgarna måste värderas högre. Riksdagen bör begär att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att belysa konsekvenserna för rättsväsendet och för drabbade orter av den senaste tidens nedläggningar.
Domsagornas gränser skall inte ruckas en tum innan en sådan helhetsöversyn är genomförd. Riksdagen bör ge regeringen till känna som sin mening vad i motionen anförs om att inga fler sammanslagningar av tingsrätter skall äga rum innan utredningen har sett över och utvärderat de gjorda förändringarna.
Den svenska domstolsorganisationen har sina rötter i de sammankomster inom varje härad som gick under namnet häradsting. Tingen ägnade sig bl.a. åt dömande verksamhet, varvid statens utnämnde ståthållare - häradshövdingen - presiderade tillsammans med nämnden, som bestod av lekmän från häradet. Så småningom återstod bara den juridiska delen, varpå häradsting blev häradsrätt. I städerna kallades samma instans för rådstugurätten och senare rådhusrätten.
Den dömande verksamheten kan i nämnda tappning spåras mycket långt tillbaka i den svenska historien, i själva verket ända till medeltiden. Seden att en nämnd med lokal förankring sitter i dömande ställning är särskilt värd att omnämna. Nämnden ger uttryck för att rättvisan som domstolen skall skipa och vidmakthålla inte bara är någonting som påtvingas uppifrån, utan att även lokalsamhället är engagerat i detta uppdrag. Man skulle kunna kalla nämndsystemet för en kompromiss mellan de två icke önskvärda ytterligheterna folk- respektive expertdomstol. Domstolen skall vara lagens trogna tjänare, men för att klara den uppgiften måste den också gå till andra källor än lagboken för att utröna vad som är rättvist i det enskilda fallet.
I Sverige, liksom i många andra länder, pågår en ständig rörelse mot expertvälde, och rättsområdet är härvidlag inget undantag. Den socialdemokratiska regeringen är fast besluten att omforma landets tingsrätter till ett slags regionala domstolar, där "specialisering", till skillnad från i de små tingsrätterna, påstås vara möjlig. I regeringsskrivelse 2003/04:153 beskrivs hur arbetet med att avskärma rättstillämpningen från lokalsamhället fortgår, bl.a. med hänvisning till utredningsbetänkandet "Förändringar i tingsrättsorganisationen" (SOU 2003:5). Åter igen intar uttryck såsom "stärkt beredningsorganisation", "återkommande kompetensutveckling" och "öka möjligheterna att specialisera verksamheten" en nyckelposition. Det medges dock i utredningen att flera av tingsrätterna som har undersökts har framhävt styrkan i att ha domare som behärskar alla typer av mål, d.v.s generalister snarare än specialister. Medgivandet leder dock inte till någon ändring i den på förhand antagna ståndpunkten att specialisering är av godo.
Lagstiftningen och övriga regelverk har med tiden blivit alltmer omfattande och invecklade. Trots politikers eviga mantra om enkla och tydliga regler går utvecklingen i rakt motsatt riktning. Detta är ett symptom på en statsapparat som blandar sig i för många områden - ofta med behjärtansvärda förtecken - och samtidigt misslyckas med sina huvuduppgifter. Att den samlade svenska rätten skall kunna greppas av en domare med nästan ett decenniums utbildning och praktik i bagaget är tydligen för mycket begärt idag. Istället för att ha detta som utgångspunkt och försöka hålla regelverket inom rimligt omfång skall nu domstolsväsendet enligt regeringen anpassa sig efter den växande byråkratin. Medborgarna får inte bara långt till tingsrätten, de får även långt till rättssystemet.
Att vissa av de större tingsrätterna i landet samlar domare och personal som är särskilt kunniga inom vissa områden är i och för sig rimligt, men det är inte kravet att varje tingsrätt skall ha flera specialiserade rotlar. Detta krav utgör också det tydligaste och starkaste skälet för en sammanslagning av tingsrätter i landet. Att den nya utredningen om följderna av sammanslagningar av tingsrätter särskilt bör se över huruvida specialisering alltid är positiv bör ges regeringen till känna.
Domstolsväsendet skall vara organiserat så att det kan avgöra mål och ärenden rättsenligt och snabbt samt vara lättillgängligt för medborgarna. Det sistnämnda kravet har ofta missuppfattats som att endast gälla de medborgare som har ett ärende i rättssalen. Att ha en nämndeman i sin bekantskapskrets är emellertid ett bra exempel på en annan typ av tillgänglighet som är lika viktig. Risken är uppenbar att nämndemännen också koncentreras med tingsrätterna till vissa orter när resorna blir allt längre.
Det finns andra fördelar med ett väl utbyggt nät av tingsrätter. Onödiga resor kan undvikas och tid sparas, vilket inte minst är viktigt för rättssäkerheten. Ett centraliserat domstolsväsende riskerar ännu längre handläggningstider, med konsekvenser till exempel för vittnesmålens trovärdighet.
Centerpartiet anser att det är av största vikt att större förändringar av domstolsorganisationen får en bred politisk förankring. Därför bör varje förändring av domstolsorganisationen föregås av ett riksdagsbeslut. Denna ordning bör komma till uttryck i lagtext. Riksdagen bör därför besluta om sådan ändring av 1 kap. 1 § rättegångsbalken att riksdagen skall ha beslutanderätten över indelningen i domsagor.
Domstolarnas oberoende ställning är av största vikt, och därför bör inte Domstolsverket bli alltför stort. Istället bör ansvaret läggas ut på domstolarna. Domstolsverksamheten måste fungera klanderfritt eftersom denna verksamhet är demokratins ryggrad. Här bör det följaktligen vara aktuellt med en decentralisering av det nuvarande Domstolsverket. Riksdagen bör därför besluta om en nedläggning av Domstolsverket och decentralisera dess verksamhet. Detta bör ges regeringen till känna.