Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av rättstillämpningen i samband med särskild åtalsprövning vid principiellt viktiga företeelser som t.ex. s.k. springnotor.
I dag har det blivit allt vanligare att restaurangägare och taxiägare utsätts för så kallade "springnotor". Ett uppmärksammat fall drabbade en restaurangägare i Sundsvall. Enligt uppgift åt och drack en person för 500 kr på restaurangen och avvek därefter utan att betala för sig. Personen i fråga greps och förhördes av polisen. Åklagarmyndigheten i Sundsvall beslutade att åtal för brottet inte skulle väckas eftersom det inte bedömdes som påkallat från allmän synpunkt. Enligt den utredande åklagaren är det påkallat från allmän synpunkt att åtala för brott av förevarande slag om någon satt brottet i system eller att det rör sig om ett större belopp omkring 1 000 kr.
Brott av detta slag torde vara att betrakta som bedrägeri eller bedrägligt beteende, det senare om brottet med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa. Enligt praxis ligger gränsen mellan brottsbeteckningarna ur ett rent värderesonemang vid 1 600 kr. Om som vid fallet i Sundsvall skadan omfattar 500 kr är brottet således att anse som bedrägligt beteende. Åklagaren ska då pröva om det är påkallat från allmän synpunkt att åtala för brottet.
Av Sundsvallsåklagarens bedömning följer att vem som helst kan gå ut på restaurang eller beställa en taxi utan att betala, utan att riskera att åtalas så länge beloppet är lägre än 1 000 kr. Under förutsättning att åklagarens bedömning är riktig är det alltså fritt fram att gå ut på restaurang eller åka taxi, konsumera, resa och så vidare för under 1 000 kr och sedan strunta i att betala. Detta är givetvis kränkande för den allmänna rättsmoralen och det slår hårt mot enskilda näringsidkare.
En grundläggande rättssyn måste vara att alla begångna brott skall utredas och lagföras. Nuvarande praxis där en enskild näringsidkare skall väcka talan vid allmän domstol för att få sina 500 kronor är orimlig. Än mer orimligt framstår det synsättet då det kostar omkring 500 kronor att väcka talan. En näringsidkare har inte råd att avsätta den tid det åtgår att föra talan på detta viset varför en förändring av rättspraxis måste genomföras. Tillämpningen av reglerna om särskild åtalsprövning måste ses över i syfte att stärka rättssäkerheten på området. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Jörgen Johansson (c) |
Birgitta Sellén (c) |