Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta Kriminalvårdsnämnden ansvara för frigivningsprövning av livstidsdömda.
Inom en snar framtid kommer regering och riksdag fatta beslut om livstidsdömda skall få frigivningsprövas. Frågan har varit föremål för utredning samt utmynnat i ett betänkande Frigivning från livstidsstraff (SOU 2002:26).
En stor fråga är vilket organ som skall pröva dessa ärenden. Utredningen förordar prövning i allmän domstol, vilket vore synnerligen olämpligt eftersom ärendet då kommer att behandlas av en domare - sannolikt utan någon erfarenhet av verkställighetsfrågor inom kriminalvården - jämte tre nämndemän som med stor sannolikhet helt saknar sådan erfarenhet.
Nuvarande Kriminalvårdsnämnd (KVN), som snart funnits i fyrtio år, måste dock anses som mest lämpligt organ med en samlad kompetens med stor kunskap om kriminalvården. Nämnden består av juristledamöter - en f.d. hovrättspresident och statssekreterare, en f.d. generaldirektör och f.d. överdirektör i KVS samt en lagman och f.d. rättsvårdschef i KVS. Dessa personer har arbetat under lång tid i eller nära kriminalvården och representerar därutöver en hög kompetens i domstolsfrågor och juridiska frågor över huvud taget.
Även ersättarna och samhällsrepresentanterna har en mycket stor kompetens och erfarenhet när det gäller kriminalvårdsområdet och de verkställighetsfrågor som skall ankomma på prövningsorganet att ta ställning till.
Andra argument som talar för KVN som prövningsorgan är att KVN tidigare har prövat frågor om villkorlig frigivning och har vid den prövningen haft att ta ställning till risken för återfall, vilket är en stor och tung uppgift för kommande prövningsorgan. Något som ytterligare talar för KVN som prövningsorgan är att ett nämndförfarande blir mer informellt och flexibelt, vilket säkerligen skulle vara lämpligt för den här typen av ärenden.
Ekonomiskt sätt skulle samhället spara pengar, eftersom KVN redan finns och utan några egentliga resursförstärkningar kan hantera dessa ärenden. Dessutom bör nämnas att internationellt är det inte ovanligt att det är frigivningsnämnder som prövar den här typen av frågor.
|
Stockholm den 3 oktober 2004 |
|
|
Maud Ekendahl (m) |