1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Sammanfattning 3
4 Nulägesbeskrivning 3
5 Grundläggande ståndpunkter 4
6 Häkten 5
6.1 Restriktioner 6
6.2 Motivationsarbete 6
6.3 Kvinnor i häkte 7
6.4 Dömda i häkten 7
7 Frivård 7
7.1 Programverksamhet 8
7.2 Kvinnor inom frivården 8
7.3 Frigivningsverksamhet 9
8 Fängelse 9
8.1 Strafftiderna har ökat 10
8.2 Rehabilitering under fängelsetiden 10
8.3 Långtidsdömda 12
8.4 Mottagningsenheter 12
8.5 Livstidsstraffet 13
8.6 Livstidsdömda 14
8.7 Utvisningsdömda 14
8.8 Kvinnor inom kriminalvården 15
8.9 Narkotikasituationen 16
8.10 Mänskliga rättigheter 17
8.11 Fångombudsman 18
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ytterligare åtgärder skall vidtas för att garantera att Sverige inte bryter mot konventionsåtaganden när det gäller personer som är intagna i häkte.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en översyn för att förbättra situationen för intagna i häkte skall vidtas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en översyn skall göras av de ekonomiska konsekvenser som uppstått vid införandet av alternativa påföljder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjlighet till halvtidsfrigivning skall införas för dem som första gången döms till fängelsestraff.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ansvaret för studieverksamheten skall läggas över på utbildningsväsendet enligt normaliseringsprincipen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en översyn av arbetspraktiken och möjligheten till yrkesutbildning på anstalterna skall genomföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de långtidsdömdas situation särskilt skall uppmärksammas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verksamheten med mottagningsenheter för långtidsdömda skall utredas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att livstidsstraffet skall avskaffas och ersättas med tidsbestämda straff.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kvinnors situation inom kriminalvården skall uppmärksammas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att behandlingsinsatserna för missbrukare på anstalterna skall intensifieras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i arbetet med en ny verkställighetslag skall de mänskliga rättigheter som tillkommer de intagna särskilt beaktas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förutsättningarna för att tillsätta en fångombudsman skall utredas.
Motionen beskriver några av de kriminalpolitiska utgångspunkter som Vänsterpartiet anser oundgängliga för att föra en diskussion om kriminalvårdens innehåll och utveckling. I motionen berörs olika delar av kriminalvården såsom frivård, häkten och anstaltsvård men också specifika frågor som livstidsstraffets avskaffande, långtidsdömdas och utvisningsdömdas situation.
Vänsterpartiet föreslår också ett införande av möjlighet till halvtidsfrigivning för förstagångsdömda som ett led i strävandet att återinföra denna möjlighet för alla. Frågan om barn till dömda och hur dessa skall få en förbättrad situation behandlas i en fristående motion.
I motionen finns också förslag om att öka möjligheterna till studier på anstalterna och att ansvaret för dessa studier skall flyttas från kriminalvården till utbildningsväsendet i enlighet med normaliseringsprincipen. Vänsterpartiet vill ocksåöka behandlingsinsatserna för den stora gruppen missbrukare på våra anstalter.
Under flera av avsnitten beskrivs de särskilda problem som kvinnor ställs inför inom kriminalvården. Kriminalvården är en manligt dominerad värld, varför också såväl programverksamhet som säkerhetsarrangemang tar sin utgångspunkt i mäns behov. Det dubbla stigma som kvinnor som döms för brott drabbas av, inte minst kvinnor med barn, skall också uppmärksammas. Ett av yrkandena syftar därför till att generellt se över kvinnors situation inom kriminalvården.
Riksdagen har tidigare beslutat att situationen för unga i häkte skall ses över. Regeringen har aviserat att en sådan översyn görs inom ramen för utredningen om påföljder för unga. Det är positivt att en utredning inletts men åtgärder brådskar, inte minst i ljuset av de överbeläggningar som är ett faktum och som ytterligare försvårar möjligheterna till att skapa bra verksamhet och miljö för unga.
Det är också viktigt att generellt följa upp de rapporter som visat på missförhållanden på svenska häkten. Vänsterpartiet föreslår flera förändringar för att komma till rätta med de ekonomiska problem som kriminalvården brottas med men framför allt för att förbättra rehabiliteringen av dömda till frivård eller anstaltsvård. När det gäller frågan om fotboja som alternativ till fängelse och som en utslussningsåtgärd har nyligen förslag presenterats i enlighet med de förslag som Vänsterpartiet lagt fram. Dessa reformer ger möjlighet till ett minskat tryck på anstalterna men framför allt bättre möjlighet till rehabilitering.
Den kriminalpolitiska debatten har under det senaste året präglats av flera uppmärksammade händelser. Rymningar har skett från våra slutna anstalter av personer som klassificerats som farliga och vilka är dömda till långa fängelsestraff. Dessa rymningar har visat på flera brister inom kriminalvården när det gäller säkerheten, men framför allt på brister i rutiner. Det har tyvärr också visat sig att personer anställda vid kriminalvården har varit behjälpliga vid en av rymningarna. Vid rymningarna har vapen använts, vilket har inneburit att man inte kunnat ingripa. Vid ett tillfälle har det även handlat om gisslantagande av personal. Detta är givetvis mycket allvarligt och det kräver en noggrann analys av orsaker och åtgärder.
Regeringen har tillsatt en utredare som har till uppgift att se över säkerhetsfrågan och komma med förslag till åtgärder. Regeringen har också gett Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att ta fram ett underlag för inrättande av ett nytt säkerhetsfängelse. Dessa händelser har också lett till att generaldirektören för kriminalvården har avgått, och en ny har precis tillträtt.
De ovan beskrivna åtgärderna har vidtagits i ljuset av en mycket upphetsad debatt, vilket är en naturlig följd av att händelserna varit mycket dramatiska. När debatten nu går vidare är det dock viktigt att man har rätt utgångspunkter för de åtgärder man vidtar.
Sanningen är faktiskt den att antalet rymningar från våra slutna anstalter kraftigt har sjunkit under den senare hälften av 1990-talet och i början av 2000-talet, trots att antalet interner har ökat markant.
Säkerheten har konstant förbättrats och mer resurser har lagts på säkerheten. Antalet permissioner har minskat och fler interner har fått en farlighetsbedömning som innebär att de inte får permissioner överhuvudtaget. Flera av de interner som räknas som särskilt svåra får tillbringa stora delar av sina straff på isoleringen utan något egentligt innehåll i verkställigheten.
Samtidigt har kriminalvården dragits med stora besparingskrav framför allt för att man har fått ökat antal intagna, och överbeläggning i häkten och på anstalter har snarare varit regel än undantag.
De senaste årens statistik visar också på sjunkande behandlingsinsatser samtidigt som antalet intagna med dokumenterat missbruk har ökat, i dag ca 60 % bland män och 75 % bland kvinnor. Antalet långtidsdömda och livstidsdömda har ocksåökat under den senaste 10-årsperioden.
Detta sammanlagt har lett till den situation som vi befinner oss i idag, hårdare klimat på våra anstalter och mer och mer desperata människor. Rymningarna blir mer våldsamma då de har blivit allt svårare att genomföra och de som genomför dem anser att de egentligen inte har något att förlora. Det är denna sammanlagda bild vi nu måste möta och då kan inte åtgärder som enbart riktar in sig påökad säkerhet vara lösningen. En humanisering av kriminalvården är nödvändig.
För Vänsterpartiet är det givet att det inte är genom rättsväsendet som vi långsiktigt kan påverka brottsligheten. Brottsligheten kan inte heller bekämpas med enbart kriminalpolitiska åtgärder. Långsiktigt påverkas kriminaliteten mer av hur det övriga välfärdssystemet fungerar. Förekomsten av brott minskas enbart tillfälligt av att lagbrytaren sätts i fängelse en tid, och den avskräckande effekt som fängelsestraffet sägs ha gäller enligt Vänsterpartiets mening främst de människor som av andra orsaker inte skulle begå brott.
I dag är ca 60 % av de dömda männen och ca 75 % av de dömda kvinnorna missbrukare, vilka dagligen riskerar sina liv genom missbruket. Dessa risker om något borde vara avskräckande men de förmår ändå inte att sluta. Det är därför viktigt att se kriminalpolitiken i ett helhetsperspektiv och förena ett generellt samhällsperspektiv med speciella insikter om orsaken till brott.
När brottsligheten redan är ett faktum måste samhället dock sätta gränser i form av straff och huvudsyftet med detta måste alltid vara att återföra brottslingen till samhället. Vi vet att strängare och längre straff inte hjälper någon till ett bättre liv. Vänsterpartiet anser att förståelse, kunskap och relevant vård och behandling är en mer framgångsrik väg. Detta betyder inte att vi förespråkar en lättare väg än de som vill ha hårdare och längre straff. Vägen till en varaktig förändring är mycket mer arbetskrävande och kräver större och längre engagemang både av samhället och den enskilde individen.
En framgångsrik och human kriminalpolitik måste ha sin utgångspunkt i en analys av de sociala villkor vi lever under. De ökade klassklyftorna i samhället och den ökade segregationen tillsammans med neddragningar inom viktiga socialpolitiska områden och inom psykiatrin skapar en grogrund för missbruk och kriminalitet.
Under senare år har fler och fler börjat betona biologiska faktorer före de sociala vid kriminalitet men vi anser att detta är en farlig väg att slå in på. De biologiska faktorer som man pekar på kan man finna såväl hos personer som begår brott som hos personer som inte begår brott. Det som är den avgörande skillnaden är de sociala villkor som man lever under. Därför måste de åtgärder som man vidtar vila på sociala faktorer, allt annat vore ett misstag och kommer bara att leda till misslyckande. Däremot måste givetvis de behandlingsinsatser man vidtar för den enskilda individen bygga på den enskilda individens förutsättningar och behov.
Personer som anklagas för att ha begått brott får ofta sin första erfarenhet av kriminalvården när de placeras i häkte. Häktena är en viktig del av kriminalvården men samtidigt en verksamhet som levt en ganska anonym tillvaro. Intresset från den politiska sfären och media begränsas ofta till exceptionella händelser. Häktena har dock en unik ställning dels för att man där håller människor inlåsta som inte är dömda utan enbart är misstänkta för brott, dels därför att förhållandena ofta är hårdare än i fängelse. Sverige har fått kritik av Europarådet för att bryta mot den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning p.g.a. förhållandena på de svenska häktena.
En del åtgärder har vidtagits efter denna kritik men trots att det gått flera år sedan rapporten kom kvarstår mycket att göra. Anledningen till att förbättringarna har avstannat är givetvis den nuvarande ansträngda ekonomiska verkligheten. I samband med att platsbristen har ökat har också arbetet med att skapa förbättringar avstannat, i vissa avseenden har det även gått bakåt.
Ett område där Europarådets kritik med anledning av tortyrkonventionen var mycket stark gällde de restriktioner som åklagarna utfärdar i samband med häktningen. Dessa ansågs ofta slentrianmässiga och i mycket stor utsträckning handlade det om fullständiga restriktioner. Detta innebär att den intagne inte får ha någon som helst kontakt med omvärlden vare sig genom media eller någon personlig kontakt utanför rättsväsendet. Lagändringar har nu gjort att situationen har förbättrats något, men enligt Vänsterpartiet bör man fundera över huruvida fler förändringar behöver vidtas.
Ett annat exempel är möjligheten till gemensamhetstid för dem som inte har restriktioner. Syftet med gemensamhetstid är att bryta den skadliga isoleringen. Vid flera häkten har problem uppstått när det gäller genomförandet av sådana åtgärder då utrymmena inte har varit gjorda för att inrymma denna typ av verksamhet. När man nu bygger nytt ser man till att utrymmet finns men vid äldre häkten har man varit tvungen att ta till provisoriska lösningar. Överbeläggningarna på våra häkten gör dessutom att de utrymmen som tillskapats för gemensamhetsaktiviteter i stället används för de intagnas boende. Detta gör att miljön inte lever upp till de krav som bör kunna ställas, varken för de häktade eller personalen.
Tiden i häktet är för många en mycket omskakande upplevelse oavsett bakgrunden till varför man befinner sig där. Många hamnar i en djup kris och behöver hjälp.
När det gäller missbrukare är dessa ofta akut drogpåverkade vid intagning i häkte och då inträder naturligtvis en avgiftningssituation med starka abstinensbesvär. Detta är antagligen en av anledningarna till att vi under flera år haft en relativt hög andel av självmord på våra häkten. Detta är utomordentligt allvarligt och staten måste ta ett stort ansvar för att människor som sätts i förvar får det stöd och den hjälp som behövs. Det är viktigt att de ökade resurserna som nu har satsats för narkotikabekämpning inom kriminalvården även fortsättningsvis kommer häktena till del.
Vänsterpartiet anser att den viktigaste resursen i detta arbete är personalen, de måste få bättre utbildning i den här typen av frågor och dessutom kontinuerlig handledning och vidareutbildning. Tillgången till sjukvårdspersonal måste vara stor. Ytterligare en viktig faktor är personaltätheten. Det måste finnas utrymme för extra tillsyn av intagna med behov av sådan utan att det får till konsekvens att man måste förändra och dra ner påövrig verksamhet. Verksamheten behöver också utvecklas så att man redan under häktningstiden tar vara på möjligheten att påbörja insatser för att motivera och förbereda den häktade för ett liv utan missbruk och kriminalitet.
Häktesverksamheten liksom övriga delar av kriminalvården är en klart mansdominerad värld där den manlige internen i dag utgör den norm som verksamheten är uppbyggd kring. I dag finns inte vare sig kunskap om eller beredskap för kvinnors särskilda situation och behov. Detta gäller såväl lokalers utformning, motiveringsarbetets upplägg som de sjukvårdsresurser som tillhandahålls.
Det finns dock goda exempel, ett sådant är kvinnoavdelningarna på Kronobergshäktet i Stockholm. De satsningar som gjorts där visar att det är motiverat att arbeta särskilt med kvinnors behov. Vid samtal med intagna kvinnor och kvinnor som tidigare varit intagna vittnas mycket tydligt om betydelsen av dessa åtgärder. Det är därför oerhört viktigt att alla häktade kvinnors situation ses över och att åtgärder för att förbättra denna vidtas och att de goda exempel som finns används som modell.
De senaste årens beläggningssituation på anstalterna har inneburit att de som har fått sin dom inte har kunnat placeras ut på anstalt inom den tid som våra konventionsåtaganden kräver. Enligt de senaste månadernas statistik har antalet legat på ett medeltal på strax över 400 personer som väntar på anstaltsplats.
Detta är inte acceptabelt. Kriminalvården har under de senaste åren haft en konstant utbyggnad av antalet platser men det tar tid och räcker inte till. Därför bör regeringen vidta ytterligare åtgärder för att garantera att Sverige inte bryter mot konventionsåtaganden. De åtgärder som beskrivits i ovanstående stycken som kräver en helhetssyn på häktesverksamheten bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Frivården är ytterligare en mycket viktig del av kriminalvården som det talas alldeles för lite om. Frivården ansvarar för de alternativa påföljderna såsom skyddstillsyn, övervakning, villkorlig dom, kontraktsvård, samhällstjänst, intensivövervakning och fr.o.m. oktober år 2001 tillkom även intensivövervakning vid utslussning av långtidsdömda. Dessutom är frivården den viktigaste länken till samhället när det gäller förberedelser för frigivning och tiden efter frigivning från fängelse.
Under de senare åren har fler alternativa påföljder införts och därmed har nya och fler krav ställts på frivården. Det ligger nu också förslag på riksdagens bord om att utvidga intensivövervakningen från tre till sex månader och att öka möjligheterna till intensivövervakning vid utsluss vilket är mycket positivt men som också kommer att öka frivårdens arbetsbelastning ytterligare.
Den ansträngda ekonomiska situationen inom kriminalvården har gjort att resurser inte tillförts frivården i samma utsträckning som nya uppgifter. Det har inte varit möjligt att fördela om resurser samtidigt som det har varit nödvändigt att lägga ut besparingar. Härmed uppstår en risk att de alternativa påföljderna som införs inte får önskade resultat och att allmänhetens och domstolarnas förtroende för påföljderna minskar. Den positiva utvecklingen när det gäller införandet av alternativa påföljder riskerar därmed att brytas. Nu tillförs stora resurser till kriminalvården och därför är det extra viktigt att en översyn görs av vilka ekonomiska konsekvenser införandet av alternativa påföljder har och har haft för olika delar av kriminalvården och hur medelsfördelningen inom kriminalvården därmed skall se ut.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Programverksamheten inom frivården har sedan många år varit relativt välutvecklad. Att arbeta med klienter som lever ute i det fria har ställt höga krav på bra innehåll. Tyvärr har programverksamheten inte kunnat utvecklas i samma utsträckning de senaste åren då flera nya arbetsuppgifter tagit mer av de personella resurserna.
Programarbetet inom hela kriminalvården har genomgått en stor förändring vilket har varit nödvändigt. Programmen skall vara utvärderade och verkningsfulla för att ackrediteras. Programmen skall också vara lika i hela landet. Detta är en positiv utveckling men det skapar också problem då arbetet med att utveckla och ackreditera programmen tar flera år. Därefter införs de successivt. I övergångsskedet måste man därför vinnlägga sig om att inte klienterna får allt mindre programverksamhet och att påföljderna därmed urholkas.
Då man inom frivården nu bara får resurser till ackrediterade program måste övergångsverksamhet finansieras inom ram vilket bidrar till en negativ utveckling. Detta bör uppmärksammas särskilt.
Frivården har en särskilt betydelsefull roll när det gäller kvinnor som begår brott då en stor andel av kvinnor inom kriminalvården döms till påföljder under frivårdens ansvarsområde.
Det har på vissa håll utvecklats program och verksamheter för kvinnor men trots detta har inte kvinnors särskilda behov fått ett tillräckligt starkt genomslag inom frivårdens verksamhet. Därför måste kunskapen om och arbetet med förståelsen för kvinnors särskilda behov intensifieras och utvecklas.
Den nya organisationen har skapat större möjligheter för frivården att delta mer aktivt i frigivningsförberedelserna genom att samverkan mellan anstalter och frivård har utvecklats under de senaste åren. Platsbristen och den ökade specialiseringen av anstalter ställer dock till problem eftersom avståndet mellan den frivårdsenhet som skall ha ansvaret för en intern vid frigivningen och den aktuella kriminalvårdsanstalten kan vara stort. Detta blir personalkrävande och gör att besöken under slutskedet inte kan bli så täta som önskvärt. Således behöver problemet uppmärksammas vid uppföljningen av verksamhetsförändringarna på anstalter.
Frivården är den viktigaste resursen när det gäller frigivningsförberedelserna och för tiden efter frigivningen eftersom de är den viktiga länken till socialtjänsten, arbets- och bostadsförmedlingarna på den ort där den frigivna skall vistas, utifrån normaliseringsprincipen. Vid den försöksverksamhet gällande frigivningsförberedelser och då också intensivövervakning i slutskedet av ett längre straff som nu har initierats av regeringen har man tydligt lyft fram frivårdens roll. Det bör även göras tydligt för övriga samarbetspartner vilka skyldigheter de har enligt normaliseringsprincipen annars riskerar man att inte uppnåönskade resultat.
Antalet fängelsedömda har varit relativt konstant den senaste femårsperioden, ca 5 000 om året, ändå har platsbristen stadigt ökat och är i dag ett stort problem. Dömda blir som beskrivits ovan kvar på häkten då det inte finns lediga platser på anstalter. Detta är också ett brott mot den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig, förnedrande behandling eller bestraffning.
Möjligheterna att placera de intagna på anstalter med program och verksamheter utifrån behov minskar. I stället får man använda de lediga platser som man kan få tag på. Tanken med specialiserade anstalter med speciella programinriktningar för att matcha klienternas behov håller på att falla sönder. Bristen på platser på anstalterna inger också oro ur såväl brottsbekämpande- som säkerhetsperspektiv. Att kunna separera medlemmar ur exempelvis kriminella organisationer blir givetvis svårare när platsbrist råder.
Trots de senaste årens ansträngda ekonomiska läge har man fattat beslut om att öka antalet platser för att möta den akuta situationen och i möjligaste mån undvika att bryta mot gällande lagstiftning. För att nå långsiktiga lösningar måste man dock klara ut hur kriminalvården skall kunna möta kraven som ställs i lagstiftningen med de ekonomiska ramar som ställs till förfogande även om de ekonomiska ramarna nu ökar.
En av anledningarna till att denna situation uppstått är den kraftiga ökningen av livstids- och långtidsdömda under de senaste tio åren. Även om "inflödet" har varit relativt konstant så har "utflödet" stadigt minskat. Detta beror till en del på att brottsligheten har blivit grövre men det kan inte helt förklara den stora ökningen.
Några viktiga faktorer är att det har skett straffskärpningar lagstiftningsvägen och samtidigt synes påföljderna i allt större utsträckning hamna högre upp i straffskalan. När det gäller livstidsdömda och deras faktiska strafftid samverkar flera faktorer. Dels den allmänna opinionen, dels den politiska påverkan som berörs i ett särskilt avsnitt nedan. En av de avgörande faktorerna är dock de kraftigt höjda straffnivåerna för narkotikabrott. Det är möjligt att utdöma ett straff på upp till 18 år beroende på tidigare straff vilket innebär att lagens strängaste straff rent generellt inte kan sättas lägre än detta.
Tidigare var det möjligt att ansöka om frigivning efter att ha avtjänat halva tiden av sitt straff, i dag gäller i stället att två tredjedelar ska vara avtjänat för att frigivning ska komma i fråga. Detta var en förändring som i ett slag ökade den faktiska tiden som man avtjänar på anstalt och därmed också behovet av platser på anstalt.
Vänsterpartiet var emot avskaffandet av halvtidsfrigivningen. Vi har varit kritiska mot utvecklingen mot längre och längre strafftider. Överallt i världen har det visat sig att hårda fängelsestraff inte har någon effekt på brottsutvecklingen i ett land, däremot finns det forskning som visar att långa fängelsestraff minskar möjligheterna till återanpassning i samhället. Vänsterpartiet tycker att det är dags att vända utvecklingen och att ge människor, även om de har begått brott, en möjlighet att rehabiliteras och integreras i samhället igen. Detta ställer också stora krav på samhället.
Vi anser att man bör återinföra halvtidsfrigivningen. Den viktigaste gruppen är förstagångsdömda där det är otroligt viktigt att bryta en påbörjad kriminell bana. Anledningen till att halvtidsfrigivning bör införas i två steg är att det är viktigt att frivården är rustad att ta det ökade ansvaret det innebär. Villkorlig frigivning innebär ju att den frigivne fortfarande står under kriminalvårdens tillsyn varför denna måste fungera väl för att undvika negativa konsekvenser såväl för den enskilde som för samhället.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De positiva steg som togs inom kriminalvården för att förbättra programverksamheten
med att införa ackrediterade program som är vetenskapligt underbyggda och som har påvisade goda effekter har under det senaste året i stor utsträckning avstannat.
Detta beroende på att överbeläggningen har gjort det svårare att bedriva programverksamhet. Möjligheten att placera folk utifrån deras behov kopplat till den programverksamhet man har på anstalten har blivit svårare att genomföra.
Trots detta är det viktigt att arbetet fortskrider och prioriteras då innehållet i verkställigheten har en avgörande betydelse när det gäller att minska återfallsfrekvensen.
Programmen berör alla olika områden som har koppling till kriminalitet och missbruk. Arbetet kommer att ta lång tid, delvis av resursskäl, men framför allt för att processen att utbilda personal, införa och kvalitetssäkra programmen kräver omsorg om man ska skapa verkliga förutsättningar för ett bra resultat. Arbetet har inneburit att antalet programtimmar på anstalterna har sjunkit de senaste åren eftersom många av de, ofta hemsnickrade, program som tidigare fanns har försvunnit.
Vänsterpartiet anser att kraven på ackrediterade program är en riktig utveckling. Kvaliteten i behandlingsarbetet har varit bristande på många håll inom kriminalvården och det har inte gett någon större positiv effekt för den intagnes möjligheter att leva ett liv utan kriminalitet och missbruk. Med ackrediterade program kan detta förbättras. Därför bör denna utveckling fortsätta och intensifieras. En viktig fråga för att möjliggöra en återanpassning till samhället är utbildning. Vi vet att en mycket stor del av internerna saknar grundläggande kunskaper och ofta har stora läs- och skrivsvårigheter. Dessa baskunskaper är nödvändiga för att klara sig ute i samhället, därför måste det göras stora satsningar på studieverksamheten.
Vänsterpartiet anser att det måste läggas lika stor vikt vid deltagande i studier som det i dag görs när det gäller programverksamheten och arbetsverksamheten, där man till och med har arbetsplikt. I dag är det kriminalvården som har ansvaret för utbildningen men vi anser att normaliseringsprincipen även skall gälla studieverksamheten. Det är utbildningsväsendet som har ansvaret att ge alla medborgare möjlighet till minst gymnasiestudier och detta bör även gälla interner. Därför skall ansvaret och kostnaderna flyttas från kriminalvården till utbildningsväsendet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Alla anstalter har arbetsverksamhet men innehållet och kvaliteten skiftar på de olika anstalterna. Arbetet har flera funktioner att fylla: social träning, öva upp uthållighet och kunna jobba tillsammans i grupp. Även om arbetsinnehållet inte håller hög kvalitet har arbetet i sig således en viktig funktion. Men att inte ta tillvara tillfället att ge de intagna en arbetslivserfarenhet eller yrkesutbildning som är användbar utanför murarna, vilket skulle kunna vara ett viktigt led i rehabiliteringen och öka möjligheten till återanpassning till samhället, är resursslöseri. Vänsterpartiet anser att det nu måste till en översyn av arbetsverksamheten inom kriminalvården och att möjligheten att tillhandahålla yrkesutbildning måste öka.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Antalet dömda till långa fängelsestraff har, som ovan nämnts, ökat de senaste åren. Situationen för denna grupp är särskilt svår och de är oftast intagna på anstalter som har högsta säkerhetsklass. Påfrestningarna och konflikter har ökat och våldet har trappats upp. Det har också blivit vanligare med gängbildningar på anstalterna. En del har sitt ursprung utanför anstalterna och en del skapas inne på anstalterna. Den senaste tidens rymningar och upplopp har delvis sin grogrund i detta.
Detta är en oroväckande utveckling och risken finns att fler och fler kommer att känna ett behov av att ingå i någon gruppering för att klara sig under anstaltsvistelsen. Det är därför extra viktigt att uppmärksamma de långtidsdömdas situation. Det finns i detta ett vägval, antingen fortsätter man med att vidta ökade säkerhetsåtgärder för alla och skapar mindre och mindre avdelningar för att minska kontaktytorna mellan internerna eller så måste det till särskilda lösningar för olika grupper. Vi anser att det senare är rätt väg att gå.
Vänsterpartiet anser att för en liten grupp av internerna är ökade säkerhetsåtgärder och minskade kontaktytor nödvändiga åtgärder för att kunna tillgodose skyddsbehovet både hos andra interner och personalen. Men det bör inte göras på det sätt som det görs i dag då denna grupp oftast får vistas stora delar av straffet på Kumlabunkern eller på isoleringen på de andra säkerhetsanstalterna. Det måste nu skapas platser antingen genom en ny anstalt eller på annat sätt där man har kvalificerad personal, där samarbete med psykiatrin är en naturlig del av arbetet och där målsättningen skall vara att skapa en verkställighet med innehåll även för denna grupp.
När det gäller övriga interner måste det utvecklas olika modeller för anstalterna så att de fångar som visar en positiv utveckling skall ha möjlighet att vara på anstalter med större avdelningar med exempelvis större utbud av fritidsaktiviteter. Framför allt så måste de som är förstagångsdömda, om det inte finns synnerliga skäl, placeras på denna typ av anstalter.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vid anstalten i Kumla infördes för ett par år sedan en särskild mottagningsenhet. Vid denna enhet placeras alla som har dömts till fyra år eller mer under de första veckorna av verkställigheten. Syftet med detta är att göra en kartläggning av klienten, hans behov och även en s.k. farlighetsbedömning. Kartläggningen ska sedan ligga till grund för placeringen av klienten så att både samhällsskyddet och klientens behov kan tillgodoses.
Vänsterpartiet anser att man nu kan fundera på nästa steg i utvecklingen. I Skottland har man infört särskilda avdelningar för dem som är dömda till tio år eller livstid där de får vistas under de första åren av verkställigheten. På dessa avdelningar satsar man extra på bearbetning av brottet och den uppgivenhet och förvirring som ett så långt straff givetvis ger upphov till. På dessa avdelningar får den intagne hjälp med att lösa praktiska problem som kan uppstå utanför anstalten. Exempel på sådant är familjeproblem, barnen i familjen och liknande. Därutöver ges information om hur fängelset och fängelselivet fungerar, vad som krävs av en, vilka rättigheter och skyldigheter man har och vart man skall vända sig med olika ärenden.
Behovet har visat sig stort då många av dem som döms till dessa straff är dömda för mord och då ofta relationsmord, utan annan kriminell bakgrund. Genom att man dessa första år koncentrerar sig på att lösa och bearbeta olika typer av problem och att förbereda för anstaltsvistelsen är klienten mycket lugnare och mer välfungerande när han eller hon placeras vid vanlig anstalt. Resultatet har blivit att anstalterna fungerar bättre och antalet incidenter har minskat. Regeringen bör utreda möjligheterna att införa denna typ av verksamhet i Sverige, gärna i samband med utredningen om en eventuell ny anstalt.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Grundprincipen för allt dömande är att påföljder skall vara rättvisa och förutsägbara. En annan grundprincip är att domstolarna skall vara den dömande makten, frikopplad från den politiska som är den lagstiftande makten. Ändåär det så att det strängaste straffet som kan utdömas i Sverige inte kan sägas omfattas av dessa principer. Livstidsstraffet bygger i sin nuvarande form på att regeringen är den instans som slutligen, genom nådeinstitutet, bestämmer strafftidens längd.
Detta gör att principen om att påföljdssystemet skall vara rättvist bryts. Nådeinstitutet bygger helt på individuella bedömningar - förutsägbarheten är satt ur funktion med denna modell eftersom möjligheten att förutsäga när man kan få nåd och få straffet tidsbestämt inte existerar. Principen om att domstolarna skall vara den dömande makten, frikopplad från den politiska, sätts ur spel med den konstruktion som livstidsstraffet har i dagsläget. I stället får regeringen bestämma strafftidens längd.
Regeringen tog år 2001 ett steg i rätt riktning och tillsatte en utredning som skulle se över konstruktionen av livstidsstraffet. Utredningen har avslutats och överlämnats till regeringen. Utredningen föreslog bl.a. att det skall ske en obligatorisk prövning av strafftiden efter ett antal år och att det skall tillsättas en oberoende nämnd vilken skall göra prövningen och tidsbestämma straffet.
Detta är positivt och löser en del av de principiella problem som finns i dag. Men det löser inte frågan om det är rimligt att de som har dömts för brott för så många år sedan får sin strafftid påverkad av vad som händer i dag. Sker det grova och uppmärksammade brott och allmänhetens attityd hårdnar eller förändras det politiska klimatet i dessa frågor är det ofrånkomligt att detta kommer att påverka strafftidens längd. Även tillkommande straffskärpningar för grova brott kommer eventuellt att påverka bedömningen när man skall tidsbestämma straffet. Det strider mot principen att man inte skall kunna drabbas av retroaktiv lagstiftning. Därför anser Vänsterpartiet att livstidsstraffet skall avskaffas och ersättas med ett tidsbestämt straff.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Antalet Livstidsdömda i Sverige har ökat mycket kraftigt under den senaste tioårsperioden. I oktober 2003 var antalet livstidsdömda 119, en siffra som ständigt ökar, vilket ställer särskilt stora krav på kriminalvården.
Livstidsdömda lever i ett vakuum, de vet ej hur länge de skall sitta och känner ofta dålig motivation för att ingå i programverksamhet och liknande. Om man inte kan se någon sluttid för straffet riskerar vi att få ett hårdare klimat hos denna grupp eftersom man upplever att man "inte har något att förlora". Detta har också blivit utvecklingen de senaste åren och antalet incidenter på anstalterna har ökat emellan interner men också gentemot personalen, vilket vi inte minst har kunnat se vid de senaste rymningarna.
Livstidsdömda kvinnor har inte existerat i modern kriminalvård förrän år 1997 då den första kvinnan dömdes till livstid, i dag har 4 kvinnor dömts till lagens strängaste straff. Dessa kvinnors situation är särskilt besvärlig p.g.a. de brister som kriminalvården har generellt när det gäller kvinnor, men speciellt för att det bara finns en anstalt med säkerhetsklass 1 som tar emot kvinnor, Hinseberg.
Detta innebär att de får avtjäna straffet på en anstalt även om det uppstår problem eller konflikter, i stället för att kunna flyttas till en annan anstalt. När det gäller män finns också möjlighet till förflyttningar för miljöombyte och för att kunna få tillgång till andra program och arbetsverksamheter. Regeringen bör uppmärksamma och återkomma med förslag pååtgärder.
En grupp med särskilda villkor och behov på våra anstalter är de som förutom strafftiden har fått utvisningsbeslut i domen vilket innebär att de efter avtjänad strafftid skall utvisas till sitt gamla hemland. Utvisningen kan gälla en begränsad tidsperiod eller för resten av livet.
Problemen för denna grupp är mycket stora. Verksamheten inom anstalterna, studier, arbete, programverksamhet och frigivningsförberedelser, bygger på att den intagne skall återanpassas till det svenska samhället. Dessa kunskaper har oftast ingen relevans för den som omedelbart skall utvisas och därmed blir det extra svårt att motivera denna grupp. Kriminalvården bör arbeta fram mer individuella program som är inriktade pååteranpassning till det land som personen skall utvisas till.
Många utvisningsdömda har dessutom relationer och flera av dem har barn här i Sverige. Situationen gör att många mår psykiskt mycket dåligt och de har ständigt ångest vid tanken på att de skall skiljas från sina kära. Utvisningsdömda har heller ingen möjlighet att få permissioner under strafftiden. Skälet till detta är att man anser att risken för att de skall avvika är för stor. Resultatet blir att de aldrig får träffa sina barn och andra anhöriga utanför anstaltsmiljön. Detta drabbar givetvis även barnen och den övriga familjen mycket hårt. Vänsterpartiet har tagit upp denna problematik och lagt fram förslag ur ett barnperspektiv i en särskild motion som behandlar barn till dömda.
Det finns många saker som är förbjudna och som inte accepteras i vårt samhälle. Kriminalitet är en av dem. Är man dessutom kvinna och kriminell är det ett ännu större brott mot våra normer och leder till ett stort utanförskap. Det passar inte in i vår bild av vad som är normalt.
Med detta i tankarna kan man bara försöka tänka sig hur man blir behandlad och sedd om man som kvinna dessutom har barn och är kriminell. Det är en situation som många inte tror finns eller i alla fall inte vill se. Skulle man tvingas se det, skulle de flesta antagligen bara slå bort det som förkastligt. Hur kan en mamma göra så mot sina barn? Har hon ingen ansvarskänsla alls?
I verkligheten finns dessa kvinnor mitt ibland oss. Eftersom även de är produkter av vårt samhälle såär de mycket medvetna om sitt utanförskap och de skuldbelägger sig själva genom att ställa dessa frågor. Deras väg tillbaka till att bli en del av vårt samhälle igen med dessa förutsättningar är oerhört lång. Att många inte ens vill se deras behov gör det inte lättare (ovanstående är ett utdrag ur ett projektarbete i sociologi, vt -98, institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet).
De kvinnliga klienterna inom kriminalvården utgör i dag ca 10 % av samtliga klienter. Av dessa finns 6 % på anstalt. Många av dessa kvinnor har utsatts för våld och sexuella övergrepp. De har utnyttjats, förtryckts och förnedrats, ofta sedan unga år. En stor del av dessa kvinnor har barn som de har eller har haft vårdnaden om beroende på om de hör till frivården eller är intagna i anstalt. Fler kvinnor än män som tas in på anstalt har en bakgrund som missbrukare och deras missbruksproblem är dessutom ofta allvarligare än männens.
Dagens kriminalvårdsorganisation har sina rötter i en manlig värld när det gäller såväl klienter som personal. Detta är en förklaring till varför kvinnors specifika behov inte alltid beaktats, som vi även tidigare har påpekat. Det manliga beteendet får redan tidigt mer uppmärksamhet än det kvinnliga mer tystlåtna. Den manliga aggressiviteten får prägla en stor del av tänkandet och utrymmet. Stora summor ur kriminalvårdens budget satsas varje år på att hålla hög säkerhet på manliga anstalter, permissionsregler, farlighetsbedömningar, ja hela den kriminalpolitiska debatten och de förslag som kommer därur är helt koncentrerade på män och deras beteende.
Den debatt som följt sommarens rymningar visar samma mönster. Resultatet blir ofta att rutiner ses över och skärps väsentligt. Detta har vid tidigare tillfällen bl.a. inneburit att antalet permissioner kraftigt har minskat vilket har drabbat kvinnorna i lika stor utsträckning som männen trots att vi aldrig har haft någon händelse som ens har varit i närheten av de ovan beskrivna när det gäller kvinnor inom kriminalvården.
Kvinnor som döms till fängelse ser det som ett extra straff att tvingas att skiljas från sina barn, eftersom hon är vårdnadshavare i två tredjedelar av fallen och barnen ofta blir placerade i fosterhem. För en man som döms och har barn inträder sällan förändringar i vårdnadsfrågan då kvinnan oftast finns kvar för att ta hand om barnen. Särskilda krav måste därför ställas på kriminalvården när det gäller kvinnornas möjlighet att upprätthålla en så nära kontakt som möjligt med barnen så att det skall vara möjligt att återföra barnen till deras mammor efter avtjänat straff.
Kvinnornas tidigare livserfarenhet gör att behovet av behandling är mycket stort. Där räcker det inte med den vanliga programverksamheten även om man utformar den efter kvinnors specifika behov. För flertalet handlar det om långvarig terapi för att kunna bearbeta problemen. I dag erbjuder anstalterna inte denna möjlighet i förhållande till behov. Ofta saknas det till och med möjligheter till regelbundna samtal med psykolog.
För att dessa kvinnor skall ha en möjlighet att rehabiliteras och återanpassas krävs det att dessa möjligheter byggs ut. Kvinnors situation inom kriminalvården skall således uppmärksammas särskilt.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Kriminalvården har under de senaste åren fått ökade resurser för att vidta åtgärder när det gäller narkotikafrågan. De allra flesta förslagen och arbetet har varit inriktade påökade behandlingsinsatser men det har också inneburit ökade kontrollinsatser.
Vänsterpartiet anser att man i nuvarande läge måste lägga alla resurser påökade behandlingsinsatser för att möjliggöra att en positiv förändring kommer till stånd. Givetvis måste det också finnas kontrollåtgärder men dessa ligger i dag på en alltför hög nivå i jämförelse med möjligheten att erbjuda behandlingsinsatser. De pengar som var avsatta är förbrukade efter innevarande år men det är viktigt att detta får fortsätta och att de ökade resurser som tillförs kriminalvården även fördelas till fortsatta satsningar på detta område.
Narkotikamissbrukarnas andel av det totala antalet intagna har stadigt ökat de senaste åren. Enligt den senaste tillgängliga statistiken när det gäller alla som dömdes till fängelsestraff över två månader år 2002 var hela 60 % narkotikamissbrukare. Av dem som dömts till kortare straff än två månader var andelen 67 %. Det mest anmärkningsvärda i denna grupp är att andelen narkotikamissbrukare har ökat från 37 % till 67 % den senaste femårsperioden. Andelen kvinnor inom kriminalvården som missbrukar är större än andelen män. Dessutom är kvinnors missbruksproblematik ofta mer omfattande. Tyvärr finns det all anledning att tro att denna utveckling fortsätter.
Kraven som ställs på kriminalvården har, genom andelen missbrukare, ökat i hög grad men man har trots allt klarat situationen relativt bra. I debatten som förs kan man få uppfattningen att narkotikan flödar fritt på våra anstalter. De förslag som framförs på förändringar med framförallt skärpningar och hårdare kontroll utgår oftast från denna uppfattning. Detta är dock en felaktig beskrivning av verkligheten.
Enligt den senast tillgängliga statistiken som berör femårsperioden 1997-2002 har inga större förändringar skett när det gäller andelen anstalter där narkotikamissbruk aldrig eller sällan förekommer. Detta gäller ca hälften av anstalterna. Under år 2002 rapporterade 12 anstalter att missbruk förekommer ofta eller så gott som dagligen. Detta resultat måste ändå ses som positivt med tanke på att andelen missbrukare som tas in på anstalt ökat kraftigt under senare år och platsbristen är stor. Även om utgångspunkten givetvis är att fängelsemiljön skall vara drogfri är det utifrån denna verklighet man bör diskutera och fatta beslut.
Vad som i dag behöver göras inom anstalterna är att skapa fler drogfria avdelningar där man satsar påökade behandlingsinsatser. På de övriga avdelningarna måste man satsa mer på motivationsarbete. Detta arbete har nu påbörjats, utifrån de nya medel som man fått, och andelen missbrukare i behandlingsprogram har börjat öka, efter de senaste årens kraftiga nedgång. Men det är fortfarande bara lite över 40 % av missbrukarna som befinner sig i behandling.
Vänsterpartiet anser därför att de nya medel som tillförts främst skall användas till behandlingsinsatser och inte ökade kontrollåtgärder. Stora summor läggs i dag ner på urinprov och visitationer. Att därefter inte ha något att erbjuda missbrukaren vad gäller behandling skapar bara ett försämrat klimat på anstalterna. Att behandla människor med missbruksproblem är ett säkert sätt att minska efterfrågan på droger inne på anstalterna.
Missbruket är den starkast bidragande faktorn till att dessa människor sitter i fängelse. Finansiering av missbruk brukar vara den grundläggande anledningen till deras kriminalitet. Att bryta denna destruktiva situation är således den viktigaste insatsen för att förhindra återfall i kriminalitet. I detta arbete måste också ett närmare samarbete med kommunerna inledas utifrån de satsningar som görs de närmaste åren på missbruksvården inom kommunsektorn. De svårigheter att lösa problem som uppstår måste snarast åtgärdas.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns i dag en mängd internationella konventioner som reglerar förhållandena på fängelser och skyddet för mänskliga rättigheter för interner. Dessutom innehåller vår grundlag flera rättigheter vilka givetvis även gäller dem som sitter i våra fängelser.
Den kommitté som är tillsatt för att göra en översyn och förändringar i hela kriminalvårdslagstiftningen skall se över föreskrifter, permissionsregler, villkorlig frigivning m.m. Detta skall göras ur ett straff- och samhällsperspektiv. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att man i detta sammanhang inte glömmer bort skyddet för internernas mänskliga rättigheter.
Ett exempel på där det kan vara tveksamt om internernas grundläggande rättigheter respekteras gäller frågan om föreningsfriheten som är en grundlagsfäst rättighet. När det gäller möjligheten att bilda förtroenderåd på våra anstalter begränsas den idag till att gälla enskilda avdelningar i stället för hela anstalten vilket oftast är en förutsättning för att kunna driva sina krav med någon som helst kraft. Ordningen med små förtroenderåd innebär också att de synpunkter som internerna vill framföra vanligtvis får framföras till avdelningschefen i stället för anstaltsledningen. Detta är en dålig ordning. Det som anförs som skäl är säkerhet och att man vill förhindra kommunikation mellan avdelningar och vissa individer. Vänsterpartiet anser det tveksamt om det verkligen är möjligt att på detta generella sätt inskränka en av de viktigaste grundlagsfästa rättigheterna.
Internernas mänskliga rättigheter måste tillgodoses i samma sammanhang som man diskuterar indragningar av privilegier i straffsystemet. Vänsterpartiet anser därför att också dessa rättigheter skall beaktas i arbetet med ny verkställighetslag.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Men det räcker inte bara med en översyn av internernas rättigheter utan det måste till en övervakning av att dessa upprätthålls i framtiden. I dag ligger detta ansvar i första hand på personalen därefter på anstaltsledning och i sista hand på Kriminalvårdsstyrelsen.
Det är en svår uppgift att göra dessa avvägningar. Bedömningen när säkerhetsskälen är på en sådan nivå att man kan göra undantag från rättigheterna är svår. I dag är det Justitieombudsmannen som är den som har yttersta ansvaret men det är inte tillräckligt. Det behövs någon som aktivt kan arbeta för både interner och anstaltsledningar och Kriminalvårdsstyrelsen.
I Storbritannien har det införts en Fångombudsman som arbetar med dessa frågor. Det har fått mycket positiva effekter för internerna men även för anstaltsledningarna och har bidragit till att få en bättre fungerande verksamhet för alla parter. En utredning bör snarast undersöka förutsättningarna för att tillsätta en fångombudsman.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 30 september 2004 |
|
|
Lars Ohly (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Rolf Olsson (v) |