Många människor är med rätta oroade över brottsutvecklingen och bristerna inom svenskt rättsväsende. Brottsligheten finns närmare människor än tidigare och även den som inte direkt drabbas möter dagligen via medierna grova brott, brottsoffer och gärningsmän. Våldet förråas och kryper nedåt i åldrarna. Vapen och droger är en del av gatubilden, inte bara i storstäderna. Internationaliseringen, vilket i sig är något positivt, leder till nya utmaningar dåäven de kriminella har fri rörlighet. Brister i samhällets skyddsnät, socialtjänst, sjukvård och psykiatri, ökar risken för brottslighet och personliga tragedier. När samhällsskyddet fallerar ökar pressen på ett redan ansträngt rättsväsende.
Känslan av otrygghet växer, samtidigt som de myndigheter som skall skydda, utreda och bestraffa får allt svårare att klara sin uppgift. Tre av fyra anmälda brott förblir ouppklarade. Det gäller ofta s.k. mängdbrott; skadegörelse, stölder m.m. De som drabbats upplever ofta att ingen bryr sig.
Risken med ett rättsväsende på reträtt är flerfaldig. Människor förlorar sin tro på att staten kan erbjuda dem ett fullgott skydd. Stora delar av befolkningen upplever att de lever i ett laglöst land, antingen det beror på att rättsväsendet inte finns tillgängligt eller att människorna själva känner att skyddet inte finns till för dem. Detta är allvarligast när det sker bland unga människor. Kriminella kretsar och ljusskygga organisationer rekryterar bland dem som av olika anledningar inte känner att rättsstaten finns till för dem.
Kriminalpolitiken måste få en ny, offensiv inriktning, där människors behov av trygghet och rättsväsendets behov av verktyg prioriteras. Dagens nya bild av kriminalitet och våld måste leda till en översyn av lagstiftning och myndighetsstrukturer.
Rättsväsendet skall reagera tidigt och tydligt. Ju yngre en brottsling är desto viktigare är det att staten griper in. Adekvata insatser för unga kriminella måste utformas.
Straff skall vara effektiva och proportionella. Dagens straffsatser är i stort sett bra men måste tillåtas användas i större utsträckning. Återfall skall bestraffas hårdare än vad som sker i dag.
Den polisära närvaron skall öka i hela landet. Polisen skall ges verktyg och medel för att kunna förebygga och beivra brott.
Kriminalvården måste byggas ut och ges möjligheter att vårda, inte bara förvara.
Domstolsväsendet måste kunna möta utvecklingen, utan att tappa kvalitet. Domstolarna skall vara självständiga från staten.
Sveriges inre säkerhet måste skärpas. Dagens nya hotbilder måste tas på allvar. Detta gäller såväl internationell brottslighet som olika autonoma grupperingars bristande respekt för öppenhet och demokrati. Polisens verktyg för att utreda brott måste förbättras och förtydligas. Angrepp på det öppna samhället får aldrig tillåtas.
Det internationella samarbetet mot våld och brott skall fortsätta utvecklas, med respekt för våra grundläggande fri- och rättigheter.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 2
4 Brottsligheten förändrar Sverige 2
4.1 Tryggheten minskar 2
4.2 Brottslighet bland ungdomar 2
4.3 Brott i vardagslivet 2
4.4 Brott mot företagandet 2
4.5 Organiserad brottslighet 2
5 En rättsstat på reträtt 2
5.1 Det socialdemokratiska sveket 2
5.2 Laglöst land 2
5.3 Brotten som tolereras 2
5.4 Ansvaret vältras över på medborgarna 2
6 En ansvarsfull rättsstat 2
6.1 En ny syn på kriminalpolitiken 2
6.2 Kampen mot drogerna 2
6.3 Kampen mot vapnen 2
6.4 Gränsen mellan psykiatri och rättsväsende 2
6.5 Tidiga och tydliga reaktioner 2
6.5.1 Familjens betydelse 2
6.5.2 Skolans roll 2
6.6 Effektiva och proportionella straff 2
6.6.1 Tillfälligt omhändertagande och frihetsberövande av unga 2
6.6.2 Avskaffa påföljden vård inom socialtjänsten 2
6.6.3 Villkorligt fängelsestraff för unga brottslingar 2
6.6.4 Veckoslutshem 2
6.6.5 Särskilda kriminalvårdshem för unga brottslingar 2
6.6.6 Behandla 18-åringar som vuxna i straffhänseende 2
6.6.7 Maximistraff vid det tredje grova våldsbrottet 2
6.6.8 Se över straffskalorna 2
6.6.9 Avskaffa rabattsystemet 2
6.7 En modern polis 2
6.8 Självständiga domstolar 2
6.9 Reformer inom kriminalvården 2
6.10 Sveriges inre säkerhet 2
6.10.1 Polisväsendets behov 2
6.10.2 Möjligheten till samarbete mellan polis och militär 2
6.10.3 Behov av ny lagstiftning 2
6.11 Det internationella samarbetet 2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny syn på kriminalpolitiken.
Riksdagen beslutar ge polisen möjlighet att utföra drogtester på barn över tolv års ålder i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen snarast vidtar åtgärder i syfte att psykiskt sjuka skall få vård och förhindra brott beroende på psykisk sjukdom i enlighet med vad som anförs i motionen.1
Riksdagen beslutar om en ändring i polislagen i syfte att ge poliser möjlighet att genomsöka misstänkta personers fordon i jakt på illegala vapen, även utan misstanke om att konkret brott begåtts, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag på skärpning av vapenlagen i syfte att komma åt illegal vapenhantering i kriminella kretsar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjens och skolans betydelse för brottsförebyggande arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av effektiva och proportionella straff.
Riksdagen beslutar avskaffa vård inom socialtjänsten som en självständig påföljdsform för unga brottslingar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar överföra ansvaret för påföljden sluten ungdomsvård till kriminalvården i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar införa villkorligt fängelsestraff som påföljd för unga brottslingar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar avskaffa regeln att personer mellan 18 och 21 år endast får dömas till fängelse om särskilda skäl föreligger i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar införa en ny regel om maximumstraff vid tredje grova våldsbrottet i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar skärpa minimistraffen för rån samt grov misshandel från ett till tvåår i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av rabattsystemet vid påföljdsmätning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformer inom kriminalvården.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till införande av en domstolsstyrelse av dansk modell i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den centrala polisens organisation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationella insatsstyrkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samarbetet mellan polisen och militären.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polisens operativa metoder.
Riksdagen beslutar införa ett generellt maskeringsförbud vid demonstrationer i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förenklad remissrunda innan rambeslut antas av Sveriges riksdag.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om genomlysning och analys av samtliga EU-medlemsstaters rättsordningar.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om att ändra brottsbalken 29:2 i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning avseende en översyn av brottsbalken 16:1-2 i enlighet med vad som anförs i motionen.
1 Yrkande 3 hänvisat till SoU.
2 Yrkande 22 hänvisat till KU.
En rad brutala mord under senare tid inte bara skakat Sverige, utan också satt fokus på ett antal uppenbara problem och brister i den förda politiken. Det handlar bl.a. om brister inom socialtjänst, sjukvård och psykiatri, samt kriminalvårdens fortgående oförmåga att tillrättaföra individer och minska återfall i brott. Det är av största vikt att riksdagen tar initiativ inom samtliga dessa områden för att motverka våld och otrygghet. I det följande presenterar vi åtgärder som behövs i rättsväsendet.
Dagens samhälle ser annorlunda ut än för bara tio år sedan. Våldet har normaliserats, blivit grövre och krupit ned i åldrarna. Attityden till och användningen av droger bidrar till utvecklingen. Många människor oroas av våldet. Det finns en rädsla för den hänsynslöshet som de mest brottsaktiva visar och en känsla av att samhället är på väg i fel riktning.
Det rör sig om allt från personrån och oprovocerad misshandel till nätverk av kriminella, ofta med internationella inslag, som lever i en subkultur med egna lagar. Gängen blir fler och är mer välorganiserade. Sverige har växande problem med organiserad brottslighet. Våldet visar inga tendenser att minska. Den som drabbas av våldet blir en del av det, genom känslan av att ha blivit berövad sin personliga frihet samt besvikelse över rättssystemets frånvaro.
Våldet tar sig allt mer meningslösa uttryck och riktar sig mot dem som har minst möjligheter att värja sig. Exempel på senare tid är vågen av fräcka inbrottsstölder hos gamla människor. Tjuvar går in i lägenheter där dörren är olåst och de boende finns hemma, och plockar på sig det de hinner få tag i. Ett annat exempel på meningslöst våld är den eller de personer som beskjuter bussar i Husby med soft air guns. Busslinjer har fått dras om och turer ställas in för att skydda personal och passagerare. Brotten kallas för "pojkstreck". I själva verket innebär de en flagrant brist på respekt för andra människor.
Brottsligheten leder till att människors känsla av otrygghet ökar. De s.k. vardagsbrotten utgör en ständig källa till oro. Stölder ur bilar, båtar och fritidshus medför att människor lägger stor energi och pengar påökad säkerhet. Otryggheten påverkar även i hög grad människors personliga säkerhet med begränsad rörlighet som följd. Man känner sig inte längre trygg på gator och torg. Oron påverkar människors vardag.
Samtidigt retirerar rättsväsendet. Hos många polismyndigheter ligger det brottsförebyggande arbetet i stort sett nere. Närpoliser har tvingats ut i utryckningstjänst på grund av resursbrist. för gott eller .IskerGrova brott kräver större resurser och annat polisarbete får läggas åt sidan på grund av polisbristen. Uppsatta mål har fått överges och frustrationen inom organisationen är stor. Utryckningstiderna på många håll i landet är oacceptabelt långa. Det tar i genomsnitt en och en halv timme för polisen att komma när man anmäler ett inbrott och en halvtimme när man anmäler misshandel. På vissa orter är tiden den dubbla. Det blir tyvärr också allt mer ovanligt att polisen kommer när ett brott anmäls, eller ens svarar i telefon. Många poliser och civilanställda upplever otillräcklighet. Människor litar heller inte längre på att polisen kommer att kunna hjälpa dem om de ringer.
Det kanske allra mest graverande med denna utveckling är att människors tro på rättssystemet försvagas. Människor litar inte längre på att de kan få skydd mot brott eller upprättelse när man utsatts för brott. En stat som tolererar brott i den grad som Sverige gör är en stat som misslyckats med sin mest grundläggande uppgift; att garantera invånarna säkerhet. En sådan utveckling undergräver det kitt som håller ihop ett civiliserat samhälle. En otrygg människa kan inte känna frihet. Fria medborgare är demokratins grund.
Inte minst i många förortsområden finns en känsla av att den starkes rätt har tagit över. För att slippa våld lierar sig rädda tonåringar med lokala ligaledare som skänker dem immunitet i utbyte mot "vänskap". Vapen finns allt oftare i ungdomars närhet och ungdomar beväpnar sig i ökande utsträckning. Missbruk av alkohol och narkotika ökar. Ungdomar har ofta en hård attityd mot varandra; flickor kallas för horor och killar måste visa upp en mycket hård fasad för att få respekt. Killar kräver sex av tjejer på ett sätt som imiterar porrfilmer.
Vuxna ser på när brott begås, men reagerar inte. De ingriper inte när ungdomar kränker varandra, de vet inte var ungdomarna är eller hur de lever sina liv. De känner heller inte till den nya droganvändningen som sprider sig bland ungdomar. När vuxna inte ser eller förstår den verklighet många unga lever i skapas ett parallelluniversum, där normala regler inte gäller. Ungdomar lämnas rättslösa.
Bristen på reaktioner från vuxna människor och rättssystemet gör att unga tappar tilltron till rättsväsendet, vilket utgör en grogrund för antidemokratiska tendenser och rekrytering till mer ljusskygga organisationer. Då reaktionen uteblir, uteblir också rättssystemets normerande effekt. Den unga brottslingen lär sig att brott lönar sig och brottsoffret lär sig att man inte kan lita på vuxensamhället. Otrygghet och hjälplöshet leder till allmän uppgivenhet, som på sikt eroderar de grundvalar rättssamhället vilar på.
Det finns en kategori brott som benämns "vardagsbrott" eller "mängdbrott". Dessa avser brott som har blivit så vanliga att de ses som en naturlig del av människors vardag. Det rör inbrott i hus och lägenheter, stölder av egendom som bilar, cyklar och barnvagnar. Dessa brott har en mycket låg uppklarandeprocent. Av de drygt 16.500 bostadsinbrott som anmäldes i Sverige förra året klarades bara cirka 1.500 stycken upp. Det innebär att 91 procent av bostadsinbrotten förblev olösta. Av bilstölderna klarades bara 10nio procent upp och av cykelstölderna löste man 2 procent.
Polisen har ofta inte tid att utreda dessa brott. Brottsoffren anmäler brotten av försäkringsskäl, snarare än därför att de tror att de kommer att återfå sin egendom. Detta har inneburit en normalisering av kränkningar i vardagen.
Även personrån och misshandel hänförs till kategorin "vardagsbrott". Det är en mycket olycklig utveckling att kränkningar av andras frihet och frid skall anses vara en del av vardagen - och att denna kategori brott inte visar någon tydlig tendens att minska.
Butiksrånen slår alla rekord. Framför allt drabbas uraffärer med märkesklockor, därför att det är enkelt att rafsa åt sig varorna, och lätt att sälja dem vidare. Jour- och närbutiker, kiosker och bensinmackar riskerar att rånas på växelkassan, ofta av missbrukare i behov av kontanter.
Företagen vidtar långtgående åtgärder för att minska riskerna att utsättas för rån och inbrott. Det innefattar bl.a. plåt i väggarna, säkerhetsdörrar, dubbla lås, pansarglas och galler för fönstren, rökmaskin, rörelsedetektorer, låst entré på dagtid, kameraövervakning, väktare m.m. Många företagare skyddar sig i sina egna hem på grund av risken för kidnappning, våld och hot. De skaffar sig hemligt telefonnummer, säkerhetsdörrar, tittöga, överfallslarm och även bärbart som de har på sig när de vistas utomhus. ett
Säkerhetskostnaderna och försäkringspremierna blir till slut oöverstigliga, om det över huvud taget går att få en försäkring. Att stå utan försäkring medför konsekvenser utöver att stå utan ekonomiskt skydd. Ett företag utan försäkring får inga banklån. Utan lån eller checkkredit är det svårt att hålla ett varulager. Utan varulager kan handlaren inte upprätthålla verksamheten.
I en värld med öppna gränser får även brottsligheten en fri rörlighet. Vare sig det rör sig om stabila grupperingar eller nätverk av mer av hoc-betonad karaktär är faktum att brottslingar organiserar sig och agerar på en kriminell marknad där vinsten står i centrum. Sverige är inte förskonat. Tendensen är, enligt Rikskriminalpolisen, att denna typ av brottslighet får en ökande påverkan på det svenska samhället. Antalet våldsrelaterade händelser med anknytning till den organiserade brottsligheten ökar. Ett flertal våldsbrott i innerstadsmiljö har sin grund i uppgörelser mellan kriminella nätverk.
Enligt Rikskriminalpolisen finns det kriminella aktörer som verkar i, från eller mot Sverige inom följande områden av organiserad brottslighet: ekonomisk brottslighet, narkotikabrott, smuggling av alkohol och tobak, handel med stulna fordon, rån och stölder, människosmuggling och slavhandel, utpressning, förfalskning, penningtvätt, mord, misshandel och illegal vapenhandel.
Den kriminella marknaden omfattar samtliga led av en brottslig handling. Framför allt tjänar man pengar på frakt av stulna eller illegala varor. Grupperingarna sysslar ofta med olika typer av brott och integrerar "vanlig" brottslighet med ekonomisk, exempelvis penningtvätt. Utnyttjandet av teknik är avancerat och anpassas ständigt till utvecklingen. Exempel är användande av mobiltelefoner med betalkort, Internet, SMS-tjänster och kryptering.
Enligt Rikskriminalpolisen är den organiserade brottsligheten i Sverige indelad i såväl stabila nätverk som mer tillfälliga grupperingar. Sammantaget är den organiserade brottsligheten i många avseenden en dynamisk, flexibel och snabbt anpassningsbar företeelse. Grupperingarna har inte förändrats nämnvärt under senare tid. I takt med en ökande kunskap framstår bilden av den organiserade brottsligheten som berör Sverige som mer komplex. Kännedomen om de inblandade och deras aktiviteter har ökat. Däremot är det svårt att använda faktorer som traditionellt har använts för att beskriva organiserad brottslighet - t.ex. har specifika etniska eller kulturella faktorer ersatts med geografisk hemvist, kontakter från kriminalvårdsanstalter eller behov av specifik kunskap.
En konsekvens av dessa nya förhållanden är att det finns ett ökande behov inom de brottsbekämpande myndigheterna att arbeta på ett mer sektorsövergripande sätt och i gemenskap med sina motsvarigheter i andra länder.
Socialdemokraterna och deras justitieministrar har av hävd behandlat rättsväsendet som en rest av övrig välfärdspolitik, i stället för att värna om det som en av samhällets grundpelare. Det kriminalpolitiska programmet Allas vårt ansvar utgör kärnan för socialdemokratisk logik - den som utsätts för ett brott bör fundera över hur det kunde komma sig, och vad han eller hon kan göra för att förhindra att det händer igen. Regeringen avsäger sig ansvaret för tryggheten och skjuter över det på de drabbade själva. Konsekvensen av denna inställning är en styvmoderlig behandling av rättsväsendet.
Under nittiotalets mitt stängdes polisutbildningen under fem terminer, vilket lade grunden för dagens polisbrist och polisers höga genomsnittsålder och sjuktal. Det har fått direkta effekter på rättsväsendet i Sverige. I dag klaras tre av fyra brott aldrig upp. Det innebär att tre av fyra mutsätts aldrig får se sin sak prövad eller känna att han eller hon fått upprättelse gentemot brottslingen.
Det är inte rimligt att enskilda människor och organisationer tvingas att ta ett större ansvar för brottsskyddet än vad de redan gör genom försäkringar och säkerhetsanordningar. Brottsoffer skall inte åläggas ansvar för det som är statens huvuduppgift. Det är en både cynisk och oansvarig politik av regeringen att frånsäga sig ansvaret för brottsbekämpningen. Inbetalda skatter måste resultera i att staten tar huvudansvaret för medborgarnas trygghet.
Socialdemokratisk kriminalpolitik tar inte tag i de faktiska problemen, trots dagliga rubriker om brottens offer. Denna inställning leder till stor frustration hos de verksamma inom de rättsvårdande myndigheterna. När de delar med sig av sin verklighetsbild blir de kraftigt ifrågasatta.
Rättsväsendets tillkortakommanden märks allra mest bland dem i samhället som redan är utsatta eller som på grund av tradition eller fördomar anses avvika från normen. Hit hör bl.a. våld mot kvinnor och barn, liksom brott med rasistiska, främlingsfientliga eller homofobiska inslag. Denna brottslighet är i stor utsträckning dold.
Studier visar att invandrare ofta råkar ut för brott, men är obenägna att anmäla dem. Vissa förortsområden betecknas av poliser själva som laglöst land - "en stat i staten" där andra regler än rättsväsendets gäller. Likaså begås våld mellan partner inom såväl hetero- som homosexuella förhållanden - men det finns nästan ingen forskning om det homosexuella partnervåldet. Någonting i samhället gör att dessa grupper drar sig för att anmäla när deras rättigheter kränks. Det finns ingen närhet till rättsväsendet, trots att det ofta är tillgängligt. Kartan över brottsoffer i Sverige har stora vita fläckar.
Utsatthet kan också bero på geografi. I stora delar av landet saknas polisen nästan helt. Den finns, men är satt att bevaka områden som är orimligt vidsträckta. I Värmland skall två poliser tillsammans ansvara för en tredjedel av landskapets säkerhet. Ett pass kan innebära 50-60 körda mil. I norra Sverige är avstånden för poliserna ofta ännu större. Till detta skall läggas långa avstånd även mellan poliser, åklagare, häkten och domstolar. I takt med att domstolarna tvingas till allt större besparingar kommer också avstånden mellan människor och rättsväsendet att öka.
Ett exempel ur vardagen kan illustrera problemet med laglöst land. I augusti löpte en berusad yngling amok på vårdcentralen i Arvidsjaur. Närmaste polis fanns i Luleå, 16 mil därifrån. I stället fick räddningstjänsten rycka ut för att hålla fast honom - en uppgift som är rent polisiär till sin natur. Det tog tre timmar innan en polispatrull kunde ta över fallet. de endet Detta illustrerar rättsväsendets bristfälliga beredskap i inlandsområdet.
Även brister inom andra samhällsområden leder till laglöshet. När socialtjänst, sjukvård och psykiatri fallerar ökar riskerna att individer faller igenom skyddsnätet och utgör en fara för sig själva och andra. En rad händelser under senare tid visar att bristande psykvård kan ligga bakom groteska våldsbrott. Detta innebär personlig tragedi för de drabbade, men också ett merarbete för rättsväsendet.
Rättsväsendets syfte är att utreda brott, lagföra brottslingar och utmäta rättvisa straff. I dag ser verkligheten annorlunda ut. Endast 44 procent av anmälda fall av misshandel klaras upp. Vidare lyckas man bara klara upp 21 procent av personrånen,10 nio procent av bilstölderna och nio11 procent av bostadsinbrotten. Tre av fyra anmälda brott förblir ouppklarade. Att ett brott klaras upp i statistiken betyder heller inte att gärningsmannen lagförs. Endast tio procent av alla anmälda brott - som förra året uppgick till drygt 1,2 miljoner - resulterar i att brottslingen ställs inför domstol. Detta innebär att 1.080.000 brott begicks förra året utan någon märkbar reaktion från staten.
Det svenska rättsväsendets problem medför att toleranströsklarna generellt höjs. Med toleranströskel menas en avvikelse mellan gällande rätt som den slagits fast i lag och den praktiska tillämpning av lagen som rättsväsendet kan upprätthålla. Teori och praktik om man så vill. Att rättsstaten missar någon gång, om det inte handlar om de mest allvarliga brotten, fördras av samhället. Mer frekventa och för vissa typer av brott ständigt förekommande toleranströsklar rubbar allvarligt det förtroende bland medborgarna som rättsstaten vilar på.
Polisen har i dag inte ens resurser att klara upp brott med kända gärningsmän. Den kan heller inte alltid rycka ut när brott anmäls. Formellt är polisen ålagd att prioritera nästan alla brott, men svarar i praktiken endast på pågående grovt våld mot person. Allt annat beror på hur mycket de har att göra. Brott som tidigare föranledde en polisiär insats kan i dag bli lämnade utan åtgärd.
Även övriga instanser i rättskedjan känner av rättsväsendets reträtt och tvingas bidra till en höjd tolerans mot brottsligheten. Åklagarna är i lag ålagda att skriva av s.k. snyltningsbrott därför att statsmakterna anser att det vore för dyrt att driva dessa processer. Du kan alltså vid minst ett tillfälle åka taxi utan att betala, äta på restaurang och smita från notan eller bo på hotell och strunta i räkningen, utan att riskera påföljd. Åklagarna kan också, i vetskap om att påföljden i domstolen blir obetydlig, välja att lägga ned förundersökningar trots att lagen och bevisläget egentligen har grund för en vidare process.
Resultatet blir att en stor mängd brott i dag i praktiken tolereras i Sverige.
Vakt- och säkerhetsbranschen har under de senaste åren expanderat i Sverige. Låstillverkare och vaktbolag är vinnare då rättsväsendet fallerar. Marknaden har förstått att när staten inte ger tillräckligt skydd mot brott för inbetalda skattemedel tvingas människor och företag att söka sig till privata företagslösningar. Tydligast märks det där brottsligheten är som störst eller där avstånden till polisen är som längst. I det senaste betänkandet av Polisverksamhetsutredningen, Polisverksamhet i förändring (SOU 2002:70) föreslås att poliser kan komma att ersättas av väktare i vissa delar av landet. Detta gäller främst i Norrland och i glesbygdsområden. Vi anser att ordningsvakter och poliser har och skall ha skilda uppgifter. Den ena kategorin kan aldrig ersätta den andra.
Rättsstatens misslyckande med att tillförsäkra människorna trygghet och att bekämpa brottsligheten har även resulterat i attbrottsdrabbade människorsom gått samman och bildat olika former av medborgarinitiativ för att själva se till att lagen efterlevs, med alla risker det innebär för inblandade parter och tilltron till rättsstaten som sådan. Enligt en undersökning bland kommunstyrelsernas ordföranden publicerad av polisförbundet framgår att det i dag finns medborgargarden eller motsvarande i en tredjedel av landets kommuner. När regeringen och dess stödpartier kontinuerligt talar om medborgarnas eget ansvar för att freda sig från brott är detta inte en konstig utveckling.
De slutna väktarbevakade bostadsområden man kan se i andra länder kan mycket snabbt växa upp även i vårt land om rättsstaten fortsätter att dra sig undan. Socialdemokraterna har på ett olyckligt sätt privatiserat en del av brottsbekämpningen och överlämnat den till vinstdrivande företag eller medborgarna själva. Det är inte acceptabelt.
En av statens mest grundläggande uppgifter är att värna medborgarnas trygghet och bekämpa våld och brott. Denna uppgift får inte överlåtas till privata aktörer på grund av att staten inte klarar av sina grunduppgifter. Vakter och frivilliga insatser kan vara värdefulla komplement för att säkra ordningen i vissa situationer. Det krävs dock ett fungerande polis- och rättsväsende om inte privata lösningar skall utvecklas till nya och bekymmersamma samhällsproblem.
Det har aldrig funnits ett samhälle helt utan brott. Däremot har samhällen som ger möjligheter till alla och inte utestänger människor bättre förutsättningar att komma tillrätta med brottsligheten än samhällen präglade av utanförskap och begränsade möjligheter för stora grupper.
Familjen är bäst på att ge unga grundläggande normer och värderingar. En bra kriminalpolitik måste därför ta avstamp i en fungerande familjepolitik. Även utbildnings- och integrationspolitiken har stor betydelse. Om alla barn och ungdomar, oavsett bakgrund, fick gedigna kunskaper och möjligheter att använda dem skulle många problem lösas. Detta, liksom en politik där den enskilde med hederligt arbete har förutsättningar att nå framgång, minskar grogrunden till missnöje och kriminalitet.
Samhället måste bygga på en stark rättsstat med förmåga att stå emot och bekämpa och beivra brott. Polisen, rättsväsendet och kriminalvården måste stå starka och kan aldrig ersättas med åtgärder från andra samhällssektorer. En tydlig och effektiv rättsstat förebygger brott, ingriper när brott begåtts och skipar rätt. Brottsoffer ges upprättelse. Statens främsta uppgift just nu är att stoppa rättsväsendets reträtt och att ge människorna förtroendet för att rättvisa skall skipas. tillräckliga Därtill krävs ett modernt ledarskap som gör att personalen känner uppskattning för sitt arbete och att den samlade kompetensen tillvaratas. Polisverksamheten kan och måste utvecklas med hänsyn till många olika uppgifter och vitt skilda förhållanden i olika delar av landet.,
Kriminalpolitiken måste utgå från en helhetssyn på rättsväsendet. Rättsväsendet är aldrig starkare än dess svagaste länk. Så länge regeringen inte ser hela rättskedjan som en helhet, utan vidtar enstaka punktåtgärder utan långsiktighet och strategiskt tänkande kommer reträtten att fortgå. Samhället måste sluta tolerera våld och brott. Brottens offer och allmänhetens rätt till trygghet måste vara utgångspunkten för kriminalpolitiken.
En av rättsstatens viktigaste uppgifter är att bekämpa narkotikan. Detta måste ske på ett så tidigt stadium som möjligt för att motåtgärder skall kunna bli effektiva. Ökningen av narkotikamissbruket bland ungdomar är allvarligt. En kultur där s.k. partydroger inte anses vara ett hot, utan snarare ett naturligt inslag i nöjeslivet, finns idag bland många. I vissa kretsar har droganvändningen t.o.m. blivit en del av vardagen. Droger missbrukas samtidigt som missbrukaren lever ett socialt korrekt liv med arbete och vänner. Denna attitydförskjutning måste bemötas med kraft.
Tidig upptäckt är av största betydelse för att komma tillrätta med ett begynnande missbruk bland unga. Den som just prövat eller börjat använda droger lyssnar oftast inte på förmaningar och vill helst inte erkänna detta. Därför är det viktigt att kunna få fram fakta om droganvändning. Drogtester får i dag göras när föräldrarna samtycker, men alla har inte detta föräldrastöd, exempelvis om föräldrarna själva missbrukar. För att kunna ge den hjälp ungdomar behöver bör därför polisen få rätt att besluta om blod- och urinprov även för dem som fyllt tolv år, när misstanke föreligger om att den unge använt narkotika.
Narkotikasmugglingen är ett stort problem. Nedmonteringen av det svenska tullväsendet under en lång rad år har i stor utsträckning påverkat tullens möjligheter till en effektiv brottsbekämpning. Regeringen synes ha insett detta faktum och har därför tvingats tillskjuta medel till Tullverket. Tillskottet är dock långt ifrån tillräckligt för att verksamheten skall fungera på ett tillfredsställande sätt. Regeringens politik är och har varit kontraproduktiv i dessa hänseenden. Färre tulltjänstemän som bevakar gränserna ökar dessutom pressen på en redan ansträngd polisorganisation. Vi anser att Tullverket är en del av rättsväsendet i praktisk mening och därmed en del av svensk och internationell brottsbekämpning. Det är därför
Den ökande alkoholkonsumtionen påverkar också i hög grad ordningen och brottsutvecklingen i samhället. Regeringens misslyckade alkoholpolitik som inte i tid agerat adekvat på utvecklingen måste ifrågasättas. Alkoholen återfinns idag hos många mycket unga människor och är ofta en inkörsport till andra droger. Alkoholen är också orsak till alltför många trafikrelaterade olyckor.
I dag är det snarare regel än undantag att kriminella använder vapen bl.a. i kroglivet för att höja sin status och få respekt. Ofta bär de inte vapnen på sig, eftersom polisen har rätt att kroppsvisitera och många klubbar har metalldetektorer. I stället har de vapnen tillgängliga i sina fordon och hämtar dem när bråk uppstår. Riskerna att oskyldiga skadas då dessa vapen kommer till användning är väl dokumenterade. Flera grova brott i krogmiljö visar denna tendens. Morden vid Sturecompagniet är ett exempel. I närtid har också skottlossningarna på restaurang Waiters och klubben Daily News fått stor uppmärksamhet.
Polisens möjligheter att ta illegala vapen i beslag är begränsade. Enligt dagens lagstiftning har polisen inte rätt att i förebyggande syfte kontrollera en bil, utan måste ha tillstånd till husrannsakan av en åklagare. Detta kräver att misstanke för ett specifikt brott föreligger. Polisens möjlighet till visitation enligt polislagen 19§ gäller enligt förarbetena inte fordon. Detta innebär att polisen inte kan ingripa då de har anledning att misstänka att en person har ett dolt, illegalt vapen i sin bil.
Moderata samlingspartiet anser att lagen bör tillåta att polisen söker igenom misstänkta personers fordon för att kunna beslagta illegala skjutvapen. Vi anser vidare att straffet för olovligt vapeninnehav behöver skärpas i syfte att komma åt vapenhanteringen i kriminella kretsar. I lagstiftningsarbetet skall fokus ligga på den illegala vapenhanteringen snarare än att försvåra för legala vapenägare såsom jägare, skytteföreningar m.fl.
Användandet av kniv i samband med bråk av olika former har under lång tid varit ett problem som i sanning är mycket svårt att komma åt. Alltför många beväpnar sig med kniv i s.k. självförsvarssyfte, inte minst skolungdomar, och vid dödligt våld används kniv i cirka hälften av fallen. Attityden till bärandet av kniv måste förändras. Särskilt viktigt är att skapa lugna och trygga miljöer där ungdomar möts och att med kraft bemöta ungdomskriminaliteten. Unga som inte känner behov av att beväpna sig måste vara visionen. Skolan måste också ges adekvata verktyg för att komma åt knivar i skolan för att undvika fler tragedier.
Flera våldsdåd begångna av psykiskt störda personer har satt fokus på brister i psykiatrin. Det faller utanför ramen för denna motion att diskutera svensk psykvård, men det förtjänar att anmärkas att neddragningar inom denna sektor också påverkar rättsväsendet och människors trygghet. gPlatsbrist på de psykiatriska avdelningarna leder till att många svårt sjuka tvingas sitta i vanliga häkten. Detta leder dels till en ökning av platsbristen på häkten, dels till ytterligare problem och lidande för de psykiskt sjuka. Förhållandena på landets överfulla häkten och anstalter innebär att frihetsberövade berövas såväl rättigheter, t.ex. besök eller rekreation, som realistiska möjligheter till vård. Detta drabbar alla, men värst blir situationen för dem med de största behoven.
Gränsdragningen mellan den som är så psykiskt sjuk att han eller hon inte kan avtjäna ett fängelsestraff och den som faktiskt skulle förstå vad en rättsprocess innebär måste klargöras och moderniseras. Utredningen SOU 2002:3 Psykisk störning, brott och ansvar presenterar en rad förslag, vilka sammantaget skulle borga för en mer ändamålsenlig ordning. Bland annat föreslås överlämnandepåföljden avskaffas till förmån för vanliga påföljder samt att vårdbehov skall tillgodoses oberoende av påföljdsvalet. Vidare skall särskilda samhällsskyddsåtgärder införas. Utredningen vill renodla regelverket genom att särskilja och tydliggöra det straffrättsliga ansvaret, vårdbehovet och samhällsskyddet.Pha t mom kan sas det att inletts.
I väntan på en översyn av psykiatrin ochvården av psykiskt sjuka, eller konkreta förslag på basis av psykansvarsutredningen, fmåste regeringen ta sitt ansvar för att uppfylla grundläggande krav på trygghet för oss alla. Moderata samlingspartiet anser därför att regeringen snarast måste återkomma med en samlad redovisning av hur psykiskt sjuka skall kunna beredas vård, antingen frivilligt eller genom lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Detta är en förutsättning för att våldsbrott på grund av psykisk sjukdom skall förhindras.l
Det finns inget motsatsförhållande mellan brottsförebyggande arbete och tydliga reaktioner när brott begås. Många som fastnat i en livsstil av kriminalitet önskar att rättsväsendet hade ingripit tidigare.
Frihetsberövande påföljder i kombination med en fungerande programverksamhet inom kriminalvården ger dömda brottslingar en möjlighet att bryta brottsspiralen. Det är först när ett brott har begåtts som gärningsmannen och hans behov blir synliga för myndigheter och omgivning. Upptäcktsrisken har därför en avgörande betydelse. Genom ökad upptäcktsrisk och tydliga reaktioner har exempelvis USA upplevt en minskande brottslighet under hela 1990-talet. Den förda politiken bygger på insikten att alla människor är mottagliga för incitament - när vinsterna med att begå brott inte längre överstiger den förväntade förlusten i form av lagföring kommer färre människor att begå brott. Synliga poliser som är närvarande på platser och tider då brott begås är ett sätt att förebygga brott.
Ett fungerande påföljdssystem har också en brottsförebyggande verkan. Regeringen har dock koncentrerat sitt brottsförebyggande arbete på allt annat än påföljdssystemen. Att ungdomar kan fortsätta begå brott efter brott, utan några reaktioner från vuxenvärld eller rättsväsende får förödande konsekvenser för både brottsoffer och gärningsmän.
För att bryta den pågående utvecklingen måste det svenska påföljdssystemet moderniseras. Rättsväsendet måste fungera effektivt och ingripa redan på ett tidigt stadium. Brott bland unga skall prioriteras. Påföljderna måste vara proportionerliga och leda till minskande brottslighet genom att förebygga återfall. Kriminalvården skall fokusera på resultaten av insatserna, inte på formerna, samt tillämpa metoder och program som visat sig vara effektiva. Rättsväsendet i stort bör fokuseras på brottsoffrens rätt till upprättelse och på allmänhetens rätt till skydd mot angrepp på liv, hälsa och egendom.
Barnens väg in i vårt norm- och värdesystem börjar i ett fungerande hem med en fungerande familj. Ofta kan man hitta orsakerna till olika avvikande och störande beteenden i familjeförhållandena. Familjer där föräldrarna inte kan, orkar eller klarar sin fostrande uppgift är en riskfaktor för ungas kriminalitet.
Om problem med något barn uppstår inom barnomsorg eller förskola har personalen all anledning att söka kontakt med föräldrarna. Beroende på den kontakt som uppstår eller de problem som kan identifieras bör också socialtjänsten kopplas in redan på det här tidiga stadiet. Ambitionen måste vara ett konsekvent samarbete mellan de vuxna. När familjen inte fungerar, eller när barnet uppvisar medicinska symptom, måste myndigheterna ha förmåga och kompetens att möta barnets behov. Det är nödvändigt att dessa insatser får tillräckliga resurser och att de används effektivt. Insatserna skall vidtas endast mot familjer som har behov av stöd och bör bygga på vetenskapliga utvärderingar.
De som inleder en brottskarriär gör det i de flesta fall före 15 års ålder. I tonåren utgör många vuxenbeteenden en stor lockelse. Den viktigaste insatsen som kan vidtas för att förebygga brott av tonåringar är därför insatser mot droger bland unga. Skolans utbildningsinsatser måste bli bättre vad avser drogundervisningen. Ingen tonåring skall sväva i okunnighet om drogernas långtgående medicinska och sociala effekter. Skolans insatser måste i det här avseendet intensifieras. Information och utbildning har tidigare visat sig vara effektiva åtgärder för att minska ungdomsmissbruket.
Även närvarokontrollen i skolan är viktig. Skolk är oftast ett tecken på att något är fel. Snabb reaktion, uppföljning och samarbete med föräldrarna är centralt för att i tid ta tag i barn/ungdomar på väg in i allvarliga problem.
Ett med brott besläktat problem är mobbning. Dessvärre används termen i dag relativt lättvindigt, eftersom mobbning ofta kan innebära brottsliga beteenden. Vuxenvärlden får inte gömma sig bakom förenklande termer för att undgå ansvar för trakasserier i skolan. När nedsättande beteenden mellan ungdomar märks måste de vuxna ta sitt ansvar. Brott skall anmälas. Samarbetet mellan hem och skola, skola och andra myndigheter som socialtjänst och polis kan och måste utvecklas.
I grunden är brott en gärning som av samhället anses vara så förkastlig att reaktionen inte kan stanna vid att låta gärningsmannen gottgöra offret för skador, lidande och kränkning. För att förebygga ytterligare brott är det nödvändigt att gärningsmannen även döms till ett straff för sitt brott. Utan proportionerliga och rättvisa straff blir rättssystemet kraftlöst.
Ett straff fyller enligt vårt förmenande tre funktioner. För det första sänder det en signal att övergrepp på annans frihet, hälsa eller egendom inte accepteras av samhället. För det andra ökas tryggheten för brottsoffer och samhälle genom att brottslingen under en tid inte kan röra sig fritt. För det tredje ger det kriminalvården en chans att genom effektiv vård rehabilitera den dömde och hjälpa honom eller henne att återkomma till ett nytt liv utan brott.
Varje brott måste få konsekvenser för gärningsmannen, ju tidigare desto bättre. Syftet skall vara att förhindra att enstaka lagöverträdelser övergår till ett liv av kriminalitet. Utdömda påföljder skall dessutom för allmänheten framstå som rimliga med hänsyn till brottet och vara anpassade efter eventuell tidigare brottslighet.
Dagens påföljdssystem brister i många hänseenden. Kriminellt belastade personer har ofta en lång historia av norm- och lagöverträdelser bakom sig. De har ofta tidigt visat tecken på att de ligger i farozonen för ett framtida kriminellt beteende. Reaktionerna måste därför utformas så att rätt insats sätts in i rätt tid, samtidigt som den berörde alltid efter varje reaktion måste få klart beskrivet för sig vilka konsekvenser ytterligare brott kommer att få. Vi tror att det är absolut nödvändigt med tydliga och förutsebara reaktioner från statens sida om den stigande brottsutvecklingen skall kunna brytas. En viktig utgångspunkt är att inte behandla varje nytt brott för sig utan att i stället sätta in det i ett upprepat beteendemönster. Genom en tydlig påföljdstrappa, där varje överträdelse leder till en reaktion och där reaktionerna gradvis skärps vid fortsatt brottslighet, öppnas möjligheter att betydligt minska brottsspiralen.
Dagens påföljdssystem behöver moderniseras i flera avseenden. Nedan redogör vi för våra förslag på området.
Unga personer som har begått brott får inte häktas om det inte föreligger synnerliga skäl enligt 23 § i lagen om unga lagöverträdare. Denna reglering medför att unga personer i praktiken mycket sällan frihetsberövas. Det skulle ge tydliga signaler till unga som begår brott att samhället ser allvarligt på detta om möjligheten till anhållande och häktning förändras. Sammantaget skulle denna förändring underlätta arbetet med att få ungdomar bort från destruktiva miljöer.
Vård inom socialtjänsten har visat sig vara ett otillräckligt medel för att förhindra återfall i brott för ungdomar. Oavsett om insatserna inom socialtjänsten sätts in före eller till följd av en dom är innehållet detsamma. Fokus ligger på den unges sociala bakgrund snarare än på det kriminella beteendet. Vid den tidpunkt då den unge döms till denna påföljd har han eller hon i de allra flesta fall redan varit föremål för ett antal utredningar i socialtjänstens regi. Detta har varit väl känt under många år. Moderata samlingspartiet har lagt fram rader av förslag för en bättre ordning. Regeringen tillsatte i november 2002 en särskild utredare med uppgift att vidareutveckla påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Resultatet skall redovisas i december. Vi ser fram emot vad utredaren kan föreslå, men vill redovisa några förändringar som vi anser rimliga.
För att unga brottslingar skall bringas att förstå konsekvenserna av sina handlingar måste påföljden innebära något nytt i förhållande till den rådande situationen. Det finns ett antal påföljder som har bättre effekt än fortsatt vård inom socialtjänsten - däribland ungdomstjänst eller böter, beroende på brottets art. Om den unge har orsakat skada på egendom kan ett åläggande att avhjälpa denna skada (med brottsoffrets samtycke) verka i pedagogiskt syfte.
Det finns ett behov av nya påföljdsformer för ungdomar som begått brott för att öka flexibilitet och påverkansmöjligheter. Ett förslag är att införa villkorligt fängelsestraff att användas tillsammans med en normalpåföljd som till exempel skyddstillsyn. När den unge begått ett brott utdöms normalpåföljden med tillägg av ett villkorligt frihetsstraff, vars längd anpassas efter den brottslighet den unge gjort sig skyldig till. Den unge bär sedan tiden med sig som en "ryggsäck" under en löptid av ett givet antal år. Döms den unge på nytt till skyddstillsyn under denna prövotid förlängs löptiden. Samlar den unge på sig flera domar realiseras frihetsstraffet. I detta fall kommer frihetsstraffet att vara tillräckligt långt för att kriminalvården skall kunna göra något meningsfullt av den unges rehabilitering.
Ett alternativ som skulle kunna övervägas är att den unge döms till veckoslutsfängelse. Fördelen med denna påföljd är att skolgången inte blir lidande och den unge hålls under kontroll på helgen då de brottsliga aktiviteterna tenderar att öka. Vidare minskar möjligheterna till användandet av droger. En förutsättning för att denna påföljd skall kunna bli aktuell är att den genomförs i nära samarbete med familj, skola och socialtjänst så att den övervakande funktionen upprätthålls.
Unga som begår så grova brott att det föranleder frihetsberövande påföljd har särskilda behov av sociala och kurativa insatser. Det är därför viktigt att det finns en samlad kompetens inom påverkansområdet. Påföljden för dessa unga bör därför ske inom ramen för kriminalvården med forskarledd, rehabiliterande verksamhet. I dag ansvarar Statens institutionsstyrelse, SiS, tillsammans med socialtjänsten i respektive hemkommun för verkställigheten, utslussningen och tiden efter påföljden. Den utvärdering SiS, Brottsförebyggande rådet och Socialstyrelsen (Sluten ungdomsvård - en uppföljning, november 2002) gjort ger emellertid vid handen att denna tudelning inte fungerar av många olika skäl. Mycket talar för att det är bättre att låta kriminalvården ta ansvaret för denna påföljd. Då tydliggörs samhällets reaktion och ansvaret samlas på en huvudman med väl upparbetat säkerhetstänkande. Vi vill samtidigt betona att verksamheten måste utvecklas för att bättre ta vara på föräldrars och familjers möjligheter att vara ett positivt stöd för dessa unga, samt att socialtjänstens ansvar och uppgifter vid utslussning och uppföljning måste tydliggöras.
Skälen för straffrättslig särbehandling är inte särskilt starka för ungdomar från 18 år och uppåt. Dessa är rättsligt sett myndiga och bör därför åläggas fullt ansvar för sina handlingar. Av detta följer att de i straffhänseende principiellt bör likställas med vuxna.
Det kan ifrågasättas om föreskriften att särskilda skäl skall föreligga för att döma personer mellan 18 och 21 år till fängelse skall finnas kvar. Av brottsbalkens 29 kap. 3 §, tredje stycket, och 7 § följer att hänsyn skall tas till ålder och utveckling såväl vid bedömandet av straffvärdet som vid straffmätningen. Dessa regler är, enligt vår mening, fullt tillräckliga för att vid straffmätningen kunna ta vederbörlig hänsyn till att en person ännu inte fyllt 21 år. Med ökade resurser till kriminalvården bör man dessutom genom planerad anstaltsplacering kunna undvika många av de risker som anstaltstiden kan innebära.
Det är allmänt känt att det är en liten del livsstilskriminella som svarar för en stor del av den totala brottsligheten i Sverige. Det borde vara en självklarhet att dessa personer blev föremål för en särskild behandling av de rättsvårdande myndigheterna. Tyvärr kännetecknas dagens reaktioner mot dessa förhärdade brottslingar av en slentrianmässighet där varje återfall behandlas som det förra; många korta straff i stället för få och långa. Däremellan tillåts dessa karriärförbrytare vara ute i samhället och begå nya brott. Rättsväsendets möjligheter att förhindra återfall i grov brottslighet måste förbättras.
Moderata samlingspartiet föreslår att den som för tredje gången gör sig skyldig till ett grovt våldsbrott skall dömas till det strängaste straffet lagen stadgar för det aktuella brottet. Denna ordning skall avse grov misshandel, grovt rån, grov våldtäkt, dråp och människorov. Samtliga dessa brott kan ge fängelse i högst tio år. Maximistraffet skall inte utgå om särskilda skäl talar emot det. Det skall heller inte avse gärningsmän som ännu inte fyllt 18 år. Samtidigt skall kriminalvårdens programverksamhet stärkas. Vid längre straff får den intagne tid att med hjälp av rehabiliterande insatser komma till insikt att brott inte är en framkomlig väg. Med ökade möjligheter till utbildning eller god behandling kan fängelsetiden fyllas med meningsfulla insatser för att underlätta ett liv utanför anstalten.
Straffskalorna är i dag ett lapptäcke av beslut fattade vid olika tider. Vid en undersökning av tusen domar för grov misshandel fann vi att domstolarna inte i något av fallen dömt ut ett längre fängelsestraff än fyra och ett halvt år. Domstolarna utnyttjar således inte straffskalorna i deras helhet. Det finns anledning att se över på vilket sätt lagstiftningen bidrar till detta, eftersom straffskalorna är satta för att påföljden skall vara proportionerlig visavi brottet.
Moderata samlingspartiet anser vidare att det även finns anledning att se över den lägsta straffnivån för vissa typer av grova brott såsom rån och grov misshandel. Väpnade rån är en brottstyp som eskalerat på senare tid och påverkar många människor i deras vardag och arbete. Ofta blir det svårt för åklagaren att bevisa att brottet varit grovt, på grund av bevisbördan för vad brottslingen visste om sitt tillhygge eller vapen. För den drabbade framstår hotet dock som mycket skrämmande. I dessa fall framstår ett lägsta straff på ett år som närmast löjeväckande. Samma gäller för grov misshandel, där straffskalan sträcker sig från ett till tio år. Grov misshandel utgör mycket kraftigt våld, ofta utövat med tillhygge, av flera personer och kanske mot värnlösa eller liggande personer.
Inom narkotikahanteringen finns stora ekonomiska vinster att göra för den som är tillräckligt samvetslös. De grova narkotikabrottslingarna profiterar cyniskt på andra människors beteende och olycka. I detta perspektiv - och med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet - är de straffsatser som i dag kan utdömas inte tillräckliga.
I brottsbalken (BrB) 30:3 stadgas att när någon döms för flera brott skall rätten döma till gemensam påföljd för brotten, om inget annat är föreskrivet. Man tar sedan hänsyn till olika förutsättningar, varav återfall är en. I dag är det så att en person som begår två brott vid två olika tillfällen, med mellankommande verkställighet av straff, ordningsbot eller dylikt, får påbackning på straffet. Begås å andra sidan två eller flera brott utan att personen blir dömd däremellan ges rabatt på påföljden. Det är ett orimligt system, eftersom det oftast är slumpen som avgör om man hinner bli lagförd mellan brotten.
Risken är att systemet utnyttjas av livsstilskriminella. De begår brott efter åtal, men innan verkställighet påbörjats. Många av dessa nya brott skrivs av hos åklagarmyndigheten, eftersom man inte upplever att det lönar sig att åtala för nya brott, när gärningsmannen ändå kommer att ges rabatt. När det gäller återfall görs det således skillnad på om den tilltalade dömts tidigare för brott eller om han döms för flera brott vid samma tillfälle.
Återfallsreglerna i BrB avser tidigare lagförd brottslighet. Detta leder till att en brottsling kan hamna i ett bättre läge om han begår flera brott mellan lagföringarna än om han lagförs för ett brott i taget. I praktiken kan det gå till så här (vid till exempel tre misshandelsfall i en och samma dom): Domstolen bestämmer vilken påföljd som skall utgå för ett av misshandelsfallen - det svåraste - och lägger till hälften av den sammanlagda summan av vad som skulle ha utgått för de andra två. Om ett av fallen var värt tre månader och de övriga två var blir resultatet inte 3+2+2, utan 3+2 . Ju större straffvärdet är för varje brott desto större blir de facto rabatten.
En lösning på det är att ändra BrB 29:4s så att tidigare brottslighet räknas även "om det vid rättegången avhandlas flera brott". Hänsynen till återfall skärps då så att återfall beaktas på samma sätt oavsett om det finns mellankommande lagföring eller om fler brott avhandlas vid samma tillfälle.
Polisens arbete har under det senaste året varit föremål för mycket uppmärksamhet. Alltifrån lyckade insatser mot rymlingar till att den enskilde fritidshusägaren står helt utan polishjälp trots upprepade inbrott. Tyvärr är den senare beskrivningen något som den vanlige medborgaren möts av i kontakt med polisen. Förändringar är således nödvändiga.
Glesbygden är idag utsatt för en betydande nedläggningsvåg av polisstationer och polisiär nedmontering. I nedmonteringens spår följer otrygghet och laglöshet. Vi kan inte acceptera denna utveckling utan anser att den polisiära närvaron måste öka över hela landet. Den dåliga ekonomin gör sig påmind i snart sagt varje polisdistrikt, men slår hårdast på landsbygden där bristerna är som störst.
En förutsättning för en fungerande polis är ett modernt ledarskap på alla nivåer. Det krävs tydliga målformuleringar, återkoppling, uppföljning och klara definitioner när det gäller ansvar och befogenheter. Förändringsarbete inom polisen måste inkludera ledarskap och kulturen för arbetsledning. Det handlar både om att kunna leda och att kunna ta emot ledning.
Oavsett var i landet ett brott inträffar har målsägaren rätt att få ett professionellt och bra bemötande av polisen. Men kvaliteten på bemötandet varierar. Det gäller bl.a. våld inom familjen. I vissa delar av landet får t.ex. en misshandlad kvinna möta särskilt utbildad polis med erfarenhet och kunskap om problematiken. Med kunskaper om bemötande av chockade brottsoffer kan förhör ske utan ytterligare traumatisering. Bevisning kan säkras och kontakter tas med t.ex. läkare och socialtjänst eller kvinnojour. På andra håll saknas specialistkompetens. Vi menar att det inte är acceptabelt med stora lokala variationer. Kvalificerade brott skall hanteras professionellt.
Modern brottsbekämpning kräver tillgång till modern utrustning och teknik. Polisens budget medger inte tillräckliga investeringar. Det faktum att polisen under lång tid jobbat och jobbar med olika radiosystem och i vissa situationer tvingas förlita sig på mobiltelefoner är alarmerande.
Polisens operativa metoder bör förtydligas och regleras i lag. Hit hör bl.a. möjligheten att arbeta under alternativ identitet samt bevis och brottsprovokation. Nya former av brottslighet, t.ex. försäljning av narkotika på Internet kräver nya arbetsformer. Även lagstiftningen avseende informationsutbyte och sekretessbestämmelser måste ses över. Hit hör hemliga tvångsmedel och buggning. Samarbetet med bl.a. Europol är centralt och Sverige skall medverka till att det fungerar effektivt.
För att möta kraven på en effektiv brottsbekämpning och brottsförebyggande arbete krävs att de poliser som utbildas anställs. Utbildningen måste reformeras och möjlighet till vidareutbildning ges. Nya personalgrupper skall rekryteras för att frigöra uniformerad personal till yttre tjänst bland allmänheten.
Domstolarna är i dag satta under hård press. Problemen är av såväl ekonomisk som organisatorisk art. Den pågående sammanläggningen av tingsrätter har visat att svenska domstolar lyder under regeringen i högre grad än under riksdagen. Detta påverkar domstolarnas självständiga ställning.
Domstolsverket är inrättat av regeringen utan särskild lag. Verket ges instruktioner i förordning, utfärdad av regeringen. Generaldirektören utses av regeringen på begränsad tid och är underställd regeringen. Generaldirektören avgör ensam alla väsentliga frågor rörande domstolsväsendets ekonomi, organisation, administration samt fördelning och användning av beviljade anslag.
Genom Domstolsverket utövar regeringen ett betydande inflytande över domstolarna. För att skapa ett oberoende domstolsväsende, oavhängigt den lagstiftande makten, anser vi att Domstolsverket bör ersättas av en ny administrativ enhet. Denna bör inrättas med stöd av lag. Även dess instruktion bör meddelas genom lag. Domstolarnas administrationsorganisation skall vara underställd riksdagen, inte regeringen. Regeringen bör inte utse den direktör som ansvarar för den dagliga ledningen och justitieministern skall inte ha instruktionsrätt över domstolsstyrelsen.
Den danska domstolsstyrelsen bör utgöra modellen för domstolsväsendets nya ledning.
Statens ansvar för brottslingen tar inte slut då fängelsestraffet påbörjas. Då vidtar den ansvarsfulla uppgiften att återanpassa den dömde till ett nytt liv i frihet, fritt från droger och kriminalitet. Dagens situation ger inte lämpliga förutsättningar för detta. Fängelserna är överbelagda, ekonomiska och personella resurser räcker inte till för en god vård och forskningen kring vad som fungerar är bristfällig.
Det finns en tendens hos statsmakterna att försöka lösa bristen på resurser med lagstiftning som möjliggör alternativ till frihetsberövande. Ett exempel är frigivning efter det att endast halva fängelsestraffet avtjänats. I dag har vi ett system där minst två tredjedelar av straffet måste avtjänas innan villkorlig frigivning kan komma i fråga. Regeringens stabsorgan Statskontoret har nyligen föreslagit att även kriminella som begått grova brott skall kunna avtjäna sina straff i hemmet under elektronisk intensivövervakning, s.k. fotboja. Det är inte acceptabelt att en ansträngd ekonomi tillåts rättfärdiga att brott inte bestraffas på ett proportionerligt sätt.
Nödvändiga resurser måste därför frigöras för att utöka antalet fängelseplatser. En ny riksanstalt bör byggas. Fler platser möjliggör en större differentiering av de intagna och ger möjligheter till speciella motivationsavdelningar. På så sätt ökar också möjligheterna till verklig påverkan och rehabilitering.
Lagregleringen av verkställighet på anstalt behöver ses över. Den gällande kriminalvårdslagen är från 1974 och präglas av en tidsanda då brottsligheten såg annorlunda ut än i dag. Den brottslighet och de intagna som utgör klientelet på dagens kriminalvårdsanstalter har förändrats drastiskt under det senaste decenniet. För att möta denna utveckling menar vi att det är nödvändigt med en ny fängelselag som tydligare reglerar problemen förknippade med dagens situation på de svenska anstalterna.
Vad som behövs är framför allt bättre möjligheter att kontrollera narkotikaanvändningen. Härvid kan nämnas åtgärder som besöksrum med glasruta som skiljer den intagne och besökaren åt för att förhindra insmuggling av narkotika. Ökad användning av drogtester med positiva incitament för den som sköter sig. Större tillgång till narkotikahundar är också en förutsättning för att lyckas. Kontrollen av personalen måste öka dels för att förhindra insmuggling av narkotika, mobiltelefoner m.m. dels för personalens egen säkerhet då påtryckningar att föra in narkotika kommer att minska. Vidare krävs inom kriminalvården förbättrade påverkansprogram och utbildningsmöjligheter för såväl personal som intagna. Ungdomars behandlingsaspekter bör speciellt lyftas fram.Moderata samlingspartietför .Moderata samlingspartiet
Efterdyningarna av terroristattacken den 11 september 2001 har gjort att många länder omprövat sitt försvar mot terroristattacker och sin förmåga att upprätthålla den inre säkerheten. Dagens hotbilder ser annorlunda ut än före terroristattacken. En av de största förändringarna är att enskilda personer som agerar antingen ensamma eller på uppdrag av nätverk nu utgör ett hot som tidigare varit förbehållet andra nationalstater.
Trots att hotbilden mot Sverige kan förefalla liten i sammanhanget såär den dock en realitet. Säpo har sedan tidigt 1990-tal uppmärksammat personer bosatta i Sverige som har koppling till olika terrornätverk, bl.a. al-Qaida. Det kan inte uteslutas att amerikanska, brittiska och israeliska intressen i Sverige kan utgöra mål för anhängare till sådana nätverk.
Även det nya politiska våldet i samband med demonstrationer, samt den grova organiserade brottsligheten, bör ses som hot mot rikets inre säkerhet. Det finns brott som riktar sig mot grundläggande fri- och rättigheter men som inte utgör terroristbrott, högmålsbrott eller brott mot rikets säkerhet. Exempel är de s.k. hatbrotten och hoten mot förtroendevalda politiker. Även dessa brott måste tas på allvar, eftersom de inskränker demokratin och den frihet vi har att fritt uttrycka oss.
Sveriges förmåga att upprätthålla inre säkerhet måste stärkas. Svenskt rättsväsende måste därför uppgraderas. Svensk lag måste innehålla avskräckande straffsatser och ett samhällsskydd som är i nivå med jämförbara länders. Risken är annars stor att terrororganisationer och annan brottslig verksamhet lockas att förlägga sin verksamhet till Sverige. Det finns också anledning att se över dagens lagstiftning för att bättre kunna bemöta attacker mot det öppna samhället.
Samarbetet mellan Säkerhetspolisen (Säpo) och Rikskriminalpolisen måste förtydligas avseende organisation och ansvar. Kunskap, kompetens och operativ förmåga måste kunna nyttjas optimalt. Utvecklingsarbetet inom Säpo är centralt för att kunna möta nya utmaningar och hot.
Nationella insatsstyrkans numerär bör ökas och utrustning och material uppdateras. Reglerna för polisens register, inklusive DNA-registret, borde sammanföras till en gemensam lag. Frågan om att vidga den krets som förs in i DNA-registret bör prövas utifrån befintlig erfarenhet, internationella överenskommelser samt vikten av att upprätthålla ett godtagbart integritetsskydd.
Ett konkret problem är att dagens svenska poliskår är för underbemannad, för ålderstigen och har för dålig utrustning för att kunna användas i situationer liknande den vid gisslantagandet på en teater i Moskva. I motsats till vad som skett i många andra länder har den svenska polisiära säkerhetstjänsten inte heller tillförts utökade resurser med hänsyn till händelserna i USA.
Det kan befaras att polisen i dag inte klarar av vissa typer av brottslighet eller terrorangrepp på grund av brist på material eller sambandsutrustning. Polisens möjligheter att samverka med militären avseende material är begränsade. Syftet med materialsamverkan, exempelvis i form av att militär utrustning och personal används, får inte vara atttillgripa tvångsmedel mot enskilda i landet. Polisen får i dag alltså inteutnyttja militärens helikoptrar med infraröd strålning för att eftersöka brottslingar. Försvarets materiel får inte användas vid någon typ av insats mot enskild.
Det är Moderata samlingspartiets uppfattning att militära resurser måste kunna användas för att möta sådana hot och att militära enheter skall kunna sättas in när hoten är av den arten att de kräver förmåga till väpnad strid även när Sverige inte är i krig. Formerna för hur militära resurser och militära förband skall kunna sättas in i sådana fall måste regleras mycket noga, inte minst eftersom det i hög grad handlar om situationer som är svåröverskådliga och som utvecklas i en gråzon mellan det som kan tänkas vara ett väpnat angrepp och det som är terrorverksamhet eller storskaliga kriminella operationer.
Det är det civila samhällets myndigheter som har huvudansvaret för att möta dessa hot, och det måste vara mycket tydligt under vilka villkor och former som militär förmåga kan sättas in för att värna människoliv och skydda viktiga samhällsfunktioner. Det bör vara helt klart att det sker under civil ledning och civilt ansvar.
På senare tid har vi sett ett antal angrepp mot demokratin och det öppna samhället. Det rör allt från stenkastning vid offentliga möten till hot och våld mot folkvalda politiker. Vikten av att bekämpa dessa tendenser kan inte underskattas.
Göteborgskravallerna ledde till diskussion om straffet för dylika brott. Bedömningen av straffvärdet för deltagande i våldsamt upplopp och betydelsen för straffvärdet av att brott äger rum i anslutning till t.ex. politiskt stormöte behandlades olika av olika domstolar. Såväl brottet våldsamt upplopp som annan brottslighet kan ses som ett hot mot de demokratiska grundvalarna i vårt samhälle, utan att det för den skull är frågan om terroristbrott, högmålsbrott eller brott mot rikets säkerhet. Ett exempel är hatbrotten.
Dagens bestämmelse i 29 kap. 2 § BrB om försvårande omständigheter ger inte utrymme för att inom ramen för de punkter som där räknas upp även beakta att brottsligheten hotar demokratiska värden eller grundläggande fri- och rättigheter. Det kan finnas anledning att föreslå införande av en punkt som tar sikte på straffvärdet för brottslighet som hotar demokratin enligt ovan.
Straffbestämmelsen om våldsamt upplopp tillkom på 30-talet, då en annan tidsanda och helt andra samhällsförhållanden rådde. Det finns en rad problem med bestämmelsen, vilket visat sig inte minst efter EU-toppmötet i Göteborg och efterföljande rättegångar. Domarna har lett till omfattande debatt bland allmänheten och den juridiska expertisen. Det finns anledning att föreslå utredning om huruvida bestämmelsen om våldsamt upplopp är ändamålsenligt utformad och om den lämpar sig för beivrande av den relativt nya allvarliga typ av våldsbrottslighet som bl.a. förekom i samband med EU-toppmötet.
Maskering vid demonstrationer bör förbjudas. I ett öppet samhälle finns ingen anledning att dölja sin identitet för att utöva sina grundläggande fri- och rättigheter. Maskering har en uppviglande effekt. Ett förbud skulle med största sannolikhet minska riskerna för våld i samband med demonstrationer och s.k. gatufester.
Det finns sedan länge ett pågående samarbete över gränserna för att förebygga och bekämpa brottslighet. Detta samarbete finns inom EU, men också mellan länderna runt Östersjön. Gränsöverskridande brottsbekämpande samarbete är en nödvändighet. Sverige har allt att vinna på att fortsätta utvecklingen av detta samarbete.
De mål som EU:s framtidskonvent lagt fram på området för frihet, säkerhet och rättvisa och som syftar till att förenkla och effektivisera samarbetet är bra. Den främsta reformen är enligt vår mening att man nu ersätter rambesluten med ramlagar (tidigare direktiv). Detta innebär att Europaparlamentet är delaktigt i lagstiftningen, vilket är positivt ur rättssäkerhetsssynpunkt. Moderata samlingspartiet har vid flera tillfällen uttryckt vår tveksamhet till rambesluten, eftersom de ger alltför liten möjlighet för den svenska riksdagen att överblicka konsekvenserna för svensk lag.
Moderata samlingspartiet välkomnar också tillnärmningen av medlemsstaternas lagar avseende verktyg som underlättar brottsbekämpning. Vi vill dock poängtera vikten av att varje tillnärmning föregås av en noggrann konsekvensanalys samt en presentation av effekten för svensk lags vidkommande.
Åtgärder för att förstärka rikets inre säkerhet får dock inte ställas i motsats till kraven på rättssäkerhet. Terrorismen skall bekämpas, men det måste ske på rättsstatens grund. Om denna grundprincip luckras upp tillåter vi de ljusskygga och antidemokratiska elementen att diktera villkoren för rättsväsendet. Det är inte acceptabelt.
Ansvaret för att rättssäkerheten beaktas vid varje lagändring åvilar regeringen. Hittills har regeringen inte förmått presentera följdlagstiftning vid samma tillfälle som riksdagen förväntas godkänna rambeslut. Detta är en orimlig ordning. Moderata samlingspartiet anser att regeringen bör ta initiativ till en förenklad remissrunda under tiden då rambeslut förhandlas samt till en genomlysning och analys av samtliga medlemsstaters rättsordningar.
Förtroende och samarbete kan inte åläggas de rättsvårdande myndigheterna ovanifrån. Det måste tillåtas växa fram bland dem som har att tillämpa regelverken. Det torde ligga i regeringens intresse att noggrant förankra förslagen bland dessa.
|
Stockholm den 1 oktober 2004 |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
|
Mikael Odenberg (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Per Westerberg (m) |
Gunilla Carlsson (m) |
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
Lennart Hedquist (m) |
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
Göran Lennmarker (m) |
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
Sten Tolgfors (m) |