År 2004 har hittills varit en katastrof för svensk kriminalvård.
I januari kunde den obeväpnade personalen på Kumlaanstalten följa fritagningen av tre grovt kriminella interner från första parkett via sina övervakningskameror. I slutet av juli rymde den livstidsdömde polismördaren Tony Olsson tillsammans med tre andra grova brottslingar från Hallanstaltens säkerhetsavdelning. Bara några veckor tidigare hade en intagen vid Norrtäljefängelset fritagits i samband med ett sjukhusbesök. När sedan Norrtäljeanstaltens portar forcerades av en bil och tre intagna lyckades fly under vapenhot var det lätt att tro att svensk kriminalvård hade nått botten. Men den 23 september inträffade ytterligare en ny rymning, denna gång från Mariefredsanstalten, och där togs en anställd som gisslan. Varje dag fortsätter dessutom personer att friges ur fängelserna med en tusenlapp på fickan, en plastpåse i näven och helt ovetande om var han/hon skall tillbringa första natten i frihet.
Regeringen har under tio år misskött styrningen och utvecklingen av kriminalvården. Ökade fångtal har mötts med nedlagda anstalter. Administrationen har under perioden svällt under de (35!)myndigheterna inom svensk kriminalvård. Effekterna har på anstalterna blivit att personal som arbetar nära de intagna, med rehabilitering och samhällsanpassning, inte kunnat utföra sitt arbete på bästa möjliga sätt. Under tiden har den aktiva tiden för arbete, behandling och utbildning minskat i utbyte mot sysslolöshet och passivitet.
Det yttersta ansvaret för säkerheten på Sveriges kriminalvårdsanstalter är politiskt. Riksdagen måste därför skyndsamt ändra relevant lagstiftning så att säkerheten kan garanteras. Regeringen och kriminalvårdens ledning har hittills legat många steg efter utvecklingen och agerat i efterhand för att lösa ett alarmerande säkerhetsläge.
Nu måste krafttag ske för att snabbt upprätta en acceptabel säkerhetsnivå värd namnet och som långsiktigt och förebyggande upprätthåller lag och ordning, även på landets kriminalvårdsanstalter. Det enorma resursslöseri som kriminalvårdens förfall just nu åsamkar samhällsekonomin måste upphöra. Polisen måste få koncentrera sig på att förhindra och utreda brott, inte spana efter redan dömda brottslingar runt om i landet.
Förtroendet för svensk kriminalvård måste återupprättas. I den här motionen föreslår Folkpartiet liberalerna en rad konkreta åtgärder för kriminalvården i ett långsiktigt program för att
1) garantera säkerheten
2) säkra kvaliteten på verksamheten
Kriminalisera rymningar
Följden av en rymning ger idag bara disciplinära påföljder. Det räcker inte. En rymning från fängelse eller avvikelse från permission måste få straffrättsliga konsekvenser. Om rymning sker med våldsamma medel skall det ses som en försvårande omständighet.
Drivkrafter för skötsamhet
Möjligheterna till arbete på anstalt måste öka. Sysselsättningsplikten bör kompletteras med en regel om att endast deltagande i behandling, studier, arbete eller annan organiserad verksamhet leder till utbetalning av kontanter. Idag leder arbetsvägran till en disciplinpåföljd, såsom senareläggning av den villkorliga frigivningen. Men det är också viktigt att det får ekonomiska konsekvenser.
Knarkförbud - även på kåken
Anstalterna skall vara drogfria. Det måste även i praktiken vara brottsligt att knarka på anstalt. Alla anstalter bör ha en narkotikahund. Drogtester måste vid behov tas oftare. Att vägra drogtest skall ge samma disciplinpåföljd som positivt testresultat. Konstaterat, uppsåtligt bruk av narkotika i anstalt skall alltid polisanmälas. En intagen som visat sig ha använt narkotika bör endast få träffa besökare med restriktioner t.ex. bakom glasruta.
Totalförbud mot mobiltelefoner
Dömda skall inte under fängelsetiden ha vare sig möjlighet att planera nya brott eller bedriva kriminell verksamhet tillsammans med personer ute i det fria. Inom fängelseområden skall det råda totalförbud mot mobiltelefoner för både anställda och intagna. Därför måste kriminalvårdslagen skärpas. Störningsutrustning måste omedelbart tas i bruk.
Skärpt inpasseringskontroll i förebyggande syfte
Allmän inpasseringskontroll måste skyndsamt införas. Anstalter med ett tydligt behov av inpasseringskontroll skall inte, såsom lagen säger idag, behöva ansöka om tillstånd för kontroll var tredje månad. Inpasseringskontroll skall vara huvudregeln. Detta måste utvidgas till att omfatta samtliga slutna anstalter och häkten. Rätten att ta in föremål och handlingar utifrån bör i högre utsträckning begränsas, i syfte att förhindra att nya brottsverktyg förs in på anstalterna.
Begränsa dömda personers rörelsefrihet
Den som avvikit från fängelsestraff måste hindras från att resa utomlands. Personer som döms till frihetsberövande skall fråntas sitt pass.
Antalet fängelseplatser måste öka
Under 2002 avtjänade 396 personer sitt fängelsestraff i häkte. Häktesplacering av detta slag strider mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. För detta har Sverige fått kritik internationellt och av Justitieombudsmannen. Denna kritik måste tas på stort allvar och relevanta åtgärder bör vidtas. Antalet fängelseplatser måste öka. Överfulla fängelser utgör hot mot säkerheten.
Professionella behandlingsmetoder
Alla intagna skall omfattas av en verklig och seriös handlingsplan. Uppsatta mål skall utvärderas och ligga till grund för beviljande av permissioner. Rattfylleridömda skall alltid dömas till behandling, oavsett om de också döms till fängelse eller annan påföljd. Det vetenskapliga forskningsinslaget inom svensk kriminalvård måste stärkas. Kvalitetssäkrade metoder för riskbedömningar måste prioriteras.
Stärk vårdkedjan
All behandling inom anstalten riskerar att vara helt bortkastad om inga broar byggs till livet i frihet. I 34 § kriminalvårdslagen ges intagna möjlighet att vistas utanför anstalt om detta kan underlätta deras anpassning i samhället. Ofta handlar det om att den intagne placeras på ett behandlingshem. Ansvaret för den intagne bör dock finnas kvar hos kriminalvårdsmyndigheterna. Lagstiftningen bör förtydligas så att det klart framgår att kriminalvården har möjlighet att under prövotiden komplettera det stöd som andra samhällsinstanser ansvarar för.
Satsa på personalen inom kriminalvården
Befintlig personal bör vidareutbildas och andelen akademiker behöver ökas. Handledning och vidareutbildning borde vara självklart. En tydligare skillnad mellan säkerhetspersonal och vårdare bör göras. Antalet personer med psykiatrisk eller psykologisk utbildning bör öka. Alla skall, snarast efter anställning, få en grundläggande utbildning i självskydd. Vid hot och våld är det alltid den intagne, aldrig en anställd, som skall omplaceras.
Bekämpa korruption inom kriminalvården
Det är viktigt att samtal förs om etik och säkerhet. Det bör vid anställning och med jämna mellanrum under anställningstiden vara möjligt att göra kontroller i belastnings- och misstankeregister samt hos kronofogden undersöka eventuell förekomst av skulder.
Europeisk fängelsekonvention
Behandlingen av fångar och häktade säger oss en hel del om ambitionsnivån i arbetet med att minska återfall i brott, vilket aldrig kan ske om inte förhållandena i anstalter och häkten präglas både av tydliga, fasta regler och en vilja att hjälpa den intagne att bryta ett kriminellt livsmönster. Europarådets länder bör utarbeta gemensamma normer vad gäller fängelser och intagnas rättigheter.
Effektiva EU-regler
Sverige bör aktivt arbeta för att EU-länderna enas om gemensamma utlämningsbestämmelser om fångar med innebörden att den dömde efter lagakraftvunnen dom snarast, eller inom tre veckor, skall utlämnas till sitt hemland för att där avtjäna straffet.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 5
3 Förslag till riksdagsbeslut 6
4 Garantera säkerheten 7
4.1 Skärpt inpasseringskontroll på anstalter och häkten 8
4.2 Totalförbud mot mobiltelefoner 9
4.3 Begränsa dömda personers rörelsefrihet 10
4.4 Kriminalisera rymningar 11
5 Kvalitet och resultat 11
5.1 Kriminalvården 11
5.2 Professionell behandling 12
5.2.1 Behandling av rattfylleridömda 12
5.3 Vardagsliv och samhällsanpassning 13
5.3.1 Studier 13
5.3.2 Drivkrafter för skötsamhet 13
5.3.3 Möjlighet att vistas utanför anstalt - s.k. paragraf 34-placeringar 14
5.4 Bättre frigivningsförberedelser 14
6 Knarkförbud - även på kåken 15
7 Personal 17
8 Uppvärdera lekmannaövervakarens roll 17
9 Kvinnor, föräldrar och barn i kriminalvården 18
9.1 Kvinnor i kriminalvården 18
10 Tidsbestäm livstidsstraff från början 19
11 Platstillgång och resurser 19
11.1 Överbeläggning och anstaltsutformning 19
11.2 Effektiva EU-regler 20
12 Europeisk fängelsekonvention 21
13 Avslutning 21
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om totalförbud mot mobiltelefoner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om störningsutrustning vad avser mobiltelefoner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpt inpasseringskontroll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dömda personers rörelsefrihet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om narkotikabruk på anstalter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samma disciplinpåföljd vid vägran att göra drogtest som vid positivt drogtest.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpta disciplinpåföljder vid konstaterat narkotikabruk i anstalt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kriminalisering av rymningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om professionella behandlingsmetoder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rattfylleridömda och behandling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om incitament för skötsamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om personalen inom kriminalvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet att göra säkerhetskontroller av personalen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kampen mot korruption inom kriminalvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lekmannaövervakare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en europeisk fängelsekonvention.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU-samarbetet inom kriminalvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att antalet fängelseplatser måste öka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett nytt modernt fängelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen för kvinnor i fängelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen för de barn som har föräldrar i fängelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om livstidsstraffet.
Det borde inte råda någon som helst tveksamhet kring säkerheten inom kriminalvården. Men i verkligheten är just säkerhetssituationen på landets fängelser alarmerande. Den allt mer spektakulära utvecklingen med grovt våld, tunga vapen och tagande av gisslan vittnar om att läget är mycket allvarligt. År 2004 har hittills varit en katastrof för svensk kriminalvård. I januari fritogs tre grovt kriminella interner från Kumlaanstalten. I slutet av juli rymde den livstidsdömde polismördaren Tony Olsson tillsammans med tre andra grova brottslingar från Hallanstaltens säkerhetsavdelning. Bara några veckor tidigare hade en intagen vid Norrtäljefängelset fritagits i samband med ett sjukhusbesök. När sedan Norrtäljeanstaltens portar forcerades av en bil och tre intagna lyckades fly under vapenhot var det lätt att tro att svensk kriminalvård nått botten. Men den 23 september inträffade ytterligare en ny rymning, denna gång från Mariefredsanstalten, och där togs en anställd som gisslan.
Kriminalvårdens huvuduppgift är att verkställa påföljder för så allvarliga brott att lagstiftaren har pekat ut fängelse som påföljd. Om den som dömts för mord, våldtäkt eller kanske grovt narkotikabrott med enkla medel kan ta sig ut från fängelset eller avvika i samband med permission, undergrävs förtroendet för hela rättsväsendet. Den upprättelse som ett brottsoffer kan få genom att den som begått brottet åtalas och döms tillintetgörs om straffet inte verkställs.
Tanken med frihetsberövande straff är också att sätta stopp för den dömdes fortsatta kriminalitet. En väl fungerande och effektiv kriminalvård skall resultera i att den som lämnar fängelset inte återfaller i brott. Om livet inne på anstalten präglas av droger, kriminell verksamhet, hot och våld är det rehabiliterande arbetet bortkastat och dömt att misslyckas.
I ett antal fall är kriminalvårdens uppgift att skydda samhället från extremt farliga och våldsbenägna personer som med största sannolikhet kommer att begå nya brott i frihet. Det gäller flera av de personer som rymt under senare tid. Om kriminalvården inte ens lyckas hålla dessa personer instängda medverkar myndigheten till att öka otryggheten i samhället. Hela tanken med frihetsberövande straff i dessa allvarliga fall blir då meningslös.
Säkerhetsfrågan inom svensk kriminalvård handlar inte bara om att hindra intagna från att rymma eller avvika från permissioner, den handlar i lika hög grad om miljön inne på anstalterna. Det handlar om personalens säkerhet och arbetsmiljö, de intagnas egen säkerhet och om möjligheterna att upprätthålla professionalitet och en meningsfull nivå på verksamheten för de intagna. Fängelser med den högsta säkerhetsklassen måste ges ett förstärkt skydd. Polisen i de län där fängelser med grovt kriminella fångar finns kan behöva särskilda resurser. Folkpartiet vill inte se beväpnade styrkor inne i fängelserna och inte heller att personalen bär vapen. Ett alternativ som dock kan behöva prövas är att utbilda och beväpna en särskild polisstyrka vid utvalda fängelser som skall kunna agera vid såväl fritagningsförsök som hotfulla situationer på anstalterna. Denna beredskap kommer i sådant fall att finnas direkt utanför fängelsebyggnaden och skulle innebära ett förstärkt skalskydd.
Allt tyder på att klimatet på landets fängelser har blivit brutalare. I takt med att den grova brottsligheten blivit tyngre och metoderna råare måste kriminalvården anpassas efter den nya verkligheten. Det yttersta ansvaret för säkerheten är politiskt. Riksdagen måste därför skyndsamt ändra relevant lagstiftning och anslå tillräckliga resurser så att säkerheten kan garanteras. Regeringen och kriminalvårdens ledning har hittills legat åtskilliga steg efter utvecklingen och agerat i efterhand för att söka komma till rätta med ett alarmerande säkerhetsläge.
Kontakten mellan polisen och kriminalvården bör utökas. Det handlar om ett förebyggande arbete i form av utbyte av underrättelseinformation. Rutinerna för polisens och kriminalvårdens samarbete vid fritagningar, rymningar och transporter måste ses över i syfte att skärpas.
Det enorma resursslöseri som kriminalvårdens förfall just nu åsamkar samhällsekonomin måste upphöra. Jakten på rymlingar har grävt ett stort håll i polisväsendets redan hårt ansträngda budget. Det innebär att det brottsförebyggande arbetet blir eftersatt och att hundratals outredda brott förblir ouppklarade. Gärningsmän förblir fria och brottsoffer får aldrig någon klarhet och upprättelse. Kriminalvårdens förfall kan leda till rättsstatens kollaps om ingenting omedelbart görs. Nu måste polisen få koncentrera sig på att förhindra och utreda brott, inte jaga redan dömda brottslingar i skogen. Nu måste krafttag ske för att snabbt upprätta en säkerhetsnivå inom kriminalvården som är värd namnet och som långsiktigt och förebyggande upprätthåller lag och ordning även på landets kriminalvårdsanstalter. Säkerheten är samtidigt inte någon isolerad fråga utan hänger nära ihop med verksamhetens innehåll, organisationen och resurserna.
Under 2003 hittades runt 600 mobiltelefoner på landets anstalter. Innanför murarna är det inte särskilt svårt att få tag på vare sig narkotika, dopingpreparat eller vapen som exempelvis knivar. Därför måste rutinerna för inpasseringskontroll på anstalterna skärpas rejält.
Sedan den 1 februari i år gäller nya bestämmelser i kriminalvårdslagstiftningen med utvidgade möjligheter att kontrollera personer som har tillträde till eller besöker fängelser. Syftet med kontrollen skall vara att söka efter otillåtna föremål. (Propositionen Allmän inpasseringskontroll i vissa kriminalvårdsanstalter och häkten 2003/04:3.) Kriminalvårdsstyrelsen har sedan lagändringen trädde i kraft haft rätt att besluta att samtliga personer som passerar in i en viss sluten anstalt eller ett visst häkte skall kroppsvisiteras (d.v.s. undersökas utanpå kroppen, kläder, väskor, paket e.d. - oftast genom metalldetektor eller passering genom "stålbåge"). Det gäller såväl personal som besökare och t.ex. advokater. Först den 5 augusti - sex månader efter det att lagen ändrades - bestämde sig dock f.d. generaldirektören för Kriminalvårdsstyrelsen Lena Häll Eriksson för att införa kontrollerna.
I samband med riksdagsbehandlingen av det nya lagförslaget krävde Folkpartiet (fp-motion 2003/04:JuU3) att tillståndsgivningen inte skall begränsas till tre månader i taget utan att tillståndstiden i stället skall bestämmas tillsvidare med återkommande utvärderingar av säkerhetssituationen. Även Kriminalvårdsstyrelsen ansåg att tre månader är för kort tid. Folkpartiet krävde även att möjligheten till inpasseringskontroll skall finnas på alla anstalter - inte bara vid de slutna. Folkpartiet menade också att kontrollmöjligheter måste finnas även i förebyggande syfte - inte bara efter det att situationen redan har hunnit bli riskabel. Dessa förslag avslogs dock av justitieutskottets majoritet (betänkande 2003:04:JuU7). Frågan om skärpt inpasseringskontroll måste aktualiseras av riksdagen på nytt. Och Folkpartiet menar att det bör övervägas om inte inpasseringskontroll bör vara obligatorisk på samtliga slutna anstalter och häkten. Från denna huvudregel bör undantag kunna medges endast i vissa fall. Rätten att ta in föremål och handlingar utifrån bör i högre utsträckning begränsas, i syfte att förhindra att nya brottsverktyg förs in på anstalterna.
Kriminalvårdsstyrelsen gör bedömningen att anstalterna i dagsläget inte har den kontroll av de intagnas telefonerande som lagen kräver. De intagna har i ökande omfattning tillgång till mobiltelefoner. Hela syftet med ett frihetsberövande straff förfelas om den dömde under fängelsetiden kan hålla kontakt med omvärlden på ett sådant sätt att fortsatt kriminell verksamhet och planläggning av nya brott kan pågå från fängelsecellen. Därför måste de dömdas möjligheter att använda mobiltelefon skärpas väsentligt.
Enligt kriminalvårdens anstaltsföreskrifter får intagna och häktade inte använda eller inneha annan telefonutrustning än den som tillhandahålls av kriminalvårdsmyndigheten. Innehav av mobiltelefoner är således redan förbjudet. Men genom att telefoner smugglas in av besökare, av intagna som varit på permission och till och med av anställda misslyckas kriminalvården med att upprätthålla mobiltelefonförbudet.
Den 22 september i år dömdes en tidigare vårdare vid Norrtäljeanstalten för grovt tjänstefel sedan han försett en intagen med tre mobiltelefoner och med alkohol. Vårdaren uppgav under tingsrättsförhandlingen att orsaken till smugglingen var hot som riktats mot hans barn. Tingsrätten såg så allvarligt på det inträffade att den f.d. anställda dömdes till sex månaders fängelse. Det är väl belagt att många inom kriminalvården upplever hot och arbetar i en mycket utsatt situation. Folkpartiet menar att det bästa vore att helt förbjuda mobiltelefoner, även för anställda, så att man minskar risken för att mobiltelefoner över huvud taget kommer i orätta händer. Ett sådant förbud finns sedan en tid tillbaka i Norge.
Det innebär inte att intagna helt skulle hindras från att ringa telefonsamtal. Enligt
30 § lagen om kriminalvård i anstalt får telefonsamtal mellan intagna och personer utanför anstalten äga rum i den utsträckning det lämpligen kan ske. Den intagne får inte ringa samtal som syftar till att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans eller hennes anpassning i samhället eller annars vara till skada för den dömde eller någon annan. Samtal kan kontrolleras om det är nödvändigt med hänsyn till säkerheten. För häktade gäller i huvudsak samma bestämmelser (12 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.). För att kunna kontrollera telefontrafiken i anstalt har Kriminalvårdsstyrelsen infört ett särskilt telefonisystem för den fasta telefonin "INTIK"som togs i bruk den 1 december 2000.
Kriminalvården behöver även tekniska hjälpmedel för att hindra, störa ut eller upptäcka radiokommunikation i anstalter och häkten. I december 2002 hemställde därför Kriminalvårdsstyrelsen om nödvändiga författningsändringar för att kunna använda utrustning som stör ut mobiltelefonkommunikation (Ju2002/8966/KRIM). Det var då bara inom Försvarsmakten som sådan utrustning var tillåten. Regeringen gjorde vissa författningsändringar som trädde i kraft den 25 juli 2003 (SFS 2003:396) och numera finns möjlighet använda utrustning i häkten och anstalter som stör ut otillåten mobiltelefonkommunikation, om anläggningen kan användas utan att skadlig störning uppstår utanför anstalten eller häktet. Detta får dock endast inrättas efter prövning i varje enskilt fall av Post- och telestyrelsen. När rymningarna från Hall ägde rum i somras hade varken störningsanläggning eller inpasseringskontroll tagits i bruk.
Den som avviker från ett fängelse gör naturligtvis allt för att inte bli funnen. Ju längre strafftid som återstår desto större är i regel motivationen att hålla sig undan polisen. Det finns åtskilliga exempel på rymlingar som tagit sig ut ur landet. De fria gränserna inom Norden och EU ökar behovet av ett nära och effektivt samarbete mellan polismyndigheterna. Dessutom måste den rymdes möjligheter att lämna Schengenområdet minska genom att den som döms till fängelse får passrestriktioner.
Den som avvikit från fängelsestraff måste hindras från att resa utomlands.
I justitieutskottets betänkande "Kriminalvårdsfrågor"(2003/04:JuU18) avslår utskottet motionsyrkanden om att en intagen inte skall kunna ha tillgång till sitt pass i samband med bl.a. permission eller hos polisen få tillgång till ett nytt pass under verkställigheten av ett fängelsestraff. Utskottet menar att intresset av att kunna förhindra att den intagne lämnar landet i många fall torde tillgodoses genom möjligheten att uppställa som villkor för permission att den intagne lämnar ifrån sig passet.
I en promemoria från Justitiedepartementet "Ökad säkerhet i pass m.m." (Ds 2004:8) föreslås införande av en ny bestämmelse i lagen om kriminalvård i anstalt med innebörden att pass som förvaras av en kriminalvårdsanstalt endast i undantagsfall skall få disponeras av den intagne. Vidare föreslås bl.a. att en lagakraftvunnen dom på fängelse i minst ett år som ännu inte avtjänats skall utgöra passhinder och grund för återkallelse av passet. Folkpartiet stöder dessa förslag och anser att det är angeläget att de införs snarast.
De dramatiska rymningar som hittills skett från några av landets hårdast bevakade fängelser har aktualiserat frågan om följderna för den som rymmer från en anstalt eller helt enkelt låter bli att komma tillbaka från en permission. Det måste vara tydligt att en avsiktlig och överlagd avvikelse från ett fängelsestraff får negativa och proportionella konsekvenser. Idag kan kriminalvården, inom ramen för de disciplinära åtgärder som finns reglerade, senarelägga den villkorliga frigivningen och minska möjligheterna till permissioner. Den intagne kan också förflyttas till en anstalt med högre säkerhet.
Följden för den som rymmer är i Sverige således disciplinär - inte straffrättslig. I ett flertal europeiska länder har man däremot valt att kriminalisera rymning från fängelsestraff, bl.a. i Storbritannien, Italien och Spanien. I Norden är det bara Sverige som inte har kriminaliserat rymning: i Danmark kan straffet bli böter eller fängelse i upp till tvåår, i Finland böter eller fängelse i upp till ett år och i Norge fängelse upp till sex månader. Folkpartiet anser att det är dags för Sverige att överväga en kriminalisering av rymning. Om rymning sker med våldsamma medel skall det ses som en försvårande omständighet. I vilken form och hur straffskalan skulle se ut bör bli föremål för närmare utredning snarast.
Kriminalvården har tre huvuduppgifter: 1) att minska återfall, 2) att skydda allmänheten från farliga brottslingar samt 3) att vara avskräckande för potentiella förbrytare. För att anses vara framgångsrik måste dessa tre mål balanseras. Kriminalvårdens vision är "bättre ut", d. v. s. att den intagne efter verkställd påföljd skall vara bättre rustad att klara samhällets krav och leva ett laglydigt liv. Tyvärr är detta något som många gånger inte uppfylls.
Tio år av socialdemokratisk kriminalvårdspolitik visar brister i uppfyllandet av själva huvuduppgiften för kriminalvården: att minska återfall i brott för dem som en gång tagits in i kriminalvården. Statskontorets rapport Effektivitetsgranskning i kriminalvården 2003:20 visar att kriminalvården inte ens har satt upp några operativa mål för att minska återfall. Det sker visserligen sedan några år tillbaka en uppföljning av återfallen men den används inte för att styra verksamheten. Det finns heller ingen total återfallsstatistik för samtliga år. Detta tyder på ren nonchalans inför kriminalvårdens huvuduppgift från regeringens sida.
Enligt Statskontorets rapport återfaller ca 40 procent av dem som dömts till en kriminalvårdsåtgärd till ny åtgärd inom kriminalvården. Återfallsprocenten är relativt stabil. Enligt statskontoret kan dock en viss ökning ses i ett längre perspektiv - även om äldre och nyare statistik inte är helt jämförbar. Av de fängelsedömda återfaller ca 51 procent till ny kriminalvårdsåtgärd inom tre år. Inom vissa kategorier av klientgrupper och påföljder kan det vara så mycket som 70 procent i återfall.
Kriminalvården måste ha som tydligt uppdrag, med återkommande rapporteringsskyldighet, att minimera återfallen. Detta bör ske genom professionellt behandlingsarbete, meningsfull sysselsättning samt helt drogfria fängelser.
Kriminalvården skall präglas av ett individperspektiv. Varje intagen skall ha en egen behandlingsplan som syftar till att han eller hon efter verkställigheten kan leva ett laglydigt liv. Det bör uppmärksammas att kvinnor och män kan ha olika behov samt om den intagne har barn eller ej. För alla påverkansprogram skall det finnas en klar målsättning och former för utvärdering och uppföljning. Om en intagen byter anstalt under påföljden skall en skriftlig, inte som idag muntlig, rapport avläggas.
Vi hyser förhoppningar om att det nya datasystemet för behandlingsplaner skall underlätta uppföljningen och kontinuiteten. Måluppfyllelse i rehabiliteringsplanerna skall kunna ligga till grund för beslut om olika privilegier som exempelvis permission och beslut om hur stor del av strafftiden som skall fullgöras i fängelse. Eventuell övergång till frivård skall göras avhängigt av om målen i rehabiliteringsplanerna nåtts. Alla som sitter i anstalt har begått ett brott och behöver arbeta med de faktorer som ledde fram till att brottet begicks. Beprövade program för att ändra ett kriminellt beteende såsom "Cognitive Skills", "Brotts-Brytet", "One to One" bör finnas på alla anstalter.
Rattfylleridömdas behov av behandling behöver särskilt uppmärksammas. Idag är det inte ovanligt att personer dömda för rattfylleri får villkorlig dom och samhällstjänst som påföljd. Detta är allvarligt eftersom majoriteten som åker fast för rattfylleri har alkoholproblem och vid ovan nämnda typ av påföljd slipper konfronteras med sitt missbruk.
Folkpartiet anser att rattfylleribrott alltid skall leda till behandling, vid allvarliga fall eller vid upprepning, till fängelse. Vi anser att ett viktigt inslag i behandlingen av dömda för rattfylleribrott är att de får konfronteras med offer för trafikonykterhet. I Kalmar får rattfyllerister möta sina offer enligt det amerikanska påverkansprogrammet "Victim impact panel". Detta är en metod som bör uppmuntras och fler försöksverksamheter behöver initieras.
Fängelsetiden får aldrig vara en passiv förvaring. De intagna måste trots alla restriktioner leva ett vardagsliv och ta ansvar för sitt uppehälle så långt det är möjligt. Det är viktigt att de intagna i den grad det är möjligt involveras i det dagliga arbetet såsom städning, tvättning, matlagning, diskning, underhåll av lokaler etc. Detta ger social träning och nödvändiga kunskaper för att klara av viktiga vardagssysslor utanför fängelsemurarna.
Många intagna har inte ens grundläggande kunskaper i läsning och räkning och bör få möjlighet att reparera detta. Vi ställer oss positiva till såväl grund-, gymnasie- som universitetsutbildning på anstalt, med förbehållet att studerande bör visa resultat för att tillåtas fortsätta med studierna. För motiverade intagna bör det ordnas yrkesutbildning med lärlingsplatser som kan ge goda chanser till jobb efter avslutad utbildning och verkställt straff.
För att kunna uppnå målet om färre brott krävs handlingskraft och tydliga strukturer inom kriminalvården. Exempelvis måste skötsamhet i anstalt löna sig bättre än vad det gör idag. En intagen som är motiverad att förändra sitt beteendemönster måste få större stöd och stimulans. Det skall finnas större möjligheter till positiva och negativa sanktioner som beror av den intagnes egen medverkan till sin rehabilitering.
Vissa förmåner som de intagna har idag skall kräva skötsamhet, t ex TV i cellen, möjlighet att träna i anstaltens motionsrum, utökad tillåtelse för personliga tillhörigheter. Belöningar för gott uppförande kan bestå i kortare inlåsning, permissioner eller att kriminalvården organiserar intressanta besök till anstalten. Möjligheten att bli omplacerad måste öka och omplacering skall kunna vara både en belöning och en bestraffning. Systemet med belöning och bestraffning skall löpande utvärderas och uppföljas för att garantera rättssäkerhet.
Möjligheterna till arbete på anstalt måste öka. Sysselsättningsplikten bör kompletteras med en regel om att endast deltagande i behandling, studier, arbete eller annan organiserad verksamhet leder till utbetalning av kontanter. Idag leder arbetsvägran till en disciplinpåföljd, såsom förlängning av strafftiden. Men det är också viktigt att det får ekonomiska konsekvenser. Det är värdefullt att den intagne får en skriftlig dokumentation av den kompetens som förvärvats under arbetet på anstalten. Av Kriminalvårdsstyrelsens redovisning (dnrJu2004:1565/KRIM) till regeringen framgår det att det går att förbättra och utveckla kriminalvårdens arbetsdrift utan att det krävs några stora ekonomiska insatser. Ökad individualisering kräver genomtänkta garantier för en rättssäker tillämpning av sanktionssystemet.
I 34 § kriminalvårdslagen ges intagna möjlighet att vistas utanför anstalt om detta kan underlätta deras anpassning i samhället. Ofta handlar det om att den intagne placeras på ett behandlingshem. Personalens kunskaper inom kriminalvården om placeringar och resultat av denna möjlighet bör förbättras. Kontakten mellan kriminalvård, kommuner och socialtjänsten måste bli bättre för att frigivningen skall kunna bli framgångsrik. För att undvika oklarheter kring dessa placeringar bör huvudansvar och samordning för processen ligga hos kriminalvårdsmyndigheterna. Lagstiftningen bör förtydligas så att det klart framgår att kriminalvården har möjlighet att under prövotiden komplettera det stöd som andra samhällsinstanser ansvarar för. Kriminalvården bör stå för kostnaderna till dess att utbildning och vårdprogram som påbörjas under strafftiden är fullföljda. Detta kan leda till att bl.a. fler paragraf 34-placeringar kan komma till stånd.
Frigivningsförberedelserna är avgörande för att frigivna skall fungera i samhället. Under 2002 verkställde 134 personer sista tiden före villkorlig frigivning med elektronisk övervakning, s.k. IÖV. Brottsförebyggande rådets utredningar visar att försöken med IÖV fungerat mycket bra.
Vi förordar därför att fler borde kunna komma i fråga för intensivövervakning i slutet av verkställigheten. Kriminalvårdens ansvar bör inte upphöra helt vid den villkorliga frigivningen. Det rådande systemet leder till att de insatser kriminalvården har gjort fram till frigivningen i vissa fall omintetgörs. Har en frigiven ingen inkomst eller bostad efter frigivningen utan blir tvungen att bo tillsammans med gamla missbrukarkompisar kan dyra insatser snabbt vara bortkastade. Det bör utredas och tydliggöras i vilken mån kriminalvården skall kunna komplettera det stöd som andra samhällsinsatser skall ge den tidigare intagne under prövotiden, dvs. tiden efter den villkorliga frigivningen.
Erfarenheten visar att gott samarbete mellan olika myndigheter underlättar tillvaron för den som friges. Den första tiden är avgörande för framtiden. Ideella organisationer som t.ex. Kriminellas Revansch i Samhället (KRIS) kan spela mycket stor roll. En socialsekreterare som är knuten på varje anstalt som redan innan frigivningen skulle kunna hjälpa till med myndighetskontakter skulle underlätta.
För strafftider upp till sex månader gäller enligt beslut från Regeringsrätten att de sociala myndigheterna skall betala den löpande hyran, givet att den intagne i övrigt uppfyller kraven för erhållande av socialbidrag. När fängelsetiden överstiger sex månader infinner sig dock problemet att de sociala myndigheterna inte betalar kostnaderna för bostad, vilket gör att många saknar bostad när de friges. Detta skapar stora problem, och det bör övervägas att intagna även vid längre strafftid än sex månader skall kunna få behålla sin bostad. Många intagna har stora skulder och får omedelbart efter frisläppandet ekonomiska problem. Detta gäller framför allt kvinnliga fångar med barn. Det är svårt att få pengarna att räcka till barnens mest elementära behov.
Vad gäller utvisades hemresor i samband med frigivning anser vi att det är stötande att kriminalvården inte har befogenhet att utan den intagnes samtycke kunna betala ut kvarhållna medel för att täcka kostnaderna för hemresan. Dagens lagstiftning innebär att den dömdes skyldighet att betala sin hemresa vid avvisning (9 kap. 1 § utlänningslagen) ej kan upprätthållas. Detta bör ändras.
Samhället ser strängt på innehav och bruk av narkotika. En majoritet av de fängelsedömda är narkotikamissbrukare och alltför många fortsätter sitt narkotikamissbruk inne på anstalterna.
År 1992 var en tredjedel av de intagna dömda för ett eller flera narkotikabrott. Det är en ökning från 18 till 34 procent under en tioårsperiod. Under 2002 tog anstalterna emot ca 6 250 narkotikamissbrukare. Det är en ökning med ca 1 200 på tvåår och med drygt 1 800 jämfört med för tio år sedan. Eftersom det totala antalet intagna har minskat, har narkotikamissbrukarnas andel ökat kraftigt och utgjorde under senaste året hela 62 procent.
Inom ramen för narkotikasatsningen har det skett en kraftig utbyggnad av antalet platser avsedda för narkotikamissbrukare; motivationsplatser, behandlingsplatser och platser för svårmotiverade. De uppgick i årsskiftet 2002/2003 till närmare 1 300 platser. Denna utbyggnad måste fortsätta.
Förutom att missbruk hindrar all form av vettig behandling och gör det omöjligt att helt lämna ett kriminellt förflutet utgör narkotikainnehav ett brott i sig. Därför borde det vara alldeles självklart att kriminalvårdsanstalterna skall vara drogfria och att allt innehav och bruk av narkotika motverkas. Påverkansprogram som syftar till att bekämpa beroendeframkallande medel måste därför utökas och arbetet för att utestänga droger från fängelser intensifieras.
År 2002 genomfördes drygt 82 000 urinprovstester. I genomsnitt kontrolleras varje intagen cirka var tredje vecka. Drogtester bör vid behov genomföras oftare. Enligt uppgifter som redovisas av Kriminalvårdsstyrelsen i skriften "Fångarna, fängelset och samhället, en jämförelse mellan 1992 och 2002" hade 8 procent av de intagna befattat sig med narkotika för eget bruk under anstaltsvistelsen, vilket var en minskning. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens lägesbeskrivning från november 2003 är missbruk inte särskilt vanligt. Trots det uppger både personal och intagna att narkotikan är ett stort problem.
Det är viktigt att åtgärder vidtas om narkotika påträffas. Frågan om påföljder när en intagen vägrar att lämna urinprov uppmärksammades redan år 2000 i Narkotikakommissionens slutbetänkande "Vägvalet" SOU 2000:126 s. 175 f.. Där framkom att de disciplinära påföljderna inte tillämpades lika vid vägran att lämna urinprov och vid konstaterat missbruk i anstalt. Regeringen anförde i propositionen "Nationell narkotikahandlingsplan" 2001/02:91 att det är angeläget att vägran att lämna blod- eller urinprov jämställs med positivt prov vid bestämmande av såväl disciplinpåföljd som kvalifikationstid för permission. Kriminalvårdsstyrelsen hade angett att den arbetade vidare med att förändra de allmänna råd som reglerar dessa frågor.
I Kriminalvårdsstyrelsens allmänna råd om senareläggning av villkorlig frigivning anges att villkorlig frigivning bör senareläggas med tio dagar vid konstaterat missbruk av narkotika i anstalt. Gällande vägran att lämna blod-, urin eller utandningsprov anges att en första sådan vägran bör föranleda en varning medan upprepad vägran bör medföra senareläggning av villkorlig frigivning med fem dagar och därefter med tio dagar (KVVFS 2000:15 s. 8).
I justitieutskottets betänkande (2003/04:JuU1) över budgetpropositionen för 2004 för utgiftsområde 4 anger utskottet på sid. 96: "Beträffande frågan om följden för den intagne av en vägran att lämna blod- eller urinprov kan utskottet inte annat än dela regeringens bedömning i propositionen Nationell narkotikahandlingsplan. Sådan vägran bör jämställas med positivt prov vid bestämmande av såväl disciplinpåföljd som kvalifikationstid för permission." I övrigt hänvisade utskottet till att Kriminalvårdsstyrelsen arbetar kontinuerligt med att revidera olika anstaltsföreskrifter och att det nu dessutom pågår en översyn av lagstiftningen på kriminalvårdens område genom Kriminalvårdskommitténs arbete (dir. 2002:90) som skall redovisas den 1 december 2004.
Folkparitet anser att det är angeläget med en omedelbar ändring av dessa regler snarast så att den disciplinära åtgärden vid vägran att lämna prov jämställs med positivt provresultat.
Enligt svensk lag (narkotikastrafflag 1968:64) skall den som olovligen bl.a. överlåter, innehar eller brukar narkotika dömas, om gärningen är uppsåtlig, för narkotikabrott till fängelse i högst ett år. Om brottet är grovt skall det för grovt narkotikabrott dömas till fängelse, lägst tvåår och högst tio år. Om brottet är ringa döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Om ett blod- eller urinprov av en intagen på kriminalvårdsanstalt visar positivt resultat för narkotika, leder detta som ovan sagts dock endast till disciplinpåföljd som kan innebära senareläggning av villkorlig frigivning. Folkpartiet menar att det behövs en skärpning av dessa regler. Ett konstaterat uppsåtligt bruk av narkotika i anstalt bör alltid leda till polisanmälan och exempelvis att den intagne endast får ta emot besök under bevakning eller träffa besöket med en glasruta emellan för att minimera risken att besökaren kan föra in preparaten.
Varje anstalt bör ha tillgång till narkotikahund som skall tillåtas söka efter narkotika hos människor. Det har visat sig att narkotikahundar ofta även hittar andra olagliga varor, såsom mobiltelefoner. Under förra året fanns det totalt åtta narkotikahundar. Hunden tillbringar större tiden på en anstalt men används också på andra ställen i regionen. Förra året fanns det totalt åtta narkotikahundar i kriminalvårdens tjänst. Målet måste vara att alla anstalter skall ha narkotikahund.
För att kunna upprätthålla en bra verksamhet i kriminalvården krävs kompetent personal. Kriminalvården måste bli en attraktivare arbetsplats. Idag är det på flera håll en mycket hög personalomsättning, vilket gör att säkerhet och resultat försämras. Befintlig personal bör vidareutbildas och andelen akademiker behöver ökas markant. Handledning och kontinuerlig vidareutbildning borde vara självklart. Arbetsuppgifterna måste utvecklas och specialiseras.
Det bör bli en tydligare skillnad mellan säkerhetspersonal och vårdare. Samma person skall inte ta hand om motivation, påverkan, behandling, säkerhet och kontroll. Trots att många dömda har stora behov av medicin, terapi eller annan psykologisk behandling finns det mycket få anställda inom kriminalvården som har psykiatrisk utbildning, psykolog- eller socionomutbildning. Behovet att anställa fler med dessa kompetenser kan därför anses vara stort.
Kriminalvården bör också arbeta aktivt med korruptionsbekämpande åtgärder. Det är viktigt att samtal förs om etik och säkerhet. Det bör vid anställning och senare under anställningsperioden vara möjligt att göra kontroller i belastnings- och misstankeregister samt hos kronofogden undersöka eventuell förekomst av skulder. Personal som ej är fast anställd inom kriminalvården bör ej kunna tjänstgöra på specialavdelningarna under semesterperioder.
Personalen måste alltid kunna känna sig trygg i sitt arbete. Alla skall, snarast efter anställning, få en grundläggande utbildning i självskydd. Vid hot och våld är det alltid den intagne, aldrig en anställd, som skall omplaceras.
Frivården ansvarar för skyddstillsyn, samhällstjänst, kontraktsvård och intensivövervakning med s.k. fotboja. Under 2002 övervakades ungefär 12 000 personer inom frivårdens ram. Varje klient inom frivården får en personlig övervakare och ambitionen är att de flesta skall vara lekmannaövervakare. Målet är att runt 65 procent av övervakarna skall vara lekmän, men idag ligger siffran runt 44 procent. Detta är inte bra eftersom lekmannaövervakaren fyller en annan funktion än tjänstemannaövervakaren. Lekmannaövervakaren skall bl.a. vara ett exempel på en "vanlig" människa, i bästa fall en förebild och en person som klienten skall kunna göra aktiviteter tillsammans med utanför kontorstid.
Lekmannaövervakaren arbetar ideellt och får en ersättning på 400 kr i månaden. Denna ersättning är uppdelad i två delar: 150 kr är arvode och beskattas och 250 kr är för omkostnader. Regeringen bör se över ersättningsnivån samt om det är möjligt att hela summan skall anses gå till omkostnader då detta även med dagens ersättningsnivå skulle innebära en höjning av ersättningen för lekmannaövervakaren, marginaleffekter skulle försvinna och Kriminalvårdsstyrelsen skulle slippa betala sociala avgifter. Möjligheten för utbildning och handledning för lekmannaövervakare bör ses över. Idag får i stort sett ingen lekmannaövervakare handledning och det finns ett behov bland dem som övervakar de svåraste klienterna, t.ex. de med psykisk sjukdom.
Fängelse har länge varit en rent manlig institution. Av dem som dömdes till fängelse i Sverige 2002 var 7 procent kvinnor och 93 procent män. Kriminalvården har fokuserat på männen och en verksamhet anpassad till dem. På senare år har det uppmärksammats att kriminalvården måste anpassas mer för kvinnornas behov.
Det finns fem särskilda kvinnofängelser i landet och totalt 240 platser. Vid exempelvis Färingsöanstalten utanför Stockholm finns 43 platser med en hög grad av missbrukare - en vanlig bild då en fjärdedel av kvinnorna i fängelse har dömts för narkotikabrott. Inom kriminalvården konstateras att kvinnor är mer utsatta än män. Kvinnor har ofta ett tyngre missbruk, en partner som är kriminell och/eller missbrukare och har barn som de känner en djup skam gentemot. Flera av kvinnorna har bevittnat eller själva utsatts för våld eller sexuella övergrepp som barn.
Droger är en orsak till ohälsa. I en ny studie om kvinnors missbruk och lagbrott framkommer att ohälsan i dessa fall även kommer före drogerna och brotten då flera av kvinnorna lever i en relation med mycket våld - samtidigt som de ensamma har ansvaret för barnen och försörjningen. Kvinnan börjar ta droger för att orka med situationen. Hon begår brott för att finansiera missbruket. Av studien framgår att flera fängslade kvinnor vill ha studiecirklar om familjevåld och hjälp för att förstå sin livssituation - något som ger tydliga signaler om problematiken.
Kunskap om kvinnors brottslighet och livssituation är av yttersta vikt - både för kriminalvården och socialtjänsten. För många kvinnor innebär tiden i fängelse endast förvaring - i stället för arbets- och utbildningsmöjligheter, individuella stödsamtal, hjälp att bli av med drogmissbruket och till ett liv efter fängelset. När kvinnorna avtjänat sitt straff släpps de idag ut till en skakig tillvaro. Kvinnorna måste få ta tillbaka makten över sina egna liv. Tiden i fängelse skall kunna innebära en vändpunkt - inte en ändpunkt.
Många intagna på fängelser är också föräldrar. Ca 8 000 barn i Sverige har en förälder som sitter i fängelse. På svenska fängelser finns också små barn med sina mödrar. Barnets kontakt med föräldrarna under fängelsetiden är viktig för barnets utveckling och föräldrarnas möjlighet till rehabilitering. Barns möjligheter att skapa och upprätthålla ett gott förhållande till föräldrarna under anstaltsvistelsen måste på alla sätt underlättas. Besöksrum och besökslägenheter måste därför finnas vid samtliga anstalter och anpassas till barns behov. Möjligheten att utnyttja en besökslägenhet är en viktig drivkraft för skötsamhet och ett bra alternativ till permission.
Kriminalvården bör kontinuerligt utvärdera om barnkonventionens princip om "barnets bästa" tillämpas.
Att alla fängelsestraff skall vara tidsbestämda av domstol är en viktig rättsprincip. Det är inte humant, och försvårar återanpassningen till samhället, att låsa in individer på obestämd tid. Det finns några exceptionella fall där det är problematiskt att från början tidsbestämma straffets längd. Det kan handla om människor med svåra psykiska störningar eller om att kriminalvården i Sverige i framtiden kan komma att hysa människor som är dömda för svåra krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten. Dessa exceptionella fall är dock ingen anledning till att inte livstidsstraffet som huvudregel bör tidsbestämmas. Livstidsstraffet bör omvandlas till ett tidsbestämt straff, 25-30 år, med möjlighet att införa samhällsskyddsåtgärder i den anda Psykansvarskommittén föreslog i SOU 2002:3. I avvaktan på att livstidsstraffet avskaffas bör nådeinstitutet överföras från regeringen till Högsta domstolen. Varje misstanke om att nådeärenden påverkas av politiska hänsyn måste undvikas.
Kriminalvården har under flera års tid stadigt gått mot det haveri som inte ens regeringen längre kan maskera. Situationen är nu akut. Under våren inleddes en förundersökning mot chefen för Kronobergshäktet i Stockholm. Överbeläggningarna på häktet innebar att han till slut bröt mot förbudet att låsa in de intagna i andra utrymmen än ordinarie celler. De fick sitta på toaletter, avvisiteringsbås och förvaringsutrymmen. Regeringen lyssnade inte på häkteschefen och andras varningar om överbeläggningar. Inte heller justitieombudsmannens eget initiativ att granska platsbristen på fängelser och häkten sommaren innan hjälpte. Till och med Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter kritiserade nyligen Sverige för att överbeläggningen är ett brott mot konventionen om mänskliga rättigheter.
Under 2002 avtjänade 396 personer sitt fängelsestraff i häkte. Detta är en ökning med 9 procent jämfört med år 2001 och med 89 procent jämfört med år 2000. Överbeläggningen skapar säkerhetsrisker och förhindrar möjligheterna för behandling och annan verksamhet avsedd att underlätta återanpassning till samhället. Klienter kan inte alltid placeras på rätt plats och överbeläggningen skapar irritation och aggression bland de intagna. Vårdarnas tid måste alltmer användas till att dämpa irritation och hitta eventuella platser för omplacering istället för att arbeta med motivation och utveckling. Det är inte ovanligt att rum ej ämnade som celler tas i anspråk, t.ex. händer det att intagna får sova i motions- och besöksrum. Att vissa intagna därutöver aldrig får vara ensamma under dygnet försvårar rehabiliteringen då den förutsätter tid och ro för eftertanke. Överbeläggningen är också kostsam såtillvida att kriminalvården måste hyra polisarrester som häktesplatser.
Kriminalvårdens kapacitet måste utökas. En 90-procentig beläggning är en bra målsättning för att kunna bedriva en verksamhet med hög kvalitet både vad avser säkerhet och innehåll.
I lokalförsörjningsplanen 2005-2008 planeras en utbyggnad av totalt 1 800 anstaltsplatser. Nettotillskottet blir 1 100 då ett antal gamla anstalter läggs ned. Vi är tveksamma till om det är nödvändigt att lägga ned 700 befintliga platser under denna tid och anser att detta borde undersökas vidare.
Folkpartiet beklagar att den planerade Västeråsanstalten inte redan är under byggnad och partiet vidhåller att ett stort modernt fängelse i europeisk mellanklasstorlek måste inrättas. Utbyggnaden av några av de andra stora riksanstalterna måste ytterligare förstärkas. Detta måste utredas och planeras.
Vi är tveksamma till regeringens egna påfund från i somras om ett eget litet högsäkerhetsfängelse. Behovet att kunna placera särskilt farliga och rymningsbenägna personer på en ännu säkrare plats än dagens säkerhetsavdelningar är dock uppenbart. Möjligheten att bygga ett "fängelse i fängelset" efter internationell förebild, t.ex. kanadensisk, en avdelning med särskilt förhöjd säkerhet inom en av de högst säkerhetsklassade fängelserna bör övervägas. Detta kan ge fördelar såsom gemensamt utnyttjande av skalskydd och annan säkerhetsutrustning. En del kriminella i våra fängelser är mycket rädda för andra intagna. Antalet särskilt skyddade platser för hotade intagna bör utökas. Vi delar regeringens uppfattning att den väpnade responsförmågan här måste garanteras, helst av polis.
För att lindra den akuta situation som råder i dagsläget vill vi se en omedelbar ökning av intensivövervakning (IÖV) i slutet av verkställigheten för långtidsdömda. Vi kan också tänka oss, liksom det gjorts i ett flertal grannländer, att tillfälligt införa en s.k. soningskö där verkställigheten för de över 3 000 dömda som är på fri fot och skall inställa sig för att avtjäna straff skjuts framåt i tiden. En person som snarast vill påbörja verkställigheten skall dock inte hindras från detta.
Överföringen av dömda personer med utvisningsdom skall förenklas inom EU. Administrationen för att skicka över ett annat lands medborgare att avtjäna straffet i hemlandet tar i många fall alldeles för lång tid. EU-länderna bör, i största möjliga utsträckning, bekosta kriminalvården för sina egna medborgare. Sverige bör aktivt arbeta för att EU:länderna enas om gemensamma utlänningsbestämmelser om fångar med innebörden att den dömde efter lagakraftvunnen dom snarast, eller inom tre veckor, skall utlämnas till sitt hemland för att där avtjäna straffet.
Situationen för de intagna i Europas fängelser och häkten varierar. Trots mångårigt arbete i Europarådet och vissa gemensamma ståndpunkter verkar de europeiska regeringarna ha svårt att ta till sig kritik om brister och missförhållanden i behandlingen av fångar och häktade. Europarådets rekommendation från 1987 om fängelseregler har visserligen använts vid reformeringen av fängelseväsendet i t.ex. EU:s nya anslutningsländer, men dessa regler behöver dock moderniseras och uppgraderas. Behandlingen av fångar och häktade säger oss en hel del om ambitionsnivån i arbetet med att minska återfall i brott, vilket aldrig kan ske om inte förhållandena i anstalter och häkten präglas av både tydliga, fasta regler och en vilja att hjälpa den intagne att bryta ett kriminellt livsmönster.
Sverige undandrar sig i dessa sammanhang inte kritik. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Alvaro Gil-Robles, levererade under våren färsk kritik över situationen i vårt eget land. Kritiken gällde bl.a. häktestiden - att häktade personer kan vara inlåsta 23 av dygnets timmar samt att de till och från hålls isolerade utan någon tydligare motivering. Vidare betonas att besöksmöjligheterna är starkt begränsade samt att rastgårdarnas utformning saknar motstycke inom hela Europa.
Det framstår därför, med både nationellt och internationellt perspektiv, som angeläget att Sverige inom ramen för Europasamarbetet driver fram en konkret europeisk fängelsekonvention med klara miniminormer. Europarådets parlamentariska församling antog nyligen en rekommendation om en sådan konvention. Folkpartiet liberalerna menar att det är dags för en ny, modern europeisk fängelsekonvention. Sverige bör verka för att en sådan konvention tas fram inom en snar framtid.
Hösten 2003 antog Folkpartiet liberalerna ett omfattande rättspolitiskt program där vi slår fast en liberal rättspolitik som betonar kraftfulla åtgärder både mot brottsligheten och mot dess orsaker. Folkpartiet liberalerna vill tydliggöra att med socialliberala utgångspunkter framstår värnet av rättssamhället som särskilt viktigt. Det är de mest utsatta människorna som drabbas hårdast när brottsligheten får breda ut sig. Det är också en kombination av effektiv brottsbekämpning, väl fungerande kriminalvård och undanröjande av sociala problem, som segregation och drogmissbruk, som är den långsiktigt bästa strategin att stärka rättssamhället.
|
Stockholm den 27 september 2004 |
|
|
Johan Pehrson (fp) |
|
|
Torkild Strandberg (fp) |
Karin Granbom (fp) |
|
Helena Bargholtz (fp) |
Cecilia Wigström (fp) |