Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla tvångsmedel som i dag används skall vara reglerade i lag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de åtgärder som vidtagits i kampen mot terrorismen skall granskas i förhållande till de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det bör införas regler om plikt att underrätta personer som utsatts för hemlig övervakning, vilken inte lett till åtgärd av de rättsvårdande myndigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att datainspektionen skall ta över ansvaret för tillstånd för och kontroll av kameraövervakning.
Användandet och kontrollen av tvångsmedel, hemliga såväl som icke hemliga, har under de senaste åren varit föremål för intensiv debatt. Ytterligare mer intensiv har denna debatt blivit efter de senaste årens terroristattentat runtom i världen och även de tragiska mord och andra allvarliga händelser som skett i vårt eget land.
I ett öppet samhälle måste det finnas en gräns för de tvångsåtgärder samhället är berett att vidta gentemot de enskilda medborgarna. Stora värden äventyras om samhället av olika skäl ständigt flyttar fram sin toleransgräns vad gäller tvångsmedel.
En upprustning av "säkerhetsstaten" när det gäller övervakning och hemliga tvångsmedel innebär en urholkning av medborgarnas fri- och rättigheter och en nedrustning av demokratisk insyn och kontroll. Under devisen att den som inte har något att dölja inte behöver oroa sig sätts grundläggande principer ur spel.
Svenskar har hittills i högre grad än medborgare i andra länder litat på myndigheternas goda avsikter. Det har lett till att vi redan nu har ovanligt suddiga gränslinjer kring statens rätt att tillgripa tvång.
Vi observeras i vårt dagliga liv av övervakningskameror på allmän mark och i butiker. Våra känsligaste personliga data kan utan att vi vet om det ha hamnat i något polisiärt eller annat dataregister och ha vidarebefordrats till andra myndigheter, både hemma och utomlands. Vi får alltid och överallt räkna med att våra mest intima samtal kan avlyssnas och att våra telekommunikationer övervakas. Allt detta sker utan att vi behöver vara misstänkta för brott.
I säkerhetens intresse finner vi oss i att den personliga integriteten inskränks så länge det bara är på något sätt normalavvikande grupper som verkar drabbas. Alltför lätt är vi beredda att glömma att lagar och myndighetspraxis som inskränker utsattas rättigheter har en benägenhet att smitta av sig på andra områden. Åtgärder som syftar till att övervaka, utestänga och kriminalisera vissa grupper snabbt kan komma att användas mot andra grupper.
Efter flera års kamp har nu regeringen äntligen tillsatt en utredning som ska ta ett helhetsgrepp på frågorna om personlig integritet. Detta innebär bl.a. att en ordentlig genomlysning av de åtgärder som vidtagits de senaste åren skall genomföras. Detta är en mycket viktig fråga eftersom varje nytt steg när det gäller intrång i den personliga integriteten, inte minst inom brottsbekämpningsområdet, ofta mycket enkelt kan motiveras. Men när delarna ses i en helhet blir bilden en annan. För att det ska vara möjligt att verkligen få en helhetsbild och för att de integritetskränkande instrumenten inte skall bli fler än nödvändigt anser Vänsterpartiet att inga nya förslag om hemliga tvångsmedel bör läggas fram förrän utredningen är genomförd.
Utöver de lagreglerade tvångsmedlen använder sig svensk polis av något som kallas för "annan teknisk avlyssning". Detta begrepp innefattar polisens användning av dolda kroppsmikrofoner och inspelning av telefonsamtal i situationer där den, eller någon polisen anlitat, själv deltar i samtalet. Metoden är inte reglerad i svensk lag och därmed strider förfarandet mot Europakonventionen eftersom det sker utan uttryckligt lagstöd.
Svensk polis använder sig också av ytterligare en metod som inte är reglerad i lag. Metoden kallas pejling och innebär att en radiosändare i hemlighet fästes på t.ex. en bil för att man på avstånd ska kunna följa vart fordonet tar vägen. Under vissa omständigheter skulle även denna metod kunna strida mot bestämmelserna i Europakonventionen. För att leva upp till Europakonventionens krav skall alla tvångsmedel som används vara reglerade i lag.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I spåren efter händelserna på Manhattan den 11 september 2001 och de efterföljande terroristaktioner som skett världen över har tempot i lagstiftningen när det gäller ingripanden mot misstänkta terrorister ökat dramatiskt. Exempelvis enades EU-länderna i en hast om en definition av begreppet terrorism trots att det tidigare varit omöjligt att nå en sådan överenskommelse.
I arbetet med att ta fram den nya lagstiftningen har organisationer som värnar mänskliga rättigheter och andra som i normala fall skulle hörts helt lämnats utanför processen. Flera åtgärder tillkommer också i allt högre hastighet och alltfler åtgärder som ibland kan tyckas mycket långt från terroristbekämpning drivs igenom i sakens namn. I andra EU-länder har det gått ännu längre. Ett exempel är England som håller häktade i obegränsad tid och begärt undantag från Europakonventionens regler. Man har också sagt sig vilja erkänna bevis som framkommit under tortyr så länge denna tortyr inte utförts på brittiskt territorium och av brittiska medborgare. I detta fall blir givetvis även den europeiska arresteringsordern tveksam ur ett rättighetsperspektiv.
Vänsterpartiet anser att det är en mycket olycklig utveckling att så viktiga frågor som mänskliga rättigheter och integritet har kommit i skymundan i denna process. Det är enligt Vänsterpartiet inte heller möjligt att värna demokratin genom att inskränka mänskliga rättigheter. Samtidigt är det givetvis oundgängligen nödvändigt att vidta åtgärder för att hindra terroristattentat.
För att säkerställa att det samhälle vi vill skydda inte i sin tur begår rättsövergrepp i terroristbekämpningens namn anser vi därför att det skall göras en utredning när det gäller de mänskliga rättigheterna och terroristlagstiftning i ett brett perspektiv.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett nytt system med offentliga ombud har införts för att förstärka rättssäkerheten för en person som skall övervakas med hemliga tvångsmedel. Ombudet är inte personligt utan snarare samhällets skydd mot överträdelser. En person som utsätts för hemliga tvångsmedel kan av naturliga skäl inte bli underrättad om detta i förhand. Mer märkligt är dock att han eller hon inte heller underrättas i efterhand. Konsekvensen blir då att det är endast den som åtalas och eventuellt befinns skyldig som får veta att en hemlig tvångsåtgärd vidtagits. Den som befinns oskyldig förblir däremot ovetande. Detta är en ologisk ordning.
För att förstärka rättssäkerheten skall den som utsatts för hemlig övervakning meddelas detta efter avslutad förundersökning. Den avlyssnade ges därmed möjlighet att överklaga ett beslut som han eller hon anser felaktigt. Att övervakningen inte lett till avgörande bevis betyder dock inte automatiskt att beslutet fattats på felaktiga grunder. Förutom att rättssäkerheten ökar för den övervakade kommer denna reglering att leda till att kontrollen av tillståndsgivningen ökar. Ett felaktigt fattat beslut skall kunna innebära att den som begärt åtgärden blir skyldig att betala skadestånd för det intrång i den personliga integriteten som skett.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet har under ett flertal år påpekat problem med det ständigt ökande antalet övervakningskameror i offentliga rum och inte minst tillståndsgivning och tillsynsansvar när det gäller dessa kameror.
Regeringen har också låtit utreda frågan om kameraövervakning. När det gäller tillstånd och tillsyn anser Vänsterpartiet att det är dags för en helhetssyn när det gäller dessa frågor. Då det också förekommer tveksamheter om huruvida dagens tillämpning lever upp till dataskyddsdirektivets regler är det viktigt att dessa frågor klaras ut.
Frågan om allmän kameraövervakning har nyligen varit föremål för utredning, men i betänkandet föreslås tyvärr ingen ändring. Vänsterpartiet anser dock att något måste göras för att tillståndsgivningen och inte minst kontrollen av givna tillstånd skall bli enhetlig och bra. I Sverige finns en myndighet som ansvarar för frågor som dataskyddsfrågor och som torde vara mycket lämplig som instans för dessa frågor, inte minst i ljuset av det internationella samarbetet och kunskapsinhämtningen som sker, nämligen Datainspektionen. I de flesta europeiska länder är det just motsvarande myndighet som har ansvar för dessa frågor. Vi föreslår därför att ansvaret för tillståndsgivning och kontroll av allmän kameraövervakning flyttas från länsstyrelserna till Datainspektionen. Såväl tillståndsgivning som kontroll skall vara avgiftsbelagd, varför ändringen inte innebär någon kostnad.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 22 september 2004 |
|
|
Lars Ohly (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Rolf Olsson (v) |